Nationalismen och imperialismen- tiden 1815-1914

16 röster
43127 visningar
uppladdat: 2001-06-03
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Jag vet inte mycket om Nationalismen eller imperialismen så i detta arbete hade jag tänkt att ta reda på fakta om vad som hände under den här tiden.

Efter Napoleonkrigen samlades de stora staterna på en fredskongress i Wien 1815. Syftet var att förhindra nya revolutioner och att stärka maktbalansen i Europa. Detta skedde dels genom att segrarmakterna utökade sina territorier - Ryssland fick en stor del av Polen, Preussen fick Sachsen och delar av Rhenlandet, Storbritannien, Malta osv.

Men givetvis var det omöjligt att vrida klockan tillbaka. Den accelererande industriella revolutionen gjorde att människornas levnadsvillkor förändrades. Fler flyttade in till städerna och krav började ställas på medbestämmande, utbildning och olika sociala reformer. De liberala idéerna fick allt större spridning, och från och med andra halvan av 1800-talet växte sig också arbetarrörelsens ideologi, socialismen, allt starkare. Flera gånger gick det så långt som till sammanstötningar mellan de olika samhällsklasserna - Frankrike kan nämnas som exempel med revolutioner både 1830 och 1848.

En uppfattning som fick stor betydelse var att folk som talade samma språk, tillhörde samma religion och hade samma seder hörde samman i en nation. Varje nation borde också höra samman i en stat, så att nationalstater bildades. Denna nationalism var av två slag: En riktning ville frigöra nationer som tvingats underkasta sig andra stater.

Dessa frihetsrörelser fanns inom bl.a. Osmanska riket (Turkiet), Österrike, Ryssland och Latinamerika. En annan riktning, enhetsrörelser, strävade efter att föra samman folk som var splittrade i småstater till en enda stat. Så var fallet på den italienska halvön och i de tysktalande staterna. Nationalisterna fick stöd av liberalerna som här såg en chans att bryta den bestående ordningen och införa nya demokratiska styrelseskick och sociala reformer. Mot dem stod Wienkongressens konservativa furstar som inte var roade av denna utveckling. Vid ett flertal kongresser samlades stormakterna och beslöt att ingripa militärt i olika länder för att behålla ordningen.

Utvecklingen gick dock inte att stoppa: Under 1820-talet gjorde sig Latinamerika fritt från Spanien och Portugal med stöd av Storbritannien och USA. Under samma decennium bröt sig Grekland loss från Osmanska riket. Under återstoden av århundradet och början av 1900-talet rämnade så gott som hela den europeiska delen av detta rike, och stater som Rumänien, Bulgarien, Serbien och Albanien bildades. De franska revolutionerna 1830 och 1848 inspirerade frihetsrörelserna i många länder; polackerna gjorde misslyckade uppror mot ryssarna; norditalienarna, ungrarna och tjeckerna mot österrikarna. Belgien lyckades dock göra sig fritt från Nederländerna och 1860 blev Ungern jämställt med Österrike i den s.k. dub- belmonarkin Österrike-Ungern.

1861 bildades Italien genom enandet av ett antal småstater och tio år senare var det dags att utropa det enade Tyska riket. Revolutionsåret 1848 hade nationalisterna och liberalerna gjort ett misslyckat försök att ena Tyskland. Istället blev det nu Preussens konservative statsminister, Otto von Bismarck, som lyckades sammanföra de tyska staterna. Bismarck var en s.k. realpolitiker som satte makten i första rummet: "Vår tids stora frågor skall inte lösas med tal och majoritetsbeslut - det var misstaget från 1848-49 - utan med blod och järn."1 Enandet skedde genom tre krig - mot Danmark, Österrike och Frankrike - ett sätt att dels ta över områden med tysktalande befolkning, dels att ena det tyska folket genom att ställa det mot gemensamma yttre fiender.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet urartade nationalismen alltmer. Den egna nationen, och framför allt den vita rasen, började anses som överlägsen. Något som rättfärdigade att de europeiska länderna, plus Ryssland och så småningom Japan och USA, nu kunde utvidga sina territorier och vinna politisk makt på andra världsdelars bekostnad. Just den politiska makten bör nog ses som den främsta drivkraften till denna imperialism även om ekonomisk vinning - råvaror till den växande industrin och nya marknader där de färdiga produkterna kunde säljas - givetvis också var en viktig orsak. Ytterligare motiv står att finna i viljan att sprida kristendomen och "civilisationens ljus" över "de stackars vildarna", samt ren och skär upptäckarglädje - reseskildringar från spännande och exotiska platser var för övrigt den mest lästa litteraturen i sekelskiftets Europa.

Imperialismen nådde sin kulmen under 1800-talets två sista decennier. Under denna period styckades hela Afrika upp. Vid en konferens i Berlin 1884-85 delade de europeiska stormakterna in Afrika i intressesfärer, och sedan var det bara att invadera "sina" områden och med vapen i hand befästa sina intressen. Endast två afrikanska områden lyckades behålla sin frihet; Liberia som var en fristat för frigivna slavar och Abessinien (nuv. Etiopien) som lyckades besegra Italien(!).

Sätten att styra kolonierna varierade, ibland nyttjades infödda kungar, ibland styrdes de direkt av de vita, men gemensamt var att imperialismen var rasistisk - de vita ansåg sig överlägsna och afrikaner och andra hade som enda syfte att tjäna kolonialmakten. Exportgrödor, såsom te, kaffe, jordnötter och bomull, började odlas på de bästa jordarna och den inhemska befolkningen fick allt sämre försörjningsmöjligheter. Infrastrukturen - främst kommunikationer såsom hamnar, järnvägar, kanaler och vägar - byggdes ut med det enda syftet att underlätta råvaruexporten.


Sverige

Under 1800-talet ökade befolkningen kraftigt i Sverige. Fred, smittkoppsvaccin och potatis har ansetts vara de viktigaste orsakerna. Detta, i kombination med de skiftesreformer som genomfördes under slutet av 1700- och början av 1800-talet, ledde till att urbaniseringen tilltog och fler människor blev tillgängliga som arbetskraft för den industriella revolutionen som nådde landet på allvar runt 1870, dvs. ca 100 år efter England. Ännu vid seklets slut var dock 70-80% av befolkningen bosatt på landsbygden. I runda tal en miljon svenskar valde också att söka lyckan på annat håll genom att emigrera till Nordamerika.

Vid mitten av seklet genomfördes en rad liberala reformer; allmän folkskola, möjlighet för kvinnor att...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Nationalismen och imperialismen- tiden 1815-1914

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2001-06-03]   Nationalismen och imperialismen- tiden 1815-1914
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=783 [2020-02-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×