Bokrecension: Da vinci koden av Dan Brown

2 röster
8475 visningar
uppladdat: 2007-04-19
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Jag har läst den i vår tid otroligt omtalade boken Da Vinci Koden.
En bok som är svår att till och med sätta genre på.
Fantasy eller roman? De flesta skulle nog säga att genren är roman/deckare. Varför skulle den då vara fantasy?
Den enormt kritikerrosade boken har faktiskt av vissa blivit indelad i genren fantasy. Detta för att den enligt dessa avviker från ”verkligheten” och ger missvisande fakta om Bibeln. Men boken är ju enligt Brown själv bara en roman. Alltså inget att hänga upp sig på. Ingen påstår att det ska vara sant. Problemet är bara att flera människor tror rakt av på det som står i boken utan efterforskningar. Detta är naturligtvis en kränkning mot den kristna tron. Varför? Troligen på grund av den främsta åsikten att Jesus skulle ha haft ett barn med Maria Magdalena.
Jag ser den som en roman.

Som huvudkaraktärer följer boken ganska regelbundet ungefär fem personer som den med jämna mellanrum hoppar mellan. Dock är det bara två ”huvudpersoner”. En av dessa är Robert Langdon, professor i symbolik. Det är också han som får vara själva huvudpersonen i boken. Anses som en av kvinnor attraktiv man i fyrtioårsåldern. Där de även liknar hans röst med orden ”som choklad för öronen”. Han är mycket respekterad av forskarvärden och har själv skrivit ett antal böcker om symbolikforskning. Framställs på alla sätt som mycket smart just och trevlig. Dessutom är det han som ”löser” bokens gåta med hjälp av den unga kvinnan Sophie Nevue. (Som då är den andre huvudpersonen.) Hon i sin tur arbetar som kryptograf för den franska polisen. Är uppenbart en väldigt vacker kvinna i trettioårsåldern. Boken beskriver henne med så här: ”en kvinna som besatt en genuin, okonstlad skönhet och hon utstrålade ett påfallande gott självförtroende”. På ett annat ställe står det ”Ögonen var olivgröna och det tjocka mörkröda håret hängde löst ner över axlarna”. Hon är med andra ord en riktig pingla.
Även hon framställs som lite överbegåvad och samtidigt äventyrslysten.
De andra personerna boken följer är ”fienden” -kristenheten. Där just tre är speciella. Dessa är Manuel Aringarosa, biskop och medlem i det kristna sällskapet Opus Dei, den mystiske ”läraren”, ledare för aktionen att stoppa kännedomen om bokens gåta. Samt en mördare som också arbetar för sällskapet Opus Dei, albinon Silas. Dessa beskrivs av författaren som opålitliga och till och med ganska fula till utseendet. Det står ”Han (Manuel) såg sitt egna klumpiga ansikte i fönstret – mörkt och avlångt, dominerat av en platt sned näsa”. Ingen skönhet precis. Biskopen beskrivs också som slösaktig då han har en ring i fjorton karats guld innehållande en ametist på fingret. Även om det kan vara vanligt syns det att författaren vill påpeka det tydligt. Silas beskrivs som storväxt och läskig. ”Mannen var lång och bred och hade spökligt vit hy och tunt vitt hår. Regnbågshinnorna var rosafärgade och pupillerna mörkröda”. Ingen man vill möta i ett mörkt rum direkt.
”Läraren” får man i början inte veta vem det är men det kommer fram senare i boken. Därför får man bara veta vad han säger på mobil. Han framställs där som om han kan låta andra göra precis vadsomhelst bara det följer hans mål. Han mördar ingen själv utan låter Silas sköta allt sådant. Han verkar ha mycket pengar att röra sig med och måste vara en mäktig fransman. Maktgalen och läskig tycks han vara.

Största delen av boken utspelar sig i Frankrike där berättelsen först börjar, för att sedan förflytta sig till England. För att man bättre ska leva sig in i boken använder Brown också små franska citat här och där, som att lägga in monsieur efter tilltalanden. Språket och de olika tekniska hjälpmedlen i boken som bilar och privatplan tyder på att den troligtvis utspelar sig i nutid (runt år 2000) och under bara några få dagar. Efter vad jag kan räkna blir det sammanlagt tre dagar förutom prolog, epilog och det som de i boken berättar har hänt.
Vissa gånger kan författaren beskriva olika platser särskilt vetenskapligt ingående som att Louvren har 666 fönsterglas samt att dess nya entréhall ligger 17 meter under marknivå och är 6400 kvadratmeter stor. Språket i boken är alltså upplagt på så vis att författaren hela tiden beskriver situationen från ett mycket kunnigt och vetenskapligt perspektiv. Den målar alltså upp en ganska saklig bild som dock kan vara väldigt målande då det gäller fascinerande saker eller, liksom förut Sophies skönhet. Liksom resten av boken tycker jag att även språket kan vara ganska ”vetenskapligt”. Dock lägger författaren ändå upp meningsbyggnaden på ett sådant skickligt sätt att boken blir lättbegriplig.
Ganska ofta förekommer dialog i boken. Brown har lyckats få till perfekta repliker till rätt personer. Många känslor kommer tydligt fram i det de säger. Självgodhet, tvivel och hat. En man som är oerhört självgod i boken är t.ex. Teabings. Tyvärr måste man nog läsa boken själv för att se detta, men för mig blev hans röst i tanken alltid lite överlägsen.
Som sagt används ju också en del franska i Da Vinci koden oftast som korta merci eller monsieur. Men ibland nyttjas likaså längre lättbegripliga fraser såsom: ”Capitaine, un agent du Departement de Cryptographie est arrivé.” Någon slang eller gammaldags stil förekommer inte. Däremot använder Brown en del grekiska stilgrepp i boken som upprepningar och när han i prologen begagnar stilgreppet in medias res på ett synnerligen skickligt sätt. Detta tycker jag är bra eftersom det gör att man förstår att handlingen i fortsättningen kommer att vara spännande.


Handling:
En man vid namn Jacques Sauniere, har mördats i museet Louvren. Polisen kallar in Robert Langdon, professor i symbolik för att uttyda tecknen som finns på och runt liket. Tillsammans med franska polisens kådknäckare Sophie Nevue, som också är barnbarn till den avlidne, upptäcker Langdon ledtrådar utifrån målningar i museet. Sauniere visar sig ha varit mästare för det hemliga sällskapet Prieure de Sion, vilket bevarar hemligheter om den heliga graal (vilket skall vara det kärl som Jesus drack ur under den sista måltiden) och kristendomen. En hemlighet som i generationer bevarats släkte efter släkte inom sällskapet, där också flera framstående vetenskapsmän och konstnärer som Newton, Botticelli, da Vinci och Victor Hugo ingick.

I och med att Jacques Sauniere dör försvinner den sista levande länken som hade vetskap om graal och hemligheten. Men med enorm skicklighet lyckas han innan han dör, skriva meddelanden till sitt barnbarn och ber även denna att kontakta Robert för att kunna finna hemligheten på egen hand utan polisens inblandning. Langdon blir misstänkt för mordet och de måste fly. En vild biljakt vidtar. Efter att ha lyckats skaka av sig polisen tar dom sig i enlighet med ledtrådarna till en Schweizisk bank, där de finner ett litet skrin som en ytterligare ledtråd på vägen om hemligheten. Skrinet går dock inte att öppna utan en speciell bokstavskombination. För att få mer hjälp och undkomma polisen beger de sig till den brittiske historikern Leigh Teabings slott utanför Paris. Teabings går där igenom hela historien om graal och att det i själva verket är Maria Magdalena a som är den sanna graal och inte nog med det hon hade dessutom, enligt Leigh ett barn med Jesus. Även det att Jesus skulle ha ansets som en vanlig profet innan konciliet i Nicaea röstade fram hans gudomlighet och att kanon bestämdes på mötet av Konstantin som själv var en hedning och att han brände flera evangelier kommer fram. Efter detta långa föredrag har återigen polisen kommit dem på spåren och de flyr med Teabings privatflygplan till Storbritannien där det ryktas att den heliga graal skall ligga begravd. Allt detta sker medan en albino utför mord på uppdrag av den romerskkatolska orden Opus Dei som är ute efter att stoppa spridningen av kunskapen om graal som hotar kyrkans enorma inflytande. Där den mystiske ”läraren” styr utifrån för att tillsynes förgöra hela Prieure de Sion.
Kapplöpningen börjar: Försten till graal.

Vad menar Dan Brown med boken? Vill han göra de kristna till åtlöje för att han anser att de trott fel hela tiden? Vill han bara visa vad han tror är sanningen? Eller vill han helt enkelt tjäna en hacka på att skriva så uppseendeväckande som möjligt?
Tydligen verkar det som om allt kan stämma. Även om Dan Brown själv säger att boken å ena sidan bara är en roman har han enligt ett uttalande å andra sidan sagt att han hade börjat tro på det han själv skrev. Så kanske tror han det ligger någon sanning i boken. Med andra ord refererar han till något han tror är erfarenheter efter forskning. Sanna kunskaper. Hans budskap kan ju därför vara att han både vill kritisera kristendomen, få fram sin åsikt och tjäna en hacka. Att kritisera den största religionen på jorden måste ge en lika stor respons av läsare som kristna. Ingen troende vill väl bara höra talas om hans kritisering, NEJ naturligtvis vill de själva se om det ligger något i det han säger. Antagligen anammade nog en hel del hans idéer utan att göra djupare efterforskningar liksom Brown själv. Det är nog det som uppretar många kristna. Folk tror ju på vad han skriver fast det är en roman. Vilken rätt har de då att bli arga? Har Dan Brown skrivit något som inte är sant? Svar ja.
Mig berör Da Vinci koden på det sättet att jag själv är kristen. Naturligtvis kände jag mig frestad att läsa boken när jag hört om all uppståndelse. Kunde det vara sant? Efter att jag läst var jag verkligen förbluffad. Kunde det vara sant? Hade Jesus ett barn?
Hur jag kunde få de här tankarna beror på Browns otroliga skicklighet i att skriva. Oavbrutet lägger han in fakta som stämmer överens med verkligheten. När han sedan skriver något mindre trovärdigt uppfattas det helt korrekt eftersom han redan inlett läsaren i att han skriver det som är i enlighet med ”vetenskap”. Jag undrar om han gör det medvetet eller av vana. De få gånger han skriver något som inte stämmer överens med verkligheten uppvägs så lätt av det andra som han då skriver. Ett exempel är det gyllene snittet, ett matematiskt tal som har med proportioner att göra som bland annat da Vinci visar upp i målningen den vitruvianska människan. Man kan även finne det gyllene snittet i stora delar av naturen. Om man t.ex. räknar en bikupas honor och dividerar det med antalet hanar får du det gyllene snittet. En mycket matematisk och smart ”vetenskap” som gör att läsaren direkt tänker oj vad otroligt kan det vara sant? Och visst stämmer det. Naturligtvis inte exakt på talet men genomsnittligt stämmer det ganska bra. Läsaren invaggas i tron att författaren vet precis vad han talar om och ifrågasätter inte längre trovärdigheten. Jag tror det är detta som gör att så många tror rätt och slätt på vad han skriver. Jag fann boken genast ganska provocerande. Jag var ju helt enkelt tvungen att ta reda på vad som var sant.

För att dela upp det hela i stycken kan vi börja med det författaren först skriver, som är kritiskt. I början skriver han under rubriken Fakta, att det hemliga sällskapet, Prieure de Sion där Leonardo, Newton och Botticelli sägs vara medlemmar, finns på riktigt. Detta är dock bara ännu ett sätt att lura läsaren genom ”vetenskap”. Vem kan väl tro att Leonardo da Vinci skulle ha fel? Men det har han faktiskt inte heller. Däremot har författaren det. All fakta om Prieure de Sion kommer från fransmannen Pierre Platard (1920-2000) Det var nämligen denne som med hjälp av ett par kamrater ”uppfann” ordern. Han ställdes till och med inför rätta år 1993 då han erkände att han hittat på alltihop; domaren avfärdade honom som en stolle. Då hade emellertid redan flera författare skrivit böcker på basis av Plantards dokument. Brown anammade sedan urskillningslöst allt detta. Därmed stupar i princip hela idén.
Men Brown har även en annan huvudtes; nämligen den att det skulle ha varit Kejsar Konstantin (en hedning), som fastställde Jesu gudomlighet samt fastslog den kristna bibeln som kanon i början av 300 talet. ”Bibeln såsom vi känner den idag, sammanställdes av den hedniske romerske kejsaren Konstantin den store.” Enligt Brown beaktade kejsaren ”fler än åttio evangelier” och ”valde” bara fyra. Dock ”lyckades vissa av de evangelier, som Konstantin sökte förstöra, överleva”
Detta tror jag förvisso inte är sant. Enligt kända teologer, som Sebastian Rehnman, användes kanon redan 100 e. Kr. Och var i princip fastslagen 200 e. Kr. Dessutom fanns inte några fler evangelier att ta i anspråk på konciliet, än de fyra som fortfarande finns i NT idag .
De enda skrifter som inte togs med var de apokryfiska p...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Bokrecension: Da vinci koden av Dan Brown

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-11-29

    Mycket bra

Källhänvisning

Inactive member [2007-04-19]   Bokrecension: Da vinci koden av Dan Brown
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=7970 [2019-10-14]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×