Källkritik och samhällsvetenskapliga perspektiv

2 röster
7407 visningar
uppladdat: 2008-02-18
Isabella Jansson

Isabella Jansson 29 år

Från
Stockholm, Sweden
Utbildning
High School : Kulturama Gymnasium, College : Karolinska Institutet, College : KBT Svealand, College : UNSW, College : Stockholm University, Graduate School : Stockholm Uni.
Jobb
SLL stockholms läns landsting, Capio Vårdcentral, Kvickenstorpsskolan, Samtalshuset AB, Enheten för stöd och utveckling (ESU), Terapikolonier AB, Krica Behandling OCH Utbildning
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
1. Jag har läst artiklarna Svenskt blod av Ozan Sunar och Invandrare fortfarande ”dom” av Oivvio Polite.

Förstnämnda artikeln behandlar hur invandrarpolitiken idag själv medverkar till att lägga grunden till den segregation den är tillkommen för att motverka, genom att dela in invånarna i vårt land i två grupper: ”svenskar” och ”invandrare”, och därmed tänka på invandrare som en homogen grupp som vill samma saker, vare sig de kommer från Finland eller Indien. Han vänder sig emot de självutnämnda representanterna för ”invandrarna” som gärna agerar språkrör för alla med invandrarbakgrund och ofta inleder meningar med att hävda att ”Vi invandrare tycker…”, och på så sätt understryka att alla invandrare är likadana och har samma åsikter om allt.

Jag håller med Sunar till viss del. Det är självklart att en person från Finland inte har samma kulturella bagage och behov som en person från Indien. Finländaren får säkerligen inte heller utstå lika mycket fördomar och hinder som indiern. Men de har ändå det gemensamt att de har flyttat till ett nytt land, och även fast omställningen i klimat och kultur inte är lika stor för finländaren som för indiern, så har den finskspråkige finnen säkerligen samma svårighet med språket etcetera. Kanske stöter de inte riktigt på lika mycket fördomar på arbetsmarknaden, men jag vet ändå att finnar har bra mycket svårare att få jobb än infödda ”svenskar” på grund av namn och brytning. Svenskar vill i första hand ge jobb till sina ”gelikar” och i sista hand till ”inkräktarna” och ”parasiterna” som lever på hårt arbetande svenskars skattepengar. Men utan jobb har ”invandrare” ju heller inte mycket till val…
Jag tycker att Sunar stirrar sig lite blind på ord, bland annat när han går emot statsvetaren Jabar Amin som har sagt att invandrarbefolkningen är utesluten från den politiska arenan. Sunar tycker att Amin genom det påståendet närmar sig idén om två ”folk” som endast ska representera sig själva.
”Är det kanske så att svenskar endast ska föra svenskars talan och invandrare endast invandrares”, frågar han oss. Den slutsatsen känns för mig väldigt långsint…
Allt fler kvinnor har börjat figurera i politiken. Det betyder för den sakens skull inte att dessa kvinnor bara pratar om kvinnors problem! Betyder det att kvinnorna då inte fyller någon funktion? Självklart inte. Så skulle det inte heller vara med politiker av utländsk härkomst. I vårt svenska samhälle försöker vi leva sida vid sida, kvinnor och män, infödda svenskar som invandrade svenskar. Varför ska inte desamma vara med och styra? För hur mycket jämställdhet vi än får kommer vi ha våra skillnader, könen och etniciteter emellan, biologiska, eller gjutna efter yttre påverkan. Vi ser saker och ting från olika perspektiv! Sunar som själv är invandrare går väldigt hårt åt invandringspolitiken. Om han själv fick vara med och påverka, och andra som med honom av egen erfarenhet vet hur det är att leva som invandrare i Sverige, skulle nog mycket bli bättre, inom invandringspolitiken, men också på andra områden.
Ändå belyser Sunar på ett bra och skrämmande sätt, liksom Polite i hans artikel (som jag snart ska komma till), hur denna politiska och tabloidmässiga förenkling blir ett problem då vi etablerar ett allmänt tänkande där invandrarna utgör en grupp med sina gemensamma nämnare, och vi svenskar är en annan grupp som inbördes är likadana, men där ingenting binder de båda grupperna samman. Jag tror att så fort man börjar se den ”andra gruppen” som något främmande och skrämmande minskar viljan att beblanda sig med dem, medan samhörigheten och kärleken till ”de egna” ökar. Segregationen förstärks.

Den andra artikeln handlar om hur dagstidningarna skriver om invandrare men aldrig till dem. Polite förklarar denna företeelse med att tidningar inte ska uttrycka den enskilde (invandrande eller infödde) skribentens åsikt, utan att den ska tala med en enda röst som uppgår i offentlighetens röst. Förr, säger Polite, tilltalade denna röst bara borgerskapets män, men att offentligheten nu inte längre är deras ensak, varför man nu inte kan använda ord som ”kvinnofrågan” eller ”arbetarfrågan”, men att begreppet ”våra invandrare” är en primitiv kvarleva från detta som pekar på att vi inte tycker att ”invandrarna” är en del av det även vi tillhör.

Jag tycker mig nog ha hört ordet ”kvinnofråga” yttras både en och två gånger, men att kvinnor då ofta är med och debatterar vad det nu rör, det är väl främst det Polite vänder sig emot, att vi pratar över huvudet på ”invandraren”.
Polite tror att det finns en ekonomisk orsak till att tidningarna inte riktar sig till invandrare: ”De medier som har varit kommersiellt framgångsrika under senare år är de som funnit en smalare nischpublik. (…) Kanske finns det pengar att hämta i att förstärka målgruppens etniska identitet genom att medvetet demonisera det främmande.” Och visst gottar sig tidningarna i pengarna de drar in av skrämselpropagandan de pumpar ut.
”Jaha, nu har en Muhammed våldtagit en Elin som besökte en Fatima i Alby, jag visste väl att jag inte var för hård när jag förbjöd min dotter att umgås med ’de där’!” får de ”oss” att tänka.
Vidare ställer Polite cyniskt frågorna om tidningarna skulle kunna vända sig också till invandrarna, utan att de finns lika procentuellt representerade på redaktionerna som i vårt samhälle, och om det lyckades – vad konsekvenserna skulle bli, och han ifrågasätter, liksom Sunar, om vi någonsin kan använda begreppet ”invandrare” till något konstruktivt. Sedan snoppar han avslutningsvis av med att säga att vi inte kommer få svaret så länge vår universalism är lika svag som nu.
Jag håller med. Visst har vi våra skillnader (inte alltid integreras dessa så att konsekvensen blir positiv, men inte heller alltid negativ), som jag tidigare sagt, men vi måste även uppmärksamma likheterna. Det är en ond cirkel, i och med segregationen beblandas vi inte och lär känna varandra, och eftersom vi inte känner varandra kan vi inte upptäcka vilket utbyte vi kan ge varandra, och därmed känner vi heller inget behov av att beblandas. Medierna och deras svartmålning av allt som är ”hotfullt för gruppen” gör ju inte heller precis mycket för att underlätta det för ”invandrarna” att ta sig in i vårt samhälle…

2. Finns det gemensamma? Är en artikel skriven av Cecilia Sjöholm och problematiserar hur vi skulle kunna få ett helt universellt samhälle. Hon tar som ett exempel upp hur det debatterades om förbudet mot att muslimska flickor skulle få bära slöja i skolan i Frankrike för ett par år sedan.
”Slöjmotståndarna tänkte sig att flickorna skulle åtnjuta större personlig frihet om de slapp identifiera sig med sitt kön och sin religion. Samtidigt förutsatte de, givetvis utan att detta uttalades högt, att den franska konstitutionens idéer om personlig frihet och medborgerliga rättigheter är överlägsna den muslimska religionens krav.”
Nu står det ju inte som ett krav i Koranen att kvinnor måste bära slöja. Bruket att göra det fanns redan före profeten Muhammed. Muslimer ska vara anständigt och respektfullt klädda, men någon slöja är inget krav. Slöjan började de muslimska kvinnorna med på grund av de många våldtäkterna på dem till följd av kvinnobrist efter många krig i de ökenbelägna länderna. Lösningen som kvinnorna kom på var att dölja håret i en slöja, så att de var mindre attraktiva. Därför tycker jag att slöjan inte bara är ett förtryck av kvinnan, utan också av mannen, att anta att han har alltför djuriska lustar för att kunna hejda sig själv. Numera har detta blivit ett attribut som hör Islam till, och de muslimska kvinnor som inte gör detta anses som syndiga. Hursomhelst, detta exempel visar på ett bra sätt hur problematiskt det är att införa universalism. En kvinna som under hela sitt liv har burit slöja ute bland folk måste känna sig oerhört naken utan den helt plötsligt, och jag tycker att det är integritetskränkande att tvingas ta av den. Här blir en fråga som Sjöholm ställer i texten väsentlig: ”Hur ska man överhuvudtaget kunna tala om universalitet utan att hamna i en återvändsgränd där skillnader snarare förtrycks än befrias?” Samtidigt, när muslimer kommer till ett västerländskt samhälle, kanske har de till och med fötts där, vill de säkert passa in och vara som andra ungdomar i det landet. Jag, som västerlänning, vill ju till exempel inte springa runt i en minimal strandklänning i ett muslimskt land. Även om jag inte har på mig slöja till en början, kanske jag vill ha det senare, för att respekteras i samhället där jag lever. Men om vi ponerar att dessa muslimska tjejer inte själva får fatta beslutet att ta av sig slöjan, utan att deras föräldrar blir vansinniga, kan det ju faktiskt vara skönt för dem med en sådan här lag att de inte får bära slöja i skolan. Då blir det legitimt i hemmet, samhället får skulden, inte flickan. Jag har för mig att tjejerna slutligen tog av sig slöjan utan något gruff dagen lagen trädde i bruk. Men istället för att spekulera och föra diskussioner om de muslimska tjejernas bästa borde anonyma opinionsundersökningar gjorts bland tjejerna själva så de fick säga sitt. Jag tror trots allt att detta var det bästa för tjejerna, man mår bäst om man får integrera sig med samhället man lever i, känna tillhörighet till stället man bor på och inte kedja fast sig vid sitt ursprung. Just slöjan har ju ingen egentlig religiös grund, utan har bara blivit en del av den islamska kulturen. Nu har dess ursprungliga syfte spelat ut sin roll, men skulden hos den muslimska flicka som inte bär slöja lär sitta djupt efter år av inpräntning om att det är orent att visa sitt hår.

I artikeln Hotell Liberal av Marie Lundström står det om att man skulle kunna arbeta fram universella lagar och regler om man lade allt vad religion, kultur och tradition heter åt sidan, och opartiskt kunde diskutera med varandra och komma fram till de moraliskt bästa rättigheterna – sådana som vi själva ogärna avstår från.
Jag frågar mig i mitt stilla sinne hur det skulle vara genomförbart att diskutera opartiskt och skärma av sig från sin kulturella bakgrund. I de kulturer där otrogna kvinnor stenas tycker kanske de flesta att det är rimligt, då de inte vet något annat? Precis som att vi tycker att det är helt fel för vi har svårt att gå in i deras tankebanor. Men enligt Brian Barry vars uttalanden Lundströms artikel stöder sig mycket på, finns det ett mänskligt förnuft som kan leda oss i både vetenskapliga och moraliska samtal. Försvarar man en moralisk princip, måste man enligt Barry hävda att den har en universell giltighet och eftersom vi alla har olika gudar (om någon alls) måste man hänvisa till den auktoritet som man har gemensam, nämligen vårt samvete.
Jag tror mycket på detta. Det är svårt att veta hur mycket som är inpräntat i oss av vår kultur om hur saker och ting ska vara, och hur vi hade tyckt om vi växt upp i till exempel ett islamskt samhälle, men jag vet att till exempel många kvinnor i Somalia, där könsstympning är vanligt förekommande, egentligen inte vill låta könsstympa sina döttrar då det är väldigt riskabelt, ofta ger de komplikationer senare, och framför allt minns de själva den outhärdliga smärtan då ingreppet sker utan bedövning. Ändå genomförs de, för att flickan anses smutsig annars, och därmed hopplös att få bortgift. Skulle man övertyga alla som bodde i Somalia om att detta är onödigt lidande, som inte ens har någon riktig förankring i Islam, kunde detta undvikas. Det är visserligen redan förbjudet i Somalia, men det är en lag ingen tar notis om där.
Sen är frågan hur långt man ska låta universalismen gå. Vi vill väl inte förta nöjet att upptäcka andra kulturer med att göra alla likformiga? Nej, jag tycker man får välja sina strider, ändra saker som är väsentliga som folk tar verklig skada av. Jag tycker det är viktigt att stoppa könsstympningen av flickor, men det vore ju dumt att förbjuda till exempel Ramadan som inte gör någon direkt skada, utan som många muslimer uppfattar ger dem självdisciplin och ett starkare psyke.
Kanske skulle man kunna få alla från olika kulturella, sociala, politiska, nationella och etniska bakgrunder att behandla alla jämlikt och jämställt, men det ligger nog flera hundra år fram i tiden. Vi i Sverige är inte helt jämställda, och då ligger vi ändå flera sekler före många muslimska kulturer. När de hunnit ikapp oss som vi är nu, var är då vi? Jag känner ungdomar som är födda i Sverige och har muslimska föräldrar. Själva påstår sig barnen inte vara muslimer, och de kan inte heller citera ett ord från koranen. Ändå hänger deras muslimska kvinnosyn i, utan att de själva märker det. Ifrågasätter jag deras kvinnosyn säger de att, jodå, klart kvinnor är lika mycket värda och ska ha samma möjlighet till jobb. Men ändå lyser det i många fall igenom att de tycker att kvinnan ska tjäna mannen och göra det bekvämt för honom, det sitter djupt in, även fast de teoretiskt sett förstår att kvinnan är lika mycket värd och i samma utsträckning som mannen har rätt till och behov av att självförverkliga sig själv. Därför tror jag att det är otroligt svårt att först få alla att mötas och teoretiskt sett tro på samma ideal ifråga om rättvisa, jämlikhet och frihet, och att sen också få alla att känna att samma ideal är de rätta… Ja, det är en fin tanke, men jag tvivlar på att det blir så mycket mer än det.

Skulle jag bo i ett muslimskt land, så visst skulle jag nog bära slöja, men jag skulle nog aldrig övertygas om att det var det enda rätta. Skulle vi då alla komma överens om att det var det enda rätta att bära slöja och alla i Sverige sen kom hem, skulle vi ju alla ha samma gamla tradition, och om vi ens skulle börja använda slöja, skulle det nog dröja lång, lång tid innan vi började tycka att det verkligen var bra.

3. I artikeln Vetenskapligt snömos styr forskning om könen skriver Bo Rothstein om hur det är dumt att forska i hur vi fått de könsliga egenskaperna endast från ett socialkonstruktivistiskt eller ett biologiskt perspektiv. Rothstein menar på att vi behöver kunskaper från båda håll, för att nå verklig framgång inom jämställdheten. Båda sidorna måste inse att det inte finns någon automatik från deras forskningsresultat till hur vi bör ordna samhället eftersom detta alltid beror på vilka etiska normer vi väljer att utgå från, hävdar han.

Jag tycker emellertid inte att det är underligt att det i statliga direktiv till genusforskningen har bestämts att det är den sociala förklaringen som gäller. Visst tror jag att både arvet och miljön spelar in i att skapa en individ. Men till skillnad mot Rothstein så tycker jag att det är ganska logiskt att radikalt ändra i exempelvis barnauppfostran, så att killar och tjejer får samma villkor och förutsättningar, eftersom ett inlärt mönster inte är givet. Forskning som istället i hög grad pekar på medfödda olikheter måste accepteras då de tycks menade att vara på så vis. Rothstein tror det inte, men jag tror att för mycket biologisk forskning som exempelvis pekar på att kvinnan ska ta hand om barnet medan mannen fixar mat är skadlig för samhället, och att den hotar att förpassa kvinnan till spisen. En värld annan än den vi föddes till har kommit, och där behöver man inte vara fysiskt stark för att förse familjen med mat.
Rothstein tar upp ett exempel där vi först ponerar att vi har fulla vetenskapliga belägg för att homosexualitet skulle vara betingat av omgivningen. Rothstein förutspår två möjliga utfall. I ena fallet skulle de homosexuella accepteras. I det andra fallet Rothstein förespår skulle folk tycka att den homosexuelle då själv bär skulden eftersom han själv ”valt” sin läggning.
Där tycker jag att Rothstein underskattar människans intelligens. Att bli homosexuell genom yttre omständigheter betyder ju inte att man har gjort ett aktivt val! Ingen välmående människa över tolv skulle tänka så i alla fall. Det finns redan folk som trakasserar homosexuella. Jag tror varken de skulle bli fler eller färre om en sådan här undersökning togs fram.
Sedan ponerar Rothstein att vi har kunnat fastslå att homosexualitet är orsakat av ett visst medfött ämne vissa föds med. I ena fallet accepteras detta. I andra fallet försöker man forska fram ett vaccin som ”botar” homosexualitet. Detta tror jag är mer troligt än föregående exempel. Och togs ett vaccin fram skulle nog folk gå ännu hårdare åt de homosexuella som inte lät vaccinera sig. Det skulle säkerligen vara en skön utväg för de homosexuella som föraktar sin läggning. Men för dem som accepterat och trivs med den skulle detta säkert försvåra saker och ting för dem. Har man väl tagit fram ett vaccin mot homosexualitet, hur långt kommer vi då att gå i vår strävan efter ”jämställdhet”? Kommer vi att mixtra med kvinnors ämnessammansättningar också så att de får mer testosteron så att de kan bygga lika stora muskler som killar och därmed kan utföra samma kroppsarbete som dem? Kanske borde den manliga befolkningen också få smaka på graviditeten? Snart är vi hermafroditer allihop, och då kan ju detta första vaccin mot homosexualitet packa sin väska… Jag tycker inte att man ska experimentera för mycket med mediciner och preparat som är till för att ändra ting som hängt med från människans födelse, vissa saker finns det nog en sorts mening bakom.
Som nämndes i Marie Lundströms artikel så tror och hoppas jag att det finns ett mänskligt förnuft, ett gemensamt samvete som förenar oss i en moral som alla kan ta till sig.
Jag tycker alltså att det är bra att forskningen i första hand riktar in sig på det socialkonstruktivistiska, eftersom de sociala förutsättningarna är något vi själva skapat, istället för att leka gudar genom att efter biologisk forskning försöka vända på våra givna naturlagar.

Ulrika Kärnborgs artikel Har Västerlandets kvinnor inga vingar? Handlar om att västerlandets kvinnor, som beklagar sig så mycket över vilket patriarkiskt samhälle de muslimska kvinnorna lever i, i vissa avseenden har sämre jämställdhet i sina hemländer än sina muslimska medsystrar.

Jag tycker att det finns en viktig poäng i texten. Den kvinna som går utan sjal i ett muslimskt land blir uttittad. Den kvinna som inte har åtsmitande kläder i västvärlden är ointressant. Jag upplever att den västerländska kvinnan är ett objekt på ett annat sätt. Ofta får västerländska kvinnor komplimanger för sitt utseende, men det är sällan någon berömmer dem då de yttrat en intelligent åsikt eller ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Källkritik och samhällsvetenskapliga perspektiv

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Isabella Jansson [2008-02-18]   Källkritik och samhällsvetenskapliga perspektiv
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=9273 [2019-12-06]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×