Kan man bevisa Guds existens?

6 röster
11521 visningar
uppladdat: 2006-11-24
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Kan Guds existens bevisas?
Förr försökte en del filosofer och teologer bevisa att Gud finns. De lade fram en rad olika argument. Idag anser åtminstone akademiska tänkare att det är en omöjlig uppgift att bevisa Guds existens.
Men det hindrar inte att det kan föras intressanta resonemang, som leder fram till att det sannolikt finns en skapande intelligens, eller Gud, bakom världen och evolutionen.
Det är i synnerhet det teleologiska gudsbeviset som alltjämt är aktuellt. Det säger att man utifrån världens ytterligt komplexa och ändamålsenliga natur kan sluta sig till att ett medvetet, intelligent skapande väsen är det yttersta upphovet till allt.
Det teleologiska beviset är ännu levande och giltigt för många människor, såväl lärda som olärda. En präst kan stå i predikstolen, hålla fram sin hand och säga: "Vilket underbart redskap är inte detta! Slumpens verk eller Guds?" Det han har i tankarna är att vårt förnuft tycks säga oss att blotta slumpen samt ett naturligt urval i kampen för tillvaron inte kan åstadkomma något så utomordentligt fint som den mänskliga handen.
Fast inom naturvetenskapen är idag den dominerande uppfattningen att Gud inte existerar. Det finns inga gränser för vad slumpen kan åstadkomma under den nästan ofattbart långa tid, som världsalltet funnits, sägs det.
Men är nu Gud och den blinda slumpen de enda alternativ som finns? Nej, problemet är oerhört komplicerat och frågan är svår att riktigt formulera. Det är nog bättre att ställa frågan om det finns en intelligent faktor bakom universum och evolutionen. Är evolutionen intelligent styrd?
Även om vi drar slutsatsen att en intelligens ligger bakom allt, måste det ju inte vara så att denna intelligens är en allsmäktig, allvetande, kärleksfull Gud, som tänkt ut allt. Kanske har i stället universum skapat sig självt från sin egen kärna. I så fall har världen inte skapats utifrån av en Gud, utan i stället inifrån sitt eget centrum. Skapelsen är då något som alltjämt pågår, en evig process som bygger upp världsalltet genom ständiga förbättringar, ett skeende som dels är slumpmässigt och styrt av naturlagar bortom gott och ont, dels beror av livsgrundens intelligenta, och även moraliska, verksamhet.

Låt oss så betrakta en företeelse i den döda naturen, där kamp för tillvaron inte förekommer!
En allmän regel är att ett ämne utvidgar sig när dess temperatur höjs, och sammandrar sig, när temperaturen sänks. I naturen finns emellertid ett viktigt undantag från den regeln: vattnet, som har sin högsta specifika vikt vid +4 grader. Eftersom fyragradigt vatten alltså är tyngst, sjunker detta till botten i en tämligen djup sjö, och temperaturen där blir aldrig lägre. Endast i de övre vattenlagren sänks temperaturen ytterligare. Om nollgradigt vatten vore tyngst enligt den allmänna regeln, skulle detta sjunka till botten och sjöarna snabbt bottenfrysa, vilket skulle medföra svåra faror för det djurliv som finns i sjöarna, om detta alls hade kunnat uppkomma.
Kan denna egenhet hos vattnet vara en tillfällighet eller är den ett resultat av ett intelligent skapande?
Men även om det förefaller som om en intelligens måste ligga bakom universum och evolutionen, så betyder inte detta att religionens Gud är bevisad.
Lennart Kjellson: Medveten skapelse!
Väsentliga organiska funktioner hos exempelvis människan kan inte ha utvecklats gradvis under hundratusentals år, så som dagens darwinistiska naturvetenskap anser. De måste ha fungerat omedelbart, annars skulle avkomman ha dött och ingen utveckling kunnat ske. Naturvetenskapen har ingen rimlig förklaring till att universum synes vara planerat.
Det finns så oerhört mycket i naturen som pekar på en medveten skapartanke.
Naturvetenskapen, som ålagt sig att beskriva världen med våra fem sinnen som bas, tillåter inga förklaringar som inte kan rymmas inom den gränsen. Men en gräns är satt och det innebär att något finns på andra sidan gränsen. Om det har naturvetenskapen inte mandat att uttala sig. Inte heller att förneka.
Utvecklingen av en fjäril från larv kan naturvetenskapen inte förklara. Det går till så här:
Larven samlar på sig allt det material som behövs för att först bygga puppan och sedan fjärilen. Medan allt detta bygge görs, slår hjärtat hela tiden. När fjärilen är färdig är allt material som fanns i larven använt. Inget blev över och inget fattades.
På ett annat ställe finns en annan larv, nu en honlig, och den bygger en likadan fjäril, så när som på fortplantningsorganen. Hennes fortplantningsorgan är annorlunda, men de passar till form, funktion och beteende till den hanliga fjärilens. Därför måste de bägge ha fått instruktioner om sitt bygge av en chef som visste vad han ville uppnå.
Poängen, som jag ser det, är att för att det hela skall gå i lås måste först konstruktionen av puppan, larven och fjärilen och även förvandlingen ha tänkts ut in i minsta detalj. Larven måste innehålla alla de delar som fjärilen kommer att bestå av och ha all den energi som är nödvändig för byggandet. Det slutliga resultatet, fjärilen, måste ha varit bestämt innan larven började byggas.
Det gäller för alla arter att deras hanliga fortplantningsorgan alltid passar till såväl form, funktion och beteende till de honliga. Men de utvecklas oberoende av varandra. Och det hela måste fungera från första parningen. Darwinsk mekanism med ett naturligt urval i kampen för tillvaron har ingen chans här. Det måste här i DNA-spiralen finnas tre sekvenser: en som skapar larven, en som skapar puppan och en som skapar den otroliga ombyggnaden från larv till fjäril, där varje molekyl flyttas från en plats till en annan, av DNA förutbestämd.
En annan detalj i vår utveckling kan inte heller förklaras av darwinismen. Den nämligen som gäller bildandet av testikeln. Testiklarna anläggs hos fostret intill njurarna. De kan inte producera spermier vid temperaturer över 35 grader. I bukhålan är det 38 grader. De måste vandra ner till pungen vilken är gjord av hud som är utan underhudsfett och försedd med "kylflänsar", rynkorna. Den skall vara framme där vid födseln. Fostret utvecklas i början från tre s.k. groddblad, kallade ento-, meso- och ektoderm. Från entodermet bildas de inre organen och nervsystemet och alltså även testiklarna. Från mesodermet bildas skelett och muskler och muskelsträngen gubernaculum testis, vilken är den struktur som drar ner testikeln till pungen - dessutom den muskelkanal, inguinal-kanalen, som bara finns hos mannen och som bildar det hål i bukväggen som testikeln skall passera. Från ektodermet bildas huden och sinnesorganen.
Bildningen av testikeln sker alltså från tre olika håll som samverkar. En medveten avsikt måste ligga bakom. Observera att inguinal-kanalen bildas helt oberoende av testikeln, men den är nödvändig för dess funktion. Kvinnan har ingen inguinal-kanal, hon behöver ingen. En sådan här mekanism kan inte utvecklas genom "trial and error"-metoden eller av en slump. Mekanismen måste vara perfekt från början annars blir det ingen avkomma och ingen utveckling. Inga årtusenden kan få förlöpa innan konstruktionen är färdig, den måste vara redo för funktion vid första parningen.
Det kanske verkar som att jag är emot darwinismen. Det är jag inte. Den är OK. Darwin själv sa att hans utvecklingslära bara gällde utvecklingen av arterna, inte av släkten eller familjer. Idag gör man felet att generalisera den, och det är att gå för långt.
Ta till exempel fågelvingen. Ett tidigt förstadium till en fågel började gå på två ben och frambenen började så småningom utvecklas till vingar - jfr pingvinerna! – och till en början, när de blivande vingarna blir så stora att de nästan går att flyga med, är de kanske mer till hinder än till nytta, alltså helt emot den darwinska mekanismen. Det är först när de blivit helt flygdugliga vingar som de är till nytta för arten. Först då kan en darwinsk mekanism börja fungera för utvecklingen av flygförmågan. Fågelvingens utveckling visar en bakomliggande avsikt.
Apropå pungens fettfria hud, så finns ett annat litet område på kroppen som saknar underhudsfett och det är ögonlocken. Skulle där finnas underhudsfett, så skulle den feta människan bli blind, hon skulle aldrig kunna öppna sina ögon för de feta ögonlocken skulle inte få plats i ögonhålan.
Ögat har många fascinerande egenheter. När du är ute i kylan, fryser du i alla delar av kroppen utom ögat. Ögongloben är oerhört känslig för beröring men helt okänslig för kyla. Skulle den vara känslig för kyla, skulle en människa gå under när hon var ute i en snöstorm. Frös hon om ögat skulle hon blunda och hålla händerna för ögonen. Och dock har ögat först utvecklats i ett hav som varit relativt varmt och, sedan livet gick upp på land, i det varma centralbältet. Att många djurarter sedan skulle utvandra därifrån och bosätta sig i arktiska områden var tydligen förutsett.
Naturen har utvecklat många olika typer av ögon. En verkligt intressant egendomlighet är våra däggdjursögon som har en nästan identisk förebild i det många hundra miljoner år tidigare utvecklade bläckfiskögat. De har inga genetiska samband.
Hos bläckfiskögat har konstruktören gjort den naturligaste konstruktionen - ljuset träffar först den ljuskänsliga delen av syncellen och från den leds nervimpulsen bakåt till hjärnan. Det leder till en viss oskärpa, eftersom det blir en viss ljusspridning där ljuset träffar syncellen och alltså även stimulerar de intilliggande syncellerna. Konstruktören tog god tid på sig - några hundra miljoner år - för att fundera över hur det skulle förbättras. När så ryggradsdjuren konstruerades, så togs den gamla ögonmodellen upp med en liten men viktig förbättring. Syncellen vändes om så att ljuset nu först träffar synnerven - som nu har måst göras helt genomskinlig - och först i botten av syncellen träffar ljuset den ljuskänsliga delen. Härigenom undviks difraktionen och synskärpan ökas avsevärt. Den första modellen är ju den mest logiska men resultatet blir bättre med en annan - ologisk - modell. Även en Gud lär av sina misstag.
Ytterligare en - av oerhört många - exempel på ett skeende som inte kan ha utvecklats genom en strikt darwinsk mekanism är omställningen av blodcirkulationen från fostercirkulation till normal cirkulation så som den sker vid födelsen, när navelsträngen avklipps. Hos fostret sker syrsättningen av blodet i moderkakan. Lungorna har ingen betydelse. För att det syrsatta blodet skall nå hjärnan och andra livsviktiga organ finns hos fostret tre unika anatomiska strukturer - ductus arteriosus, som är en förbindelse mellan aortan och lungpulsådern - foramen ovale, som är en öppning i skiljeväggen mellan höger och vänster förmak - och ductus venosus, som är en förbindelse mellan portavenen och nedre hålvenen. När navelsträngen klipps av, inträder snabbt ett tillstånd av syrebrist. Det syrefattiga blodet orsakar att dessa tre strukturer omedelbart stängs och blodcirkulationen tar den form som är den normala för den levande människan. Förutom de här strukturerna finns en kemisk mekanism för deras förslutning. Den här mekanismen, som alltså berör tre anatomiska strukturer och flera kemiska, måste träda i funktion omedelbart, annars dör barnet. Här finns alltså ingen tid till utveckling under tusentals år som darwnismen kräver. Det är tydligt att en planering måste ha förekommit. Det kan förekomma att en av de tre strukturerna - men aldrig mer än en - förblir öppen, och då föds barnet med ett svårt hjärtfel och blir en s.k. blue baby och kan inte överleva länge utan hjärtkirurgi. Förblir fler än en öppen, dör barnet omgående.
De materialistiska naturvetarna har ingen förklaring men förlitar sig på att framtida forskning kommer att ge den.
Den darwinska mekanismen är en av många verktyg som används vid skapandet. Men den är inte ensam tillräcklig.

Styr tanke universum?
Många tycker att det måste finnas mer än slump och naturliga processer bakom universum. Jan Adrianson i Uppsala menar att darwinismen/materialismen inte duger som ensam förklaring av världen.
Evolutionsläran är den nutida vetenskapens skapelseberättelse. Den säger att allt började med "stora smällen". (Men varför det smällde är det ingen som vet.) Universum bildades när snurrande solar och planeter blev till. Liv uppkom sedan i "ursoppan", där förutsättningar för liv råkade bildas.
På vår himlakropp har under en oerhört lång tid - drygt tre miljarder år - liv utvecklats från enkla former till allt mer komplicerade. Enklare fomer är alltså "förfäder" till mer utvecklade. Mekanismerna i denna evolutionsprocess anses av dagens vetenskap vara slumpvisa förändringar i arvsanlagen hos växter och djur samt naturligt urval i kampen för tillvaron. Ändamålsenliga livsformer har överlevt, medan icke ändamålsenliga har försvunnit från livsscenen.
I botten av denna världsbild finns övertygelsen att allt i grunden är materia, som styrs av mekaniska processer, och att ingen intelligent styrande kraft existerar. Medvetandet är en biprodukt i utvecklingen.
Fil.dr Jan Adrianson, sociolog vid Uppsala universitet och författare till Den tidlösa utvecklingen (Nya Doxa 1992) betvivlar att materialismen är sann. Han har skrivit sin bok "som en liten ljusstråle genom de mörka labyrinter som den materialistiska åskådningen har byggt upp".
Darwins betydelse
Darwins utvecklingslära har inom vetenskapen och i det allmänna medvetandet slagit ut en religiös skapelseberättelse enligt vilken Gud har skapat allt efter sin vilja. Och vår västerländska livssil har präglats av ateismen/materialismen.
Materialismen med evolutionsläran har gripit tag om människornas sinnen och blivit en vetenskaplig dogm som utesluter andra synsätt. Ändå är materialismen inte övertygande för alla reflekterande sinnen. Det finns tungt vägande skäl som talar mot den. Det har Jan Adrianson och många med honom funnit. Vi människor med vårt medvetande, våra etiska begrepp, förmågan till kärlek, medkänsla och skapande är inte resultatet av enbart materiella processer, hävdar han.
Darwins Om arternas uppkomst utkom 1859 och fick en oerhörd betydelse. Det har sedan antagits, och lärts ut, att det existerar talrika övergångsformer mellan olika arter, vilket visar att en utveckling verkligen har ägt rum. Men Adrianson gör gällande att sådana fossila övergångsformer nästan helt saknas. En del biologer, upplyser han, förnekar helt att de finns. Och vad beror detta på? Är förklaringen att de aldrig existerat? Om övergångsformer, alltså mellanformer mellan olika arter, aldrig har funnits, då talar detta emot en evolution i Darwins mening.

Inga fungerande övergångsformer
Jan Adrianson hävdar också att man inte kan tänka sig funktionsdugliga övergångsformer mellan framför allt de högre klassificeringsgrupperna som ordningar och klasser, till exempel de allmänt antagna "övergångarna" från fisk till groddjur, från groddjur till kräldjur, från kräldjur till fåglar och däggdjur. En fågelvinge exempelvis fungerar inte förrän den är färdigbildad (vilket många har påpekat). En rudimentär vinge skulle snarast vara ett hinder i kampen för tillvaron. Och kan en färdig, helt funktionsduglig vinge plötsligt uppkomma som ett slumpens verk? Det förefaller inte troligt. Dessutom skall man tänka på att fysiska organ och kroppsdelar består av en stor mängd samverkande delar, och olika organ samverkar i varje organism. Det betyder att varje slump-förändring, som inte är anpassad till helhetens sätt att fungera, stör eller omöjliggör dess funktion. Varje positiv förändring måste passa in i en komplicerad helhetsfunktion. Det är mycket troligare att slumpen förstör en organism än att den utvecklar den. En positiv förändring av ett komplext system måste ske under beaktande av helthetsfunktionen - och kan slumpen vara så vis?
Det förefaller osannolikt att gradvisa slumpförändringar i arvsanlagen, enligt Darwins idé skulle kunna åstadkomma de små förbättringar som ackumulerade förklarar utvecklingen, menar Adriansson. Men språngvisa förändringar då?
Enligt den makromutationistiska uppfattningen har det skett stora språng i utvecklingen genom mutationer, det vill säga plötsliga stora slumpmässiga förändringar i arvsanlagen. Ett litet antal av mutationerna har i så fall varit så gynnsamma att individer med dessa nya egenskaper kunnat överleva i kampen för tillvaron, fortplanta sig och ge upphov till nya arter. Detta verkar mer rimligt än den gängse gradualistiska formen av darwinismen, men även denna teori ger stora svårigheter för tanken, hävdar Adrianson.

Håller verkligen gudsbevisen?
Den engelske teologen John Hick behandlar i boken "Religionskunskap" bland annat gudsbevisen. Han resonerar kring det judiskt-kristna gudsbegreppet, att Gud är en, oändlig, självexisterande, skaparen, personlig, kärleksfull, god och helig. Men något bevis för att denna Gud existerar finns inte, fastslår han. Det mest populära av gudsbevisen har alltid varit det teleologiska, det som utgår från universums och livsformernas komplexitet och ändamålsenlighet och sluter att det måste finnas en gudomlig avsikt bakom det hela. "Det har en tendens att framkalla positivt instämmande hos enkla människor likaväl som hos sofistikerade." Men inte heller detta bevis håller, anser han. Det har ofrånkomligt försvagats av Humes kritik, som bland annat säger att varje universum måste se ut att vara planerat. Det kan inte uppstå något universum, där delarna inte är anpassade till varandra på ett ändamålsenligt sätt. "Men frågan om denna ordning hade kunnat komma till stånd på annat sätt än genom medveten planering är fortfarande obesvarad." Humes naturalistiska alternativ till hypotesen Gud är partiklarnas slumpmässiga anordning under oändligt lång tid, där de ändamålsenliga kombinationerna kunnat bestå.
Hick tar upp de viktigaste skälen för tron på Gud och de viktigaste mot. Hans egen slutsats är att man varken kan bevisa att Gud finns eller att Gud inte finns.
Det starkaste skälet mot tron på Gud är den vetenskapliga världsbilden. "Vetenskaperna har i allt starkare grad fastställt den naturliga ordningens självständighet. Från galaxerna, vilkas omätlighet förlamar förståndet, genom vår världs oändliga komplexitet ända till det subatomiska universums oföreställbart små skeenden och enheter kan naturen studeras utan någon hänvisning till Gud. Det universum som utforskas av vetenskaperna har sin gång precis som om ingen Gud skulle existera."
Vetenskapen har alltså utforskat universum utan att på någon punkt ha stött samman med det som religionen talar om. Så långt Hick.
Men även om naturforskare så att säga "i jobbet" inte för in Gud som en faktor, så är många privat religiösa.
Och det är ju inte bara fråga om att universum synes vara planerat, vilket alltså varje universum måste synas vara, utan även hur det tycks vara planerat. För min del tycker jag att resonemang som förts av bland andra Gunnar Brenning, Lennart Kjellson och Jan Adrianson överglänser Humes invändning, eftersom universum i vissa delar är ändamålsenligt på ett sådant sätt att det är naturligt att tänka sig en medveten intelligent planering bakom. Och: även ett planerat universum måste ju se ut att vara planerat.
Den andra vägen utgår från tanken på verkande orsaker. Vi finner nämligen att det i sinnevärlden [den vanliga, synliga världen] finns en räcka [kedja] av verkande orsaker. Men vi finner aldrig, och det är inte heller möjligt, att något är verkande orsak till sig självt. Det skulle då finnas till före sig självt, vilket är omöjligt.
Det är inte heller möjligt att räckan av verkande orsaker fortsätter i det oändliga. Ty i alla orsaksräckor är det första ledet orsak till det mellersta och det mellersta till det sista, antingen det finns en eller flera mellanliggande orsaker.
Om nu orsaken avlägsnas försvinner också dess verkan. Om det alltså inte funnes ett första led i en orsaksräcka, så skulle inte heller ett sista eller ett mellersta finnas.
Men om man lät orsaksräckan fortgå i det oändliga, skulle det inte finnas någon första verkande orsak och följaktligen inte heller någon sista verkan eller några mellanliggande verkande orsaker, vilket är uppenbart falskt. Alltså är det nödvändigt att anta en första verkande orsak, vilken alla kallar Gud.

Gudsbevis
En stor filosofisk fråga lyder: Går det att bevisa Guds existens?
Många filosofer säger blankt nej. Andra menar att det filosofiskt går att lägga fram bevis för Guds existens. Här följer en kortare redogörelse över tre betydande filosofer som på något sätt anser sig kunna bevisa Guds existens med hjälp av just filosofiska resonemang.
Thomas av Aquino
En var den romersk-katolska kyrkans officiella filosof Thomas av Aquino (1225-1274), som bl.a. hävdade att det går att förstå de kristna sanningarna med hjälp av förnuftet. Förnuftet kan inte komma i konflikt med tron. Thomas framlade, som många andra, det kosmologiska och det teleologiska (ändamålsenliga) gudsbeviset (se nedan). Båda dessa bevis har starkt kritiserats av bl.a. Kant.
Descartes
Den franske tänkaren Descartes (1596-1650) menade att idén om ett oändligt och fullkomligt väsen, det som han kallar gudsidén, måste vara medfödd och inte kan ha uppkommit av vårt eget medvetande eller genom varseblivning. "Oändlighet" och "fullkomlighet" är för Descartes två saker som är en förutsättning för gudsbegreppet.
Tre saker går att bevisa enligt Descartes:

1. Jaget (vilket formuleras i den kända meningen: "cogito ergo sum" = jag tänker, alltså är jag).
2. Gud.
3. Yttervärlden
Spinoza
Holländaren Baruch Spinoza (1632-1677) ansåg också att det gick att bevisa Guds existens. Han tänkte sig dock inte en personlig Gud som Descartes, utan för honom var Gud ett med naturen. Tanken är besläktad med den så kallade panteismen (allt i naturen är besjälat) och var mycket livskraftig under den romantiska perioden (ca 1770-1820).
I sitt verk "Ethica" skriver Spinoza att verklighet och fullkomlighet är samma sak. Hans resonemang om en opersonlig Gud har även gjort att han emellanåt har kallats ateist.

De olika gudsbevisen
Det kosmologiska gudsbeviset: "Världsalltet måste ha en orsak." (Thomas av Aquino)
Det teleologiska gudsbeviset: "Världens ändamålsenlighet vittnar om existensen av en gudomlig intelligens." (Thomas av Aquino)
Descartes: "Den fullkomliga gudsidén måste vara oss skänkt av ett väsen, som självt är absolut fullko...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Kan man bevisa Guds existens?

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2006-11-24]   Kan man bevisa Guds existens?
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=7176 [2020-03-30]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×