Bernadotte-drottningar

1 röster
16028 visningar
uppladdat: 2001-09-24
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Innehållsförteckning:

Sammanfattning
Inledning
Frågeställning
Syfte
Bakgrund
Material och metod
Avhandling
Désirée
Joséphine
Louise
Sophie
Victoria
Louise
Avslutning
Käll- och litteraturförteckning

Sammanfattning

Det här arbetet handlar om sex kvinnor och deras liv. De är vanliga kvinnor i alla avseenden utom ett. De har blivit kära i prinsar, gift sig med dem och så småningom blivit drottningar. Drottningar av samma kungarike. Sverige.
Desirée är den som startar upp arbetet när hon föds 1777. Sedan får vi följa både Joséphine, Louise, Sophie och Victoria innan vi kommer fram till Louise som avslutar arbetet med sin död 1965.

Arbetet handlar om drottningarnas barndom, ofta i länder långt från Stockholm och Sverige, om hur de träffar de svenska prinsarna, deras ståtliga bröllop, ofta stora barnaskaror, äktenskapsbekymmer, tankar och funderingar om livet, landet och folket, och slutligen om det som drabbar oss alla: döden.

Inledning

Frågeställning:
Min frågeställning till det här specialarbetet är ”Vad har de sex Bernadotte drottningarna gemensamt och vad skiljer dem åt”?

Syfte

Syftet med det här arbetet är att dra fram drottningarna i rampljuset. Visa vilka de är och berätta om deras liv. Jag tycker att drottningarna tar för lite plats i historien. Det är ju trots allt de som föder och uppfostrar våra kungar och på det sätter bestämmer hur de som ska styra vårt land skall bli.

Bakgrund

Jag är väldigt intresserad av historia, speciellt svensk sådan, så valet av ämnesområde var inte så svårt när jag i november skulle bestämma ämne. Men vad av all den svenska historien skulle jag då välja? Landets tidiga konungar som Olof Skötkonung och Erik Segersäll som krigade med länder runt om i Norden? Näe, det är för svårt att hitta information. Vasasläkten? Det blir lite för brett med alla hans söner och deras fruar och allt han gjorde. Drottningar kanske? Men det måste ju ha funnits hundratals drottningar sedan den första kungen kom till makten. Så många kunde jag ju inte skriva om. Det var då jag kom på att jag skulle koncentrera mig på de sex senaste drottningarna, som dessutom är av samma släkte. Släktet Bernadotte.

Material och metod

Det var lättare än vad jag trodde att hitta material till arbetet. De Bernadotteska drottningarnas öden verkar ha intresserat många fler än mig. Speciellt kvinnor, men även några män har tagit sig an dessa våra konungars mödrar. Jag hittade ett flertal böcker om drottningarna och lite information fick jag även från de böcker som handlar om deras makar.

Jag hade dessutom turen att få tag i alla avsnitt av tv-programmet Svenska Drottningar som sändes i Oscar Television för snart fyra år sedan. De har gett mig mycket inspiration och information som jag nog annars inte skulle ha fått tag i.


Désirée
1777-1860

”När man inte är ung längre är världen inte särdeles rolig, vare dig man är kung eller herde. Men var finns det icke bekymmer? Ungefär överallt och i alla samhällsställningar, och så har jag övergett Er för att leva med människor som är mig främmande. Det var icke mödan värt.”

Den 8 november 1777 föds Eugenie Bernadine Désirée Clary. Den lyckliga modern heter Rose och fadern är den duktiga sidenhandlaren François Clary. Désirée har sex helsyskon och tre halvsyskon. De flesta är mycket äldre, men systern Julie är jämnårig med Désirée och de håller kontakten under hela livet. Systrarna växer upp under den franska revolutionens skräckvälde i staden Marseilles. Enligt tradition ska François Clary sända sina döttrar till en klosterskola där de ska lära sig läsa och skriva. Men efter en mycket kort tid får han hämta hem sina döttrar igen för revolutionen kommer för nära inpå klostret. År 1794 dör Oscar far till sin egen stora lycka hemma i sängen i familjens hus. På det sättet undgick han med stor sannolikhet att hamna i giljotinen.

När Désirée är sjutton år gammal förlovar hon sig med Frankrikes blivande kejsare Oscar Bonaparte, och Julie förlovar sig med hans bror Joseph. De blir lyckliga och kan så småningom titulera sig Kung och Drottning av Spanien. Désirée och Oscar förlovning är däremot inte lika lycklig och slås upp efter ett år.

Tre år senare, en sensommardag år 1798, träffar Désirée sin blivande make hemma hos systern Julie. Han är en general på höjden av en lysande karriär och hans namn är Oscar Baptiste Bernadotte. Han är son till en advokat och född i staden Pau i sydvästra Frankrike. Redan fjorton dagar efter deras första möte anhåller generalen om Oscar hand. Hela familjen Clary tackar ja med förtjusning. Paret vigs borgerligt i staden Sceaux, nära Paris, år 1798. Året därpå den 4 juli föds parets enda barn. Oscar Bonaparte, som är pojkens gudfar, bestämmer att hans namn ska bli Frans Joseph Oscar.

1804 ska den store Oscar krönas till kejsare och Oscar Baptist Bernadotte blir utsedd till en av de arton marskalkerna. Désirée får titeln marskalkinna. Under kröningen går Désirée bakom Oscar systrar med kejsarinnan Josephines spetsnäsduk och slöja på en kudde. Hon rycker även in när svägerskorna, Oscar elaka systrar som nu blivit prinsessor, som bär släpet, börjar rycka och dra i det för att under kröningsceremonin försöka få landets nya kejsarinna på fall.

Oscar tycker mycket om marskalkparet Bernadotte och han visar sin tacksamhet genom att skänka dem ett 1700-tals palats på Rue d’Anjou i Paris och det lilla italienska förstedömet Ponte Corvo.

De första åren av äktenskapet drar Oscar Baptiste Bernadotte och hans arméer runt i Europa på olika uppdrag. Men så småningom anser Oscar att det vore bättre att ha honom på en fast post. Han föreslår att Oscar Baptiste ska försöka ta över tronen i Sverige i norr.

Uppe i Sverige har man just störtat kung Gustaf IV Adolf och förlorat stora landytor, bland annat hela Finland. Som tillfällig regent har man satt Gustaf IV Adolfs barnlöse bror Karl XIII på tronen. När Oscar Baptiste Bernadotte anländer till Sverige har en ung man vid namn Oscar Mörner precis utnämnt sig själv som kandidat till tronen. Men Oscar Baptiste Bernadotte erbjuder sig att skänka hela sin förmögenhet till den magra svenska statskassan och då råder inga tvivel om vem tronföljaren är. Generalen adopteras av Karl XIII och blir kronprins Karl Johan. Året är 1810.

Kvar i Frankrike finns Désirée. Hon roar sig i det kejserliga hovet och saknar inte sin make alls mycket. Hon blir ständigt informerad om vad han gör där borta i Sverige, ett land hon inte har en aning om var det ligger. Hon känner sig hedrad när hon får titeln Kronprinsessan Desideria av Sverige tilldelad sig, men ändå är det bara en i raden av de hederstitlar hon redan har. Därför är det en stor omvälvning för kronprinsessan Désirée när hon förstår att hon måste lämna sin kära syster och sitt älskade palats i Paris och färdas den långa resan till Norden. Den 6 januari 1811, anländer hon tillsammans med sonen Oscar till ett tjugofyragrader kallt Sverige, helt täckt av snö.

Tvåhundrafemtiosex kanonskott välkomnar kronprinsessan till hennes nya land som enligt tabellverket det året har 2 395 226 invånare.
Drottning Hedvig Elisabeth Charlotta blir mycket förtjust i kronprinsen, men hon anser att hans maka Désirée är allt för kallsinnig och barnslig. ”Det vore klokt om hon dolde sina känslor och inte fullt så tydligt visade sin ovilja mot Sverige.” lär drottningen ha sagt om kronprinsessan. Och visst var det så, Désirée trivs verkligen inte i det kalla landet. Hon kallar sitt nya land för Vargarnas land och lär sig aldrig ens att tala det svenska språket. Hennes make är ständigt upptagen och till sin stora förtvivlan har de tagit sonen Oscar ifrån henne. Han ska uppfostras till en äkta svensk kunglighet och tala svenska och inte franska.

I juni året därpå, efter en lång kall vinter i slottets dystra salar reser hon tillbaka till Paris. Officiellt säger man att Désirée återvänder av hälsoskäl. Hon behöver stärkande bad. Men i själv verket är hon frisk som en nötkärna och i Paris roar hon sig flitigt med systern Julie och njuter av livet.

Efter hennes avresa drar kronprinsen och hans hov en lättnadens suck. Karl Johan gladdes över att ha henne hos sig, men anser att hon lika gärna kan vara i Paris och agera spion åt honom. Désirée skriver ofta hem till Sverige och berättar om allt som händer. Men det är svårt att upprätthålla ett äktenskap när man befinner sig så långt ifrån varandra och Désirée vet att hennes man har en älskarinna. Hon är hovdam på slottet och heter Oscar Koskull. Det går till och med rykten om att Karl Johan delar henne med sin adoptivfar Karl XIII.

Désirée skriver hem till sin make och ber honom stödja Frankrike i kriget mot Ryssland. ”Behåll ditt inkognito och undvik att tala politik” svara han henne i sitt nästa brev och strax därefter ser Désirée sin man och hans land gå samman med Frankrikes fiender. ”Han är ju trots allt fransman” skriver en bestört Désirée till systern.

1818 störtar det franska kejsardömet när Oscar besegras i ett slag vid Waterloo. Bara några år därefter dör Karl XIII och Karl XIV Johan blir kung i Sverige. Men Désirée vill inte återvända till ”Vargarnas land”. Hon påstår att hon blir snuvig bara hon hör ordet Stockholm och stannar i Paris ända fram till 1823.

En dag får hon besked av en kurir att hon nu inte bara är kronprinsessa av Sverige utan också av grannlandet Norge. Hennes make har genom en fredlig överenskommelse ingått i en union med Norge.

Kronprins Oscar besöker Paris och modern när han är på väg ut på friarfärd bland Europas kungahus. Désirée ber om att få följa med, men han avvisar henne. Nu förstår Désirée att hon måste tillbaka till Sverige och en solig junidag anländer hon med fartyget Karl XIII till Manilla på Djurgården. Med sig har hon kronprins Oscar och hans nyfunna maka Joséphine av Leuchtenberg. Om ankomsten till Sverige skriver hon till sin franska släkt:
”Det var på tiden att jag kom, jag är mycket nöjd med landet. Det är något alldeles för sig: folket, min man, min son, allt är fullkomligt.”

Men med tiden svalnar känslorna. Kungaparet har efter så många år inte längre så mycket gemensamt. ”Vännen”, som Désirée kallar sin man och hon själv äter efter en tid i separata matsalar och vid olika tider. Endast vid galamiddagar och fester ses de äta tillsammans. Son och sonhustru ser hon heller nästan aldrig till. Oscar och Joséphine ha fått fyra små prinsar och en prinsessa, men Karl Johan förbjuder henne att tala franska med dem för de ska uppfostras till riktiga svenskar.

Sex somrar efter hennes ankomst till Sverige, den 21 augusti 1829 kröns Désirée till drottning Desideria av Sverige och Norge med Lovisa Ulricas drottningkrona från 1751 som gnistrar av 695 diamanter och taffelstenar. Kröningsdräkten är av tunt silvertyg fodrat med atlassiden och försedd med gallerärmar och puffar av tyll.

Den 8 mars 1844 avlider ”vännen”, kung Karl XIV Johan 81 år gammal. Men den fjorton år yngre Désirée har krafter kvar och förblir drottning av Sverige ytterligare sexton år. Hon tillbringar sin ålderdom som blir både munter och fridfull på änkesätet Rosersberg dit även hela hennes hov får flytta. Hon är en krävande men ändå hjärtlig drottning som mitt i natten kan jaga ut sina hovdamer på promenader i slottsparken eller övertala kusken att åka några varv på slottets borggård inne i Stockholm. När hennes barnbarn blir äldre kan hon äntligen tala med dem på franska.

När Oscar går bort 60 år gammal bryts den sista länken bakåt i tiden. Hon är ensam kvar från ett annat århundrade och en annan tid. På kvällen den 16 december, nyss hemkommen från ett operabesök, lämnar drottning Désirée livet 83 år gammal som stolt stammoder till en ny svensk kungadynastin. Desirée begravs bredvid kung Karl Johan i Riddarholmskyrkan. På hennes gravsten står att läsa:

”Dotter från den södra jorden, uppfödd i en stormig tid fick den saknade i Norden dock ett hem af ljus och fri, och varthän man spörja vill hör Hon Nordens minnen till. Rik var Hennes levnadsära, stort var hennes moderskall,
Att en ätt åt oss beskära, som vår nord betrygga skall."


Joséphine
1807-1876

En dag i mars 1807 föds en vacker flicka i Eichstädt i Bayern. Hennes stolta föräldrar heter Eugéne de Beaharnais och Augusta av Bayern. Flickan döps till Joséphine Napoleona Maximilia av Leuchtenberg. Hennes gudfar och styvfar var den för store, numera störtade kejsaren Napoleon.

Den femtonåriga Joséphine var den äktenskapskandidat som Karl XIV Johan hade som favorit när hans son kronprins Oscar skulle ge sig ut i Europa för att hitta en lämplig flicka att göra till sin drottning. Prinsen själv ville helst inte gifta sig alls och var så trött på uppblåsta prinsessor när han kom till Josephines slott en sensommardag 1822, att han helst av allt kanske skulle ha återvänt hem och avsagt sig kronprinstiteln. Men liksom de flesta andra i Josephines närvaro blir han trollbunden av Joséphines skönhet redan vid deras första möte i slottsparken.

Redan den tredje dagen av prinsbesöket skriver Joséphine i sin dagbok:
Min far kom in i rummet när jag skulle klä om till middagen och han kysste mig och sade, ”Prinsen har beslutat sig för dig och begärt mitt samtycke som jag också gav. Men säg mig, vill du det, det var på villkor jag gav det.” Jag kunde inte svara annat än omfamna och kyssa honom.

Innan Oscar lämnar Eichstädt i slutet av november 1822 är de två officiellt förlovade och Joséphine får ett porträtt av Oscar i en diamantinfattad ram. Den svenska delegationen kan äntligen andas ut när kronprinsen meddelar att han valt sin blivande drottning. Läget i Sverige har nämligen varit hotfullt under en längre tid då det bara finns tre kungligheter där: Konungen Karl XIV Johan, kronprins Oscar och Karls XIII: s ogifta syster prinsessan Sofia Albertina. Hade inte Oscar valt sin gemål så snart som han gjorde, hade Bernadottedynastin rasat samman som ett korthus.

När prinsen återvänder till Sverige är Joséphine namnet på allas läppar och hela nationen längtar till den sommardag då prinsessan ska komma.
Den 13 juni 1823 anländer Joséphine för första gången till Sverige tillsammans med sin Oscar och blivande svärmor drottning Desideria. Till kanoners dån, hurrarop och musik stiger de iland ute vid Manilla på Djurgården. Joséphine är iklädd en vitklänning med blått skärp och hon niger djupt inför konungen Karl XIV Johan.

Den katolska vigseln mellan Oscar och Joséphine har ägt rum i Eichstädt den 22 maj i all hemlighet. Men det lutherska bröllopet väntar ännu. Så snart som sex dagar efter hennes ankomst, den 19 juni, vigs Joséphine vid kronprins Oscar i Storkyrkan i Stockholm. Först i bröllopsföljet går kungen och kronprinsen och några steg efter kommer kronprinsessan vid sidan av drottningen, i sin klänning i silverbrokad, med en venetiansk brudslöja och en myrtenkrona på huvudet. Hennes namn som Sveriges kronprinsessa blir Josefina och hon fråntas det mellannamn hon fått efter sin farmor, Napoleona. Det anses inte passa i denna nya tid för en blivande drottning.
Endast två personer har följt med henne hemifrån Eichstädt. Det är hennes biktfader Lorentz Studach och kammarjungfrun Berta Zück. De två kommer att betyda otroligt mycket för Joséphine under det liv som drottning som ligger framför henne.

Den 3 maj 1826 hörs 126 kanonskott ljuda ut över Stockholm för att meddela att en prins är född. Prinsparet Joséphine och Oscars första barn. Han döps till Karl efter sin farfar. Efter Karls födelse utsätts kronprinsessan för starka påtryckningar från den svenska kyrkan som kräver att hon nu ska övergå till den lutherska läran. Men den unga Joséphine vägrar och får till slut stöd av sin svärfar som gör klart för prästerskapet att ”Karl kommer att uppfostras till en god protestant, men, av en katolsk mor.”

Åren därefter föder Joséphine barn i rask takt. I juli 1827 föds Gustaf, i januari två år senare kommer Oscar, året därpå i april 1830 föds den enda dottern Eugénie och i augusti 1831 kommer den yngste av kungabarnen August till världen. Det är inte lätt att vara mor till fem barn när man är så ung och Joséphine tackar sin gud för att kammarjungfrun Berta finns. Joséphines barn är också Bertas barn och hon uppfostrar dem med van hand. ”Han kan inte bli kung om han inte blir människa först” lär Berta ha sagt till den blivande kungen kronprins Karl.

Kronprinsessan Joséphine tycker mycket om att måla och musicera. Hon ägnar mycket tid åt privat välgörenhet och har för sin tid många nya idéer om hur de fattiga skulle hjälpas. Hon anser att det var fel att de fattiga skulle vara beroende av kyrkans barmhärtighet. Istället menar hon att det ska vara statens skyldighet att se till att de fattiga får den hjälp de behöver. Joséphine är även emot den lag som sa att alla svenska medborgare som inte bekände sig till den luterska läran ska utvisas ur Sverige. Det finns trots allt en liten grupp katoliker i Stockholm som fått tillstånd att bilda en församling. Joséphine startade en insamling och 1837 stod St: a Eugénia kyrka i Stockholm klar, Sveriges första katolska kyrka.

Men drottning Joséphine funderar på så mycket mer än religion och välgörenhet. Hon funderar på äktenskap, trohet och otrohet och konstaterar i sin dagbok att ”Kvinnan bör lida i det tysta” . Hon är nämligen inte längre den enda kvinnan i Oscar I: s liv. Emilie heter den kvinna som hon numera delar sin make med. Emilie Högqvist, en av landets mest firade aktriser. Det är inte första gången Oscar har en kärleksrelation utan att varit gift. Långt innan han gifte sig med Joséphine hade han en affär med den två år äldre Jaquette Löwenhielm. De fick en dotter som Jaquette så fräckt döpt till Oscara.
Oscar har inrett en elegant våning åt sin Emilie på andra sidan Norrbro, mittemot slottet. Där befinner han sig numera varannan kväll. Den andra kvällen är han hemma hos Joséphine på slottet. Emilie själv har en liten dotter, Tekla, som är resultatet av en tillfällig kärleksrelation med en engelsk lord. Tillsammans med Oscar II får hon ytterligare två söner. 1839 föds Hjalmar och året efter kommer Max till världen. Prinsarna av Lappand brukar Emilie skämtsamt kalla sina söner.

I mars 1834 avlider Joséphines svärfar kung Karl XIV Johan och Oscar I blir kung av Sverige och Norge. Ett halvår senare blir Joséphine drottningvigd på drottning Kristinas silvertron. Många var skeptiska till detta och ville att endast Oscar skulle vigas, för de ansåg att det var fel att en katolik skulle kunna bli drottning av Sverige. Men när detta bud når fram till Oscar så ställer han ett ultimatum: båda eller ingen. Det är med lätta steg drottning Joséphine går hem från sin kröning. Förhållandet mellan henne och maken börjar bli bättre, och Emilie Högqvist, hon är nu av Oscar helt bortglömd.
Det nya kungaparet blir väldigt omtyckta av hela svenska folket. De blir en symbol för den nya tidens arbetsanda och samhällsförbättringar. Både kungen och drottningen är liberaler och har mycket lika åsikter i reformarbetet.

Flera nya lagar kommer till vid denna tid och många är utformade av drottning Joséphine. Till exempel ska bror och syster ärva lika mycket och en ogift kvinna ska kunna bli myndig vid 25 års ålder.
En dag hösten 1852 reste hela kungafamiljen till Tyskland. De tog vägen genom Norge, men ute på Kattegatt blev det storm under natten. Den 25-årige prins Gustaf, som är sjuk i tyfus, blir sjösjuk under natten och stannar uppe på däck för att få frisk luft. På morgonen tvingas korvetten Tor lägga till utanför Christiania. Prinsen har brinnande feber och bäddas ner inne i det danska slottet. Dagen därpå dör han utan synliga plågor.

Prins Gustaf, sångarprinsen, det barn som modern Joséphine hade bäst kontakt med. Han begravs till tonerna av sitt eget verk ”Begravs till sorgmarsch vid min död”.
I samband med sonens bortgång försämras även Oscars hälsa. Men Joséphine står vid hans sida och stöttar honom. Till slut blir hon honom helt oumbärlig. När kungen vill ge upp och överlåta tronen till sonen Karl så driver Joséphine honom framåt och förbjuder honom både att abdikera och att flytta ut på landet som läkaren ordinerat honom. Han ska fortsätta styra Sverige. Anledningen till detta är egentligen att hon inte vill att sonen Karl ska bli kung. De har aldrig haft bra kontakt och hon fasar för den dag då de måste samarbeta i styrandet av Sverige.

Men under hösten 1857 kan ingen längre dölja Oscar I: s svåra sjukdom. Han lider av ryggmärgsåkommor och hjärtbesvär. Sjukdomen kunde på den tiden inte diagnosernas men kallas idag för hjärntumör. Han överlåter tronen till sonen som får namnet Karl XVI.

En av hans första åtgärder som kung blir att landsförvisa sex kvinnor som övergått till katolicismen. Hur mycket Joséphine än bönar och ber om att han ska skona de stackars fabriksarbeterskorna så vinner hon inget gehör hos sonen. Men den dagen då fartyget med de sex kvinnorna och deras familjer ska avgå åker Joséphine ner till hamnen och tar ett personligt avsked av sina trosfränder innan de lämnar landet.

Hela Sverige vet nu hur illa det är med Oscar I. Han har deras fulla medlidande när han tillsammans med sin maka åker runt i staden för att få luft. Han dåsar i vagnen och Joséphine måste knuffa honom i sidan när han ska hälsa eller vinka till någon. 1858 blir den gamle kungen helt sängliggande. Sista gången han visar sig offentligt är vid barnbarnet Gustafs födelse i juli samma år. Han rullas in och säger de längsta mening någon hört honom säga på länge: ”Det är ju skönt att det är över.”

I juli året efter dör Oscar i Joséphines armar. ”Jag trodde jag skulle dö, ty mitt hjärta brast. En del av mig försvann med honom, men den andra är kvar här nere.” Så skriver drottningen i sin dagbok.

I femton år hinner Karl XV vara kung innan Joséphine får följa även honom till graven. Oscar, den son som Joséphine alltid tyckt skulle passa bäst som kung får nu titeln Oscar II. Året efter får Joséphine för tredje gången på bara några år sörja en nära stående. Det är yngsta sonen August son går till sin sista vila.

Den 13 juni 1873 är det ett halvt sekel sedan hon kom till Sverige som sextonåring. Hon skriver i dagboken:
”Mitt hjärta kommer att bevara den dagen i tacksamt minne. Det värmde att se det protestantiska Sverige enhälligt hylla en katolsk drottning.”

Joséphine lever nästan tjugo år längre än sin make. Några år före sin död uppfylls hennes livs största önskan då hon ur påven Pius IX: s hand får ta del av den heliga nattvarden. Två år senare, den 7 juni 1876 dör den 69-åriga drottningen Joséphine. Hennes sista ord var: ”Nu går jag hem… och jag är mycket lycklig.” Drottningen blir begravd enligt katolsk sed i Serafimersalen på slottet. Hon ber i sitt testamente att man inte ska begära landssorg efter hennes död.


Louise
1828-1871

År 1828 föds en dotter till prins Fredrik av Nederländerna och Louise av Preussen. Hon får heta Louise och sägs härstamma från Olof Skötkonung på fadern Fredriks sida och kung Gustav Vasa sägs vara en avlägsen släkting till modern. Familjen är protestantisk, omåttligt förmögen, blåblodig och tillhör Hollands överklass. Louise växer upp tillsammans med sina systrar på familjens slott i Haag.

”Prinsessan Louise har en tämligen hög figur, är väl växt och synes starkt bildad utan att vara fet lagd. Hennes blå ögon äro ej mycket stora. Ehuru Prinsessan är närsynt antyda ögonen dock livlighet och deltagande uti vad hon hör och ser. Hennes mun är kanske någon för stor. Halsen kanske något kort, men huvudet är därvid väl fäst.”

Så rapporterar den utsände kabinettssekreteraren hem till Oscar I ifrån Haag i Holland i maj 1849. Han har sänts ner för att inspektera prinsessan Louise, en av de äktenskapskandidater som kungen tänkt föreslå åt sin äldste son Karl som enligt, kungen bör gifta sig snarast. Kanske beror det på Karls vilda framfart bland stadens kvinnor som fört med sig oändliga problem de senaste åren.

Karl reser ner till Holland för att möta sin blivande maka. Han har svårt att dölja sin besvikelse under sin vistelse i landet, för han tycker inte alls att prinsessan Louise är vacker, långt därifrån. Trots det så tvekar han inte utan bryter ut i ett av sina välkända ”Det reder sig” som blivit hans motto. Han förstår att hon har många andra fördelar som kan väga mer än ett vackert utseende och, han är mycket lockad av den stora hemgift som erbjuds.
På nyåret framställer Oskar I hos Fredrik av Nederländerna en begäran om Louise hand för sin son Karl, och Fredrik tackar ja.

Under våren är bröllopsförberedelserna i Stockholm i full gång, men plötsligt hakar de upp sig. Det är prins Fredrik som inte är beredd att alls skänka en så stior hemgift om kungahuset förväntat sig. Den holländska snålheten kommer som en chock och ett slag i ansiktet på hela kungahuset. Men man kan ändå inte ställa in bröllopet. Det skulle bli både dyrt och skandalöst, för Bernadotterna är fortfarande betraktade som en uppkomlingsdynasti ute i Europas kungahus.

Hur som helst så stiger den blyga Louise iland vid Biskopsudden på Djurgården, precis som enligt planerna, den 15 juni. Regnet öser ner men folket är där och tar jublande emot sin nya prinsessa. Karl är nöjd med att hans blivande fru hr kommit till landet, men det är andra saker som stör honom. Han är i revolt mot sin mor drottning Joséphine. De har aldrig haft ett förtroligt förhållande och nu har hon till på köpet lagt sig i hans privatliv och avvisat en av hans mest älskade hovdamer.

Fyra dagar efter ankomsten, den 19 juni, så lovar Karl och Louise varandra evig trohet i Storkyrkan i Stockholm. Louise är klädd i en klänning av silverbrokad, rikt broderad med upphöjda blommor. Hon bär en krona av myrten och en lång slöja av brysselspets. Som svensk kronprinsessa kan man inte ha ett så utländskt namn som Louise. Hon får hon byta namn till det mer svenska namnet Lovisa. Tusentals jublande undersåtar tar emot dem utanför kyrkan och ingenting saknas, utom kärleken. Redan nästa morgon ligger Louise ensam och övergiven i brudgemaket.

Året efter, 1851 föds Karl och Louises första barn, dottern Lovisa. Att det var en liten flicka som föddes och inte en tronarvinge gjorde många besvikna. Dock inte Karl som älskade sin lilla ”sessa” från första stund och tröstade och lovade sin hustru att ”nästa gång blir det en pojke”. Ytterligare ett år senare föds också folkets prins. Han får namnet Karl Oskar. Karl Oskar beskrivs som ”Det leende hoppets stjärna” och sägs vara en avbild av fadern. Lilla sessan däremot är enligt många ”storvuxen, kobent och lik sin mor.”
Efter prinsens födelse blir prinsessan Louise sjuk. Läkarna som undersöker henne konstaterar att hon inte kommer att kunna föda fler barn. Hennes sjukdom yttrar sig i nerv- och krampanfall som ibland är så allvarliga att hon förlorar medvetandet. Nu bryr Karl plötsligt sig om sin lilla fru. Han sitter bredvid sängen vid sin Lova, som han kallar henne, och läser långa berättelser varje kväll. Men längre än hit på sängkanten kommer han aldrig mer för Louise är ingen hustru för lust.

Louises stora lycka i livet är barnen. Lovisa och Karl Oskar leker i slottets alla rum och gläder Louise så mycket. Men inte heller den lyckan fick Louise behålla. En dag år 1854, upptäcker slottsläkaren att Karl Oskar fått mässlingen och av misstag ordinerar han ett iskallt bad åt den lille prinsen. Detta leder till att han får lunginflammation och dör den 13 mars, endast ett år och tre månader gammal. Louise bär sorgen med en kristenlig undergivenhet. ”Sådana ärr läkas aldrig” lär hon ha skrivit i ett brev till en nära vän.

Hon sörjer mycket och länge Hennes lille son begravs klädd i livrock av vitt siden och med händer och fötter oklädda. Likvisningen varar i två dagar och det svenska folket kan ta farväl av den lille prinsen.
Hela sitt liv lever Louise i skuggan av sin make som till på köpet är hennes absoluta motsats. Hon är trofast, ekonomisk, jordnära, blyg och i alla avsaknad av yttre attraktionskrafter. Trots detta så försöker Louise göra allt för att äktenskapet ska verka så lyckligt som möjligt. Hon följer sin make vart han än går och delar alla hans intressen. Hon läser in sig på alla hans uppgifter och blir snart lika mycket den som styr landet som kungen själv.
Louise blir väldigt förtjust i Sverige och lär sig svenska mycket snabbt.

Hon är väldigt bildad och har ett stort intresse för matematik och historia. Men detta förstår sig inte Stockholmssocieteten på. Trots hennes försök att vinna deras förtroende så underskattar både hennes kunskaper, pliktkänsla och praktiska duglighet. De uppmärksammar endast att ”Kronprinsessan är helt oförmögen att hålla salong”. Dessutom är Carl XV en riktig charmör och virvlar gärna runt på dansgolven, livligt uppvaktande unga hovdamer och fröknar. Men en och annan gång syns kungaparet på dansgolvet för trots att Louise både tycker att det är svårt och generande att dans så gör hon det för sin Karls skull.

”Blott jag i min enfald kunde vara som du önskar, det vore en glädje för mig. Jag är för obetydlig för dig och kan visst aldrig vara som jag borde... skriver Louise i sin dagbok.

Som tröst ägnar sig drottningen, precis som sin svärmor, drottning Joséphine, åt välgörenhet. Hon tar personligen initiativ till ett flertal föreningar och stiftelser och oroar sig mycket över den allt mer utbredda fattigdomen i landet. Till förmån för Prinsessan Louise vårdanstalt för sjuka barn översätter Louise en uppbyggelsebok från engelska till svenska. Den heter Vingårdsarbetare och säljs i mycket stor upplaga.
I juli 1859 dör Louises svärfar kung Oscar I, och hennes make Karl XV blir kung av Sverige och Norge. Året efter blir Louise den första drottningen som kröns i Norge sedan medeltiden.

Våren 1871 vakar Louise ständigt vid sin sjuke makes sida. Men det är hon som ger upp först. Utmattad efter alla sena nätter och av en allt för ansträngande sista resa till hemlandet Holland utvecklas Louises sjukdom till lunginflammation. Hon blir sjukare och sjukare och natten till den 30 mars går ilbudet till de kungliga familjemedlemmarna att dödsarbetet har börjat. Tidigt samma morgon medan snöstormen viner utanför fönstret förklaras hon, Sveriges blott 42-åriga drottning död av slottsläkaren.

Drottning Louise lämnar inga tronarvingar efter sig, men hennes enda dotter ”sessan” Lovisa gifter sig med den danske tronföljaren kronprins Fredrik.


Sophie
1836-1913

1836 föds en flicka i hertigdömet Nassau. Hon döps till Sophie och är dotter till hertig Wilhelm av Nassau och Pauline av Würtemburg. Lilla Sophie växte upp på slottet Biebrich vid Rehn, och i tjugoen år lever hon ett lugnt liv tillsammans med sin familj.

Men på våren år 1857 förändras Sophies tillvaro totalt då den svenske prinsen Oscar kommer på besök till familjen Nassau. Han söker en flicka att gifta sig med och det är bråttom för hemma i Sverige svajar dynastin. Oscars far Oscar I börjar bli gammal och kommer inte att kunna regera i så många år till, Oscars äldre bror Karl kommer visserligen att vara den som tar över tronen efter honom, men den son som skulle ta över tornen efter honom dog i mässlingen vid dryga ett års ålder och fler barn lär det inte bli i det äktenskapet. Oscars andre äldre bror Gustaf dog i Tyfus vid bara 25-års ålder. Så hittar inte Oscar en flicka snart så är det risk att dynastin störtas. Men Oscar blir kär i Sophie och Sverige kan andas ut. De förlovar sig en tid senare.

Inför Gud och den lysande församlingen svär Sophie och Oscar, den 6 juni 1857 varandra evig trohet intill döden i den blomstersmyckade rotundan i det magnifika slottet Biebrich i hertigdömet Nassau, Sophies barndomshem. Sophie är iklädd en vit sidenklänning och har en myrtenkrona med briljanter på huvudet.

Strax därefter reser det nygifta paret till Sverige och mottas av ett jubel som aldrig verkade ta slut. Prinsparets bostad blir arvfurstens mäktiga paltas med 78 rum, som beskrivs som både förnäma och hemtrevliga. Sophie blir genast omtyckt av folket och det sades att hennes uppträdande var enkelt och behagligt och att det vilade ett lugn och en måtta över hela hennes väsen. Hon lär sig tala och skriva svenska mycket snabbt och lätt.
Bara ett år efter vigseln, en junidag, föds Sophie och Oscars första barn. ”Gud ske lov att det blev en pojke, det gör detsamma om han är din eller min.” utbrister Oscars bror kronprins Karl. Den lille gossen döps till Gustaf och visas upp för hela släkten av sin farfars farmor Desirée liggande på en silverbricka.

Året därpå kommer nästa son, Oscar, till världen och på vintern 1861 föds Carl. Fyra år senare, 1865 föds minstingen Eugen. Den stora familjen lever att stilla liv i sitt vackra palats. Med husmanskost, Herrans tukt och förmaning fostrar Sophie sina söner som till folkets både förvåning och sensation ska läsa vissa ämnen tillsammans med ”vanliga” barn i den offentliga pojkskolan Beskowska skolan. Tidigare hade alla prinsar undervisats av privatlärare och guvernörer hemma på slottet. Sophie menar att hennes gossar i första hand ska bli människor, inte prinsar. I pojkskolan får prinsarna inga som helst privilegier utan läser och sliter med läxor precis som de andra. Dock finns ett undantag och det är att prinsarnas betyg är hemliga.

Mannen som driver Beskowska skolan heter Gustaf Beskow. Han är väckelsepastor och vinner snart prinsessan Sophies förtroende. Tillsammans låter de med hjälp av insamlade medel bygga en kyrkan som de döper till Blaiseholmskyrkan.

I tidig ålder börjar Sophies hälsa att svika henne. Hon lider av blodbrist, olika former av kramper, värk i benen och har ett svagt hjärta. Detta tvingar henne att ofta ligga och vila. Under dessa perioder av långvarig vila får hon tillfälle att läsa en hel del. Varje dag läser hon både böcker och tidningar från olika länder med olika åsikter. Oskar var stolt över sin allmänbildade hustru och inhämtade ofta fakta och råd från henne.

Somrarna tillbringar Oscar, Sophie och barnen allt som oftast på det slott som Oscar låter uppföra i vacker holländsk renässansstil vid Öresund och kallar Sofiero. Men även gården Skinnarböl i Norge lockar Sophie.
I september 1872 avlider Karl XV och Oscar II blir kung av Sverige och Norge. Han blir tillsammans med sin hustru de sista krönta monarkerna i Sveriges historia. Det sker i Storkyrkan en regnig och kall majdag 1873. Karl var en mycket folkkär kung så det är ingen lätt uppgift Oscar fått att axla. Inte blir det heller lättare av att samhället genomgår en stor förändring och att ord som strejk och demonstration blir allt vanligare på folks läppar. Lagom till Oscars 60-årsdag startar Socialdemokraterna en stor demonstration mot monarkin där tusentals demonstranter medverkar.
Florence Nightingale som startade sjuksysterutbildningar för unga bildade kristna kvinnor i England är en av Sophies stora förebilder. Hon är mycket imponerad av hennes verk och reser ett flertal gånger till London på studiebesök. Sophies stora dröm är att kunna starta en filial till Nightingales utbildning i Stockholm. Men läkarkåren bara fnyser åt henne och menar att ”Inom sjukvården krävs inte bildning och böner utan muskler och hård hud”.

Till slut tröttnar drottningen och vid årsskiftet 1884 startar hon "Hemmet för sjuksköterskor" där fyra sjuksköterskor utbildas helt på bekostnad av drottningen själv. Föreståndarinna på hemmet blir Alfhild Ehrenborg som fått sin utbildning av självaste Mrs Nightingale i London. Hon har även försett dem med rätt läroböcker. Men när de unga flickorna ska ut på praktik så möts de ännu en gång av motstånd. Drottningen har nu fått nog av alla fördomsfulla människor och lägger tillsammans med Oskar grunden till ett helt nytt sjukhus och sköterskehem. Det kallas för Sophiahemmet och öppnas den 14 december 1887. Hemmet planeras och inreds efter den senaste vetenskapen men samtidigt hemtrevligt och praktiskt. Tio år senare har 6 557 patienter fått vård på Sophiahemmet och 166 sjuksystrar har fått den två år långa utbildningen och erhållit skötersketecknet.

Den 6 juni firar hela Sverige och självklart kungaparet själva att de varit gifta i femtio år. Guldbröllop. Men längre än så blir inte äktenskapet för samma år dör Oskar II. Utan sin make njuter inte Sophie lika mycket av offentligheten och sitt sista framträdande gör hon den 3 december 1913 då 15 nya elever ska invigas som Sophiasystrar, däribland hennes barnbarn, sonen Oscars dotter Maria. Sophie har valt ut ett bibelord till alla systrarna men när turen kommer till Maria så är hon så rörd att hon inte minns vad hon skulle säga. Hon viskar istället ”Gud välsigne Dig, Maria” och trycker hennes hand.

Bibelordet som Maria skulle ha fått höra kom från Uppenbarelsebokens andra kapitel vers tio och just den versen råkar vara kvällsbönen i drottning Sophias bönbok samma dag som hon efter ett 77 år långt och lyckligt liv somnar in för alltid.

Var trogen intill döden, så skall jag giva Dig livets krona.
Upp 2:10


Victoria
1862-1930

I mitten av augusti 1862 på slottet Karlsruhe i Tyskland föds en liten flicka som får namnet Victoria av Baden. Det flyter blått blod i flickans ådror. Hennes var är Fredrik I av Baden, hennes morfar var Tysklands kejsare Wilhelm I och hennes farmors far var den avsatte svenske kungen Gustaf IV Adolf. Victoria är alltså prinsessa och redan som liten blev hon fostrad till att gifta sig med en tronarvinge och bli drottning. Hon har en bra utbildning inom både botanik, fysik och matlagning och är mycket begåvad. Victoria ägnar sig ofta och gärna åt att skulptera och spela piano.

En dag när Victoria är i artonårsåldern får familjen besök av en svensk kronprins. Gustaf. Han är på friarestråt och han har letat länge. Men nu verkar det äntligen som om Gustaf har hittat rätt flicka. Han blir kär i Victoria och skriver några veckor senare brev hem till föräldrarna kung Oscar och drottning Sophia i Sverige att ”’Vicky’ har fattat kärlek till mig”. Kungaparet kan andras ut. Victoria av Baden är en bra hustru till Gustaf, och eftersom hon har släktband till Sverige och Gustaf Vasas ätt så kan det vara ett ypperligt tillfälle att sluta fred mellan Vasaätten och den Bernadotteska ätten. Bara några veckor senare anhåller den tjugotreårige Gustaf, genom din far kungen, om Victorias hand.

”Ingenting kunde vara ståtligare och vackrare än när prinsessan Victoria infördes af sin åldriga morfader, kejsar Wilhelm, till höger och af in blivande svärfar konung Oscar till vänster.”

Så skriver Aftonbladet den 20 september 1881 om bröllopet mellan Victoria och Gustaf i hennes hemstad Karlsruhe.

Den blivande kronprinsessan är bedårande vacker i en vit sidenklänning med spets och blommor och runt halsen trängs diamanterna i föräldrarnas bröllopsgåva. Det är ett stråldiadem som även kan bäras som halsband. Samma månad anländer hon till Sverige tillsammans med maken och de får ett varmt mottagande av det svenska folket. Alla som ser henne anser henne vara vacker, behaglig och naturlig.

Hösten året senare blir en höst då det kvinnliga modet förändras markant. Alla kvinnor går till sina frisersalonger och ber att få klippa lugg. Precis som Victoria har. Victoriahysterin sprids även inom andra områden. Man producerar, tvålar, punsch, nålar, choklad och dylikt med Victorias namn eller bild på.

Året efter, den 11 november 1882, föds Victoria och Gustafs förste son, Gustaf Adolf. Han får två yngre bröder. Wilhelm, som föds sommaren 1884 och Erik som föds i april fem år senare. Men lille Erik är inte frisk. Läkarna befarar att han skadats som foster av de starka mediciner som Victoria tog under graviditeten. Han blir handikappad och rullskolsbunden under sitt endast trettio år långa liv.

Inte heller Victoria mår bra efter Eriks födsel. Hon får svårt att andas och åker ofta på hälsoresor till varma länder där den torra och varma luften lindrar hennes angripna luftrör. 1890 reser hon tillsammans med sin man och hans adjutant Gustaf von Blixen-Finecke till Egypten. Gustaf är en charmerande man som beskrivs till utseendet som välbyggd med fin hållning och ett vackert leende. Ingen kan undgå att se att de är mer än bara vänner, och nästa gång förbjuder kungen sin adjutant att följa med på Victorias hälsoresor.

I Egypten ägnar sig Victoria åt sin stora hobby, fotografering. Bilderna hon tar använder hon sen för att illustrera en bok om upplevelserna i Egypten som hon ger ut efter hemkomsten. Boken heter Vom Nil.
Så snart hon kommer hem igen så börjar hon frysa och hosta och snart är luftrörskatarren där igen. Sommaren 1891 blir kall och regnig och under hösten är hennes hälsa så dålig att hon måste resa tillbaka till Egypten och dess varma klimat. Hädanefter vistas Victoria mer utomlands än hemma i Stockholm. Inte förrän i december 1907, när hon blir drottning av Sverige kommer hon tillbaka och slår sig till ro.

Oftast när Victoria kommer hem till Sverige så är det sommar och då bor familjen som många andra kungafamiljer gjort innan på slottet Tullgarn i Södermanland. Men Victorias hälsa blir bra sämre när hon –är där för slottet ligger alltför låglänt och luften dryper av fukt vilket inte alls är bra för den lungsjuka Victoria. Det är då man finner en plats åt Victoria där hon äntligen kan trivas. Det ligger i Karls X: s gamla hjortpark på Öland. Där läggs 1903 grunden till den villa som ska bli Victorias ”allraegnaste hem”. Victoria skriver till fadern Wilhelm:

”Nu tycker jag verkligen att huset kommer att bli riktigt vackert; mer eller mindre i italiensk stil.”
Och visst är det en italiensk villa, den är nämligen byggd med Victorias favoritställe villan San Michele på Capri som förebild.
Den 8 december 1907 blir Victoria äntligen det som hon kom till Sverige för att bli. Drottning. Som drottning ändrar hon sina levnadsvanor helt och med en vilja av järn deltar hon i alla evenemang som hennes make utför. Hon engagerar sig i politiska frågor och får en mycket viktig politisk roll då hennes starka vilja ofta påverkar maken Gustafs åsikter och beslut. Hon var dessutom den som beslutade hur Gustafs årliga borggårdstal den 6 juni 1914 skulle se ut. Sven Hedin dikterade och Victoria skrev.

Samma sommar bröt det första världskriget ut. De tyska Victoria arbetade envist med att få Sverige att gå med i kriget på Tysklands sida. Under krigens år reste hon fyra gånger till Tyskland, på några av resorna tog hon med sig sonen Wilhelms lilla son Lennart. För dessa resor får drottningen stark kritik och i Upsala Nya tidning kan man år 1915 läsa:

”I vida kretsar i vårt land har det väckt en icke ringa förvåning att drottningen gjort ånyo en resa till Tyskland och nu tycks tills vidare stanna där. Det förefaller som om Sverige skulle äga möjligheter att under dessa tider härbärgera landets drottning, som ju icke har någon ansträngande politisk funktion att fylla, utan som kan helt ägna sig åt de sina i Sverige och åt de människovänliga värv som bör ligga högst densamma om hjärtat.”
Trots kritiken återvänder Victoria till släktingarna i Tyskland 1918. Men resan får ett plötsligt slut en dag i november när revolutionsoroligheterna efter Tysklands sammanbrott och kejsardömets fall kommer till Victorias födelsestad Karlsruhe. Drottningen och hennes tyska familj tvingas fly genom ett fönster på baksidan av slottet. Framsidan är nämligen beskjuten av kulsprutor. Det är kammarherren greve Robert Douglas som räddar genom att föra dem till sitt slott i Langenstein. Ett halvår senare vågar familjen flytta tillbaka till det egna slottet Mainau och samma sommar får Victoria äntligen återvända till Sverige.

Men kärleken från folket är efter dessa bravader inte lika stora. Hon möts av kyla och förakt från många håll. Dessutom ogillar drottning Victoria Gustafs V strävan att följa med i utvecklingen. Istället håller hon envist fast vid att Sverige ska vara ”ett kungadöme av guds nåde”. Nu blir Victoria till på köpet sjuk igen. Hon bosätter sig i Italien och reser bara tillbaka till Sverige till Gustaf V 70-årsdag 1928.

Den 4 april två år senare avlider Victoria i sitt hem Villa Svezia i Italien till följd av den lungsjukdom som plågat henne i så många år. Vid sin sida har hon sin läkare doktor Munthe, kung Gustaf och sin son prins Wilhelm och vid fotändan av sängen ligger hennes älsklingshund och vakar över henne, drottning Victoria.


Louise
1889-1965

Louise Alexandra Maria Irene av Battenberg föddes på slottet Heiligenberg utanför Darmstadt år 1889. Kungliga lyckönskningar strömmar in från Europas alla hov för hon är av kunglig börd, den lilla Louise. Hennes föräldrar är Ludwig av Battenberg och Victoria av Hessen och Louise mormor var drottning Victoria av Englands dotter Alice.

Louise växer upp i den lantliga idyllen Hessen tillsammans med sin familj. Språket man talar i hemmet är engelska och det görs ofta resor till England där Louise far Ludwig gör karriär inom den engelska flottan. 1912 blir han tilldelad Englands högsta sjömilitära post som förste sjölord. Familjen lever ett fashionabelt liv i Londons övre klass.

I november år 1914 besöker Louise sina släktingar tsarfamiljen i Ryssland. Men resan får ett snabbt slut så hon kallas hem till England igen efter bara några dagar. På vägen hem så övernattar hon hos sina svenska släktingar Gustaf Adolf och Margareta på Drottningholm. Ingen anar på vilket sätt deras vägar kommer att mötas några år senare. Dagen därpå tar hon farväl av sitt värdfolk och ger sig ut i det oroliga Europa.

Margareta däremot sitter lugnt kvar på Drottningholm med sin fem barn hängande i kjolarna. Hon är gift med kronprins Gustaf Adolf och tillsammans har de fått barnen Sigvard, Gustaf Adolf, Ingrid, Bertil och Carl Johan. Margareta är en omtyckt kronprinsessa som ofta kallas blomsterprinsessan eller prinsessan Daisy. Hon ger ut en bok som heter Vår trädgård på Sofiero, och den används i husmoderskolor runt om i landet.

Men blomsterprinsessan Margareta dör helt plötsligt i blodförgiftning i sviterna av en kraftig öroninflammation, den 1 maj 1920. Hjalmar Branting avbryter sitt Första Maj tal för att springa till slottet och ta farväl av sin prinsessa och på vägen därifrån lär han ha sagt: Nu har solstrålen slocknat på Stockholms slott. Bara någon månad senare skull Margareta ha fött hennes och Gustaf Adolfs sjätte barn.

Första världskriget bryter ut i Europa 1914 och 23 000 frivilliga sjuksköterskor hjälper till vid fronten och på sjukhuset. Bland dem finns Louise av Battenberg som fått en utbildning i att hjälpa sårade och ge dem Första Hjälpen genom ”frivilliga hjälpkåren”. Hon tjänstgör på ett franskt militärsjukhus vid floden Loire. Louise får skura golv och sortera kläder till en början, men hon avancerar snabbt och blir hjälpsyster. Då får hon bädda sängar och tvätta och avlusa soldater och förbereda dem för operation. I två år tar Louise dagligen emot flera vagnslaster med sårade och döende soldater. Hon beskrivs som seg och kallblodig och all kunglighet är som bortblåst. En dag frågar en nyanländ läkare en av systrarna om det inte finns någon prinsessa här. Systern svarar att jovisst finns det det, men: Hon är alldeles vanlig, Sir. Precis som jag.

I oktober 1917 tvingas Louise far Ludwig att avsäga sig sin titel som sjölord efter att en hätsk kampanj förts mot honom i den engelska pressen angående hans tyska ursprung. Kriget tillåter inte en tysk i spetsen för "the Navy" och familjen Battenberg måste radikalt ändra sina levnadsvanor då de förlorar både namn och kunglig värdighet. Prinsessan Louise av Battenberg blir Lady Mountbatten.

Prinsesstiteln får Louise dock åter när hon i början av juli år 1923 ingår Louise i en förlovning med Sveriges kronprins Gustaf Adolf. Den tredje november samma år gifter de sig i St James Kapell i London. Den 34-åriga Louise är klädd i en klänning av handvävt siden. Slöjan faller ned över släpet i guldbrokad med invävda ryska kejsarkronor. På Nobeldagen den 10 december anländer det nygifta paret till Sverige efter att ha varit i Italien på bröllopsresa. De mottas av hyllningsrop och artilleriregementets musikkår spelar Stenhammars ”Sverige”.

I Sverige vinner Louise snart det svenska folkets hjärtan, desto svårare får hon det med sina styvbarn. Minstingen Carl Johan är det av barnen som hon får den bästa kontakten med, medan prinsessan Ingrid inte alls vill acceptera henne. Den 30 maj 1925 föder Louise en liten ofullgången dödfödd flicka. Året därpå gör hon ensam en åtta månader lång jordenruntresa för att skingra tankarna. Hon besöker många vackra städer och kommer hem som en ny människa.

I Sverige och i världen utvecklas samhället om aldrig förr. Volvo lanserar sin första bil, Charles lindberg flyger över Atlanten i sitt flygplan och 198 kan kungen lyfta telefonluren och ringa till den svenska ministern i Washington. Samtalet kostar 100 kronor per minut, men man kan tala i helt normal samtalston. Men i vissa frågor tycks det stå still. Lennart och Sigvard får lämna ifrån dig sina prinstitlar och alla kungliga privilegier för att de förälskat sig i och valt att gifta sig med flickor av folket.

Under Andra Världskriget engagerar sig kronprinsessan Louise i de finska krigsbarnens situation. Den kungliga familjen finansierar barnhemmet Rådan intill Ulriksdal. Inför julen 1940 talar Louise i radion till det svenska folket och vädjar om att de ska delta i den insamling av julgåvor till de finska barnen som hon startat.

1950 avlider Gustav V vid en ålder av 93 år. Gustaf VI Adolf bestiger nu Sveriges tron och den 61-åriga Louise blir drottning Louise med hela svenska folket.

Louise engagerade sig i många föreningar, vissa deltog hon själv i och andra stod hon som beskyddare för. Hon övertog hedersordförandeskapet för Sophiahemmet efter drottning Victoria och arbetade där för att hemmet skulle anpassas efter de nya tidernas krav och för att sjuksköterskornas villkor skulle förbättras.

Trots att Louise inte fick några barn, så menade hon själv att hon fick många barnbarn. För för hennes styvbarns barn fanns det ju ingen annan farmor än Louise och de älskade henne högt. Hon blev dock aldrig kallad farmor, utan var av både Hagaprinsessorna, deras kusiner och av våran nuvarande kung Carl Gustav kallad Ist. Louise - eller Ist - var en självklar medelpunkt vid släktträffar och högtider som jul och påsk.

Louise sa ofta att en kunglighet antingen ska vara frisk eller så ska den vara död. Bara ett halvår efter drabbades hon av en hjärtinfarkt och hjärtproblemen kom sen att följa henne hela livet. Hon bar alltid med sig en handskriven lapp i sin handväska där det stod I am the Queen of Sweden. För säkerhets skull, menade hon, ifall hon skulle bli överkörd eller nedslagen.
Sitt sista offentliga framträdande gjorde drottning Louise på Nobelfesten 1964. Åtta dagar senare insjuknade hon och avled några månader senare, den 7 mars 1965 vid 78 års ålder på S: t Görans Sjukhus i Stockholm.

Avslutning

Alla flickor har nog någon gång drömt om att få vara en prinsessa. En söt prinsessa med guldlockar i håret och rosa spetsklänning med volang. I alla fall jag. Det var mitt mål med livet att bli prinsessa när jag var i sex-sjuårsåldern. Jag vägrade i stort sätt att ha några andra kläder än klänning och kjol och i smyg lånade jag mammas läppstift och högklackade skor. Mamma förklarade att jag var hennes och pappas älsklingsprinsessa, men det brydde jag mig inte om. Jag ville vara en riktig prinsessa, som fick ha guldkrona, gå på baler och bo i slott.

Åren gick och jag blev äldre och klokare. Jag lade prinsessplanerna på hyllan. Inte av några speciella skäl, jag bara förstod en dag att det nog var lite jobbigt att byta föräldrar så där och lämna alla kompisar. En prinsessa kanske inte får leka med vanliga barn.

Idag tio år senare är jag väldigt glad att jag inte satsade på någon prinsessutbildning, (om det hade funnits någon sådan) och gifta mig med Carl Philip känns inte heller aktuellt. Inte efter att ha skrivit det här arbetet. Inte efter att ha läst sida upp och sida ner om hur de stackars unga flickorna längtade hem till sina land och blev bedragarna av sina män. Inte efter att ha sett dussinvis med fotografier på de små späda kvinnorna med sina sorgsna ansikten. Inte efter att ha skrivit det här arbetet helt enkelt. Nej, jag vill inte bli prinsessa längre.

Säkerligen så var det ju inte bara nackdelar med prinsesslivet. De njöt säkerligen i fulla drag av hovlivet och de kungliga gemaken. Av de söta barn de fick och av slotten där de tillbringade sina somrar. Sällskapsdamer och hovdamer fanns det gott om, och vem skulle inte vilja ha över hundra klänningar i garderoben att välja mellan varje morgon?

Ingen av de sex Bernadotte drottningarna är född i Sverige. Desirée, stammodern kommer från revolutionens Frankrike. De andra fem kommer från Tyskland, Holland och i trakterna däromkring. Nästan alla av dem har släkt i Sverige, visserligen på långt håll. Däremot är det bara Gustaf VI Adolfs Louise som hade varit i Sverige innan hon kom dit för att gifta sig.
I stort sätt kan man säga att det gick till på ungefär samma sätt när kronprinsarna valde ut sina gemåler. De drog ut i Europa med stora följen i tjugo- tjugofemårs- åldern. Målet var att hitta en flicka som var lämplig att bli drottning. Ofta hade de besökt många, många slott innan de fann den rätta. Flickorna var väldigt unga. I samma ålder som jag är kan man säga. Sjutton –artonårsåldern. De hade knappt varit utanför hemmet på egen hand och än mindre träffat andra män, och så kommer denna prins och förändrar hela deras tillvaro.

Det var inget tvångsbröllop det handlade om, trots att det kan verka så, utan jag tror att ”prinsen och flickan” - som för övrigt aldrig fick vara en ”flicka av fo...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Bernadotte-drottningar

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2001-09-24]   Bernadotte-drottningar
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=801 [2020-10-31]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×