Astronomi

14 röster
7919 visningar
uppladdat: 2008-05-02
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Min egen syn på universum:
Först vill jag bara passa på att nämna att arbetet är lite mixat allvarligt och ehm… mindre allvarligt, mina arbeten brukar bli så. Jag vill bara att du ska förstå att jag inte tar arbetet oseriöst utan bara behöver skoja lite ibland, särskilt som jag skrivit mycket sent på kvällen. Även lite olika minnen och konstiga tillägg kan hittas, men där gäller samma sak.
I alla fall; universum är något jag faktiskt aldrig riktig tänkt närmare på, det har liksom bara funnits där. Jag kan ju se stjärnorna, jag älskar stjärnor, jag kan se månen och jag kan se solen, men aldrig har jag riktigt funderat på hur allt hänger ihop. Jag har helt enkelt inte ens tänkt på att det skulle vara något att fundera över. Men ju mer jag har läst om det och sett olika samband, har jag blivit mer och mer fascinerad. Man skulle nästan kunna säga att allt är som en enda stor ekvation – allt hänger ihop och påverkas av varandra. Att universum är oändligt har jag i och för sig vetat länge, men det har mer varit ett faktum och inget jag har tänkt närmare på – förrän nu. Universum är ju livet och utan universum skulle inte livet finnas, vi skulle inte ha något solsystem, ingen sol, inga planeter, ingen jord. Vi skulle helt enkelt inte ha någonstans att leva, vi skulle inte finnas. Tanken på att hela världen som vi har byggt upp beror på något vi inte ens kan se utan teleskop och andra liknande verktyg, är ganska oändlig – precis som universum. Det läskiga är att vi antagligen aldrig kommer att kunna veta säkert exakt hur universum ser ut och är uppbyggt. Jag menar om man tänker på skillnaderna mellan synsätten från tidigare århundraden känns allt bara så osäkert. Tänk om vår bild är helt fel? Tänk om människor om flera hundra år kommer att titta tillbaka på hur vi trodde och tycka att vi var helt dumma i huvudet? Men jag skulle tro att det är min sammanfattning av hur jag ser på universum. Hur mycket man än läser och studerar och får reda på om det kommer universum alltid att vara ett mysterium.

Vad människorna har tänkt och trott genom tiderna:
De antika grekerna trodde att jorden var rund och stod i centrum i ett klotformat universum, som var ett system av himlasfärer. Den bilden av universum spreds till en större del av världen och började inte ifrågasättas förrän Nikolaus Kopernicus la fram teorin om att det var solen som stod i centrum – inte jorden – och att jorden roterade runt den. Detta var troligen någon gång på 1500-talet.
Tycho Brahe upptäckte en exploderande stjärna (en s.k. supernova) och förstod därför att stjärnorna kunde röra sig. Innan han upptäckte att kometer är himlakroppar som rör sig på långt avstånd, trodde människorna att de var atmosfäriska störningar.
Galileo Galilei var väldigt viktig för astronomins historia. Han använde teleskop för att titta på himlen och därmed upptäckte han t.ex. att det fanns berg och kratrar på månen och att Jupiter hade månar som rörde sig kring den. Även han kom fram till att det inte var jorden som stod i centrum och för det blev han satt i husarrest på livstid. Det var inte förrän efter hans död som han blev frigiven.
Under hela tiden vi människor har funnit har vi försökt förklara anledningen till att allt fungerar som det gör. Eftersom religionerna hade så stor makt förut var det kyrkorna som bestämde vad som var rätt och fel. De la fram idéer om hur universum skapades och liknande. Detta har gjort att det har varit svårt för vetenskapsmän att få fram sina mer logiska teorier, eftersom de på så sätt ifrågasatte kyrkan. Deras teorier blev då inte kända förrän långt senare, fast allt kanske skulle kunna ha klarnat ganska tidigt om fler vågat och fått lägga fram hypoteser om universum.

Jorden i rymden:
Jag har tänkt på en sak jag inte tror att jag har reagerat på förut; varför är det just Jorden som har liv och inte någon av de andra planeterna? Min tro är att det beror på att Jorden har ett så lagom avstånd till solen – inte för nära, men ändå inte för långt bort. Dessutom består den inte, som många av de andra planeterna, av gas, utan är en fast planet. Även andra planeter, såsom t.ex. Venus, är fasta planeter, men de nås av en ultraviolettstrålning från solen som gör att det inte kan bildas vatten eftersom vätet i vattenångan joniseras och försvinner bort av denna strålning. Man kan ju som bekant inte leva utan vatten och det gör väl att det inte går att lev någon annanstans än på Jorden.

Natt och dag:
Varför är det ljust under halva dygnet och mörkt under det andra? Varför kan vi se solen, enbart under den ljusa tiden – dagen, men att den sedan mystiskt försvinner (eller går ner), under den mörka tiden – natten.
Anledningen till att det finns både dag och natt är att på ett dygn snurrar jorden ett varv runt sin egen axel. Det gör alltså att halva jorden är vänd mot solen och den andra halvan är vänd bort från solen. Den sida som är vänd mot solen får då ljus, alltså dag, och den andra sidan får mörker och natt. Jorden snurrar åt öster och därför säger man att ”solen går upp i öster” även om det är jorden och inte solen som rör på sig.


Årstiderna: Jorden snurrar som sagt runt sin egen axel och samtidigt runt solen. Varvet runt solen tar ett år. Jordaxeln går från nordpolen till sydpolen och lutar 23,5°. Sidan som då kommer närmast solen, är den sidan som får starkast solstrålning - får det varmast och sommar. Den andra sidan får då vinter. Mellan dessa två perioder är det höst och vår, vilka kommer sig av att varken nord- eller sydsidan är direkt vänd mot solen, så att båda sidorna får ungefär lika mycket solstrålning. Detta är anledningen till att olika världsdelar har olika årstider samtidigt.
När jag tittade igenom den här punkten igen mot slutet, upptäckte jag en sak som var väldigt oklar; Varför är det mycket varmare på vissa ställen på Jorden om solen snurrar runt hela tiden? Borde vi inte få samma mängd sol och därför få det lika varmt under olika delar av året? Vissa länder i andra världsdelar har det ju varmt året om och knappt någon värdeförändring mellan årstiderna.
Antagligen beror detta på att ekvatorn hela tiden är riktad in mot solen och därför hela tiden får mycket strålning medan andra ställen bara får ibland. Detta är ju förstå p.g.a. att ekvatorn går längs hela Jorden i mitten. Länderna runt ekvatorn är ju de varmaste så därför fungerar ju den här teorin ganska bra.

Ebb och Flod:
Jag kommer ihåg när vi läste Robinson Crusoe på svenskan, mest för att den var så otroligt tråkig. Om du inte har läst den, läs den inte!
I alla fall, han pratade ofta om hur tidvattnet steg och sjönk och om hur det hjälpte och förstörde för honom, men vad det berodde på fick man aldrig förklarat för sig (kanske för att det var en roman och inte en bok om astronomi...), men nu har jag tagit reda på det.
Ett gemensamt ord för ebb och flod är tidvatten och tidvatten kommer sig av att även månen – liksom jorden och solen – har dragningskraft. Gravitationen mellan jorden och månen gör därför att vattnet stiger på den sidan som är vänd mot månen, men även den motsatta sidan. På de sidorna blir det alltså ”flod”. Vattnet från de två resterande sidorna dras mot flodsidorna och där blir det alltså ”ebb” istället, eftersom vattnet sjunker.
Ibland kan floden bli extra kraftig, s.k. springflod, och detta sker när solen ligger bakom månen och bådas gravitation reagerar med jordens. Gravitationen blir ju då mycket kraftigare.

Norrsken:
Min mormor har alltid varit bra på att måla av saker, hon gör alltid många fina tavlor. En gång när jag var där, hade hon gjort en bild av ett norrsken, och jag tyckte att det var så otroligt vackert. Då visste jag inte vad norrskenet berodde på, men det vet jag nu.
Det finns både norrsken och sydsken och deras gemensamma namn är polarsken eftersom de sker i de båda polarområdena (syskenet i södra polarområdet och norrskenet i norra). När elektroner, fulla med energi, faller mot den övre delen av jordatmosfären från rymden uppstår polarsken.
Polarområdena har magnetiska fältlinjer i en oval runt själva området och det i dessa elektroner träffar och lägger sig längs. Den norra ovalen anger hur stor del av området runt den som kommer ha norrsken vid en tidpunkt. Området brukar bara sträcka sig till slutet av de nordliga delarna av välden. Om det är mer solaktivitet än vanligt och fler magnetiska stormar blir dock ovalen större, området som har norrsken blir större och själva norrskenet blir intensivare.
När elektronerna kommer fallandes från rymden kolliderar de med atomerna i atmosfären, bildar joner och får därmed en massa mer energi. Denna energi skickas sedan ut genom en s.k. ljusemission och norrsken uppstår. Alla elektroner har olika energi och därför stannar de på olika höjd. Olika färger dominerar på olika höjd när elektroner hamnar där och därför finns det flera olika färger i norrskenet.


Solsystemet:
Solen: Solen är det som gör att hela världen finns till egentligen, eller i alla fall till att det finns liv. Utan solen skulle det inte finnas någon värme, inget ljus och antagligen inget nytt vatten. För med hjälp av solen avdunstar ju vattnet från sjöar och hav och bildar moln som sedan bildar regn. Utan solen skulle kanske världen torka ut och hela kretsloppet skulle bli förstört utan den. Solen är trots allt solsystemets medelpunkt.
Den är vår närmaste stjärna och det är också därför vi tycker att den är så annorlunda jämfört med andra stjärnor, framför allt att den är större. Om man skulle lägga allting i hela solsystemets massa skulle solen vara 99 % av den och det är anledningen till att solen kan styra planeternas rörelser. Det är alltså massan som styr gravitationen och det är därför alla planeterna roterar runt solen och därför månen roterar runt Jorden – Jordens massa är större än månens.
Solen består helt och hållet av gas, mestadels väte, och dess tyngdkraft är vad som håller den samman.
Innerst inne i solen är det så varmt att fusion uppstår, väte omvandlas till helium och släpper ut en massa energi, som skickas via strålningsprocesser och kolliderar med fotonerna, ljuspartiklarna. Denna transport tar flera tusen år.
Närmare ytan stiger den heta gasen och den kalla sjunker och på detta sätt skickas energin här. Strålningen vid fotosfären, som är solens synliga yta, sker genom att gasens temperatur och densitet snabbt sjunker. Strålningen släpps då fri.

Månen: Månen har inget eget ljus, utan när den skiner är det solens ljus som reflekteras mot ytan på den. Liksom jorden rör sig runt solen, rör sig månen runt jorden under en tid på ca 27 dygn. Till skillnad från när jorden snurrar mot solen, vänder månen alltid samma sida åt jorden – vilket beror på att den roterar runt sin egen axel och att det tar lika lång tid för den att göra det som att rotera runt Jorden, alltså en månad. Den snurrar som sagt runt jorden och solen lyser på den och reflekterar ljuset så att det syns på jorden, ändras månen som vi ser den. Den har 8 olika faser. Under den första fasen reflekteras solens ljus mitt på den, så att den mörka sidan syns mot jorden. Vi kan då knappt se månen alls. Under nästa fas har månen snurrat en bit runt jorden och solens strålar reflekteras då lite snett neråt och vi kan se en tunn månskära på höger sida om månen. I den tredje fasen lyser solstrålarna på halva månen och vi ser då en halvmåne. Sedan fortsätter månen sitt varv och vi ser månen större och större. I den femte fasen, ”mittemot” första fasen när den knappt syns alls, blir det fullmåne. Efter det blir månen smalare och smalare igen – fast den här gången syns den på vänster sida.

Det finns två olika slags planeter, kan man säga. Dels är det ”De inre planeterna” – alltså de närmast solen, som är Merkurius, Venus, Jorden och Mars, och dels är det ”Gasjättarna”, som är större och mindre kompakta.
Alla planeter har uppstått på samma sätt. Efter solen hade blivit till fanns det rester kvar av gasmoln och stoft som bildat den och dessa rester kolliderade med varandra och byggde på så sätt upp klumpar som bestod av sten och metall. Dessa kallades planetesimaler. När vissa av klumparna blev tillräckligt stora drog deras tyngdkraft åt sig mer materia och vissa klumpar slog sig även ihop med varandra. Det var så våra planeter bildades. Dock finns det teorier om att gasjättarna har uppstått på lite annorlunda sätt, men i princip är de lika.
Gasjättarna har alla ringar i sin atmosfär, men förutom på Saturnus är dessa knappt synliga och därför kommer de inte nämnas mer än det här.


Merkurius: Planeternas hastighet som de snurrar runt solen med påverkas bl.a. av hur nära solen de är. Merkurius är den planet som ligger närmast och därför snurrar den också snabbast. Vi som bor på jorden, blir skyddade av den enorma värmen från solen p.g.a. jordens atmosfär som tar emot en del av strålarna. Merkurius däremot, har knappt någon atmosfär och därför kan det bli jättevarmt på dagen där. Cirka 450°C.
Merkurius består av en väldigt stor kärna, som innehåller en massa järn – mer järn än någon annan av planeterna. Över kärnan är en relativt (om man jämför med kärnan) tunn mantel och det översta lagret består av en skorpa. Ytan är lik månens och består mest av slätter och kratrar.

Venus: Venus är den planet som kan komma närmast jorden och därför kan vi ofta se den. I gryningen och skymningen till exempel. Venus atmosfär består nästan bara av koldioxid och hela planeten är täckt av moln så att ytan inte går att se. P.g.a. att det finns så mycket koldioxid i atmosfären är Venus en lite varmare planet än Merkurius, även om den ligger mycket längre ifrån solen. Detta beror på att all koldioxid bildar växthuseffekt som gör det varmare och fuktigare. Venus jämförs ofta med Jorden p.g.a. deras uppbyggnad och storlek. Kanske är det därför inte så konstigt att det börjar bli större och större risk för växthuseffekt på Jorden? de båda planeterna tros ha uppstått i samma del av solsystemet och därför borde de ju likna varandra till stora delar, eller?
Venus yta är lavatäckt och det finns troligen flera aktiva vulkaner där.

Mars: Mars är också kallad ”Den röda planeten” p.g.a. dess färg som består av järnoxid (rost).
Även om Venus kan komma närmast Jorden då och då, är Mars planeten som hela tiden kretsar nära Jorden. Även Mars liknar Jorden; den har också olika årstider. På vintern t.ex. blir några vita områden som finns vid Mars poler blir större p.g.a. att atmosfären består av koldioxid, som fryser på vintern och lägger sig över planetens yta. Området ser då större ut. Detta skulle ju kunna liknas med vår snö; planeten blir vitare.
En annan likhet med Jorden är att det tar 24,5 timmar för Mars att snurra runt sin egen axel, alltså att dygnet består av 24,5 timmar. På Jorden har vi ju som bekant ca 24 timmar. Dock är Mars mycket mindre än Jorden (hälften så stor ungefär) och massan är bara en tiondel. Gravitationen mellan Mars och solen mer ojämn och så ligger Mars längre bort från solen än vad Jorden gör, vilket leder till att det tar dubbelt så lång tid för den att röra sig ett varv runt solen, jämfört med Jorden. Ett Marsår är alltså 2 Jordår kan man säga.
Från Jorden är det svårt att se Marsytan med hjälp av teleskop eftersom den står i fel vinkel mot Jorden. Vi kan som max se 25 bågsekunder, vilket är 1/3600° - alltså ganska lite.
Mars har två, ganska små månar, som heter Phobos och Deimos. Anledningen till deras namn och även Mars namn, kommer från den grekiska mytologin. Mars är det latinska namnet på den grekiska krigsguden Ares. Eftersom Mars är röd fick den namnet från just denne gud p.g.a. att rött förknippas med blod. Phobos och Deimos, betyder skräck och fruktan och var Ares följeslagare när han krigade.


Jupiter: Om man skulle lägga ihop alla planeternas massor skulle den sammanlagda massan ändå vara mindre än Jupiters. Så stor ar den största planeten i vårt solsystem. Jupiter består liksom solen till största delen av väte. I det översta lagret blandar sig dock vätet med andra grundämnen som finns där och bildar moln, som sträcker sig 80 km in mot Jupiters kärna.
Jupiter är som sagt en gasjätte. Liksom de andra gasplaneterna har den starka vindar som bara blåser längs breda band som går längs breddgraderna. Vindarna blåser mot banden istället för med dem och styrs inte som man skulle kunna tro av solen, utan av den inre hettan från Jupiter. Banden är i olika färger vilket antagligen beror på temperaturskillnader och kemiska skillnader. Samma sak gäller vindarnas färger. I Jupiters atmosfär pågår nämligen många olika kemiska reaktioner och forskare tror att svavel antagligen står för de olika färgskiftningarna, eftersom svavel förenat med andra ämnen kan skapa många olika färgkombinationer.
På Jupiters sydsida finns en stor röd fläck som är ett känt fenomen. Det ett otroligt stort stormsystem, som är betydligt mycket större än stormsystemet på Jorden. det systemet har funnit i ca 400 år, men nu håller den röda fläcken på att krympa.
Till skillnad från Jorden tros Jupiter inte ha någon fast yta. Men när trycket ökar övergår atmosfären till vätska och allt väte blir metalliskt. Kanske går denna atmosfär med metalliskt, flytande väte ända in till kärnan utan att ha någonting i mellan?
Jupiter har ungefär 63 olika egna månar och de inre månarna är: Metis, Adrastea, Amalthea och Thebe. Även de galileiska månarna, Io, Europa, Ganymedes och Callisto, räknas dit. Alla dessa månar verkar bestå av samma material som Jupiters inre, en blandning av is och sten. Precis som när planeterna skapades av resterna från solen, skapades antagligen Jupiters månar av resterna från Jupiters egen skapelse. De galileiska månarna är lite större än de andra inre månarna och det beror troligen på att de befann sig där isen och stoftet från Jupiter var tätast.
Jupiters yttre månar är mindre än de inre månarna och har en diameter på 1-186 km. till skillnad från de inre månarna fanns de yttre antagligen innan Jupiter bildades, men som asteroider eller något liknande. Troligtvis tillhör de nu Jupiter p.g.a. att Jupiter har en sådan enorm tyngdkraft att den drog dem till sig.
Jupiters största yttre måne är Himalia.

Saturnus: Saturnus är precis som Jupiter en gasjätte och påminner även mycket om Jupiter på andra sätt. Atmosfären, t.ex., som i huvudsak består av väte och helium, har också många, starka orkaner och ibland uppstår vita moln på Saturnus. Även Jupiters ’band’ har motsvarande ränder på Saturnus.
Som sagt finns det ett molnlager runt planeten, men det är bara ett skal, ca 400 km tjockt. Molnlagret är stormigt, men inuti Saturnus är det lugnare. Där finns ett klot av väte med flera olika skal. Mellan vätskalen och molnlagret finns vätgas. Saturnus kärna består av sten och denna är nästan lika stor som Jorden.
Saturnus har liksom Jupiter tillplattade poler, p.g.a. att de snurrar så snabbt runt sina egna axlar.
Det mest utmärkande med Saturnus är antagligen dess ringar som sträcker sig runt planeten. Från Jorden ser dessa ringar fasta ut, men egentligen består de av små isbelagda partiklar. Antagligen kommer dessa bitar från en måne som kommit för nära Saturnus och blivit söndersliten av dess dragningskraft.
Saturnus största måne är Titan och förövrigt har den ca 55 stycken andra, mindre månar.


Uranus: Uranus rotationsaxel lutar hela 98°, vilket är väldigt mycket om man jämför med Saturnus, som lutar 26,73°. Detta leder till att istället för att snurra, rullar Uranus runt solen.
Något som är speciellt med Uranus är att planeten har ett grönblått skimmer. Detta kommer sig av att det i atmosfären finns ’metankristaller’ som suger upp allt rött ljus och reflekterar ljuset så att det blir grönblått. Anledningen till att metanen är fast är att Uranus ligger så långt ifrån solen att många av gaserna helt enkelt fryser – alltså stelnar.
Även Uranus atmosfär består nästan helt och hållet av väte och helium, men även av vatten och som sagt lite metan. Inuti däremot finns det fyra lager och de lagren närmast kärnan får så mycket tryck att gaserna omvandlas till vätska. Det yttersta av de fyra lagren består av sörjig is, som skulle kunna liknas med snöslask ungefär, men som består av vatten, ammoniak och flera kemiska föreningar som stelnat och dragits mot centrat i planeten. Uranus är även den en gasjätte, men p.g.a. att nästan hela dess volym består av is skulle den istället kunna kallas ’isjätte’. Uranus kärna är liksom Saturnus kärna ungefär lika stor som Jorden och upptar nästan hela Uranus massa.
Uranus har ca 27 bekräftade månar och de fem största heter Miranda, Ariel, Umbriel, Titania och Oberon.

Neptunus: Detta är den sista av gasjättarna och även den sista stora planeten i solsystemet, sedan Pluto inte längre räknas som en planet. Även Neptunus består av stormiga moln i sin atmosfär och hastigheten i dessa vindar är den högsta i solsystemet. I den inre atmosfären finns det väte, helium och metangas. Därinnanför finns manteln som består av vatten ammoniak och fryst metan. Kärnan innehåller sten och is.
Uranus, som jag tidigare skrev, har ju ett grönblått skimmer som kommer från metankristaller. Neptunus liknar Uranus i detta sammanhang; Neptunus innehåller mycket metan i sin atmosfär och eftersom metan absorberar t.ex. rött, blir Neptunus alldeles blå på ytan.
Neptunus atmosfär är väldigt föränderlig, vilket visas genom dess motsvarighet till Jupiters röda fläck; ”Den mörka fläcken”. Den upptäcktes 1989 av Voyager 2, som är en rymdsond, på Neptunus södra halva, men när man sedan tittade genom Hubble-teleskopet år 1994, var den borta. På den norra halvan upptäcktes emellertid en ny mörk fläck.
Neptunus ligger ju ännu längre bort från solen och därför får den väldigt lite ljus och värme därifrån. Dock har den så mycket väte och helium i den inre atmosfären att det troligen uppstår fusion och planeten kan hålla sig relativt varm med hjälp inifrån. På grund av det stora avståndet tar det 165 år för Neptunus att rotera ett varv kring solen.
Den största månen på Neptunus är Triton, vilket jag tycker är ganska roligt (jag varnar för att följande inte har med fysik att göra, men jag bara tänkte på det) eftersom Neptunus var en havsgud i den grekiska mytologin och Ariels pappa heter Kung Triton i ”Den lilla sjöjungfrun”. Han är ju då kung i havet kan man säga.
Okej, nu fortsätter jag med fysik. Neptunus har dock 12 andra månar, varav sex av dessa är inre månar. Troligen bildades inte de samtidigt som Neptunus utan blev istället formade av materia från en krock mellan Triton och någon okänd annan himlakropp.

Pluto: Som sagt räknas Pluto inte längre till en planet, eftersom den inte är uppbyggd på samma sätt, eller har samma egenskaper som de andra planeterna. Pluto tillhör nu ”dvärgplaneterna” och uppstod liksom dem troligtvis av efterlämningar från solsystemets skapelse – alltså även efter de stora planeterna hade bildats.
Både Plutos atmosfär och yta består det stor del av kväve och ytan består även av delar av metan- och kolmonoxidisar. Atmosfären håller dock just nu på att försvinna, eftersom Pluto rör sig ifrån den punkt i sitt kretslopp där den var som närmast solen och p.g.a. detta blir det kallare och kallare, vilket gör att kvävgasen i atmosfären kondenseras, blir flytande och lägger sig vid ytan istället. Antagligen är detta anledningen till att både ytan och atmosfären består av kväve. När Pluto närmar sig solen igen kommer det motsatta hända. Kvävet kommer förångas och på nytt bilda en atmosfär runt Pluto.
Plutos kärna är gjord av sten och runt den finns en mantel av is. Mellan lagren tros det möjligt att det kan finnas ett hav. Plutos yta är egentligen för kall för att det ska kunna finnas flytande vatten, p.g.a. att den är så långt från solen, men kärnan är varm och därför är havet en möjlighet.
Plutos största och mest kända måne är Charon. Den är faktiskt nästan lika stor som Pluto själv. Sedan finns det två månar till; Nix och Hydra. De är väldigt små och lyser inte särskilt starkt. Deras diameter är ca 40 km bara.
Asteroider: Asteroider är mycket små planeter som liksom flera av de stora planeternas månar skapades från kollisioner mellan andra planeter. Några av de största asteroiderna bildades dock på samma sätt som planeterna, med planetesimaler, men blev aldrig tillräckligt stora för att kunna kallas planeter.
Asteroiderna kretsar också kring solen i utrymmet mellan Jupiter och Mars banor. De fyra största och mest kända asteroiderna är Ceres, Pallas, Juno och Vesta och alla. Tillsammans väger alla upptäckta asteroider, som är omkring 2 miljoner, väldigt lite. Deras totala massa är mindre än en tusendel av Jordens massa.
Genom att studera asteroider och jämföra dem med meteoriter har man kunnat finna de kemiska sammansättningarna. Det finns tre vanliga typer som kallas för M, S och O. M innehåller mycket metall, S består framförallt av sten och C har olika slags kolföreningar i sin uppbyggnad. C är den vanligaste.

Kometer: En komet är en liten himlakropp, som består av stoft och is. Den går i en ovalformad bana runt solen, som den hamnat i med hjälp av störningar från andra föremål i solsystemet. Eftersom kometens bana är lång och som sagt oval är den vid största delen av tiden långt bort från solen, men när den väl kommer nära värms materian upp och en del förångas och bildar en svans från kometen. I den svansen ingår två stycken svansar som består av joner med hög energi, partikeldamm och väte. på solen blåser det, vilket leder till att svansen blåses bort från solen när den far fram eftersom gasen är så lätt.
Den mest berömda kometen och också den med starkast ljus är Halleys komet, som upptäcktes av just Halley, Edmond Halley. Halleys komet kretsar ett varv runt solen på 76 år, vilket är relativt kort om man jämför med andra som tar över tusen år på sig. Den rör sig i det inre solsystemet och det är därför vi kan se den vid olika perioder.

Meteorer: Meteorer är små gruskorn, oftast är rester från kometer, som finns i rymden, men faller mot Jorden. När de når Jordens atmosfär förångas de flesta och vi kan se ett ljussken som skapas av friktionen mellan luften och meteoren p.g.a. upphettningen som gör att den börjar glöda. Detta är vad vi kallar för stjärnfall. Jag skulle tro att anledningen till att meteoren reagerar så kraftigt på luften på Jorden är att det ju är vakuum i rymden och detta blir ju till en stor förändring som påverkar meteorens uppbyggnad.
Några meteorer förångas dock inte utan blir till stoft istället och vissa är så stora att de inte hinner omvandlas till gas i atmosfären, utan faller till marken istället. Dessa sällsynta meteorer som träffar jordytan kallas meteoriter.
Vissa kometer som har slagits i spillror har lagt sig i kometbanorna i grupper. När de kommer i kontakt med Jorden, på sin färd runt solen, bildar de ett meteorregn. Detta är alltid mycket lätt, försvinner fort och det bildas aldrig meteoriter från det.

Stjärnor
Nu ska vi få följa en mycket rättvishetsberoende stjärnas liv, eller snarare tankar.
(Ursäkta också för att det här kommer att vara pinsamt töntigt, men ibland blir allt lite enformigt, så man måste roa sig lite grann).

Hej, jag heter Sirius, men ni kan kalla mig för Hundstjärnan. Det namnet har jag fått för att jag är den s.k. huvudstjärnan i stjärnbilden Stora hunden. Från jorden sett är jag faktiskt den ljusstarkaste stjärnan på himlen *ler stolt*.
Jag föddes med hjälp av all vätgas som finns i rymden. Det bildades klot av gasen, som blev varmare och varmare när klotet började dra ihop sig. Efter ett tag, när temperaturen hade stigit till ca 10 miljoner grader, började kärnreaktioner verka inuti gasklotet som skulle bli jag. Denna kärnreaktion kallas för fusion och är samma som sker i solen (eftersom solen också är en stjärna). Fusion går ut på att två väteisotopers, deuterium och tritium, atomkärnor slås samman och bildar heliumkärnor istället. Samtidigt släpps överflödiga neutroner ut tillsammans med en enorm mängd energi, som blir ljuset och värmen som strålar från oss stjärnor.
2H + 3H  4H + n + massa energi.

Hur jag vet allt det här? Jag känner många andra stjärnor som var med vid min födelse och jag har hört samma historia berättas av de äldre stjärnorna som sett detta upprepas åtskilliga gånger. Antagligen föds de flesta stjärnor på samma sätt.
Den där solen har det rätt bra enligt mig, jag menar; hon är mindre än de flesta av oss, men bara för att hon ligger närmare den där planeten Jorden, är det hon som är mest känd och hon som alla älskar. De enda som bryr sig om oss andra är sådana där vetenskapsmän och hur stor del av befolkningen är de? Ganska roligt egentligen att solen antagligen snart kommer dö. Eller snart för oss alltså, det är väl ca 7,4 miljarder år kvar, medan jag kommer att leva längre. Jag antar att rättvisa skipas efter ett tag i alla fall. Eller sådant kanske man inte får tänka?

Alla stjärnor har olika ljusstyrka. Jag är som sagt den ljusstarkaste, jag vet jag vet, men jag älskar att säga det. Det får mig att känna mig mer betydelsefull…
I alla fall; stjärnor kan ha både hög absolut ljusstyrka, som är den verkliga, eller hög skenbar ljusstyrka, som är den man ser från Jorden. För att ange ljusstyrkan används magnitud. Jag har ljusstyrkan +1,4 magnitud, men från Jorden ser man mig med -1,4 magnitud. Mycket konstigt…
Anledningen till att jag syns så bra från Jorden är inte bara för att jag är ljusstarkast (oopsie en gång till) utan även för att jag ligger så nära, ca 8,6 ljusår ifrån. Ett ljusår är hur lång tid det tar för ljuset att färdas på ett år. Ett ljusår är ca 9461 miljarder km. Det är alltså ca 81365 miljarder km mellan mig och Jorden. Varför utgår man förresten från Jorden, är inte det ganska orättvist? Solen ska ju vara solsystemets huvudpunkt. Inte särskilt mycket bättre enligt mig som ni kanske har förstått vid det här laget. Skulle inte solsystemets kärna vara, låt se, den ljusstarkaste stjärnan?
Hmm… Siriussystemet… det låter mycket, mycket bra.
Fast det är mycket deprimerande att tänka på så måste jag ju ändå ta upp hur en stjärna dör. För någon gång är det ju min tur. Usch, blä och fy! Som sagt så tar vätet i en stjärna slut efter ett tag, vilket leder till att det inte kan bildas helium, ingen fusion och alltså ingen energi. När allt väte är slut i centrumet sväller stjärnan till en jättestor röd stjärna. Sedan används vätet i den yttre delen av stjärnan och när till sist allt är slut krymper stjärnan ihop och bildar en dvärgstjärna. Eftersom det inte längre finns någon energi som kan hålla den varm och lysande svalnar den av och blir sedan en mörk och död himlakropp. Ett ganska läskigt sätt att dö på, må jag säga. Jag har än inte levt tillräckligt länge för att se detta hända, men bara tanken får mig att rysa. Men ett ännu värre öde skulle vara att explodera. Jag menar; att praktiskt taget brinna upp, hu! Man flammar upp så att man t.o.m. syns på dagen på Jorden och sedan bara slocknar man och efter något år är man helt borta. När jag tänker efter har jag faktiskt varit med om någon som dog, som även exploderade. Det var min farbror Cassiopeja. Det var det värsta jag varit med om, alla grät och det var allmänt sorgligt! Nej, nu orkar jag inte prata om detta mer, hoppas ni har lärt er något i alla fall.
Med vänliga hälsningar Sirius


Jag tror att skriva om stjärnor är det mest intressanta och lärorika i det här arbetet än så länge i alla fall. Jag har alltid varit intresserad av astrologi och stjärnbilder, så därför var det kul att läsa om det och se hur det egentligen är uppbyggt, eftersom jag mest läst små amatörböcker om just astrologi. Egentligen skulle jag gärna ha skrivit mer om det som en övrigtpunkt, men jag har definitivt inte tid, tyvärr.

Avståndet mellan oss och stjärnorna är väldigt, väldigt stort och därför kan vi inte se att stjärnorna rör på sig och att stjärnbilderna förändras, även fast de rör sig väldigt fort, ca 20 km/s. Enligt oss ligger planeterna i en stjärnbild nära varandra, t.o.m. bredvid, men det är för att vi inte kan se djupet och för att man ser alla från samma vinkel. Ändå kan avståndet mellan stjärnorna skilja sig hur mycket som helst och en av stjärnorna ligga mycket längre bak än de andra och samtidigt lysa lika starkt, p.g.a. ljusstyrkan som Sirius berättade om.
Även stjärnbildernas plats på himlen ändras, men detta går betydligt snabbare. Eftersom jorden snurrar runt solen riktas den sida det är natt på åt olika ställen på himlen. På sommaren har vi alltså en annan stjärnhimmel än den vi har på vintern, hösten och våren. Dock verkar det som om Karlavagnen syns nästan hela tiden, för, eftersom det är den enda jag känner igen, jag brukar titta efter den varje gång det är stjärnklart och alltid hitta den. Antagligen ligger den i ett sådant läge att den går att se året om. Ganska mystiskt egentligen.
En annan väldigt intressant grej som jag alltid har undrat över är att när man läser lite äldre böcker om människor som seglar ett skepp (om man nu kan säga så, men du förstår nog vad jag menar) tittar de alltid på himlen för att navigera sig. Jag har aldrig förstått hur de gör detta.
Polstjärnan är lösningen. Först måste man dock hitta den och det kan man göra genom att titta på de två yttersta stjärnorna i Karlavagnen och sedan följa dessa i en rak linje uppåt. Däruppe finns polstjärnan. Sedan kan man följa samma linje ner igen och där den träffar horisonten, där är norr. Då har man alltså det viktigaste vädersträcket utsatt och kan sedan lätt hitta de andra och veta ungefär åt vilket håll man ska åt.
Men för att återgå till astrologin lite grann. Från Jorden ser det ut som om solen går ett varv stjärnhimlen, när det ju egentligen är Jorden som förflyttar sig, men den väg som solen följer kallas i alla fall för ekliptikan. Denna väg går igenom 12 stjärnbilder, som är de stjärntecken som används i horoskop. Det vanligaste gemensamma namnet för dessa stjärnbilder är zodiaken.
Varje månad kan vi se en stjärnbild på dagen, eller vi skulle kunna se den om det inte var så ljust, och detta beror på att solen faller i vinkel med stjärnbilden samtidigt som jorden faller i vinkel med solen. Under den här tiden är det stjärnbilden i frågas ”månad”, som egentligen består av två månaders halvor (t.ex. halva mars och halva april är i Vädurens tecken). Stjärnbilden som är i vinkel under månaden går upp strax före solen i öster och därför kan man om man vill titta i gryningen vilken stjärnbild som solen står i.
En annan känd stjärnbild är Orion, som vi i Sverige bara kan se under vintern. I den finns 5 av de 22 ljusstarkaste stjärnorna och något annat som utmärker Orion är de tre stjärnorna som går som ett bälte, men det är inte detta jag ska berätta om, utan om Betelgeuse och Rigel. Betelgeuse är betecknad med ”α” för alfastrålning eftersom den är den starkast lysande stjärnan i Orion. Konstigt nog är dock Rigel lite ljusare, så det stämmer inte. Antagligen beror α–beteckningen på att ljusstyrkan i Betelgeuse varierar så att den ibland kanske är starkare än Rigel, men Rigel strålar med ett konstant starkt ljus… kanske.
Betelgeuse är ungefär 200 gånger så stor som solen, men som sagt kan vi inte se detta eftersom den är på mycket längre avstånd från Jorden. Betelgeuse lyser med ett rött sken precis som mars och förknippas därför också med krig. Den här stjärnan kommer, när det är dags för den att dö, att explodera och bli en supernova. Dock vet man inte när detta kommer ske.
Rigel har beteckningen β, även om den som sagt lyser med ett starkare ljus än Betelgeuse. Den är en s.k. Vit superjätte och ljuset är mycket, mycket starkare än solens. Rigel är inte bara en stjärna utan tillhör en grupp av tre stjärnor och alla dem kretsar nära runt varandra.

Kosmologi:
Big Bang är den stora smällen som skapade universum. Dock är detta ett felaktigt uttryck, eftersom det inte riktigt var en smäll utan mer en expansion. Allt började som en klump av energifylld materia som exploderade och utvidgade sig och bildade universum. Runt denna klump fanns ingenting, inte ens en rymd, eftersom denna uppstod i och med klumpen – inte innan. Universum fortsätter fortfarande att utvidga sig och man vet inte hur länge detta kommer att pågå och om det till sist kommer att komprimeras och försvinna, eller bara stanna i växten. En teori, även om hela Big Bang är en teori i sig, är att universum kommer att komprimeras och till sist bli en ny liten klump, ur vilken en ny Big Bang kommer att uppstå. I sådana fall kan vårt universum som vi känner till vara en av flera tusentals och absolut inte det första eller sista. Precis som universum självt är möjligheterna oändliga och antagligen kommer vi aldrig att få reda på hur det verkligen ligger till. Jag tycker att det är otroligt intressant med denna tanke om ett universum som återföds flera gånger. Jag menar; tänk om det har funnits människor i ett tidigare universum och kommit fram till samma saker som vi, varit med om samma saker och gått från olika tidsåldrar precis som vi och självklart haft dinosaurier och liknande. Tänk om det verkligen är så, att allt upprepar sig, medan vi inte har en aning om det. Eller tänk om tidigare universum har skilt sig helt från vårt, att det bara har levt djur eller bara varit ett stort hav eller att det inte ens hade funnits några planeter, eller i alla fall inte några med liv på. Att allt bara skulle ha varit e...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Astronomi

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2008-05-02]   Astronomi
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=9770 [2019-12-12]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×