Elfenbensfilosoferna och samhället

5503 visningar
uppladdat: 2007-11-07
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Det är nu några år sedan jag upptäckte hur många vanföreställningar jag i min tidigaste ungdom bekände som sanningar, och hur tvivelaktigt allt var som jag hade konstruerat på denna grund; och sedan den tiden var jag övertygad om att jag var tvungen att en gång för alla göra mig av med de åsikter jag tidigare accepterat, och börja bygga på nytt från grunden, om jag ville skapa en stabil och permanent grund för vetenskaperna. René Descartes (1596 - 1650)

Denna essä handlar om filosofer som ser som sin uppgift att beskriva världen för andra människor som de anser vara mindre förståndiga. Ett problem, som lockat mitt intresse till detta ämne är att dessa filosofer ser det som legitimt, och faktiskt även nödvändigt, att manipulera människor genom att ljuga för dem. Detta, skriver filosoferna, är i själva verket bra för dem eftersom människorna själva inte förstår sitt gemensamma bästa. Den riktiga verkligheten är tyvärr, enligt filosoferna, så tragisk att den skulle vara outhärdlig för vanliga människor att bära.

I essän visar jag hur filosofer med denna grundsyn försöker influera tänkandet hos invånarna i samhällen där de lever. Mitt huvudargument är att när filosoferna medvetet förleder sina medmänniskor, och inte delar med sig av den kunskap som de verkligen tror på, så blir följden en ojämn kunskapsfördelning i samhället.

Till min hjälp har jag några andra filosofer, aktivister och sociologer som har skapat perspektivet symbolisk interaktionism. Jag tycker att detta perspektiv fungerar alldeles utmärkt för att komma åt problematiken med filosofer som sprider lögner.

Några som var med och skapade symbolisk interaktionism
Jag är faktiskt glad och tacksam mot de människor som utvecklat symbolisk interaktionism. Jag är tacksam för att jag tycker att de skapat en väldigt bra teori eftersom den hjälper mig att tänka om hur samhället hänger ihop. Jag tycker liksom att perspektivet stämmer överens med hur jag själv uppfattar att världen hänger ihop. Gemensamt för de teoretiker och praktiker som varit med och utvecklat perspektivet är att de vågat närma sig andra människor och ta dem på allvar. De har försökt förstå hur andra människor definierar sin situation. Man kan säga att detta är det som symbolisk interaktionism går ut på. Jag börjar nu med att presentera några människor som varit viktiga för utvecklingen av symbolisk interaktionism.

Charles Horton Cooley (1864-1929) är den nytänkande ingenjören från den amerikanska landsbygden som försöker skapa en mer vetenskaplig samhällsvetenskap. Cooley utgår från observationer av sin familj och den bygemenskap han lever i. Han skriver mycket om den mänskliga naturen och anser att dess viktigaste egenskap är våra genetiska förutsättningar att ta in och spegla den sociala miljö som vi växer upp i. Cooley myntar begreppet primärgrupp som är den lilla grupp människor som barnet interagerar med som riktigt liten. Eftersom vår natur ger oss förutsättningar att formas av vår omgivning är vi i allra högsta grad föränderliga. Cooley skriver att ”vi kan få [den mänskliga naturen] att fungera nästan hur vi vill, om vi förstår den”. Cooley tänker alltid ett steg till, på så sätt att han utgår från att vi hela tiden agerar utifrån den tolkning vi själva tagit in från vår omgivning. Detta gäller även vår självbild. Cooley myntar begreppet spegeljaget, som är den jaguppfattning som vi internaliserar när vi observerar och tolkar hur andra människor bemöter oss.

Jane Addams (1860-1935) är den rika aktivisten som köper ett hus mitt i ett av Chicagos slumområden för att vara nära de fattiga. Hon drivs av en passion att vara tillsammans med människor och hjälpa dem genom att förstå deras situation. Huset heter Hull House och blir en mötesplats där folk kommer och går lite som de vill. Hull House blir en mötesplats inte bara för fattiga som bor i området utan även för radikala intellektuella vid University of Chicago. Addams skriver också böcker och forskningsrapporter. Bland annat skriver hon om hur vi nu står inför en social utmaning som nödvändiggör en ny generaliserbar etik. Hon skriver också att anledningen till att det är så tråkigt att läsa de flesta samhällsvetenskapliga teorier är att de är pseudovetenskapliga.

George Herbert Mead (1863-1931) är den mystiska universitetsfilosofen som aldrig skrev en bok. Det han efterlämnar är postumt utgivna artiklar och böcker som hans studenter skrivit utifrån anteckningar från Meads föreläsningar. Hans kurser och föreläsningar var välbesökta och man kan säga att Mead är upphovsmannen till symbolisk interaktionism som teoretiskt perspektiv. Mead filosoferade om det mesta, om samhället, tiden, evolutionen o.s.v. Mest berömd är Mead för sin teori om hur jaget (the self) fungerar. Han menar att jagets hemlighet är att det samtidigt är ett handlande subjekt och ett objekt som skapar förutsättningar för sig själv. Det handlade subjektjaget kallar han för ”I” och objektjaget kallar han för ”me”. I objektjaget finns alla jagets viktiga minnen, familj, vänner och kunskaper lagrade. Utifrån de förutsättningar dessa skapar agerar sedan subjektjaget så gott det kan i relation till den tolkning personen gör av sin omgivning. Filosofiskt grundar Mead sina teorier i en skolbildning som kallas ”pragmatism” eftersom den värderar all kunskap utifrån vad kunskapen har för praktiska konsekvenser.

Erwing Goffman (1922–1982) är den skarpsynte forskaren som vigt sitt liv åt att observera hur människor interagerar med varandra när de möts ansikte mot ansikte. Goffman är något av en ikon och en kändis bland sociologer. Detta beror nog inte minst på att hans sociologkollegor när de mötte honom blev nervösa för att observeras och bli stoff i hans forskning. Goffman har gett upphov till det som kallas det dramaturgiska perspektivet inom sociologin. Hans budskap är att vi hela tiden spelar roller och han påpekar att ordet person etymologiskt härstammar från ordet ansiktsmask. Goffman kommer fram till att vi ofta tvingas in i roller på sätt som vi inte önskar. Hans observationer kan handla om en intellektuell, kvinnlig dvärg som i sin vardag spelar dum för att passa in i sina medmänniskors stereotypa förväntningar; eller om en relativt normal mentalpatient som spelar galen för att en sjuksyster skall känna igen sig i sin roll när hon kommer in för att vårda. Vi vill både vara den andra till lags samtidigt som vi skapar oss själva en så bra tillvaro som möjligt. Anledningen till att det kan bli så fel är att vi hela tiden agerar utifrån den tolkning vi har av den person vi möter. Den tolkningen är enligt Goffman ofta missvisande.

Samhället i ett interaktionistiskt perspektiv

Teorier om samhället tenderar enligt min mening att vara tröga och detaljerade och är även ofta, för att hålla med Jane Addams, pseudovetenskapliga. Det gäller inte det symboliskt interaktioniska perspektivet på samhället. Det interaktionistiska perspektivet ger mest några ingångsvinklar till hur samhället kan studeras och lämnar till läsarens fantasi att tolka samhället utifrån det.

För att så enkelt som möjligt förklara den interaktionistiska synen på samhället skall jag börja med Goffmans dramaturgiska perspektiv. Goffman tänker sig samhället som en teater utan publik. På teatern finns en scen där skådespelarna spelar sina roller. Detta kallar Goffman för den ”främre regionen” och det är här personen spelar sin officiella roll, (till exempel som anställd i ett företag). På teatern finns också loger där skådespelarna förbereder sig för att på nytt gå in på scenen. Där i logen kan man vara mer avslappnad. Detta kallar Goffman ”bakre region”.

Om vi tar denna analogi tillbaka till samhället så kan vi fråga oss vad det är som gör att samhällets ordning kan bevaras. Hur kommer det sig att människorna fortsätter att spela sina roller på ungefär samma sätt? Varför kollapsar inte samhällsordningen fast det finns så mycket problem? Meads svar på dessa frågor är att ordningen i samhället är möjlig för att det finns institutioner, som han definierar som ”serier av gemensamma responser” som i princip alla i samhället agerar efter. Den mest grundläggande institutionen för Mead är språket. Språket består av signifikanta symboler som har en gemensam betydelse för samhällets invånare. Med hjälp av dessa symboler kan vi sedan interagera med varandra och skapa mening för varandra. Andra institutioner är familj, ekonomi (det vill säga hur vi byter varor och tjänster med varandra), religion, politik och vetenskap. Inom dessa mer komplexa institutioner finns det roller och normer för hur man skall bete sig för att vara en framgångsrik medspelare inom institutionen. Inom rättsväsende som institution finns det exempelvis domare, advokater och brottslingar. Man kan säga att institutionen utgörs av summan av alla de roller som behövs för att verksamheten (i detta fall rättsväsendets verksamhet) skall kunna manifesteras ute i samhället. I en institution där människor i olika roller (exempelvis domare och brottsling) har tillgång till mycket olik typ av information och har liten förståelse för varandra föreställningsvärldar har vi en institution med ojämn kunskapsfördelning.

Institutionerna internaliseras under individens liv genom en process som Mead kallar sekundär socilisation. I ett avancerat modernt samhälle finns det mycket som individerna måste lära sig. Detta sker genom att individerna går i skolan, läser, träffar andra människor och på så sätt internaliserar samhällets kultur. När individen gör detta skapar han en bild av det som Mead kallar ”den generaliserade andra”. Den generaliserade andra är en del av individens objektjag, eller hennes ”me”. Om vi vill skapa oss en bild av detta kan vi tänka att den generaliserade andra är publiken i Goffmans tidigare publiklösa teater. Publiken finns enligt denna analogi inne i individens huvud och består av alla de personer (verkliga eller påhittade) som varit med och skapat hennes föreställningsvärld. Alla dessa personer finns i hennes huvud och bär på alla de normer, regler och förväntningar som individen lärt sig att hennes samhälle har på henne. Olika delar av publiken blir aktiva i den inre dialogen som utgör individens tänkande i olika sammanhang. Enligt detta perspektiv är det alltså de andras internaliserade förväntningar som tillsammans med vårt eget handlande subjektjag gör att vi kan agera på ett ordnat sätt gentemot varandra i samhället. Detta beror på att vi hela tiden, ”tar de andras attityder och justerar vårt eget beteende därefter”. Kanske är det därför som Cooley säger att ”de föreställningar människor har av varandra är samhällets hårda fakta, och att observera och tolka dessa [föreställningar] bör vara en huvudmålsättning för sociologin”.

Samhällets filosofiska problem blir enligt Mead att förstå hur ordning kan upprätthållas i samhället samtidigt som det förändras och utvecklas mot en mer generaliserbar etisk demokratisk ordning. Mead tänker sig att lösningen på problemet att få människor att samexistera på ett fredligt och väl fungerande sätt är att människor internaliserar hela samhällsstrukturen och förstår sin egen funktion i den, liksom även andras funktioner. Detta åstadkoms genom att människor empatiserar med alla andra människor i samhället. Resultatet blir något Mead kallar för ett ”universellt mänskligt samhälle” som han ser som ett mål för den sociala evolutionen. Att underlätta den process som leder till detta ideala samhälle, är enligt Mead ett av filosofins och vetenskapens huvuduppgifter. Om vi förstår detta i termer av kunskapsfördelning så kan vi dra slutsatsen att Mead skriver att han eftersträvar ett samhälle med jämn kunskapsfördelning.

”De andra” och deras roller i samhällsförändringen

Filosofer har under lång tid brottats med Meads frågeställning om hur samhället kan förändras samtidigt som ordningen bevaras. Det är här mina ”andra” kommer in. Några av de mer historiska filosoferna är välkända. Dock förefaller det mig som att de manipulativa dragen i deras läror är mindre kända.

Jag har valt två historiska personer som i min essä får representera ”de andra”. Här ger jag först en kort presentation av de båda personer och några av deras idéer.

Platon (c:a 427-347 f kr) är kanske urtypen av en filosof. Namnet på Platons trädgård, Akademien i stadsstaten Athen, har idag ungefär samma betydelse som ordet ”universitetsmiljö”. I akademin undervisade Platon blivande filosofer i det dialektiska tänkande som han ansåg var det bästa sättet att föra in saker från den idealiserade perfekta idévärlden in i sinnevärlden. Att utbilda filosoferna var en värdig uppgift eftersom han hoppades att de en dag skulle styra staten. I Platons ideala samhälle skulle filosoferna nämligen åtnjuta fullständig lydnad från folket. Detta var dock, skrev Platon, en utopi som inte kunde förverkligas i Athen. Det gav upphov till mycket frustration i Platons liv. Han gav dock inte upp utan reste omkring för att hitta en plats där han skulle välkomnas för att förverkliga sin vision av idealsamhället.

Leo Strauss (1899–1973) var en tysk, judisk filosof som flydde till USA när nazismen började få genomslag på 30-talet. Liksom Platon såg han den mänskliga tillvarons beskaffenhet som djupt tragisk. Eftersom han ansåg att samhället ständigt hotas att tas över av tyranner såg han som filosofernas viktigaste uppgift att skydda samhället mot detta. Strauss såg dock ett problem i att den mänskliga naturen är sådan att det liberala samhället innehåller fröet till sin egen undergång. För att samhället skall vara stabilt krävs därför de ”ädla lögnerna” (noble lies), ett begrepp lånat från Platon. Ädla lögner är myter om ont och gott som filosoferna själva inte behöver tro på, men som de tillverkar för att människorna i samhället skall ha gemensamma referensramar att hålla sig till.

Hur formar filosoferna folkets sätt att tänka?

Vad var det då Platon lärde sina lärjungarna i Akademien? En sak han lärde ut var hur man tar nya tankar från idévärlden och för ut dem till folket. För att beskriva hur detta går till skall jag använda två begrepp som nu liksom då är viktiga för att skapa nya tankemönster. Det är begreppen ”dialektik” och ”framing”. (Jag använder begreppet på engelska: ”framing” eftersom jag saknar en bra översättning till svenska.)

Ordet dialektik kommer från grekiskans ”dialektike (techne)” som betyder ”den filosofiska diskussionens (konst)” eller helt enkelt bara ”konversation”. Ordet ”frame” kommer från ”framian” som i verbform betyder ”att skapa framsteg” eller ”att främja” och som substantiv ”etablerad ordning” eller ”plan”. När vi kombinerar orden får vi alltså: ”konsten att skapa en konversation för att främja en etablerad ordning eller plan”. En av Platons lärjungar, Aristoteles, uttryckte dessa tankar i sin Retorik och Politik från år 350 före kristus. Där beskriver han hur framing används för att skapa tankemönster hos åskådarna med hjälp av teater. För Aristoteles är framing ”att ge åskådarnas tankar en viss inramning”. I hans teater skulle rytmer, melodi och dialog, skriven på ett särskilt sätt, övertyga åskådaren att en tragisk brist hos hjälten (hybris eller girighet) en gång skulle bli dennes olycka.

Det filosoferna ägnar sig åt här är alltså att de tänker ut diskussioner som leder mottagarens tankar på ett spår som de avsett. Sedan skriver de ett teatermanus som dramatiserar deras teoretiska diskussion. Här kan vi ta hjälp av Cooley för att förstå vad som händer. Enligt Cooley är tänkande nämligen en verksamhet när vi pratar med oss själva i vår fantasi. Man kan säga att vi med hjälp av vår fantasi skapar en inre dialog där olika röster hörs. Det filosoferna tycks vilja göra är att skapa aktörer som åskådaren ska internalisera i sin föreställningsvärld. Där lever de sedan vidare och utgör aktörer i åskådarens fantasi när hon sedan ägnar sig åt tänkande verksamhet. Det är intressant tycker jag att tänka att teatern, där hjälten straffas för sitt övermod, är till för att skapa en Athensk motsvarighet till den svenska jantelagen.

Analys

De filosofer som dessa två ”andra” här får representera ska jag lite retsamt kalla för elfenbensfilosofer eftersom de, liksom akademikern i elfenbenstornet, verkar se sig själva som överlägsna den vanliga människan. Jag kallar de filosofer - men vad är egentligen en filosof? Jag definierar ordet filosof, som på latin betyder vän av visdom, som en person som tänker aktivt om verklighetens och samhällets varande och därmed omformar verkligheten och samhället. Filosof är därmed inget man är utan en roll som man tar på sig ibland när lusten faller på. Elfenbensfilosofer är sådana filosofer som, när de filosoferar, ser sig själva som överlägsna vanliga människor och dessutom ser som sitt ansvar att i det dolda forma deras tankar. En svårighet med att analysera dessa personer är att de ibland ljuger för oss. Därför kan jag inte vara säker på att det jag läst om dem tillhörde deras verkliga upplevelser och uppfattningar eller om det tillhörde deras ”ädla lögner”.

Som vi sett tycks dessa filosofer eftersträva ett annat samhälle än det som Mead tänkte sig. Eftersom de inte tror att människor klarar av att höra de dödliga sanningarna så behöver samhället genomsyras av de ädla lögner. Därmed förespråkar de ett samhälle med extremt ojämn kunskapsfördelning.

Hur är det att vara elfenbensfilosof?

Jag skall nu övergå till att med hjälp av begrepp från symbolisk interaktionism analysera elfenbensfilosoferna för att se om jag kan förstå och liksom sätta mig själv in i deras föreställningsvärld. Att empatisera med andra är inom symbolisk interaktionism att försöka sätta sig in i den andras totala situtation. Detta är inte så enkelt för mig eftersom jag vet ganska lite om elfenbensfilosofernas privatliv och uppväxtförhållanden.

Primär socialisation

Att veta mer om dessa filosofers barndom skulle vara intressant tycker jag. Den primära socialisationen är när vi som barn genom våra närmaste får vår grundläggande känsla för omvärlden. Jag kan tänka mig att den allra tidigaste barndomen för elfenbensfilosoferna ägde rum i hem med strikta traditioner, en sträng familjefar och kanske ett underskott av närhet och ömhetsbetygelser. Mead kallar den primära socialisationen för lekstadiet. Leken är enligt Mead en aktivitet som inte har verkliga konsekvenser och innebär ansvar utanför leken. Jag kan tänka mig att det inte blev så mycket lekande för elfenbensfilosoferna utan att de tidigt drogs in i sammanhang där de fick ta mycket ansvar.

Sekundär socialisation

Den sekundära socialisationen är den process genom vilken vi lär oss om samhället och finner våra roller i det. Båda filosoferna lever nära krig och konflikter och jag tror att de tidigt i livet drogs in i viktiga sammanhang där de fick lära sig mycket omtumlande saker. Mead kallar den sekundära för ”spelstadiet”. Spel är enligt Mead aktiviteter som har verkliga konsekvenser och det kan man ju verkligen säga att dessa personers aktiviteter hade!
Den sekundära socialisationen som dessa personer har upplevt tycks vara snudd på fantastiska. Jag tycker deras liv är fascinerade och det är nästan svindlande för mig att tänka mig in i de höga spel de spelade. Vid en översikt av deras biografier verkar de alla ha varit väldigt kunniga och sugit åt sig allt av kultur och historia de kunnat hitta.

Elfenbensfilosofens liv som en teater

Nu ska jag försöka beskriva elfenbensfilosofens liv ur ett dramaturgiskt perspektiv genom att fantisera om hur det skulle vara för en elfenbensfilosof att möta en vanlig människa:
Hur skall elfenbensfilosofen möta en vanlig människa? Det blir omöjligt att vara ärlig tillsammans med henne och betrakta henne som en likvärdig medmänniska. Därför måste han dölja sina verkliga tankar och känslor bakom en mask av uppförande. Han kan välja att agera den värdige mannen som har något viktigare för sig. Om han vill hjälpa personen han möter och dela med sig lite av sin visdom så kan han ställa henne några utvecklande filosofiska frågor, eller kanske upplysa henne om någon bra bok att läsa. Om han av någon anledning vill veta något om den vanliga människan så kan han kanske spela den trevliga mannen och låtsas ge sig in i en vanlig konversation. Dock kommer han att styra samtalet så att han får den andra att prata om det han vill att hon skall prata om. Sammanfattningsvis skulle han, om han skulle vara ärlig, tvingas berätta sanningen om hennes dumhet och verklighetens tragiska beskaffenhet. Det skulle göra henne förkrossad och hon skulle avsky honom som pesten efteråt!

Även när jag föreställer mig elfenbensfilosofen interagera med en jämbördig finns det alltid ett spår av osäkerhet i hans förhållande till honom:

Hur skall elfenbensfilosofen förhålla sig till sin vän? Är det i själva verket så att hans vän lurar honom? Är vännen i själva verket smartare än denne utger sig för att vara? Hur skall han kunna lita på honom?

Med Goffmans terminologi agerar elfenbensfilosofen i båda fallen som en ”cyniker”. Han spelar sin roll med stor distans och tänker i varje sammanhang i flera steg. Det drama som elfenbensfilosofen behöver spela känns för mig, när jag försöker sätta mig själv i denna sits, som ganska jobbig.

Sammanfattningsvis framstår min bild av elfenbensfilosofens situation som ganska dyster. Trots hans rika symboliska universum och den fantastiska roll han ger sig själv i sin föreställningsvärld framstår hans situation som ganska smärtsam. Hur är det att leva i en natur som är tragisk? Hur är det att inte ha så många människor som är att betrakta som jämbördiga att dela verkligheten med? Och vem kan man lita på i en värld som saknar moral? Bilden av en privilegierad styrande intellektuell överklass som njuter av sin tillvaro är därmed ifrågasatt.

Diskussion

Jag vill börja diskussionen med att peka på citatet i början av denna essä. Descartes beskriver nämligen något som jag känner igen från mitt eget liv. För sju år sedan när jag efter gymnasiet hade lite mer fritid började jag läsa böcker som steg för steg ändrade min världsbild. När jag först blev medveten om elfenbensfilosofernas sätt att tänka och den roll de ger sig själva i samhället kände jag mig först lurad och upprörd. Jag tror just det faktum att vi blir så upprörda av tanken på att bli lurade är en anledning till varför problematiken med ljugande filosofer inte tas upp så ofta. Trots detta obehag tror jag att det är önskvärt om vi som studerar sociologi blir mer medvetna om risken att fastna i tankebanor och acceptera idéer som elfenbensfilosofer har konstruerat. Annars riskerar vi dels att omedvetet sprida ädla lögner vidare. Vi kan även komma vidare och ha mer levande och intressanta diskussioner om vi inte låser oss i gamla teoretiska motsättningar.

En fråga som jag tycker är värd att diskutera är vilka som egentligen har rätt om människans natur. Är det Mead som har rätt, och de symboliska interaktionister som tycks tro att människor klarar av att leva i ett samhälle med avancerad funktionell differentiering och jämn kunskapsfördelning? Eller är det elfenbensfilosoferna, som tycks tro att det avancerade mänskliga samhället behöver en extremt ojämn kunskapsfördelning där i princip bara de själva vet hur samhället verkligen fungerar?

Jag avslutar med att skriva om mig själv i ett dramaturgiskt perspektiv. Nu när jag läst om elfenbensfilosofernas tankar så undrar jag själv om inte kriget mot terrorismen är en ädel lögn. Och Platon har rätt. Det är en tanke som är tung för mig att bära. Men hur skall jag göra med min misstanke? I vilka sammanhang skall jag prata om den, och i vilka skall jag dölja den för att inte oroa mina medmänniskor? Det som ändå gör att jag valt att skriva om det i denna essä är min förhoppning att människor skall prata mer om dessa saker. Jag tror nämligen att verkligheten blir mindre tragisk och lättare att bära om vi bär den tillsammans.



Elfenbensfilosoferna och samhället
- den andra i ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv

Essä av Tim Sandgren
Vårterminen 2007
Socialpsykologi B
Uppsala Universitet
Elfenbensfilosoferna och samhället

Det är nu några år sedan jag upptäckte hur många vanföreställningar jag i min tidigaste ungdom bekände som sanningar, och hur tvivelaktigt allt var som jag hade konstruerat på denna grund; och sedan den tiden var jag övertygad om att jag var tvungen att en gång för alla göra mig av med de åsikter jag tidigare accepterat, och börja bygga på nytt från grunden, om jag ville skapa en stabil och permanent grund för vetenskaperna. René Descartes (1596 - 1650)

Denna essä handlar om filosofer som ser som sin uppgift att beskriva världen för andra människor som de anser vara mindre förståndiga. Ett problem, som lockat mitt intresse till detta ämne är att dessa filosofer ser det som legitimt, och faktiskt även nödvändigt, att manipulera människor genom att ljuga för dem. Detta, skriver filosoferna, är i själva verket bra för dem eftersom människorna själva inte förstår sitt gemensamma bästa. Den riktiga verkligheten är tyvärr, enligt filosoferna, så tragisk att den skulle vara outhärdlig för vanliga människor att bära.

I essän visar jag hur filosofer med denna grundsyn försöker influera tänkandet hos invånarna i samhällen där de lever. Mitt huvudargument är att när filosoferna medvetet förleder sina medmänniskor, och inte delar med sig av den kunskap som de verkligen tror på, så blir följden en ojämn kunskapsfördelning i samhället.

Till min hjälp har jag några andra filosofer, aktivister och sociologer som har skapat perspektivet symbolisk interaktionism. Jag tycker att detta perspektiv fungerar alldeles utmärkt för att komma åt problematiken med filosofer som sprider lögner.

Några som var med och skapade symbolisk interaktionism
Jag är faktiskt glad och tacksam mot de människor som utvecklat symbolisk interaktionism. Jag är tacksam för att jag tycker att de skapat en väldigt bra teori eftersom den hjälper mig att tänka om hur samhället hänger ihop. Jag tycker liksom att perspektivet stämmer överens med hur jag själv uppfattar att världen hänger ihop. Gemensamt för de teoretiker och praktiker som varit med och utvecklat perspektivet är att de vågat närma sig andra människor och ta dem på allvar. De har försökt förstå hur andra människor definierar sin situation. Man kan säga att detta är det som symbolisk interaktionism går ut på. Jag börjar nu med att presentera några människor som varit viktiga för utvecklingen av symbolisk interaktionism.

Charles Horton Cooley (1864-1929) är den nytänkande ingenjören från den amerikanska landsbygden som försöker skapa en mer vetenskaplig samhällsvetenskap. Cooley utgår från observationer av sin familj och den bygemenskap han lever i. Han skriver mycket om den mänskliga naturen och anser att dess viktigaste egenskap är våra genetiska förutsättningar att ta in och spegla den sociala miljö som vi växer upp i. Cooley myntar begreppet primärgrupp som är den lilla grupp människor som barnet interagerar med som riktigt liten. Eftersom vår natur ger oss förutsättningar att formas av vår omgivning är vi i allra högsta grad föränderliga. Cooley skriver att ”vi kan få [den mänskliga naturen] att fungera nästan hur vi vill, om vi förstår den”. Cooley tänker alltid ett steg till, på så sätt att han utgår från att vi hela tiden agerar utifrån den tolkning vi själva tagit in från vår omgivning. Detta gäller även vår självbild. Cooley myntar begreppet spegeljaget, som är den jaguppfattning som vi internaliserar när vi observerar och tolkar hur andra människor bemöter oss.

Jane Addams (1860-1935) är den rika aktivisten som köper ett hus mitt i ett av Chicagos slumområden för att vara nära de fattiga. Hon drivs av en passion att vara tillsammans med människor och hjälpa dem genom att förstå deras situation. Huset heter Hull House och blir en mötesplats där folk kommer och går lite som de vill. Hull House blir en mötesplats inte bara för fattiga som bor i området utan även för radikala intellektuella vid University of Chicago. Addams skriver också böcker och forskningsrapporter. Bland annat skriver hon om hur vi nu står inför en social utmaning som nödvändiggör en ny generaliserbar etik. Hon skriver också att anledningen till att det är så tråkigt att läsa de flesta samhällsvetenskapliga teorier är att de är pseudovetenskapliga.

George Herbert Mead (1863-1931) är den mystiska universitetsfilosofen som aldrig skrev en bok. Det han efterlämnar är postumt utgivna artiklar och böcker som hans studenter skrivit utifrån anteckningar från Meads föreläsningar. Hans kurser och föreläsningar var välbesökta och man kan säga att Mead är upphovsmannen till symbolisk interaktionism som teoretiskt perspektiv. Mead filosoferade om det mesta, om samhället, tiden, evolutionen o.s.v. Mest berömd är Mead för sin teori om hur jaget (the self) fungerar. Han menar att jagets hemlighet är att det samtidigt är ett handlande subjekt och ett objekt som skapar förutsättningar för sig själv. Det handlade subjektjaget kallar han för ”I” och objektjaget kallar han för ”me”. I objektjaget finns alla jagets viktiga minnen, familj, vänner och kunskaper lagrade. Utifrån de förutsättningar dessa skapar agerar sedan subjektjaget så gott det kan i relation till den tolkning personen gör av sin omgivning. Filosofiskt grundar Mead sina teorier i en skolbildning som kallas ”pragmatism” eftersom den värderar all kunskap utifrån vad kunskapen har för praktiska konsekvenser.

Erwing Goffman (1922–1982) är den skarpsynte forskaren som vigt sitt liv åt att observera hur människor interagerar med varandra när de möts ansikte mot ansikte. Goffman är något av en ikon och en kändis bland sociologer. Detta beror nog inte minst på att hans sociologkollegor när de mötte honom blev nervösa för att observeras och bli stoff i hans forskning. Goffman har gett upphov till det som kallas det dramaturgiska perspektivet inom sociologin. Hans budskap är att vi hela tiden spelar roller och han påpekar att ordet person etymologiskt härstammar från ordet ansiktsmask. Goffman kommer fram till att vi ofta tvingas in i roller på sätt som vi inte önskar. Hans observationer kan handla om en intellektuell, kvinnlig dvärg som i sin vardag spelar dum för att passa in i sina medmänniskors stereotypa förväntningar; eller om en relativt normal mentalpatient som spelar galen för att en sjuksyster skall känna igen sig i sin roll när hon kommer in för att vårda. Vi vill både vara den andra till lags samtidigt som vi skapar oss själva en så bra tillvaro som möjligt. Anledningen till att det kan bli så fel är att vi hela tiden agerar utifrån den tolkning vi har av den person vi möter. Den tolkningen är enligt Goffman ofta missvisande.

Samhället i ett interaktionistiskt perspektiv

Teorier om samhället tenderar enligt min mening att vara tröga och detaljerade och är även ofta, för att hålla med Jane Addams, pseudovetenskapliga. Det gäller inte det symboliskt interaktioniska perspektivet på samhället. Det interaktionistiska perspektivet ger mest några ingångsvinklar till hur samhället kan studeras och lämnar till läsarens fantasi att tolka samhället utifrån det.

För att så enkelt som möjligt förklara den interaktionistiska synen på samhället skall jag börja med Goffmans dramaturgiska perspektiv. Goffman tänker sig samhället som en teater utan publik. På teatern finns en scen där skådespelarna spelar sina roller. Detta kallar Goffman för den ”främre regionen” och det är här personen spelar sin officiella roll, (till exempel som anställd i ett företag). På teatern finns också loger där skådespelarna förbereder sig för att på nytt gå in på scenen. Där i logen kan man vara mer avslappnad. Detta kallar Goffman ”bakre region”.

Om vi tar denna analogi tillbaka till samhället så kan vi fråga oss vad det är som gör att samhällets ordning kan bevaras. Hur kommer det sig att människorna fortsätter att spela sina roller på ungefär samma sätt? Varför kollapsar inte samhällsordningen fast det finns så mycket problem? Meads svar på dessa frågor är att ordningen i samhället är möjlig för att det finns institutioner, som han definierar som ”serier av gemensamma responser” som i princip alla i samhället agerar efter. Den mest grundläggande institutionen för Mead är språket. Språket består av signifikanta symboler som har en gemensam betydelse för samhällets invånare. Med hjälp av dessa symboler kan vi sedan interagera med varandra och skapa mening för varandra. Andra institutioner är familj, ekonomi (det vill säga hur vi byter varor och tjänster med varandra), religion, politik och vetenskap. Inom dessa mer komplexa institutioner finns det roller och normer för hur man skall bete sig för att vara en framgångsrik medspelare inom institutionen. Inom rättsväsende som institution finns det exempelvis domare, advokater och brottslingar. Man kan säga att institutionen utgörs av summan av alla de roller som behövs för att verksamheten (i detta fall rättsväsendets verksamhet) skall kunna manifesteras ute i samhället. I en institution där människor i olika roller (exempelvis domare och brottsling) har tillgång till mycket olik typ av information och har liten förståelse för varandra föreställningsvärldar har vi en institution med ojämn kunskapsfördelning.

Institutionerna internaliseras under individens liv genom en process som Mead kallar sekundär socilisation. I ett avancerat modernt samhälle finns det mycket som individerna måste lära sig. Detta sker genom att individerna går i skolan, läser, träffar andra människor och på så sätt internaliserar samhällets kultur. När individen gör detta skapar han en bild av det som Mead kallar ”den generaliserade andra”. Den generaliserade andra är en del av individens objektjag, eller hennes ”me”. Om vi vill skapa oss en bild av detta kan vi tänka att den generaliserade andra är publiken i Goffmans tidigare publiklösa teater. Publiken finns enligt denna analogi inne i individens huvud och består av alla de personer (verkliga eller påhittade) som varit med och skapat hennes föreställningsvärld. Alla dessa personer finns i hennes huvud och bär på alla de normer, regler och förväntningar som individen lärt sig att hennes samhälle har på henne. Olika delar av publiken blir aktiva i den inre dialogen som utgör individens tänkande i olika sammanhang. Enligt detta perspektiv är det alltså de andras internaliserade förväntningar som tillsammans med vårt eget handlande subjektjag gör att vi kan agera på ett ordnat sätt gentemot varandra i samhället. Detta beror på att vi hela tiden, ”tar de andras attityder och justerar vårt eget beteende därefter”. Kanske är det därför som Cooley säger att ”de föreställningar människor har av varandra är samhällets hårda fakta, och att observera och tolka dessa [föreställningar] bör vara en huvudmålsättning för sociologin”.

Samhällets filosofiska problem blir enligt Mead att förstå hur ordning kan upprätthållas i samhället samtidigt som det förändras och utvecklas mot en mer generaliserbar etisk demokratisk ordning. Mead tänker sig att lösningen på problemet att få människor att samexistera på ett fredligt och väl fungerande sätt är att människor internaliserar hela samhällsstrukturen och förstår sin egen funktion i den, liksom även andras funktioner. Detta åstadkoms genom att människor empatiserar med alla andra människor i samhället. Resultatet blir något Mead kallar för ett ”universellt mänskligt samhälle” som han ser som ett mål för den sociala evolutionen. Att underlätta den process som leder till detta ideala samhälle, är enligt Mead ett av filosofins och vetenskapens huvuduppgifter. Om vi förstår detta i termer av kunskapsfördelning så kan vi dra slutsatsen att Mead skriver att han eftersträvar ett samhälle med jämn kunskapsfördelning.

”De andra” och deras roller i samhällsförändringen

Filosofer har under lång tid brottats med Meads frågeställning om hur samhället kan förändras samtidigt som ordningen bevaras. Det är här mina ”andra” kommer in. Några av de mer historiska filosoferna är välkända. Dock förefaller det mig som att de manipulativa dragen i deras läror är mindre kända.

Jag har valt två historiska personer som i min essä får representera ”de andra”. Här ger jag först en kort presentation av de båda personer och några av deras idéer.

Platon (c:a 427-347 f kr) är kanske urtypen av en filosof. Namnet på Platons trädgård, Akademien i stadsstaten Athen, har idag ungefär samma betydelse som ordet ”universitetsmiljö”. I akademin undervisade Platon blivande filosofer i det dialektiska tänkande som han ansåg var det bästa sättet att föra in saker från den idealiserade perfekta idévärlden in i sinnevärlden. Att utbilda filosoferna var en värdig uppgift eftersom han hoppades att de en dag skulle styra staten. I Platons ideala samhälle skulle filosoferna nämligen åtnjuta fullständig lydnad från folket. Detta var dock, skrev Platon, en utopi som inte kunde förverkligas i Athen. Det gav upphov till mycket frustration i Platons liv. Han gav dock inte upp utan reste omkring för att hitta en plats där han skulle välkomnas för att förverkliga sin vision av idealsamhället.

Leo Strauss (1899–1973) var en tysk, judisk filosof som flydde till USA när nazismen började få genomslag på 30-talet. Liksom Platon såg han den mänskliga tillvarons beskaffenhet som djupt tragisk. Eftersom han ansåg att samhället ständigt hotas att tas över av tyranner såg han som filosofernas viktigaste uppgift att skydda samhället mot detta. Strauss såg dock ett problem i att den mänskliga naturen är sådan att det liberala samhället innehåller fröet till sin egen undergång. För att samhället skall vara stabilt krävs därför de ”ädla lögnerna” (noble lies), ett begrepp lånat från Platon. Ädla lögner är myter om ont och gott som filosoferna själva inte behöver tro på, men som de tillverkar för att människorna i samhället skall ha gemensamma referensramar att hålla sig till.

Hur formar filosoferna folkets sätt att tänka?

Vad var det då Platon lärde sina lärjungarna i Akademien? En sak han lärde ut var hur man tar nya tankar från idévärlden och för ut dem till folket. För att beskriva hur detta går till skall jag använda två begrepp som nu liksom då är viktiga för att skapa nya tankemönster. Det är begreppen ”dialektik” och ”framing”. (Jag använder begreppet på engelska: ”framing” eftersom jag saknar en bra översättning till svenska.)

Ordet dialektik kommer från grekiskans ”dialektike (techne)” som betyder ”den filosofiska diskussionens (konst)” eller helt enkelt bara ”konversation”. Ordet ”frame” kommer från ”framian” som i verbform betyder ”att skapa framsteg” eller ”att främja” och som substantiv ”etablerad ordning” eller ”plan”. När vi kombinerar orden får vi alltså: ”konsten att skapa en konversation för att främja en etablerad ordning eller plan”. En av Platons lärjungar, Aristoteles, uttryckte dessa tankar i sin Retorik och Politik från år 350 före kristus. Där beskriver han hur framing används för att skapa tankemönster hos åskådarna med hjälp av teater. För Aristoteles är framing ”att ge åskådarnas tankar en viss inramning”. I hans teater skulle rytmer, melodi och dialog, skriven på ett särskilt sätt, övertyga åskådaren att en tragisk brist hos hjälten (hybris eller girighet) en gång skulle bli dennes olycka.

Det filosoferna ägnar sig åt här är alltså att de tänker ut diskussioner som leder mottagarens tankar på ett spår som de avsett. Sedan skriver de ett teatermanus som dramatiserar deras teoretiska diskussion. Här kan vi ta hjälp av Cooley för att förstå vad som händer. Enligt Cooley är tänkande nämligen en verksamhet när vi pratar med oss själva i vår fantasi. Man kan säga att vi med hjälp av vår fantasi skapar en inre dialog där olika röster hörs. Det filosoferna tycks vilja göra är att skapa aktörer som åskådaren ska internalisera i sin föreställningsvärld. Där lever de sedan vidare och utgör aktörer i åskådarens fantasi när hon sedan ägnar sig åt tänkande verksamhet. Det är intressant tycker jag att tänka att teatern, där hjälten straffas för sitt övermod, är till för att skapa en Athensk motsvarighet till den svenska jantelagen.

Analys

De filosofer som dessa två ”andra” här får representera ska jag lite retsamt kalla för elfenbensfilosofer eftersom de, liksom akademikern i elfenbenstornet, verkar se sig själva som överlägsna den vanliga människan. Jag kallar de filosofer - men vad är egentligen en filosof? Jag definierar ordet filosof, som på latin betyder vän av visdom, som en person som tänker aktivt om verklighetens och samhällets varande och därmed omformar verkligheten och samhället. Filosof är därmed inget man är utan en roll som man tar på sig ibland när lusten faller på. Elfenbensfilosofer är sådana filosofer som, när de filosoferar, ser sig själva som överlägsna vanliga människor och dessutom ser som sitt ansvar att i det dolda forma deras tankar. En svårighet med att analysera dessa personer är att de ibland ljuger för oss. Därför kan jag inte vara säker på att det jag läst om dem tillhörde deras verkliga upplevelser och uppfattningar eller om det tillhörde deras ”ädla lögner”.

Som vi sett tycks dessa filosofer eftersträva ett annat samhälle än det som Mead tänkte sig. Eftersom de inte tror att människor klarar av att höra de dödliga sanningarna så behöver samhället genomsyras av de ädla lögner. Därmed förespråkar de ett samhälle med extremt ojämn kunskapsfördelning.

Hur är det att vara elfenbensfilosof?

Jag skall nu övergå till att med hjälp av begrepp från symbolisk interaktionism analysera elfenbensfilosoferna för att se om jag kan förstå och liksom sätta mig själv in i deras föreställningsvärld. Att empatisera med andra är inom symbolisk interaktionism att försöka sätta sig in i den andras totala situtation. Detta är inte så enkelt för mig eftersom jag vet ganska lite om elfenbensfilosofernas privatliv och uppväxtförhållanden.

Primär socialisation

Att veta mer om dessa filosofers barndom skulle vara intressant tycker jag. Den primära socialisationen är när vi som barn genom våra närmaste får vår grundläggande känsla för omvärlden. Jag kan tänka mig att den allra tidigaste barndomen för elfenbensfilosoferna ägde rum i hem med strikta traditioner, en sträng familjefar och kanske ett underskott av närhet och ömhetsbetygelser. Mead kallar den primära socialisationen för lekstadiet. Leken är enligt Mead en aktivitet som inte har verkliga konsekvenser och innebär ansvar utanför leken. Jag kan tänka mig att det inte blev så mycket lekande för elfenbensfilosoferna utan att de tidigt drogs in i sammanhang där de fick ta mycket ansvar.

Sekundär socialisation

Den sekundära socialisationen är den process genom vilken vi lär oss om samhället och finner våra roller i det. Båda filosoferna lever nära krig och konflikter och jag tror att de tidigt i livet drogs in i viktiga sammanhang där de fick lära sig mycket omtumlande saker. Mead kallar den sekundära för ”spelstadiet”. Spel är enligt Mead aktiviteter som har verkliga konsekvenser och det kan man ju verkligen säga att dessa personers aktiviteter hade!
Den sekundära socialisationen som dessa personer har upplevt tycks vara snudd på fantastiska. Jag tycker deras liv är fascinerade och det är nästan svindlande för mig att tänka mig in i de höga spel de spelade. Vid en översikt av deras biografier verkar de alla ha varit väldigt kunniga och sugit åt sig allt av kultur och historia de kunnat hitta.

Elfenbensfilosofens liv som en teater

Nu ska jag försöka beskriva elfenbensfilosofens liv ur ett dramaturgiskt perspektiv genom att fantisera om hur det skulle vara för en elfenbensfilosof att möta en vanlig människa:
Hur skall elfenbensfilosofen möta en vanlig människa? Det blir omöjligt att vara ärlig tillsammans med henne och betrakta henne som en likvärdig medmänniska. Därför måste han dölja sina verkliga tankar och känslor bakom en mask av uppförande. Han kan välja att agera den värdige mannen som har något viktigare för sig. Om han vill hjälpa personen han möter och dela med sig lite av sin visdom så kan han ställa henne några utvecklande filosofiska frågor, eller kanske upplysa henne om någon bra bok att läsa. Om han av någon anledning vill veta något om den vanliga människan så kan han kanske spela den trevliga mannen och låtsas ge sig in i en vanlig konversation. Dock kommer han att styra samtalet så att han får den andra att prata om det han vill att hon skall prata om. Sammanfattningsvis skulle han, om han skulle vara ärlig, tvingas berätta sanningen om hennes dumhet och verklighetens tragiska beskaffenhet. Det skulle göra henne förkrossad och hon skulle avsky honom som pesten efteråt!

Även när jag föreställer mig elfenbensfilosofen interagera med en jämbördig finns det alltid ett spår av osäkerhet i hans förhållande till honom:

Hur skall elfenbensfilosofen förhålla sig till sin vän? Är det i själva verket så att hans vän lurar honom? Är vännen i själva verket smartare än denne utger sig för att vara? Hur skall han kunna lita på honom?

Med Goffmans terminologi agerar elfenbensfilosofen i båda fallen som en ”cyniker”. Han spelar sin roll med stor distans och tänker i varje sammanhang i flera steg. Det drama som elfenbensfilosofen behöver spela känns för mig, när jag försöker sätta mig själv i denna sits, som ganska jobbig.

Sammanfattningsvis framstår min bild av elfenbensfilosofens situation som ganska dyster. Trots hans rika symboliska universum och den fantastiska roll han ger sig själv i sin föreställningsvärld framstår hans situation som ganska smärtsam. Hur är det att leva i en natur som är tragisk? Hur är det att inte ha så många människor som är att betrakta som jämbördiga att dela verkligheten med? Och vem kan man lita på i en värld som saknar moral? Bilden av en privilegierad styrande intellektuell överklass som njuter av sin tillvaro är därmed ifrågasatt.

Diskussion

Jag vill börja diskussionen med att peka på citatet i början av denna essä. Descartes beskriver nämligen något som jag känner igen från mitt eget liv. För sju år sedan när jag efter gymnasiet hade lite mer fritid började jag läsa böcker som steg för steg ändrade min världsbild. När jag först blev medveten om elfenbensfilosofernas sätt att tänka och den roll de ger sig själva i samhället kände jag mig först lurad och upprörd. Jag tror just det faktum att vi blir så upprörda av tanken på att bli lurade är en anledning till varför problematiken med ljugande filosofer inte tas upp så ofta. Trots detta obehag tror jag att det är önskvärt om vi som studerar sociologi blir mer medvetna om risken att fastna i tankebanor och acceptera idéer som elfenbensfilosofer har konstruerat. Annars riskerar vi dels att omedvetet sprida ädla lögner vidare. Vi kan även komma vidare och ha mer levande och intressanta diskussioner om vi inte låser oss i gamla teoretiska motsättningar.

En fråga som jag tycker är värd att diskutera är vilka som egentligen har rätt om människans natur. Är det Mead som har rätt, och de symboliska interaktionister som tycks tro att människor klarar av att leva i ett samhälle med avancerad funktionell differentiering och jämn kunskapsfördelning? Eller är det elfenbensfilosoferna, som tycks tro att det avancerade mänskliga samhället behöver en extremt ojämn kunskapsfördelning där i princip bara de själva vet hur samhället verkligen fungerar?

Jag avslutar med att skriva om mig själv i ett dramaturgiskt perspektiv. Nu när jag läst om elfenbensfilosofernas tankar så undrar jag själv om inte kriget mot terrorismen är en ädel lögn. Och Platon har rätt. Det är en tanke som är tung för mig att bära. Men hur skall jag göra med min misstanke? I vilka sammanhang skall jag prata om den, och i vilka skall jag dölja den för att inte oroa mina medmänniskor? Det som ändå gör att jag valt att skriva om det i denna essä är min förhoppning att människor skall prata mer om dessa saker. Jag tror nämligen att verkligheten blir mindre tragisk och lättare att bära om vi bär den tillsammans.



...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Elfenbensfilosoferna och samhället

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2007-11-07]   Elfenbensfilosoferna och samhället
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=8726 [2019-12-09]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×