Strindberg - Naturalistiska och naturliga förhållande (rapport)

7 röster
30915 visningar
uppladdat: 2008-04-03
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Inledning


”När är revolution laglig? När den lyckas.”

- Strindberg


Under perioden 1830-1880 lämnade skönlitteraturen den höga klassens fina salonger och blev åtkomlig för alla tack vare tryckeriteknikens snabba utveckling. Fler och fler människor lärde sig läsa, böckerna massproducerades billigt och det grundades folkbibliotek. Dessutom etablerade sig pressen och romanerna gavs ut som följetonger i tidskrifter och lästes av en bred publik: folket.

Författarna skrev inte för adeln, för kyrkan eller staten, utan för folket, som levde under omänskliga förhållanden i den industriella revolutionen. Människorna flyttade från landet till storstäderna där de utnyttjades, men även barn fick arbeta för svältlöner. I denna särskilt orättvisa och grymma värld var författarnas syfte att kartlägga verkligheten och skildra den ur ett objektivt och vetenskapligt perspektiv, det vill säga realistiskt. Det var realismens epok.

Sveriges kanske mest produktiva och betydelsefulla realist var August Strindberg, som skrev prosa, lyrik och drama, målade, fotograferade, utförde naturvetenskapliga och alkemiska experiment, lärde sig skriva och läsa kinesiska och hebreiska. ”Mitt huvud snurrar och stannar aldrig”, skrev han själv.




Syfte och metod


”Plikten är angenäm först när den är gjord.”

- Strindberg


Det är inte svårt att hitta information om August Strindberg eftersom han var en mycket berömd och kontroversiell konstnär, vars liv och verk inspirerar experter till forskning ännu i dag. För att samla fakta använder jag Internet, vilket är enklast. Som fördjupning i författarens värld har jag förstås läst flera romanutdrag och noveller, till och med ett skådespel, Fröken Julie, som jag ska presentera i min rapport.

Mitt syfte är att göra läsaren bekant med författarens person och liv, samt hans ytterligt framträdande syn på samhällsfrågor framför allt på kvinnornas strävande efter jämlikhet och självständighet, dessutom hoppas jag lyckas väcka intresse för hans mångfaldiga konst.



Biografi


” Le åt döden! Hur kan detta vara möjligt om icke livet vore komiskt i sig självt? Så mycket bråk för så litet..”

- Strindberg


Johan August Strindberg föddes i Stockholm den 22 januari 1849. Hans far kom från en borgarfamilj och arbetade som ångbåtskommissionär, medan hans mor var en enkel och religiös före detta värdshusflicka. Fadern var sträng vilket kompenserades av moderns fromhet, som påverkade författaren under hela hans liv. Han kallade sig Tjänstekvinnans son och var stolt över sitt proletära ursprung. Modern dog i tuberkulos 1862.

1867 tog han studentexamen, började läkareutbildningen och samtidigt arbetade han som folkskollärare för att kunna försörja sig. Han avbröt läkarstudierna i Stockholm snart eftersom han drömde om en karriär som skådespelare. Till slut bestämde han sig för att studera vid Uppsala universitet och författa pjäser. Hans första drama uppfördes på den Kungliga teatern 1870, han startade ett litterärt sällskap, fick stipendium för att fortsätta sina estetiska studier men lämnade universitetet efter bara två år på grund av en konflikt med sin professor. Om studentåren och professorerna berättar han kritiskt i de noveller, som samlades och utgavs under titeln Från Fjerdingen och Svartbäcken 1877.

Den unga Strindberg flyttade tillbaka till huvudstaden, där han hamnade på de fattigaste områdena, umgicks med unga konstnärer som var fattiga som han själv. Han sökte jobb som journalist och skrev det radikala och därför av teatern refuserade dramat Mäster Olof om Sveriges reformator 1872. Han blev anställd vid Dagens Nyheter och vid Kungliga biblioteket 1874.

Utbrottsromanen Röda rummet utkom 1879 och blev en skandalsuccé med sina naturalistiska skildringar av det ruttna samhället, som författaren fick uppleva. Samma år framfördes Mäster Olof. Som en följd av den stora litterära framgången sa Strindberg upp sig på biblioteket 1881 och ägnade sig åt skrivningen. Han publicerade realistiska, samhällskritiska romaner och blev kritiserad så häftigt att han flyttade med sin första fru och sina barn utomlands (till Frankrike, Schweiz, Tyskland och Danmark) 1883 och stannade i exil fram till 1889. Under denna tid publicerade han novellsamlingen Giftas, som ledde till åtal, romanerna Tjänstekvinnans son, En dåres försvarstal och Utopier i verkligheten, samt pjäserna Fadren och Fröken Julie.

Strindberg tillbringade ofta sommaren på ön Kymmendö i Stockholms skärgård där han inspirerades till att skriva om skärkarlens liv i Hemsöborna 1887, Skärkarlsliv 1888 och I havsbandet 1890. Han hade varit en mycket produktiv författare, men efter skilsmässan med den första frun 1891 befann han sig i en konstnärlig kris. Han reste till Berlin, där han umgicks med konstnärer, målade och experimenterade med fotografi och alkemi,. Han gifte sig om med en österrikisk journalist som han fick ett barn med, men skilde sig snart. Han flyttade från Österrike till Paris och drabbades av en psykos med paranoida inslag. Trots den stora succén i Frankrike hade han väldigt dålig ekonomi när han flyttade tillbaka till Sverige 1897.

Ett år bodde han i Lund och sedan flyttade han till Stockholm och gifte sig med en ung skådespelerska 1901. De fick en dotter och under äktenskapets fyra gemensamma år skrev Strindberg flera Shakespeare-inspirerade kungadramer och kammarspel hemma i det så kallade Röda huset. Efter många splittringar skildes paret 1908.

De sista åren tillbringade han i en hyreslägenhet Blå Tornet och ägnade sig till samhällskritik igen, deltog i arbetarrörelsen, skrev artiklar och författade betydelsefulla litterära verk, bland annat hans sista drama Stora landsvägen, som vittnar om Strindbergs ställning till religion. Folket hyllade honom och samlade in en summa som han fick som ett nobelpris på sin sista födelsedag 1912. Vid hans grav står ett enkelt kors av svart ekträ med följande skrift: ” O crux ave spés unica”, vilket betyder ”O kors var hälsat mitt enda hopp”. Blå Tornet är ett museum tillägnat författaren idag.




Fröken Julie


”Har kvinnan varit mera förtryckt än mannen? Nej, mindre! Hon har alltid varit skonad för krigstjänst, politiska bestyr, o.s.v. Men hon har icke deltagit i lagstiftningen? Hon har icke velat, utan funnit förmånligare stå över lagen! Kvinnan har valt sin ställning. Nu ångrar hon sig och söker genom bedrägeri komma upp.”

-Strindberg


Strindbergs mest spelade teaterstycke Fröken Julie är ett utmärkt exempel på det naturalistiska dramat, vilket medförde att det väckte häftig kritik och motstånd särskilt bland den svenska publiken 1888. Enligt Strindberg skrev han det på två veckor och förordet tillkom troligen efter det att pjäsen var klar, eftersom det innehåller fördjupade analyser av karaktärerna.

Förläggaren Bonnier ansåg att det var riskabelt att publicera dramat trots att Strindberg varnade honom om att ”icke lättsinnigt rata det”, eftersom han skulle ångra sig sedan. Så blev det: Bonnier insåg senare vilket stort misstag han gjorde då han vägrade att ge ut tragedin, som trycktes, först med vissa strykningar, och dömdes hårt. Ett år senare stoppades urpremiären av censuren i Köpenhamn och det tog ytterligare sjutton år för Fröken Julie att nå den svenska scenen. Pjäsen har sedan filmatiserats, blivit balett och opera.

Förordet som utgör en fjärdedel av verket avslöjar den enkla handlingen och meningen, som ligger bakom den. Den ger en utförlig analys av dramats konstruktion och figurerna, förklarar deras roll och författarens avsikt med dem, bland annat beskriver hur han föreställer sig pjäsens framförande på teaterscenen.

Under en midsommarnatt utspelar sig tragedin bland tre personer i grevens kök och i betjäntens rum, dit ens ögon dock inte får följa med utan genom antydningar förstår man vad som har hänt där. Grevens dotter, fröken Julie, ”är galen igen; komplett galen”, så börjar pjäsen med en dialog mellan betjänten Jean och hans fästmö kokerskan Kristin. Det känns av Jeans ord att han föraktar fröken när han förklarar henne omyndig, beskriver hennes förvirrade, dåraktiga person och skandalösa beteende, vilka är följder av den uppfostran som hon fick av sin mor, som uppförde sig likadant. Senare berättar fröken Julie: ”Av henne hade jag lärt misstro och hat mot mannen [...] jag svor henne, att aldrig bli en mans slavinna”. Hon är full av motsägelser: hon vet hur hon ska få det hon vill ha men hon vet inte vad det är. Hon är vilsen och hittar inte sin plats mellan den nya kvinnorollen, dess idé var häftigt diskuterad under 1800-talet, och kvinnans gamla läge, som uppfattades naturligt av samhällets majoritet, framför allt av männen och förstås av Strindberg. Fröken Julies namn tyder delvis på feminismen med hennes familjestatus ogift, delvis i den högre samhällsstatusen med det franska namnet som då verkade finare och unikt.

Den förvirrade, feministiska karaktärens raka motsats är den stabila Kristin, som är religiös och står inför bröllopet, sköter hushållet flitigt, står vid spisen och serverar mat åt sin blivande man. Trots sin tysthet spelar hon inte någon passiv utan en viktig roll. Hon har ett enkelt svenskt namn, hon är balanserad, lugn och nöjd eftersom hon är på rätt plats som symboliserar det förnuftiga tillståndet för en kvinna, vilket motsvarar Strindbergs syn på frågan. Hon är ”en förståndig flicka” som ”skulle bli en bra hustru”, säger Jean. Kontrasten mellan de två kvinnorna kan tolkas som kamp mellan arbetarklassen och adeln, samtidigt som den troligen ställer kvinnorörelsen mot den traditionella ställningen.

Trots att vid en första blick är det fröken Julie som står högre upp i hierarkin blir det hon som besegras till slut. Hon verkar energisk, stark och lycklig, dock bär hon inuti en kvinnas svaghet och ruttenheten av sin klass. Hennes öde är misslyckande och det kan hon inte ändra på, eftersom hon är fången i sin roll liksom den streber betjänten Jean är, som hör till arbetarklassen men föraktar den och gör allt för att avvika från den. Hans namn är också franskt men ett av de vanligaste, vilket tyder på den låga statusen i hans fall. Jean har rest och jobbat utomlands, lärt sig franska och drömmer om att komma upp i samhället. Till det skulle han ha nytta av grevens pengar som han kunde starta ett eget hotell för. Han tror att fröken kan göra det möjligt för honom att komma åt pengarna och så blir hon en del av hans plan.

Fröken Julie kommer in i köket där Jean och Kristin pratar om henne och bjuder Jean på dans. När han kommer tillbaka till Kristin följer fröken efter honom och bjuder på dans igen, men den här gången lämnar de inte köket utan börjar prata och stannar vid bordet medan Kristin somnar. Det blir Jeans chans att förföra, manipulera och utnyttja henne. Han spelar överklassens gentleman och förvandlar deras samvaro till en viktig punkt i en romantisk kärlekshistoria när han berättar om att han som barn var förälskad i Julie. Jean styr som man konversationen och händelserna hela tiden – trots klasskillnaden – utan att fröken märker det. Strindbergs uppfattning visar sig här, nämligen att mannen alltid står över kvinnan.

Konversationen mellan Jean och Julie avbryts när folk närmar köket och de flyr till Jeans rum. Det kommer en osäker och bekymrad Julie tillbaka följd av Jean, som håller på att övertyga henne om att de inte kan stanna. Jean berättar glatt om sin färdiga plan om att flytta långt bort och sätta upp ett lyxhotell — det märks att han har funderat på det länge, och han tar det för givet att Julie kan ordna pengarna. Man förstår att det har skett en sexuell akt mellan dem, vilket har medfört drastiska förändringar i karaktärerna. Julie är en förtvivlad, maktlös, en ”fallen” kvinna som styrs av sina känslor, ber om kärlek och förnedrar sig. Det väcker överlägsenhetskänsla och självsäkerhet hos Jean, som blir mer och mer rå, respektlös, nonchalant och till slut rent grym mot henne efter att han har fått veta att fröken inte har tillgång till förmögenheten. Fröken blir ”gränslöst trött” efter att hon har försökt övertala Jean om att vara snäll mot henne och fly med henne, hon är rådlös i den skam som hon känner på grund av sin samhällsstatus och sjunker ännu djupare när hon ber om hjälp och befaller sin betjänare att befalla henne. Hon får klä sig och hämta pengar, men när hon kommer tillbaka med de stulna pengarna, klar för att resa, har hon en fågelbur med vilket visar hennes barnslighet och svaghet (kvinnlighet enligt Strindberg). Jean slaktar fågeln och därpå ångrar Julie sig, blir den gamla fröken igen som inte vill gå utan försvara sig själv och sin stolthet. Hon tänker berätta allt för sin far och för länsman, vilka snart skulle leta efter de försvunna pengarna. Hon vill att det ska bli slut.

Då kommer Kristin, det sista hoppet för fröken som söker skydd och berättar om planerna, till och med ber henne följa med till Schweiz, där de skulle öppna ett hotell. Kristin förstår snabbt vad det är som pågår och det börjar en häftig ordväxling mellan henne och betjänten. Det slutar i att den religiösa och sedliga kokerskan hindrar dem från att ta hästarna och påminner om att greven kommer hem snart, sedan lämnar hon syndarna föraktade. Det finns ingen utväg för fröken förutom att ta livet av sig. Hon uttalar sig om sina föräldrar, om sin uppfostran och dess allvarliga psykiska följder: ”...uppfostrat mig till förakt för mitt eget kön, till halvkvinna och halvman! Vems är skulden till vad som skett? Min fars, min mors, mitt eget!” Men hon menar också att hon inte har något eget, inte en tanke, inte en passion. Ändå är det hon ”som får bära skulden”.

Frökens kraft och bestämdhet försvinner plötsligt när klockan ringer och greven beställer sina stövlar, som har varit på scenen hela tiden. Hon ber betjänten att befalla henne som tidigare eftersom hon själv ”förmår ingenting”. För att rädda sin ära och sin fars namn väljer hon att dö och ber betjänten att uppmuntra henne flera gånger. Jean blir också förvirrad men klockan ringer igen och det går inte att ignorera eller stoppa den: ”det sitter någon bakom den – som sätter handen i rörelse” -— Fröken Julies hand med rakkniven.




Kommentar


”Kvinnohatare är varje sund man innerst i sitt hjärta; och kvinnodyrkare är alla förskruvade män.”

- Strindberg


Strindberg tog aktiv del i könsdebatten och sorgespelet Fröken Julie var ett inlägg liksom flera av hans verk. Budskapet är att kvinnan är skapad svag och har sin enda rätta plats vid sidan om mannen som är överlägsen utan tvekan. Om kvinnan accepterar den goda gamla traditionen, det vill säga gifter sig, ger liv åt några barn, ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Strindberg - Naturalistiska och naturliga förhållande (rapport)

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2009-03-29

    Jättefint! Du skriver skickligt.

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2008-04-03]   Strindberg - Naturalistiska och naturliga förhållande (rapport)
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=9543 [2020-12-01]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×