Kärlek

8 röster
7630 visningar
uppladdat: 2007-03-06
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
”Sök kärleken och du finner den aldrig. Fly från kärleken och den kommer att förfölja dig”
- engelskt ordspråk

Folk klagar på att det finns för lite kärlek i världen. Själv har jag alldeles för mycket.
Det är konstigt egentligen att jag har så mycket kärlek, jag upplever nämligen inte särskilt mycket. Den finns runt omkring mig och jag ser den ofta hos andra, men den är sällan riktad mot mig. Visst, jag har den kärlek som jag får av mina vänner, och den betyder mycket. Men den räcker inte.
Men kärleken du får från din familj då? tänker du. Jag har ingen familj. Jag har två. Eller snarare en och en halv. Helan är jag, min mamma, min lillasyster och mammas sambo. Vi är en ganska idealisk familj. Halvan är jag, min pappa, min hund och min katt. Vi är en ganska trasig familj.
Hur som helst. Kärleken från min familj räcker inte den heller. Det är inte sådan kärlek jag behöver. Jag behöver ångande kärlek. Het kärlek. Passionerad kärlek. Hud-mot-hud-kärlek. Rulla-runt-halvnaken-i-din-säng-kärlek. Jag vill älska. Och jag vill älskas.
Jag heter Terese. Jag är 16 år, och jag älskar att älska men saknar någon att älska.

Det finns så mycket kärlek i mig
att mitt hjärta då och då svämmar över,
eftersom jag inte har någon
att dela denna kärlek med.

Kärleken svämmar över
och jag simmar runt i min egen kärlek
som förvandlas till självömkan.

Jag sjunker och jag sjunker och jag sjunker.

Kärlek. Det är ett ganska konstigt ord. Kär-lek. Kär och lek. Är det vad det är? En lek du leker när du är kär? Jo, så är det nog.
Det börjar som en kurragömmalek, och när du hittar den du letar efter måste du jaga honom. Då avancerar du en nivå, till kull. Kullen kan hålla på nästan hur länge som helst, den slutar inte förren du antingen får tag i honom eller ger upp. Om du väljer att ge upp halkar du tillbaka till kurragömman, men om du vinner går du vidare till nästa nivå: tjugo frågor. Då gäller det att på endast tjugo frågor lista ut vem han är och sedan avgöra om han är så fantastisk som han verkade, eller om han är ännu ett bottennapp. Samtidigt måste du svara så bra som möjligt på hans tjugo frågor, så att han inte tycker att du är ett bottennapp.
Klarade ni testet? Grattis, ni är nu ett par. Nästa nivå är då ryska posten där ni är de enda deltagarna. Handtag, famntag, klapp eller kyss? Det är för tillfället den viktigaste frågan. Sedan kommer ni till den läskigaste och farligaste leken: sanning eller konsekvens? Här kan allt, precis allt, gå snett. ”Sanning? Okej, har du flörtat med någon annan sedan vi blev tillsammans?” ”Eeh…definiera ’flörta’…”
Sedan är du ensam igen. Game over.

Minns du din första kyss? Den där fumlande kyssen? Det är så mycket man måste tänka på: Hur är min andedräkt? Var ska jag göra av händerna? Ska jag öppna munnen? Hur mycket tunga ska jag använda? Men när man väl har läpparna tryckta mot varandra så går det över. Man flyger. Det är tungor och tänder överallt, men det är underbart. Man flyger.
Fast det bästa som finns är att få vara delaktig i någon annans första kyss. Du vet redan hur det ska gå till, men det gör inte din partner, så det är du som avgör hur det ska bli. Den där fumlande känslan finns kvar, men den är kontrollerad.
Kyssar, vare sig det är din första eller din femtioelfte, är alltid underbara. Det är underbart att få vara nära någon och känna någon annans andedräkt i sitt ansikte. Närheten. Jag tror att jag är beroende av närhet. Det är nog de flesta, men jag menar riktigt, riktigt beroende. Om jag inte får vara nära någon med jämna mellanrum blir jag alldeles tom inuti. Jag drabbas av panik när jag ligger ensam i min säng om nätterna och jag får svårt att andas. Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag tror att jag är beroende av närhet. Jag tror att jag är beroende av kärlek.
Jag älskar att älska men saknar någon att älska.

Vet du hur det är
att känna sig riktigt ensam?

Så ensam
att man vill slita sitt hår
och vrider sig i svåra smärtor?

För det gör så ont
mitt i hjärtat
och hela du spricker.
Du måste hålla om dig själv hårt
för att inte falla isär.

Det gör så ont
att du bara vill skrika,
men det är ingen idé.
De finns ändå ingen där
som kan höra dig.

Minns du ditt första strul? Strul. Det låter så struligt. Så krångligt. Men det är det inte. Kärlek för stunden är en mer exakt beskrivning. Kärlek för stunden är nog den enklaste sortens kärlek. I alla fall om båda parter är medvetna om att det bara är just kärlek för stunden. Annars kan det lätt uppstå problem. Men om man vet vad det handlar om så är det den bästa sortens kärlek. Du kanske är attraherad av den där killen i din parallellklass, trots att ni inte har något som helst gemensamt och att du aldrig skulle kunna tänka dig att gå runt på stan och hålla honom i handen. Men han är snygg. Väldigt snygg. Och ganska spännande. Som en film man helt enkelt bara måste se en gång, men sedan räcker det. Sedan är den inte intressant längre, man vet ju redan hur den slutar.
Om man är beroende av närhet – precis som jag – men inte kan hitta någon att vara nära kan kärlek för stunden vara en kortsiktig lösning. Det finns nästan alltid någon som är öppen för lite spontant hångel eller lite hud-mot-hud-kärlek. Det finns nästan alltid någon som letar efter närhet. Någon som vill känna kroppsvärme. Någon som vill vara med om lite rulla-runt-halvnaken-i-din-säng-kärlek.
Kärlek för stunden är bra kärlek. Det är enkel kärlek. Men den kärleken räcker inte särskilt länge, snart är närhetsbehovet tillbaka igen, och vad ska man göra då? Man kan förstås tänka tillbaka på sitt senaste strul, men inte heller minnen håller i längden. Nej, kärlek för stunden är inget långvarigt botemedel mot ensamhet eller avsaknad av närhet.
Jag behöver närhet för att kunna andas. Jag behöver närhet för att kunna se. Jag vill vara nära, nära, nära.

Mer av det du aldrig får
är det du allra helst vill ha.
Var hittar man egentligen det allra mest förbjudna
när man inte vet var man ska leta?

Hemliga drömmar
och innerliga önskningar.
Närhet är allt jag verkligen vill ha.

Minnen av delade nätter
är det som får mig att fortsätta framåt.
Minnen av delade nätter
är det som får mig att fortsätta framåt.

Ibland säger folk till mig: ”Terese, du är en ängel”, men jag bara ler och säger att nej, det är jag inte alls. Jag gör bara så gott jag kan. Jag vill vara snäll mot så många som möjligt. Det finns så mycket kärlek i mig, och jag försöker dela med mig av denna kärlek till dem som finns runt omkring mig. Men jag är ingen ängel. Änglar är vackra, graciösa varelser som lever bortanför allt det vi förstår oss på. Jag är inte särskilt vacker, jag är absolut inte graciös och jag lever här, just nu, i den värld vi alla känner så väl. Den grå världen. Den så kallade grymma världen. Men allting är relativt. Det finns alltid de som har det sämre.
Jag klagar över att jag är ensam. Jag har för mycket kärlek i mig, men ingen att dela den med. Dagens i-landsproblem. Det finns barn som svälter, barn som fryser, barn som dör i svåra sjukdomar och barn som dör i krig. Jag önskar att jag kunde ge lite av min kärlek till dem, för jag tror att de skulle ha riktig nytta av den. Den mättar ingen hunger, men den mättar längtan. Den värmer inga frusna kroppar, men den värmer frusna hjärtan. Den botar inga sjukdomar och den stoppar inga krig, men den botar ensamhet och kanske, kanske skulle den i tillräckligt stor mängd kunna förhindra krig.
Jag är ingen ängel. Jag gör bara så gott jag kan.

I skymningens sista solstrålar
dansar änglar.
En konstig dans,
men ändå rytmisk.
De dansar med dig.
Jag vill dansa med dig,
på rosa moln.
Änglar dansar vackert,
är du en ängel?
Änglar,
bjud upp till dans!
Jag är ingen ängel,
bjud upp mig ändå.

Svartsjuka. Det är ett farligt ord. Ett äckligt ord. Ett ord fyllt med hat. Ett kolsvart, ilande hat som gör dig sjuk. Svartsjuk.
Ibland när jag känner mig riktigt ensam fylls tomheten i mitt hjärta av svartsjukan. Långsamt, långsamt fyller den mig, och till slut är hela jag kolsvart.
Svartsjukan är som maskrosor: den blommar överallt och är svår att bli av med. Det krävs inte mycket för att den ska slå rot och blomma, allt som behövs är en glimt av något du önskar att du hade. Hos mig blommar svartsjukan oftast när jag ser lyckliga par i min ålder. De håller varandras händer, strosar nerför gatan, stannar upp för att kyssas, ler och strosar sedan vidare. De tycker om varandra. Jag vill också tycka om någon, jag vill också vara omtyckt.
Trots att det här är något som kan få min svartsjuka att blomma är det också det som får mig att hålla modet uppe. En dag ska jag också hålla någon i handen, strosa nerför gatan, stanna upp för att kyssas, le och sedan strosa vidare.
En annan sak som kan få min svartsjuka att blomma är min tre år yngre syster. Min syster är snygg, det är inte jag. Min syster är vältränad, det är inte jag. Finns det något att tillägga? När jag pratar om min syster brukar jag säga att hon fick utseendet och jag fick hjärnan. När jag säger så dämpas svartsjukan, jag föredrar faktiskt att vara den smarta av oss.
Ibland när jag känner mig riktigt ensam fylls tomheten i mitt hjärta av svartsjuka. Det kolsvarta, ilande hatet fyller mig och jag vill skrika att jag hatar och jag hatar och jag hatar. Vad det är jag hatar vill jag däremot inte skrika ut. Det skulle chocka alldeles för många av mina vänner, eftersom jag inte är en sådan som hatar. ”Terese, du är en ängel.”
Jag hatar och jag hatar och jag hatar, men jag gör det i tystnad.

Jag litar inte på mig själv längre.
Jag litar inte på mina känslor.

Den enda känslan jag säkert
kan urskilja är
svartsjukan.

Jag är rädd för mig själv och den avund jag känner.

Denna längtan
efter kärlek
tar över.

Och jag kan inte urskilja
vad som är viktigt längre.
Och jag kan inte urskilja
vad som är verkligt längre.

Jag vet faktiskt inte vad det är jag hatar. Jag tror att jag hatar bara för att det känns bra att få göra det ibland. Hatet är dessutom ett bevis på att man känner något överhuvudtaget. Att man hatar är ett slags bevis på att man kan älska. Allting har en motsats, en motpol. Därför är det viktigt att hata, för utan hat kan det inte finnas någon kärlek.
Det är skönt att få hata ibland. Man får göra sig av med lite ilska på ingenting speciellt, utan man bara hatar rätt ut i luften, och genast känns allt lite lättare. Men jag föredrar att älska. Jag älskar att älska. Men jag saknar någon att älska.
Det är skönt att få hata ibland, men jag föredrar att älska. Jag föredrar att få hålla om någon och viska tröstande, vackra ord i denne någons öra. Jag föredrar att få smaka på någons läppar och känna någons armar runt mig. Jag föredrar att vakna upp vid någons sida och känna hur hans doft finns kvar i mina sängkläder när han har gått. Jag föredrar att få vara nära, nära, nära.
Jag hatar alltid i hemlighet. Det jag hatar är bara mitt och det tänker jag inte dela med mig av. Min största hemlighet är att jag faktiskt kan hata jag med och att jag gör det för jämnan. Jag hatar och jag hatar och jag hatar, men jag gör det i tystnad. Jag gör det i hemlighet.

HemligheterHemligheterHemligheter.

Det allra mörkaste
det allra djupaste
det allra heligaste.
Ditt.

Ingen annan vet
ingen annan ser
ingen annan hör.
Bara ditt.

HemligheterHemligheterHemligheter.

Jag tror att jag är kär i kärleken. Jag är så förälskad att jag inte riktigt vet vad som är verklighet och vad som bara är önskningar och drömmar. Jag drömmer nästan varje natt om att jag också ska ha någon att hålla i handen, strosa nerför gatan med, stanna upp för att kyssa, le mot och sedan strosa vidare med. Men man ska vara försiktig med vad man drömmer, för drömmar slår sällan in.
Drömmar slår sällan in, och därför föredrar jag ibland att drömma mardrömmar, för dagen efter kan man lugna sig med att det var bara en dröm. Men om man istället drömmer något underbart, magiskt och fyllt av glädje med rosa kyssar och väldoftande smekningar vill man inte vakna. För så fort man vaknar är det över, och man vet inte hur lång tid det kommer ta innan man får uppleva de rosa kyssarna och de väldoftande smekningarna igen.
Drömmar slår sällan in, men jag tycker om att drömma. Vissa dagar går jag runt och längtar efter natten, bara för att jag ska få sova och drömma. Man är som lyckligast när man drömmer. Det är då livet är som bäst.
Drömmar om kärlek är mina favoriter, trots att drömmar sällan slår in. Drömmar om att få krypa ner under en filt med röda rosor och värma varandra med tankar om kärlek och kyssar i nacken. Jag älskar att bli kysst i nacken.
Men de allra bästa drömmarna drömmer man ändå när man sover alldeles intill någon annan. När man ligger så nära att man kan känna hur hans hjärta slår och hur hans bröstkorg reser sig i takt med hans andetag. När man ligger så nära att kroppsvärmen smälter samman kropparna till en enda klump av kärlek, ömhet och närhet. När man ligger så nära att man bildar sig ett eget universum och ingenting annat existerar. Då drömmer man de allra bästa drömmarna. Drömmar om längtan och kärlek, och när man vaknar är man fortfarande kvar i drömmen, för man ligger fortfarande så nära att man kan känna hur hans hjärta slår och hur bröstkorgen reser sig i takt med hans andetag. Då drömmer man de bästa drömmarna.

En sak som är rätt ironisk är att jag ofta hamnar i en situation där jag får agera match maker. Det är ironiskt eftersom jag inte ens kan tussa ihop mig själv med någon. Men jag tror att lite av all den kärlek som finns i mig lyser igenom och attraherar dem som har egna problem. De kommer till mig och ber om hjälp. Och jag hjälper, för jag vill så gärna dela med mig av all min kärlek till min omgivning.
Flera gånger har den person som jag varit intresserad av för tillfället kommit till mig för att be om hjälp med sitt kärleksliv. Och jag hjälper. Jag lurar runt hörnet, spanar och ställer rätt frågor till rätt personer. Jag hjälper den jag vill älska att bli älskad av den han vill bli älskad av. Men jag får inte vara med. Jag får inte älska och jag får inte bli älskad. ”Terese, du är en ängel.” Jag gör bara så gott jag kan.
När jag sedan berättar för honom att jodå, du har nog en chans, hon verkar nästan lite intresserad, blir han så lycklig. Och då blir jag glad och varm. För jag blir alldeles varm inombords när de jag bryr mig om är lyckliga. Det är därför jag hjälper. Det är därför jag vid vissa tillfällen plågar mig själv till den yttersta gränsen. Det är nämligen värt det när jag ser andra le åt något som jag har åstadkommit.
De gånger det visar sig att den han är intresserad av inte känner likadant så är jag istället den som tröstar. Det gör ont att trösta, för det gör ont när hjärtan brister. Mina vänners smärta är min egen smärta, och ett hjärta krossas så lätt, gärna flera gånger. Så jag sitter där och försöker övertala honom att om hon nu inte kan se vilken underbart fin och snäll person han är så förtjänar hon honom inte. Ibland hjälper mina ord, ibland inte. När de inte hjälper så finns det inget mer att göra, förutom att hålla om och finnas där. Jag får hålla om den jag vill älska, men jag får inte älska honom.
Men jag leker inte bara match maker åt killar, nejdå, det är precis lika ofta, förmodligen oftare, som tjejer kommer till mig och ber om hjälp. Ofta är det så att den killen hon är intresserad av är just den killen jag är intresserad av, så det finns minsann ironi här med. Men jag hjälper. Jag lurar runt hörnet, spanar och ställer rätt frågor till rätt personer.
Jag har inget emot att agera match maker, tvärtom. Det är mitt sätt att uppleva kärlek: genom andra. Det är mitt sätt att få bekräftelse.
Jag älskar att älska men jag saknar någon att älska, så jag ser till att andra älskar åt mig.

Jag slutar andas
när jag tror att jag inte finns.

När jag sedan kippar efter luft
har jag fått det bekräftat.
Jag lever.

Kärlek är nog det absolut vackraste som finns. Men samtidigt så är kärlek det mest avskyvärda som finns. Man kan aldrig må så bra som när man är lyckligt kär, men man kan heller aldrig må så dåligt som när man är olyckligt kär. Kärlek är det absolut vackraste och det mest fruktansvärda som finns.
Det allra, allra värsta med kärlek är att den så småningom tar slut. Ingenting varar för evigt, särskilt inte kärlek. Livet är som ett regn, och förr eller senare slår allt i trottoarkanten. Allting har ett slut.
Det allra, allra värsta med att kärlek så småningom tar slut är att det gör så ont. I hjärtat bildas det sprickor och man går sönder. Ett hjärta krossas så lätt, gärna flera gånger. Det spricker och det spricker och det spricker. ”Om ditt hjärta någonsin brister, laga det med Karlssons Klister!” Vilken slogan. Ett hjärtas läkning kan inte skyndas på, det måste få ta all tid i världen om det behövs. För trots att det gör så fruktansvärt ont varenda jävla gång ditt förbannade hjärta spricker, så kommer det att läka. Snart är du tillbaka i kurragömmaleken, och du börjar om från början igen.
Det allra, allra värsta med kärlek är att den så småningom tar slut. Vare sig det är du som lämnar eller blir lämnad gör det ont. Om det är du som lämnar så vet du att du förmodligen orsakar fruktansvärd smärta hos den du lämnar, och det gör ont att såra. I alla fall om man har ett fungerande hjärta i kroppen. Har man inte det så gör det ju detsamma. Om det däremot är
du som blir lämnad är det ännu värre. I alla fall om man har ett fungerande hjärta i kroppen. Har man inte det så gör det ju detsamma. Men om man har ett fungerande hjärta så gör det så ont, så ont. Man blir ensam igen. Man får nöja sig med den kärlek man får om natten i sina drömmar, och hela dagarna går åt till att längta efter natten och drömmarna.
Allting har ett slut. Det är det allra värsta med kärlek.

Regnet sjunger när fåglarna faller.
Inget varar för evigt,
till slut slår allting i trottoarkanten.

Blod. Liv. Smärta.
Allting har ett slut.

Det här är mitt.

För nu är det dags att gå tillbaka.
Hitta felet och börja om.

Gå igenom varje scen
innan ridån går ner.

Folk klagar på att det finns för lite kärlek i världen. Själv har jag alldeles för mycket. Det finns så mycket kärlek i mig att jag inte vet var jag ska göra av den.
Kärleken är vacker, men farlig. Precis som ett för hårt tag om ett skört glas. Helts plötsligt blir trycket för hårt och allting spricker. Ja, kärleken är farlig. Den gör dig blind och försämrar ditt omdöme, och när kärleken tar slut är det lätt hänt att du ångrar dig. Helt plötsligt ser du honom med helt andra ögon, och du kan inte förstå vad du såg i honom från första gången. Han visade ju sig vara en riktig skit! Men kärleken gör dig blind och försämrar ditt omdöme, så trots att något visar sig vara helt grått var det färgsprakande och glittrigt när det fortfarande fanns kärlek kvar.
Folk klagar på att det finns för lite kärlek i världen. Själv har jag alldeles för mycket. Jag vill dela med mig av min kärlek till min omgivning, men det är ytterst få som vill ta emot den. Så vad gör man då när kroppen svälter och vill känna kroppsvärme? Var hittar man närhet när man inte har någon att hålla om? Ska man skaffa hus...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Kärlek

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-04-07

    Elin, du vet vad jag tycker om

  • Inactive member 2007-06-15

    Det här var kjempestort.

  • Inactive member 2007-06-15

    5 stars to you=)

  • Inactive member 2007-08-31

    Anna hade rätt; du skriver bra

  • Inactive member 2008-05-11

    Riktigt bra, verkligen!

Källhänvisning

Inactive member [2007-03-06]   Kärlek
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=7689 [2020-10-26]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×