Hjältens utveckling från Oidipus till Laurent

11 röster
20846 visningar
uppladdat: 2007-05-08
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Genom all känd historia har människan vart beroende av förebilder och ideal. Vi behöver dem för att ha någon att identifiera oss med och motivation för att prestera bättre; för att bli som dem. Dessa förebilder har haft både positiva och negativa inverkningar på människor. En förebild ger oss motivation till att förbättras och utvecklas som personer, men blir det till det bättre eller sämre? Idag ser småbarn upp till Paris Hilton som en idealbild och folk oroar sig över om detta ger dem en falsk bild över hur en kvinna ska se ut. Men har det verkligen någonsin varit annorlunda? Våra förebilder genom tiderna har varit starkt påverkade av religion och politik, men i grund och botten är de väldigt lika, för de speglar vår bild över hur vi vill vara för att bli omtyckta och framgångsrika. De är utifrån dessa förebilder och ideal som jag tror hjältar inom litteraturen vuxit fram från. Det är därför ganska självklart för mig att hjältar inte alltid haft de karaktärsdrag som vi ger dem idag. Flera av de människor som sågs som hjältar under till exempel medeltiden skulle de flesta, inom en demokrati, anse som krigsförbrytare idag. Mitt exempel på en sådan hjälte är Hektor, från Iliaden, skriven av Homeros, 800 år före Kristus.

Hektor är sonen till den trojanska kungen Priamos och den största krigaren i den trojanska armén. Det är han, som under 10 år, hållit en grekisk här av Kung Agamemnon från att erövra staden. Hektors nemesis är halvguden Akilles, som svär att döda Hektor efter att hans vän Patroklos blivit dödad av denne. Hektor förstår att hans folk förväntar sig att han ska möta Akilles, och trots sina onda aningar gör Hektor detta, men märker att hans Gudar övergett honom, och förlorar duellen och dör.

Hektor är, likt de flesta hjältar, mycket modig. Vid tillfällen övergår detta mod till dumdristighet, och han låter flera gånger känslorna ta över, som till exempel när han dödade Patroklos och andra offer med onödig grymhet. Hans mod sjunker också under tidens gång, som när han flyr den store krigaren Ajax. Senare i berättelsen, efter Patroklos död, beordrar han trojanska soldater att campa utanför den grekiska härens murar. Hans vän Polygamas varnade honom för faran soldaterna skulle utsättas för när Akilles kom tillbaka, men han lyssnade inte på honom, vilket ledde till att många trojaner dödades.

Ära och heder är väldigt viktigt för Hektor, men han visar tecken på stor ånger när han lämnar sin fru och sina barn för den sista striden. Hektor är tillgiven sin familj, och förlåter till och med sin fega bror Paris, när han utav sin kärlek till en gift kvinna kidnappar henne och på det sättet sätter igång det trojanska kriget. Men Hektors kärlek till sin familj vinner inte över hans ansvar för Troja. Han försöker förhandla med Akilles för att komma från duellen, men lyckas inte, och dör vid Akilles spjut.

Trots Hektors uppenbara imperfektion, så agerar han i grund och botten på det sättet som ses vara det rätta. Han offrar sig själv för sitt folk, och uppoffring och god vilja är nog det som har utmärkt en riktig hjälte genom alla tider. Att ge karaktären några mänskliga fel är viktigt för att kunna få läsaren att identifiera med honom eller henne, men om man däremot framhäver dessa fel för mycket kommer det att ge motsatt effekt. Jag tror det är på det här sättet som Homeros får läsaren att se Akilles som den onda och Hektor som den goda. Akilles dåliga sidor är så pass uttalade att läsaren tillåts att glömma Hektors. Hektor blir därför den närmaste normala hjälten som jag tar fram i denna essä, för han innehar de kvalitéer som en stereotypisk hjälte ska ha: Han är stark, smart, uppoffrande, god krigare men också kärleksfull make.

Inom dramat under antiken var det en hjälte som blev mer känd än någon annan från den tiden: Kung Oidipus. Kung Oidipus är ett drama om en man som försöker fly undan sitt öde, men som ovetande endast flyr närmare det. Oidipus får reda på av en profet att han har en förbannelse över sig som säger att han kommer mörda sin far och gifta sig med sin mor, och för att detta inte ska ske flyr han iväg.

Oidipus är en tragisk hjälte, och är i likhet med Hektor en (enligt mig) statisk karaktär. Han är en god man och av kungligt blod, men förbannelsen som vilar över honom gör det omöjligt för honom att vinna. Jag nämner honom för att visa hur lika hjältarna från antiken var, trots olika berättelser och handlingar, så jag kommer inte att gå in lika djupt på Oidipus som på Hektor. Hektor och Oidipus är lika på det sätt att de är båda av kungligt blod, var uppoffrande (Hektor för sitt land; Oidipus för sina föräldrar), intelligenta och tillgivna. De besitter båda en roll som de inte själva kan bestämma över: Hektor antas (och förväntas) kriga, och förmodligen dö, mot Akilles och Oidipus är av ödet bestämd att döda sin far och gifta sig ned sin mor. De står därför inte till ansvar för de slutgiltiga nederlagen som de två till sist lider. Detta är typiskt för den tragiska hjälten under antiken.

De nästa hjältarna jag ska redovisa om skiljer sig därför från Hektor och Oidipus, på det sätt att de är mer mänskliga och har mindre av den klassiska hjältepersonligheten, men kan ses som hjältar ändå. I Den gudomliga komedin, skriven av Dante Alighieri i slutet av medeltiden och i början av renässansen, möter vi huvudkaraktären med samma namn. Boken handlar om en människa som går igenom helvetet för att nå Guds kärlek och övervinna synden.

Karaktären Dante representerar hela mänskligheten och våra synder, och förblir därför ganska ospecificerad under berättelsen gång. Vi vet att han har hamnat på fel väg i livet, men vilken synd han säger sig ha begått blir aldrig uppenbar och vi får inte reda mycket om hans förflutna. Hans personlighet har många vitt spridda sidor, för han kan på ett ställe i boken känna mycket ilska mot en av de syndare han möter i helvetet, för att senare gråta för en annan. Han visar tecken på stort mod, inte minst då han i början av berättelsen är dödsrädd för att gå igenom portarna till helvetet, men gör det ändå. Han är väldigt känslosam, och blir ofta överdrivet rädd eller rörd av syndarnas lidande, och svimmar av rädsla på flera ställen i boken. Ju längre ner i helvetet Dante kommer, ju mindre sympati känner han inför syndarna han möter, för han börjar bli förenlig med Guds grymma rättvisa. Dantes färdkamrat genom denna resa, Vergilius, uppmuntrar honom att avsky synden och inte ha medlidande för de dömda, för det är hans enda väg in i paradiset. I slutet av boken når han sitt mål och möts av Gud, iklädd sin älskades, Beatrices, ansikte.

Till skillnad från hjältarna från antiken, måste Dante utvecklas från att vara syndare till att bli en hjälte. Han är mer dynamisk och är en algoritm för mänsklighetens dåliga och goda sidor. Jag känner, när jag läser båda texterna, att det är enklare att relatera till honom istället för Hektor. Detta tror jag beror på att vi från början av Iliaden får reda på att Hektor är bättre, på många sätt, än den vanliga människan. Till exempel, är han Trojas bästa krigare och son till kungen. Medan han säkert var en stor förebild för de riktiga trojanska männen, någon som de kunde se upp till och motiveras av, så tvivlar jag ändå på att de kunde relatera till honom på samma sätt som en enkel människa på medeltiden, förvirrad av den delade kyrkan och kristendomens motsägelser, kunde relatera till Dante. I verkligheten är ingen perfekt, och för att nå ett mål, vare sig detta är ett religiöst, moraliskt eller i arbetslivet, krävs det oftast av oss att vi utvecklas som människor. Hektor är en fantasi/idealbild, medan Dante är en metafor för vår utveckling att nå våra ideal.

Efter medeltidens slut började renässansen, och med den nya epoken kom också en ny, unik, hjälte. Han var modig, tapper, stolt och idealistisk, men han hade ett karaktärsdrag som särskiljde honom från sina föregångare: han var helt galen. I Miguel De Cervantes Saavedras verk möter vi den tragedikomediska hjälten Don Quijote, en fattig adelsman med en fanatisk fascination för riddare. Riddarnoveller var hans livs passion, och han är övertygad om att allt som står i dem är sant. En dag bestämmer han sig för att själv bli en riddare och rädda världen från orättvisa och illasinnade jättar, så han drar ut på sin gamla häst med sin granne som patron.

Don Quijote är väldigt godhjärtad och i sin egen värld är hans insatser heroiska. Problemet är att hans föreställning av världen inte överensstämmer med verkligheten, vilket leder till Don Quijotes konstanta misslyckanden. Han sprider kaos där han drar fram, kaos som hans patron Sancho blir tvungen att försöka ställa till rätta. Trots dessa misstag och sin galenskap faller han ändå under kategorin hjälte för sin övriga personlighet: För om en människa som gör stordåd inte är en sann hjälte ifall hans motiv för dådet inte är hjältemodiga, måste väl påståendet fungera tvärtom också? Således är Don Quijote en hjälte. Hans personlighet och hjältedåd skiljer sig markant från både Hektors och Dantes; Han är en tragedihjälte, dömd att misslyckas trots sina nobla försök. Han har däremot likheter med Oidipus, som också är en misslyckad hjälte.

Vidare in på naturalismen blir läsaren tvungen att tänka till och väga karaktärernas handlingar; vad är gott och vad är inte det? Om det är hjälteaktigt att offra sig själv för sin kärlek, är det hjältemod att våga mörda någon för sin älskade? Emilie Zolas verk Thérèse Raquin handlar om kärlek, mord och moral på väg till sönderfall. Om det var svårt för renässansmänniskorna att se hur Don Quijote var en hjälte, skulle de antagligen inte förstå Laurent i Thérèse Raquin. Boken handlar om Thérèse, en kvinna i naturalismens Frankrike, som blir tvungen att gifta sig med sin sjukliga kusin Camille. Deras äktenskap är olidligt och båda är olyckliga. Thérèse inleder istället ett hemligt förhållande med en vän till familjen, Laurent. De älskar varandra, men det enda sättet att få se varandra mer är ifall Camille inte fanns. En dag på en båtutflykt dränker Laurent Camille, men innan Camille dör lyckas han bita Laurent hårt i nacken. I och med att Laurents samvete plågar honom spökar också såret från bettet hans sinne. Till sist blir både Thérèses och Laurents ånger för stor, och båda inser att det enda sättet att bli kvitt ångesten är att ta livet av den andre. De inser att de inte kan göra det och begår båda självmord i slutet.

Laurent är lat, ohjälpsam och överviktig. Efter mordet på Camille arbetar han en tid som konstnär, men börjar plötsligt se den dödes ansikte i allting han målar, så han slutar måla och gör istället ingenting alls, förutom att gräla med Thérèse. Han blir psykisk instabil och förvränger verkligheten till absurda och morbida saker, och börjar till slut att hata Thérèse och skyller mordet på henne.

Enligt mig är Laurent det definitiva slutet för antikens och renässansens klassiska hjältar. Till skillnad från Hektor, Oidipus, Dante och Don Quijote gör han inte något hjälteaktigt under bokens gång. Han är moraliskt korrupt och hans personlighet framstår som självgod och lat. Men det kluriga är, mördade han Camille för Thérèses skull eller för sin egen? Ifall han dödade honom för att han inte ville se Thérèse lida finns det något hjälteaktigt i handlingen, eftersom den är uppoffrande även om den inte är moraliskt korrekt. Om han däremot gjorde det för sin egen skull och dödade Camille för att kunna vara med Thérèse själv, är dådet endast egoistiskt även om det utfördes i kärlekens namn. Hans handlingar och tankar som följer mordet framställer Zola som en naturlig följd av omständigheterna, och Laurent står därför inte själv till ansvar för misshandlandet och mordtankarna om sin fru. Enligt Zola verkar det inte finnas några hjältar; vi är alla offer under naturlagarna. Han skrev om saker som han trodde att de var, både de bra och de dåliga sidorna, likt sina andra naturalistiska medförfattare. Själva principen att Laurent och Thérèse inte hade något val publicerade han sedan 1880, då han gav ut skriften Le Roman expérimental, där han skriver att ett vetenskapligt betraktelsesätt inte ska stanna vid enbart iakttagelse, utan måste leda till experiment: En romanfigur utrustas med ett visst genetiskt arv och placerades i en speciell politisk och social miljö.


Hektor, Oidipus, Dante, Don Quijote och Laurent är karaktärer som lever kvar än i nutid. Det är författarna till dessa som jag tror har lagt grunden till hur vi beskriver våra karaktärer idag. De flesta hjältar i modern litteratur har en bit av alla ovan nämnda hjältar i sig. Hjältarna har utvecklats från statiska till dynamiska, från platta till 3-dimisionella (i bra litteratur åtminstone; enligt mig har t.ex. Dan Brown inte hunnit dit ännu), och från stereotypiska till mer oförutsägbara (igen, så tycker jag inte Dan Brown lyckats med detta heller, men de flesta bra författare har det). Jag förstår att det måste vara svårt att producera en film som Troja och samtidigt hålla sig till de riktiga beskrivningarna av karaktärerna, när de är så olika de moderna karaktärsbeskrivningarna. Hektor och Oidipus framstår enligt mig som statiska, och det är inte ett karaktärsdrag som film och –litteraturkritiker uppskattar, men samtidigt hatar de när filmproducenter ändrar för mycket.

Jag hade till en början svårt att förstå varför vi var tvungna att skriva om Laurent i denna essä, eftersom jag generellt sätt inte ser honom som en hjälte. Medan man under antiken gärna skrev om kungligheter som hjältar, och medeltiden och renässansen skrev om riddare, botgörare och godhjärtade, fick naturalismen inte plats med dem. Laurent är om inte, en bra slutpunkt för denna hjältetidslinje, och hans karaktär är intressant att analysera. Han är en sorts naturalismens hjälte, som efter Zolas penna fick berätta för världen om sitt tragiska öde.

Övergången från Don Quijote och Laurent känns för mig inte så komplicerad. I och med att den humanistiska synen utvecklades, intresserade sig människor mer och mer för det psykologiska. Från Don Quijote och Hamlets psykoser fortskred psykoanalysen tills determinismen tog över; Don Quijote verkade nästan bestämma sig för att inte vara galen kort innan han dog, medan Laurent inte bestämde eller hade ansvaret för sitt psykiska sammanbrott. Kanske har det något att göra med att större teorier kring det mänskliga psyket utvecklades under åren mellan renässansen och naturalismen. Till exempel levde Freud under den tid då Thérèse Raquin publicerades.

Skillnaderna mellan Dante, Hektor och Oidipus rotar antagligen i deras tids religion och samhälle. I Den Gudomliga Komedin har kristendomen ett stort inslag i berättelsen, och karaktären Dante är själv en algoritm för hela mänskligheten och hur vi ska hitta vår väg tillbaka till Gud. Hjältebilden under medeltiden är därför starkt präglad av de kristna värderingarna. De är eller blir gudfruktiga, ödmjuka och moraliskt korrekta (enligt den tidens värderingar). Hektor är mer präglad av krigen som härjade under antiken, och har därför mer egenskaper som en krigshjälte än en spirituell hjälte. Oidipus är hjälte på ett mer personligt plan, och hans handlingar påverkar mest folk som hans familj. De kristna värderingarna gällde inte under deras tid, även om de fanns moraliska regler som påminde om dem. Till skillnad från Dante i Den Gudomliga Komedin var inte gudarna på Hektors sida i Iliaden, så han hade ingen anledning att försöka botgöra sig på samma sätt som Dante.

Mycket av hur författarna väljer att bygga upp sin hjälte är säkert påverkade av deras idealbilder. Det är svårt att säga hur Homeros tänkte när han skapade Hektor, eftersom det inte ens är säkert att Homeros var en verklig person, men jag kan tänka mig att vem det än var som skrev om Hektor längtade efter att vara en stor krigare själv. Var Sofokles fick inspirationen ifrån att göra Kung Oidipus från vet jag inte, men även i hans drama belyser han att Oidipus faktiskt är av kunglig börd. Människor genom alla tider har sett upp till eller avundats dem som är på toppen av hierarkin, så att Sofokles gav sin huvudkaraktär denna roll är kanske bottnat i en maktönskan som han gav utlopp för i sina karaktärer.

Författaren Dante är inte direkt diskret med att hans karaktär liknar honom själv. Karaktären Dante delar samma politiska och religiösa uppfattningar som författaren, och av de syndarna som han möter i helvetet är författarens politiska motståndare några av dem som hamnat i de djupare kretsarna. Författaren var själv kristen, men tyckte att påven och kyrkan var giriga syndare, förledda av ondska. Dessa återfanns också i helvetet. Det är svårt att säga hur mycket hans idealbild påverkat karaktären Dante, eft...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Hjältens utveckling från Oidipus till Laurent

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2007-05-08]   Hjältens utveckling från Oidipus till Laurent
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=8101 [2019-10-15]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×