Sveket

4 röster
6565 visningar
uppladdat: 2007-11-10
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
(En studie av Jonas Karlssons ”Lotten” och Jan Samuelssons ”Semester”)


”I bland blir hon överrumplad av bilder hon inte vill se. Det vackraste blandat med det fulaste av allt. Minnesprojektorn slås på och visar scener rakt in i hennes gröna ögon.” Så skriver Jan Samuelsson i sin novell ”Semester”. Och det är också just vad ”Semester” handlar om, det vackraste blandat med det fulaste av allt.

Redan efter att ha läst första stycket är jag på platsen där kvinnan befinner sig, jag kan se det framför mig, den dygnet-runt-öppna bensinmacken (Det exakta ordet), bilradion och nycklarna som hänger i låset. Jag är imponerad av Samuelssons miljöbeskrivning, välgjort genom hela berättelsen. Miljön är kopplat till allt, miljön som man upplever på en husvagnssemester, motorvägarna, det orange ljuset som hon älskade och någonstans fortfarande älskar, radion med hallåornas tröstande ord, det som hon tycker är så vackert är även ihopkopplat med något så fult. Miljön är som en röd tråd genom novellen tycker jag, den gestaltar känslor och är övervägande vacker.

Första gången jag läste ”Semester” kom jag att tänka på "Ett halvt ark papper" (August Strindberg). Mannen i Strindbergs novell finner ett solgult konceptpapper fullskrivet med flera stilar, vissa med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna, där stod bland annat namn och olika nummer, arket för honom tillbaka till en förfluten tid. Och även i denna novell är det något som triggat i gång ett minne, och i det här fallet en lukt, en stark lukt som jag tror många kan känna i näsan genom bara att tänka på den, bensin. För mig ett härligt igenkännande, och därför har Samuelsson redan här i andra stycket lyckats fånga mitt intresse som läsare då jag kan koppla just den lukten till liknande utflykter, fast lyckade sådana. Och var det kanske lyckade små resor de gjorde, en flykt från vardagen? ”När hon blev äldre och hatade allt vad campingplatser och campingmänniskor hette, mindes hon ändå med saknad känslan av att man hur lätt som helst bara kunde packa ihop och bryta upp. Om saker och ting spårade ur. Om saker och ting blev outhärdliga.”
Efter att ha läst ”Semester” om och om igen, kan jag i ett tidigt skede se att det byggs upp en sorts irritation gentemot pappans val. Författaren inleder med små, små detaljer som blir väldigt viktiga, små aningar. I andra stycket får vi veta att pappan alltid tankade på Gulf fast än BP hade häftigare klistermärken, och flickan samlade ju på sådana, liten men viktig detalj.

”Hon tyckte om att se mamma och pappa le åt varandra. Inget skrik, ingen gråt.” Så här står det i sjätte stycket på sista raden, och här tar minnet en vändning, vändpunkten i texten.
Gestaltningarna av karaktärerna i ”Semester” är få, men å andra sidan inte fullt nödvändiga i mitt tycke just i den här novellen då miljöbeskrivningen sköter större delen av min inre bild, vilket jag gillar. Jag känner kanske en viss saknad av karaktärernas ansiktsuttryck och utseenden som gör att jag faktiskt inte kan föreställa mig dem i mitt huvud när jag läser. Lite tråkigt med till exempel: Han ler ursäktande, och så vidare, kanske skulle författaren gestaltat ursäktande? Jag skulle vilja veta hur kvinnans karl ser ut.

Samuelsson använder sig även av en del liknelser, som jag tycker är väldigt bra. Man kan välja själv hur man vill tolka dem. ”De såg ut som rynkorna i en gammal människas ansikte.” Vackert? Eller kanske bara obehagligt och fult?

Det är intressant och inspirerande för mig som faktiskt skriver på fritiden själv, att man kan avslöja så mycket genom att skriva så lite.
”Hon hade känselspröt som gjorde att hon inte behövde titta på flaskan för att veta hur mycket som var urdrucket.” Den här ”enkla” meningen säger mer än tusen ord, i alla fall för mig. Få sådana här små meningar hela texten igenom, säger så mycket. I slutet behövs bara så lite som "pappas händer" för att texten ska bli helt solklar för mig, nämligen att pappan förgriper sig sexuellt på dottern.

Texten är indelad i många stycken, en styckesindelning som jag själv aldrig skulle använda mig av, men jag tycker att den passar bra här. Nästan alla stycken är indelade i nu och dåtid var annat, en sorts parallellhandling, vilket resulterar i att texten blir lättläst, vilket jag tycker att den är rakt igenom. Varje stycke är som en bil, och man bara väntar på att de ska krocka med varandra.

Har man som läsare saknat spänning i den här novellen kan det bero på att man inte hunnit till näst sista stycket än. ”Här var det”, säger hon och kramar hans hand. ”Just precis här var det.” Var vaddå? Jag vill veta, och jag vill veta det nu! Det är bara att läsa nio rader till så vet man. Det tycker jag är härligt och annorlunda, att helt plötsligt få en explosiv nyfikenhet, med bara åttiotre ord kvar till ett grymt slut. Inte alls som Hjalmar Söderbergs dramaturgikurva av DoktorGlas, här kom det mest spännande i slutet i stället.

Det är lite häftigt att Samuelssons novell handlar om en kvinna, då författaren är en man. En liten miss som jag tycker att han gjort är dock att tjejer i åldrarna åtta till tolv år inte väljer att läsa en Stålmannentidning, jag tror att det skulle vara mer troligt att hon läste en hästtidning eller dylikt. Men kanske symboliserar Stålmannen styrka, fysiskkraft som hon kanske önskar att hon hade. Men det är bara en tanke.

Trots de proffsiga ”ogräsplanteringarna” som Samuelsson använt sig av i texten var slutet för mig oförutsägbart, och för att inte glömma, väldigt snyggt då även de sex sista raderna i texten tidigare planterats in i sjunde stycket: ”Om man satt på pappas axlar kunde man gå längst ut av alla. Med pappas händer runt midjan fanns ingenting att vara rädd för.” Men då utan slutfinishen, jag skulle vilja säga, att den sista lilla pusselbiten hamnade på plats. Och det behövdes inget mer, då han är en väldigt skicklig ”trädgårdsmästare” i den här novellen.

Jan Samuelsson är en strålande författare och helt suverän på att måla upp en bild av miljön som personerna i novellen befinner sig i, till skillnad från Jonas Karlsson som ju skrivit novellsamlingen: Ännu ett mål. ”Lotten” är en av novellerna i samlingen, och jag antar att han enbart fick den utgiven då han är en känd och framför allt duktig skådespelare. Även Karlsson använder sig av vädret för att gestalta känslor. Men jag tycker inte att han har lyckats, det skulle ha kunnat bli riktigt bra, men tyvärr, jag tycker nog att det är lite för enkelt. Först är det en solig dag, sen blir det lite molnigt och så börjar det regna. Kanske skulle han kunna använt det på ett annorlunda sätt, ha gestaltat mer, hur ser himlen ut? Det känns nästan lite klyschigt.

Inledningen på ”Lotten” är bra, jag vill veta direkt vad det är för festlig kombination. Och nog är den festlig alltid.

I ”Semester” börjar Jan Samuelsson tidigt med att ge oss läsare små ”hintar” vad det beträffar pappans beteende. Samma teknik använder sig Karlsson av när han gestaltar den lilla snorungen Klaras beteende på flera ställen i novellen, hur hon drar Linn i håret, rycker i Linns ben och så vidare, och även här så visar det sig att hon är en av bovarna i dramat. Genom att gestalta Klaras beteende och i det här fallet störande beteende, kommer jag tycka ännu mindre om henne när det drar ihop sig mot slutet av ”Lotten”.

En ganska bra plantering är när Linn ska visa lotten för sina vänner, den magiska lotten med sifferpalindromen, men dock blir det väldigt förutsägbart att lotten försvinner.
Sedan kan vi lämna ifrån oss Linn med lotten ett tag och kasta in ett textens tomrum i stället, och det måste vara ett tomrum där för annars vissnar den lilla knoppen som ska blomma ut. Nu hamnar vi vid Patrik Ohlsson och vid det här laget vet vi att Patrik gärna vill lämna dagisgården på grund av gestaltningen. Klaras pappa står också ensam en bit där ifrån, han verkar känna sig precis som Patrik. Klaras pappa tycker också att det är jobbigt med gårdsfester.

Även efter att ha läst ”Lotten” ett antal gånger tycker jag att den är snål på gestaltningar. Med meningar som: Fröken såg olycklig ut. Patrik försökte lägga en förvirrad hand….
Det finns fler exempel.
Men Jonas Karlsson är som sagt skådespelare och jag tror att den här novellen skulle kunna bli en bra skolpjäs på grundskolenivå. Då han beskriver tydligt vad karaktärerna gör hela tiden, och observera att han beskriver i stället för att gestalta.

”Lotten” är inte dålig, men den är i mitt tycke inte heller bra. Jag tyck...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Sveket

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2007-11-10]   Sveket
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=8751 [2020-02-23]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×