Ekonomisk

3 röster
15684 visningar
uppladdat: 2007-11-11
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Ekonomiska idéer i praktiken

Innehåll

1. Inledning 3
1.1. Syfte och avgränsningar 3
1.2. Metod och material 3
2. Avhandling 5
2.1. Ekonomin under 1900-talet i korta drag 5
2.2. Neoklassicism 9
2.2.1 . Första generationens neoklassiker 10
2.2.2. Andra generationens neoklassiker 13
2.3. Keynesianism 13
2.4. Monetarism 15
2.5 Slutsats 16
3 Bibliografi 17



1. Inledning

1.1 Syfte och avgränsningar
Syftet med uppsatsen är att titta på 1900-talet ur ett ekonomiskt perspektiv. För att inte uppsatsen skall bli alltför tidskrävande kommer jag att begränsa mig till tre ekonomiska teorier som cirkulerade under 1900-talet. Jag skall i korta drag utreda skillnaderna mellan neoklassicism, keynesianismen och monetarismen och sedan försöka visa på hur idéerna avsatts i handling. Därför kommer jag att beskriva 1900-talets ekonomiska historia för att kunna analysera vilka idéer som troligtvis överensstämmer handling. Uppsatsen är mer inriktad på marknadsekonomi än planekonomi.

1.2 Metod och material
Jag kommer att inleda med att beskriva 1900-talets ekonomiska historia och till det kommer jag att använda En introduktion till Ekonomisk historia Kapitalismens bakgrund och utveckling i främst Västeuropa, USA och Japan. Den är skriven av en professor vid St. Johns University i USA. Dess syfte är att ge en bred översikt av världens ekonomiska historia för dem som studerar på universitet och högskola. Boken spänner över feodaltid till industrialisering. Trots det så går författarinnan lagom djupt in i alla skeden. Detta är den enda bok i sitt slag som jag funnit, därför kommer jag att använda mig utav den för uppsatsens första del. Dock betvivlar jag inte trovärdigheten av boken. Författarinnan har under sin skrivningsprocess haft att göra med olika anonyma granskare och även fått råd av kollegor. Jag är av den uppfattningen att det är en väl genomarbetad bok som är till för att underlätta för studenter. Dessutom har den svenska översättningen i sin tur granskats av svenska ekonomihistoriker vilket ger boken än mer trovärdighet. Den är av stort värde för uppsatsen då jag inte funnit annan litteratur. Naturligtvis hade jag velat ha fler verk som styrker och kompletterar denna del men jag anser inte att uppsatsen blir lidande då En introduktion till Ekonomisk historia Kapitalismens bakgrund och utveckling i främst Västeuropa, USA och Japan är väldigt grundlig och grundläggande.
I uppsatsens andra del kommer jag att beskriva tre ekonomiska analysmodeller var för sig. Till detta kommer jag att använda Det ekonomiska tänkandets historia som är den enda bok som jag kunde hitta om ämnet. Det ekonomiska tänkandets historia är en bok som beskriver olika teorier och deras historia. Därför anser jag att den är värd att lita på. Den är skriven för ekonomistuderande och jag ser ingen antydan till att den skulle vara överdrivande eller i någon mån osann då den bara beskriver teorier, inte har en egen teori. Den är dessutom skriven av tre olika författare vilket ökar trovärdigheten. Den är skriven på ett fackligt språk vilket gör det svårt för mig som är helt ny inom ämnet att förstå vad som står. Det är för mig många nya uttryck som försvårar läs- och skrivprocessen.
Den har ett stort värde för uppsatsen. Det som jag tycker begränsar källan är att den tar upp väldigt lite om monetarism och då jag inte kan hitta annan information om monetarism än det som står i Det ekonomiska tänkandets historia blir uppsatsen lidande. Syftet med källan är att för ekonomistuderande ge en historisk bakgrund till de idéer som man studerar.
För att komplettera Det ekonomiska tänkandets historia kommer jag att använda mig utav De klassiska ekonomernas samhällssyn. Det är en betydligt äldre bok vars syfte är att på ett lättläst sätt presentera de tankegångar som fanns hos klassiska ekonomer. Språket i De klassiska ekonomernas samhällssyn är betydligt lättare än det i Det ekonomiska tänkandets historia. Men den begränsas av att den inte är så detaljerad som uppsatsen kräver, i alla fall inte när författaren behandlar de kapitel som jag har nytta utav. Den är inte av största värde för uppsatsen men finns med för att som sagt komplettera och styrka det som står i Det ekonomiska tänkandets historia. Det som talar för bokens trovärdighet är att författaren är professor i nationalekonomi och en framstående idéhistoriker. Detta är en äldre bok som jag inte kommer att använda lika mycket som Det ekonomiska tänkandets historia.
Den sista delen av uppsatsen kommer att vara en slutsats där jag knyter ihop de två delarna av uppsatsen och besvarar de frågeställningar jag hade.

2. Avhandling


2.1 Ekonomin under 1900-talet i korta drag

Sent 1800-tal och tidigt 1900-tal var imperialismens tidsålder. Imperialismen förändrade helt mönstret i den kapitalistiska utvecklingen. Tidigare hade industrialiseringen spridit sig och fler människor hade sugits in i marknadssystemet. Företagen inom industri hade växt sig allt större och mäktigare i förhållande till den lilla människan och ett flertal fackföreningar bildades för att skydda arbetarna mot konkurrens på arbetsmarknaden som kunde utnyttjas av chefer vi lönesättning. Fler av valutasystemen baserades på guldmyntfot. Att industrierna ökade i storlek ledde till ökad komplexitet. Detta fick två effekter, extern och intern. Den externa effekten var vinstmotivet för att få företaget att växa. De större företagen kunde utöva mer makt på marknaden för att öka sina vinster. Ibland slöts avtal om prisfixering och delade marknader. Internt uppstod ett behov av att organisera sig. När företagen växer krävs större organisation och fler chefer. Problemen ligger i att många företag har flera olika produkter med flera olika produktionsprocesser och olika personal med olika kunskapsnivåer. Man började specialisera cheferna och arbetarna för att få arbetsgruppen mer homogen. Man tänkte att om man exakt kunde mäta arbetsinsatsens värde skulle det vara lättare att rättvist sätta lön för arbetet.

Under första världskriget fick de koloniserande länderna utlopp för de spänningar som imperialismens konkurrens byggt upp. Kolonialmakterna fick ut mycket utav sina kolonier, så som; nya marknader, nya råvarukällor, nya investeringsmöjligheter för överskottkapital. Det man ville ha var stora vinster men dessa önskningar infriades sällan. Mycket kapital gick till att stävja uppror. Senare analyser visade på att politisk kontroll inte var en förutsättning för fortsatt ekonomisk expansion. Trots att företagen skyddade sig mot konkurrens ökade världshandeln och som jag tidigare nämnde använde man sig av samarbeten för att upprätthålla prisnivåerna. Man önskade också tullskydd från regering mot utländska konkurrenter. Många länder hade infört guldmyntfot men denna motverkades av inrikespolitiken. Tveksamt är om den imperialistiska kolonisationen var positiv för den fortsatta ekonomiska tillväxten i världen. Dock gjorde sig många privatpersoner sig en förmögenhet på den.

Första världskriget utbröt pga rivalitet mellan industriländerna och Tysklands snabba upprustning av landet efter enandet. Bismarck förstod ekonomins betydelse för militär upprustning. Tyskland hade inte bara blivit ekonomiskt starkt, Tyskland ’inkräktade’ även på de internationella marknaderna som övriga internationella stormakter var på, och utövade på dem inflytande. Man såg krig som den enda utvägen för att återställa balans. Kriget var modernt både i militär och i ekonomisk mening. Båda sidor i kriget var industriellt starka och drog nytta av de nya kemiska industrierna från vilka man kompletterade sina vapen med till exempel giftgas. Man förstörde civila mål vilket blev mer kostsamt ekonomiskt. Båda parter ville ha kontroll över sjöfart för att kunna kontrollera livsmedels- och råvaruimport. Men det var de allierade som tog kontrollen och Tyskland drabbades tidigt utav livsmedelsbrist. Regeringarna fick ingripa i ekonomin för att tillgodose de viktigaste behoven, civilbefolkningen och militären. Statliga ingripanden skedde även inom industrierna där man med statliga medel såg till att de fick sina behov säkerställda. Industrin fick inte bara pengar utan även arbetskraft. Problemet med att så mycket resurser gick till krigsindustrin var att de inte kunde beskattas och att det var inflationsdrivande. Man beskattade lyxvaror och utlade en vinstskatt för att krigsprofitörerna inte skulle vinna hur mycket som helst. Man lånade även pengar inom länderna för att finansiera kriget.

Förlusterna i kriget var stora. Man hade förlorat stora delar arbetskraft och mycket kapitalutrustning hade förstörts. Man kunde inte längre hålla ned konsumtionen och ransonera vilket ledde till inflation. För att få igång produktionerna igen var man tvungna att återuppta de gamla exportmarknaderna. Detta var svårt eftersom vissa länder byggt upp en egen marknad av import när kriget härjade och handeln var bruten. Inflationen innebar att man fick ta många lån för att få igång sin produktion. Detta satte USA i en ny maktposition då det var USA som nu var långivare. Tyskland hade drabbats av en ytterst hård fred och hade inte några möjligheter att betala det krigsskadestånd som man hade ådömts att betala. Det är inte heller troligt att de vinnande länderna i kriget skulle bli rikare. De skulle vara tvungna att ha kapaciteten att absorbera ett så stort inflöde av pengar i sin produktionsapparat. Under 1920-talet blev världen beroende av USA som finansiär. De lån som övriga världen tagit var svåra att betala tillbaka eftersom deras produktion inte ökade. 1928 användes stora delar av kapitalet i USA till att spekulera på aktiemarknaden. Man gjorde inga produktionsinvesteringar eftersom man endast såg en riktning på börsen, nämligen den uppåtsträvande positiva. Man gjorde försök att minska spekulationerna genom att höja räntan men det gjorde bara att utländskt kapital flödade in. I Europa tacklade man problemet genom att höja räntorna vilket försvagade deras ekonomier.

År 1930 kraschade börsen i USA och index för värdepapper sjönk och man minskade utlåning till utlandet. Minskningen av lån från USA minskade världshandeln. Detta ledde till att länderna började minska sin handel med andra länder vilket ytterliggare försvagade deras ekonomier. De svårigheter i ekonomin som drabbade ett land spred sig till de andra eftersom de var nära sammankopplade av sina krigsskulder, krigsskadestånd och handel. Det fanns en organisation för internationellt samarbete, Nationernas Förbund, men den var inte bemyndigad att hantera sådana problem samtidigt som USA inte ville vara medlem. Länderna fick istället själva lösa sina ekonomiska problem. England och Frankrike försökte använda sig av sina kolonier för att kompensera sina förluster. De nådde inte sin forna styrka men grundade nya moderna ekonomier.

Förvånansvärt nog var det Tyskland som fortast lyckades ta sig ur depressionen. I Tyskland hade medelklassen varit den stora förloraren. Det var de som hade haft sina besparingar i krigsobligationer. Detta förstörde medelklassens förtroende för kapitalismen. Detta utgjorde en god grogrund för det nationalsocialistiska partiets framgång. Då Hitler utnämndes till rikskansler införde han ett centralstyrt system som främjade ekonomisk återhämtning. Man stimulerade branscher som kemiindustri, metallindustri, textilindustri och militär. Man byggde även nät av vägar. Statsmakten samarbetade med industrigrupper för att ekonomin skulle kunna bli stark. Sedan Tyskland intagit Rhenområdet och anslutit Österrike till sig och gått i allians med Italien utbröt andra världskriget.

Efter andra världskriget fanns inte längre en önskan att få ekonomin att bli som den var före kriget. Under kriget hade man också använt sig av något nytt som inte innebar att man lånade pengar utan istället utböt varor och tjänster vilket då minskade de lån som man senare skulle bli återbetalningsskyldig. Man ålade inte heller de förlorande parterna något krisskadestånd att betala. De faktiska kostnaderna av kriget är svåra att uppskatta men man vet att det var Sovjetunionens och USA:s ekonomiska styrka som gjorde dem uthålligare än axelmakterna. Man insåg att nu med en världslig marknad var det bäst om man samarbetade. Man ville samarbeta ekonomiskt och militärt och politiskt eftersom de var så nära sammankopplade. Organisationen för detta bildades 1945. Det var FN, Förenta Nationerna. Nationernas Förbund hade misslyckats och man bildade istället en ny organisation. Under 1945-1947 gav FN efterkrigsbistånd till att köpa mat och kläder, filtar och mediciner. Det mesta utav de pengarna kom från USA.

Europa återhämtade sig inte så snabbt som man hade väntat och de var tvungna att få igång sin produktion. Att få igång produktionen var det enda sättet på vilket de kunde tjäna in de pengar de behövde för att kunna importera varor ifrån USA. Lösningen på detta problem kom 1947 då Marshallplanen introducerades. Den innebar direkt kapitalöverföring från USA till Europa. Detta innebar att Europa kunde skaffa sig de resurser som krävdes för att få igång produktionen. Detta gjorde att de kunde köpa USA:s exportprodukter så att även USA tjänade på det. Den organisation som skulle sköta fördelningen av Marshallbidragen var CEEC Committee on European Economic Cooperation, senare OEEC. Även Sovjetunionen skulle ha fått bidrag men de kunde inte acceptera att en enda organisation skulle styra fördelningen av pengarna. 1950 var Europas återuppbyggnad nästan klar och det tack vara OEEC och EPU, European Payments Union, som hjälpte till att fylla bristerna i betalningsbalanserna med krediter från de andra länderna i unionen. Ungefär samtidigt bildades NATO, North Atlantic Treaty Organization, som var en militärallians. Man bildade även frihandelsområden. EFTA, European Free Trade Association, är ett exempel på en sådan union. Andra ungefärliga exempel är, ECSC europeiska kål- och stålunionen, EU europeiska unionen, OECD Organisation for Economic Cooperation and Development, samt EEC European Economic Community. Dock får bara varor flöda fritt mellan gränserna inte arbetskraft.

Situationen i Europa var för en tid något förvirrad. Länderna ville inte hamna utanför någon union eftersom chansen att viktiga marknader skulle försvinna fanns. De olika organisationerna blev då konkurrenter på ett sätt. Särskild situation var det mellan EEC och EFTA när Storbritannien ville gå med i EEC, de var tidigare medlemmar av EFTA. Frankrike befarade att Storbritannien skulle få för stort inflytande och att Frankrikes inflytande skulle försvagas och de lade därför in sitt veto mot ett Storbritannskt medlemskap. Storbritannien blev senare medlem ändå. EEC hade under 1960-talet stor inverkan på industrins expansion för de länder som var medlemmar. De handlade med sig själva och växte. Många av industriekonomierna liknar varandra i att de producerar ungefär samma saker och de multinationella storföretagen. Först var det USA som hade de stora företagen men under 1970-talet började även Europas storföretag att expandera. EG, tidigare EEC, gav medborgarna i sina medlemsländer chansen att arbeta utomlands. Med den förbehållningen att de när som helst kunde skickas hem igen eftersom värdlandet fått ordning på sin arbetsmarknad eller då behovet av arbetskraft avtar.

Även om det tidigare påståtts att de industriella staterna är mycket lika så finns det skillnader som grundar sig på kultur och den politik som landet för. Politiken är avgörande för det ekonomiska klimatet. USA förlorade under efterkrigstiden, på grund av att de inte längre hade monopol på världsmarknaden och inte längre brydde sig om den, sin ledande position på den internationella planen. Ekonomin är fortfarande stark dock ej lika dynamisk, ej heller var politiken konsekvent avsedd för att stärka USA:s konkurrenskraft. Att Tyskland reste sig efter krigen berodde mycket på att de lyckats minimera antalet arbetsnedläggelser. Detta berodde på att de hade arbetare medsittande i företagens styrelser vid beslutsfattning. Inträdet i EEC och ECSC hjälpte Frankrike att modernisera och öka företagens storlek vilket tog Frankrike framåt. Att Storbritannien fann olja förändrade deras resurssituation. Det hjälpe till att ändra betalningsbalansen till det positiva. Deras inträde i EEC gjorde också att Storbritanniens företag fick en internationell inriktning vilket var en fördel inför framtiden. Att Italien fick en så makalös tillväxt att de under 1980-talet hade Europas tredje största BNP berodde troligtvis på landets tillgång på billig arbetskraft. Övergången från lågproduktivt till högproduktivt gick lätt. De bedrev även export av internationellt mer efterfrågade produkter. Idag är Japan världens tredje största ekonomi. Man tillskriver det nära samarbetet mellan näringsliv, stat och allmänna handelsbolag denna framgång. Man tror att denna samverkan skapat ett gott klimat för näringsliv och ekonomisk tillväxt.

Det som man vill undvika idag är stora ekonomiska fluktuationer samtidigt som man vill finna nya marknader och vidga gamla. Därför började man i de industrialiserade länderna nästan samtidigt att anamma en ekonomisk politik som styrs av efterfrågan. Dock gav den sortens politik under 1970-talet upphov till problem. När OPEC höjde sina oljepriser blev det kris för många industrier som ersatt sin energikälla, kolet, med olja. Nu fick småföretagen mer plats eftersom det tar lång tid för stora företag att göra snabba förändringar. Men om mer flexibel produktion ska bli mer betydelsefull i ekonomin krävs det att näringslivspolitiken ändrar riktning mot att skapa en stödjande ekonomisk miljö som tidigare varit viktig för ekonomisk utveckling.


2.2 Neoklassicism

Neoklassicismens genombrott kom egentligen redan på 1870-talet men kom att spela en roll även på 1900-talet. De största dragen i idén är de marginella storheterna så som gränsnytta, marginalkostnad och marginalintäkt som spelar en framträdande roll i den teoretiska analysen. En del författare väljer att kala teorin för marginalismen på grund av 1870-talets gränsnyttoteoretiker. Men det finns även andra egenskaper i teorin som bör framhållas som neoklassicismiska. Det som var nytt med den neoklassicismiska teorin var att den huvudsakligen var inriktad mot mikroekonomiska frågor. Den tidigare klassiska skolan hade större inslag av makroekonomi och tillväxt.
Medan de klassiska ekonomerna lade störst vikt vid tradition, makt och regler lade neoklassikerna störst vikt vid priserna som hade avgörande roll vid resursallokering. Alltså vid styrningen av resurser i form av kapital, arbete och jord. För neoklassikerna var det viktigt att hela tiden ha god överblick på marknaden för att göra rätt analys. Detta gällde även för klassikerna men de båda skiljer sig i synen på prisbildning. Klassikerna ansåg att det var viktigast att med produktionskostnaderna i åtanke sätta priser. De tidiga neoklassikerna betonar däremot efterfrågan och konsumenten. Senare kom även produktionen att tas med mer i beräkningen. Man trodde inte på ofrivillig arbetslöshet.

Det hade länge omtvistats huruvida ekonomin skulle följa humanisternas metoder eller klassas som naturvetenskap, men med neoklassikernas grundläggande nyttomaximering och vinstmaximering matematiserades analyserna och ekonomin började närma sig den naturvetenskapliga grenen.


2.2.1 . Första generationens neoklassiker

Redan tidigt under 1800-talet cirkulerade det idéer om marginalistisk analys men det neoklassiska genombrottet kom inte förrän 1870. Vad detta kan bero på finns det flera torier om men de mest troliga är att det under tidigt 1800-tal inte fanns ett så väl utvecklat kommunikationssystem över vilket man kunde sprida sina idéer. Därför tycktes inte kommunikationen mellan ekonomer ta fart förrän sent
1890-tal. Dessutom var dåtidens ekonomers framställningar av sina teorier svåra att förstå och mycket
matematiskt invecklade.

En framträdande person ur den neoklassiska förtruppen var von Thünen som skrev diverse verk. Han poängterade att när produktionskostnaderna och transportkostnaderna (till marknaden) överskrider markandspriset på produkten kommer produktionen ej att påbörjas. Han förde även ett marginalistiskt resonemang. När man ökar insatsen av arbete eller kapital ökar också produktionen och intäkterna. Samtidigt ökar också naturligtvis kostnaderna och man kommer till slut till en punkt då intäkterna inte längre täcker kostnaderna. ’Ökningen av antalet arbetare kommer enligt Thünen att fortsätta ”till den punkt där intäktstillskottet som den sist anställde arbetaren ger upphov till motsvarar lönen som han får” under samma tidsperiod.’ Det som von Thünen ville visa var att vinstmaximeringen vid användning av olika resurser används i så stor utsträckning att ’kostnaden för den sista resursen är lika med värdet av dess bidrag till totalprodukten.’ Von Thünen var den första att använda differentialkalkyl om man tolkar derivatorna som marginalstorheter.
Fransmannen Cournot var en annan tidig neoklassiker som gav en matematisk framställning av vinstmaximum. Han använde sig av den matematiska formeln
F (p)+pF’(p)=0. Där p är lika med pris och F (p) är lika med efterfrågan vid ett visst pris och då blir
pF (p) lika med den totala intäkten. Då marginalintäkten, förstaderivatan av totalintäkten, är lika med noll får man det pris som ger störst totalintäkt, vinstmaximering.

Nästa problem som Cournot tar upp är när man skall öka produktionen av en vara. Då vill man öka skillnaden mellan intäkter och kostnader. Då behöver man en annan ekvation än den förra för att få fram maximumvillkoret. Dock går denna analys inte att applicera överallt. Den inriktar sig på ett monopolfall. Han behandlade inte absolut konkurrens förrän senare. Den tredje marginalisten som jag tar upp var den tyske nyttomaximeraren Gossen. Gossen var företrädare för den subjektiva värdeläran där värdet på en produkt knyts till den nytta individen får ut av produkten. Han sade att ju mer man hade av en vara desto mindre nytta gjorde den. Han sade också att om man hade en vara som man fördelade användningen av på olika områden blev totalnyttan som störst. Gränsnyttan av olika användningssätt skall vara lika. Annars omfördelar man användningsområdena så att totalnyttan ökar. Detta var Gossens andra lag.

Härpå följde genombrottet med tre teoretiker i täten: Stanley Jevons, Carl Menger och Léon Walras. Jevons var enligt nedanstående argumentation ivrig att framställa ekonomin som matematisk.
”Det är uppenbart att om nationalekonomin alls skall vara en vetenskap, måste den vara en matematisk vetenskap. Det finns mycken fördom mot försök att införa matematikens metoder och språk i någon gren av moralvetenskaperna. Många människor tycks tro att naturvetenskaperna utgör det rätta området den matematiska metoden, och att moralvetenskaperna kräver någon annan metod – jag vet inte vilken. Min ekonomiska teori är emellertid rent matematisk till sin karaktär. Nej, eftersom jag tror att de kvantiteter som har att göra med måste vara utsatta för kontinuerlig variation tvekar jag inte att använda den tillämpliga delen av matematiken, ehuru den involverar det djärva hänsynstagandet till
oändligt små kvantiteter. Teorin utgörs av en tillämpning av differentialkalkylen på de välbekanta begreppen förmögenhet, nytta, värde, efterfrågan, utbud, kapital, ränta, arbete och alla andra kvantitativa begrepp som hör till den dagliga näringsfliten. Eftersom den fullständiga teorin inom nästan varje annan vetenskap innefattar användning av differentialkalkylen, så kan vi inte ha en riktig ekonomisk teori utan dess hjälp. Det tycks mig som om vår vetenskap måste vara matematisk helt enkelt för att den handlar om kvantiteter.”

Nästa punkt för Jevons var lusten och olusten. Han anknyter till utilitaristen Jeremy Bentham som ansåg att lust och olust otvivelaktigt utgjorde de yttersta målen för nationalekonomins kalkyler. Dock var det nog snarare Hume som kom upp med teorin. Att maximera lusten var det som nationalekonomin grundade sig på. Jevons ansåg att allt som kan framkalla lust eller hindra olust kan äga nytta. Men man får inte glömma bort att skilja på totalnytta och gränsnytta. Gränsnyttan kommer att minska. Jevons kommenterar skillnaden mellan totalnytta och gränsnytta så här. ” Gränsnyttan är den funktion på vilken den ekonomiska teorin kommer att visa sig vila. Ekonomer har i allmänhet misslyckats med att skilja mellan denna funktion och totala nyttan, och ur denna sammanblandning har mycket förvirring uppstått. Många varor som är högst nyttiga för oss är föga värderade och önskade. Vi kan inte leva utan vatten, och likväl sätter vi under normala omständigheter inget värde på det. Varför är det så? Helt enkelt därför att vi vanligen har så mycket vatten att dess gränsnytta är reducerad nästan till noll… Låt utbudet bli knappt till följd av torka, så kommer vi att börja känna den högre gränsnytta som vi annars tänker föga på.”

Jevons gjorde även en formel för Gossens andra lag, där u är nyttan, x är användning av varan på ett vis och y är användning av varan på annat vis. du1/dx=du2/dy alltså inte du*1 utan första du, inte du*2 utan andra du

Jevons hade också idéer om arbetsvärdet. Han ansåg inte att man skulle räkna med arbetsvärde då man bestämde värde på varan utan att värdet på varan skulle bestämma värdet på arbetsinsatsen. Detta ansåg han eftersom priser kan fluktuera trots att arbetsgången är densamma. Han ansåg också att ett redan nedlagt arbete inte har något inflytande över varans värde eftersom arbetsinsatsen ligger i det förflutna och att det är i ögonblicket som vi bedömer varans värde.

Till skillnad från Jevons var Menger inte alls matematiskt lagd. Han talade istället om behov och behovstillfredsställelse och använde sig av tabeller. Han visar på avtagande gränsnytta men använder inte begreppet. Menger ansåg att marknadsprocessen var viktig eftersom jämvikt aldrig förekom i verkligheten. Prisbildningen var en kamp. Fransmannen Walras kom fram med ett ekvationssystem som visade på allmän jämvikt. Det han hade med i ekvationssystemet var kvantiteter och priser, tekniska koefficienter och efterfrågan, utbud och produktiva tjänster. Varje pris var för konsumenten proportionerligt mot gränsnyttan. Teorin kom att kallas Walras lag.



2.2.2. Andra generationens neoklassiker

Under andra generationens neoklassiker stärktes neoklassicismens ställning. Många av de begrepp som idag används utvecklades av dem. Det som var nytt och som gjorde att man kallar dem för andra generationens klassiker var att de utvidgade det marginella synsättet och tog med produktionssidan istället för att nästan bara titta på efterfrågan. Det var först nu som utbud och produktion behandlades lika grundligt. En framstående man i den andra generationen var Alfred Marshall som koncentrerade sig på partiell jämvikt (motsats till allmän jämvikt). Han skrev i sitt huvudarbete Principles of Economics att: ”När därför den producerade kvantiteten (per tidsenhet) är sådan att efterfrågepriset [det högsta pris som konsumenterna är villiga att betala för att köpa en viss kvantitet] är högre än utbudspriset [det lägsta pris säljarna är villiga att acceptera för att utbjuda en viss kvantitet], så får säljarna mer än vad som är tillräckligt för att göra det lönt att bringa kvantiteten till marknaden; och det finns en aktiv kraft i verksamhet som tenderar att öka den kvantitet som förs till försäljning. Å andra sidan, när den producerade kvantiteten är sådan att efterfrågepriset är lägre än utbudspriset, får säljarna mindre än vad som är tillräckligt för att göra det lönt att föra varor till marknaden i den mängden; så att de som var just på gränsen till att tveka om de skulle fortsätta producera beslutar sig för att inte göra detta, och det är en aktiv kraft i verksamhet som tenderar att minska kvantiteten som förs fram till försäljning. När efterfrågepriset ät lika med utbudspriset har den producerade kvantiteten ingen tendens att vare sig öka eller minska; den är i jämvikt. När efterfrågan och utbud är i jämvikt, kan kvantiteten av varan som produceras per tidsenhet kallas jämviktskvantiteten, och priset till vilken den säljs kan kallas jämviktspris.”

De neoklassiska modellerna har i grunden utgått från, antingen fullständig konkurrens eller monopol så när man under 1950-talet till 1970-talet utsattes för kritik för att endast tagit upp två extrema marknadsformer tilltog man sig kritiken och menade att det handlar om närmevärden och i hur hög grad man skall tillåta sig att använda orealism för att förstå sig på problemet.


2.3 Keynesianismen

”Jag har kallat min teori en allmän teori. Med detta menar jag att jag huvudsakligen ägnar mig åt beteendet i det ekonomiska systemet som helhet… jag visar att, allmänt sett, den faktiska nivån på produktionen och sysselsättningen inte beror på produktionskapacitet eller den tidigare inkomstnivån utan på löpande produktionsbeslut, som i sin tur beror på löpande investeringsbeslut och på nuvarande förväntningar om löpande och framtida konsumtion.” Detta sade John Maynard Keynes, grundare av keynesianismen. Han ansåg enligt ovanstående citat att det var den effektiva efterfrågan som styrde produktion och sysselsättning. Det var också räntans uppgift att bevara jämvikten. Inte som förut mellan efterfrågan och utbud på kapitalvaror utan mellan efterfrågan på likvida medel (omedelbart tillgängliga) och de sätt på vilka man tillfredställde efterfrågan. Räntan var också en premie för den som avstod från att hålla sin förmögenhet i annan form än pengar.

Keynes skriver att ”penningmängden bestämmer utbudet av likvida medel och följaktligen av räntan, och tillsammans med andra faktorer (särskilt framtidstron) benägenheten att investera, vilket i sin tur bestämmer jämviktsnivån på inkomster, produktion och sysselsättningen och (på varje stadium tillsammans med andra faktorer) totala prisnivån via inflytande från det utbud och den efterfrågan som etablerats”. Det Keynes gör är att han kombinerar tre begrepp, effektiva efterfrågans princip, likviditetspreferens och kapitalets gränseffektivitet, (internräntan på marginell investering). Keyne säger att den anpassning som produktionen gör till efterfrågan sker snabbt och att sysselsättningen snarare bestäms av totalefterfrågan. Den makroekonomiska jämvikten var då efterfrågan och utbud var lika och sparande och utgifter var lika.

Keynes ansåg tvärtemot neoklassikerna att det fanns något som var ofrivillig arbetslöshet och att sådan kunde uppstå. Han trodde nämligen att den effektiva efterfrågan ibland kunde vara så låg att även om det fanns någon som var villig att arbeta för reallön så fick inte den personen anställning. Att då sänka lönerna för att återskapa jämvikt var inte ett alternativ då Keynes ansåg att lönerna inte enbart var en kostnadsfaktor utan också berörde den effektiva efterfrågan. Dessutom såg Keynes pengar som något annat än bara ett transaktionsmedel. För honom var inte pengarna neutrala. För att komma ur en långvarig kris måste staten uppträda som efterfrågefaktor.

Runt 1940 talade man om en Keynesiansk revolution men vad som hände var att keynesianismen splittrades. En man som hette John Hicks sammanfogade två olika kurvor av investeringar och sparande, likviditetsefterfrågan och penningutbudet på samma diagram och kunde då får fram fem olika jämvikter på ett och samma diagram med ränta på lodrät axel och nationalinkomst på vågrät axel. Diagrammet visar på olika kombinationer av ränta och nationalinkomst som ger jämvikt på kapitalvarumarknaden och konsumtionvarumarknaden. Denna kallades IS-LM och rymde både neoklassiker och Keynes i samma modell.
Andra fann även ett samband mellan arbetslöshet och inflation, Philipskurvan. Ju lägre arbetslöshet desto högre inflationstakt. Där ställde man de ekonomiska politikerna inför ett val, arbetslöshet eller prisnivåstabilitet.


2.4 Monetarism

Vad monetaristerna gör är att ifrågasätter keynesianismens ofrivilliga arbetslöshet. Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi, ansåg att Philipskurvan inte kunde ange ett stabilt samband mellan arbetslöshet och inflation. Han ansåg att istället att det fanns en naturlig arbetslöshet.
”Varje ögonblick finns det en arbetslöshetsnivå som har egenskapen att vara förenlig med jämvikt i reallönestrukturen… Den ’naturliga arbetslösheten’ är med andra ord den nivå som skulle uppstå i det walrasianska systemet med allmän-jämviktsekvationer, förutsatt att dessa innesluter de rådande strukturella egenskaperna på arbets- och varumarknaderna, inklusive marknadsimperfektioner, stokastiska variationer i efterfrågan och utbud, kostnaden för att samla information om lediga och tillgängliga jobb, kostnaden för ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Ekonomisk

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2013-02-19

    Jättebra uppsats! Men om jag får fråga, vart i från har du tagit keynes citatet som du inleder det "kaptilet" med? :-)

Källhänvisning

Inactive member [2007-11-11]   Ekonomisk
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=8758 [2020-09-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×