Döden - meningen med livet?

5 röster
9941 visningar
uppladdat: 2006-12-16
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
En studie av meningen med livet i författarna Becketts och Camus verk, I väntan på Godot respektive Främlingen

Döden är något som alltid har intresserat och skrämt människor. Fruktan för att dö är en av människans största rädslor och ändå vet vi att det är en oundviklig händelse som kommer att drabba oss alla förr eller senare. Författarna Albert Camus och Samuel Beckett använder båda i sina verk, Främlingen respektive I väntan på Godot, döden som ett verktyg för att framhäva livets meningslöshet. Min tanke med uppsatsen är att undersöka och visa på vilket sätt döden används av författarna för att visa deras tankar om livets meningslöshet. Även Gud spelar en viktig roll i verken eftersom det finns ett stark band mellan döden och Gud. De tre huvudpersonernas uppfattning av och inställning till universums skapare skiljer sig lite från varandra och deras olika tankar kommer att granskas. Först kommer jag att analysera Camus roman Främlingen noggrant för att sedan övergå till och på samma sätt behandla Becketts pjäs, I väntan på Godot. Slutligen kommer en jämförelse mellan de båda verken, där skillnader och likheter kommer att granskas. Syftet är, som sagt, att försöka visa hur författarna av dessa två verk, en roman och en pjäs, med hjälp av döden gestaltar just livets meningslöshet och huvudpersonernas främlingskap mot Gud.

I Främlingen förekommer döden vid tre tillfällen, tre viktiga händelser. Först inledningen, Mersaults mors död, sen bokens mitt, mordet på araben, och slutligen slutet. Varje händelse kommer nu att beröras i tur och ordning. Inledningen, ”I dag dog mamma” , kommer väldigt överraskande och hastigt för läsaren, som kastas direkt in i handlingen. Läsaren förbereder sig direkt för att möta huvudpersonen Mersaults sorg, men överraskas av en likgiltighet, som är speciellt utmärkande för Mersault, redan i den andra meningen ”Eller kanske i går; jag vet inte.” Händelsen skulle kunna spegla Mersaults syn på döden som något oundvikligt och naturligt, därför inget att bli upprörd över. Andra gången vi möter döden i Främlingen är när Mersault begår sitt hemska brott. Fortfarande är Mersaults likgiltighet och lätthet över saker något som upprör och irriterar läsaren och det finns många exempel på detta. Ett är när Mersault blir förhörd av rannsakningsdomaren efter sin egen arrestering och han själv betraktar det hela som ett ”komedispel”, därför att han har ”i böcker läst skildringar av sådant” . Han kommer knappt själv ihåg att han har dödat en annan människa och verkar i början inte det minsta bekymrad. Hans illdåd leder så småningom fram till det sista mötet med döden - Mersaults egen död. Naturligtvis får läsaren aldrig uppleva Mersaults död eftersom boken är skriven i en slags dagboksform, skriven av Mersault själv. Boken slutar därför lite innan Mersaults egen avrättning. I denna sista del av boken inser Mersault att han har varit fullkomligt ”lycklig” sitt liv igenom. Han verkar leva efter att det inte finns någon Gud, vilket syns ganska tydligt i hans sista samtal med prästen när denne säger att Merault inte har så lång tid kvar och Mersaults svar är att han vill ”inte förslösa den på Gud.” Mersault har accepterat livets villkor och insett att han, tillsammans med alla andra, är övergiven och att allt handlar om människans egna val. Människan måste ta sitt eget ansvar och kan inte skylla ifrån sig på någon eller något. Exempel på detta är det nyss nämnda, där Mersault inte skyller ifrån sig på Gud, och även det att han gjorde sitt val att skjuta araben, men aldrig uttrycker ånger för det p.g.a. att det var just hans val och då måste han stå för konsekvenserna. Det finns ingen direkt mening med livet förutom att leva och slutligen dö. Exempel: ”Det var som jag [Mersault] hela tiden hade väntat på denna minut, på denna tidiga gryningstimme då jag skulle undergå mitt straff. Ingenting, ingenting var av någon betydelse,/.../”. Mersault har accepterat att hans stund är kommen och är ”säker på sitt liv och på denna död som snart skulle komma” och fullständigt förinta honom - inget annat. Han känner sig ”befriad från livets bojor”.

Vladimir och Estragon kommer aldrig i direkt kontakt med döden, men den är ideligen ett återkommande ämne. Det finns ständigt en cirkulerande närvaro av liv och död i deras konversation med varandra. I väntan på Godot är en absurdistisk pjäs som kan tolkas på många olika sätt och här är en möjlig tolkning. Deras väntan på Godot kan tolkas som just en väntan på döden, där Godot skulle kunna vara Gud som väntar på dem efter döden. De pratar dock aldrig allvarligt om Gud utan uppför sig mer som att det inte är något som bekymrar dem. Det finns dock ett problem, de är inte helt säkra på att Gud existerar. Frågan de ställer sig är om de, tillsammans med alla andra människor, väntar förgäves i en oändlig väntan på ingenting. En tanke som slog mig var att vi alla väntar och medan vi väntar fyller vi livet med små onödiga småsaker precis som Vladimir och Estragon och kanske är detta meningen med livet - att kunna njuta av livets småsaker. Båda pratar åtskilliga gånger om att de kanske borde hänga sig. På så sätt skulle de göra väntan kortare men de är osäkra på att det skulle lösa deras problem. Därför gör de ”ingenting. Det är säkrare.” Vladimir nämner även i början av pjäsen en annan självmordstanke: ”Hand i hand skulle vi ha kastat oss ner från Eiffeltornet, bland de första.” Till slut bestämmer de sig dock för att hänga sig den följande dagen om Godot inte kommer. Om man antar att Godot är Gud kommer antagligen han till dem eller de till honom. I vilket fall som helst blir det som Vladimir säger: ”Då är vi räddade.” Ett annat intressant ställe i boken är när Pozzo blir lite filosofisk: ”Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen.” Meningen skulle kunna visa livets meningslöshet. En dag föds vi, vi lever ett liv som flyger förbi, sen plötsligt är vi döda och allt är svart. Även Vladimir syftar på detsamma när han nästan upprepar Pozzo lite senare. ”Grensle över en grav och en svår födelse. På botten av hålet trycker dödgrävaren drömmande in sitt järn.” Livet är ett enda högt fall mot döden. Direkt efter födelsen börjar vägen mot döden.


Vladimir och Estragon möter aldrig döden i samma bemärkelse som Mersault, men ändå har Vladimir, Estragon och Mersault mycket gemensamt. Både i Becketts och Camus verk verkar det som om huvudpersonerna, Vladimir, Estragon och Mersault, antar och accepterar att det inte finns någon Gud. Det finns dock en skillnad och det är att Mersault verkar absolut säker på saken, medan luffarna, Vladimir och Estragon, ibland är mycket tveksamma. De visar åtminstone osäkerhet och tvivel i frågan. Det är svårt som läsare att verkligen veta vad de tycker eftersom de inte diskuterar Gud på samma sätt som Mersault. Alla verkar dock tro att det är människor själva som gör sina egna val och väljer sina egna liv. Detta gör att de inte kan skylla ifrån sig på t.ex. Gud, som de människor som har valt att leva i en ”falsk tro” att Gud finns. Döden är det enda som är säkert med livet, säkrare än livet själv eftersom döden är något som ingen kan undvika. Huvudpersonerna fäster sig allihopa vid onödiga småsaker, Mersault genom väldigt detaljerade beskrivningar. Till exempel under hela sin rättegång fäster han stor uppmärksamhet på hur personer ser ut i stället för händelseutvecklingen. Speciellt utmärkande för Vladimir och Estragon är deras ständigt skiftande av ämne, som totalt verkar sakna sammanhang. Hela livet skulle kunna sammanfattas i en enda dag. ”En dag, räcker inte det, en dag som alla andra /.../, en dag blev vi till, en dag ska vi dö, samma dag, samma ögonblick, räcker inte det?”

Främlingen är en realistisk roman, men med en huvudperson, Mersault, som uppför sig väldigt absurt. I Becketts drama är däremot allting absurt, både handlingen och Vladimir och Estragon. Camus beskriver Mersault som mera självsäker i sin bedömning av livets meningslöshet och att Gud inte existerar. Människan får välja själv. Det viktiga är bara att vara lycklig. Beckett visar å andra sidan en större osäkert. Förvisso framställer han livet som meningslöst genom Vladimirs och Estragons ständiga väntan. Dock skiljer sig Vladimir och Estragon från Mersault därför att de visar tvivel på att Gud inte skulle finnas eller om det räcker med att vara lycklig. Vladimi...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Döden - meningen med livet?

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2006-12-16]   Döden - meningen med livet?
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=7335 [2020-04-07]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×