Novell utifrån en låttext.

5112 visningar
uppladdat: 2006-09-28
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Vitamin C – Graduation Song (friends forever)

And so we talked all night about the rest of our lives
Where we''''re gonna be when we turn 25
I keep thinking times will never change
Keep on thinking things will always be the same
But when we leave this year we won''''t be coming back
No more hanging out cause we''''re on a different track
And if you got something that you need to say
You better say it right now cause you don''''t have another day
Cause we''''re moving on and we can''''t slow down

These memories are playing like a film without sound
And I keep thinking of the night in June
I didn''''t know much of love, but it came too soon
And there was me and you, and then it got real blue
Stay at home talkin'''' on the telephone and
We would get so excited, we''''d get so scared
Laughing at our selves thinking life''''s not fair
And this is how it feels

Chorus:
As we go on, we remember
All the times we had together
And as our lives change,
Come whatever
We will still be, friends forever

So if we get the big jobs and we make the big money
When we look back now, will that joke still be funny?
Will we still remember everything we learned in school?
Still be trying to break every single rule
Will little brainy Bobby be the stockbroker man?
Can Heather find a job that won''''t interfere with her tan?
I keep, I keep thinking that it''''s not goodbye
Keep on thinking it''''s a time to fly
And this is how it feels

Repeat chorus

La, la, la la; yeah, yeah, yeah
La, la, la, la, we will still be friends forever

Will we think about tomorrow like we think about now?
Can we survive it out there? Can we make it somehow?
I guess I thought that this would never end
And suddenly it''''s like we''''re women and men
Will the past be a shadow that will follow us ''''round?
Will these memories fade when I leave this town
I keep, I keep thinking that it''''s not goodbye
Keep on thinking it''''s a time to fly

Repeat chorus 3x


Dagen hade kommit, den dagen när allting skulle ta slut. Den sista dagen.
Efter den här dagen så skulle det inte finnas någonting kvar, ingenting alls. Bara tomhet.
Jag tror inte att någon av oss hade tänkt att den här dagen skulle komma så snabbt som den gjorde. Jag tror inte att någon av oss hade kunnat föreställa sig hur den skulle vara och kännas. Jag tror inte att någon av oss hade kunnat förutspå att så mycket känslor skulle komma. Visst var det helt underbart att grundskolan äntligen var över. Vi hade lyckats. Vi hade gjort alla nationella prov, vi hade sökt till gymnasiet, vi hade nära på pluggat ihjäl oss inför alla stora prov och haft så många sömnlösa nätter i oron över våra slutbetyg, och om dom skulle räcka för att komma in på det gymnasiet vi ville osv. Det var det som hade rört sig i våra unga huvuden, men aldrig att den här dagen skulle bli något vi aldrig skulle glömma.

När jag började 9:an i en ny skola var jag inte alls nervös. Jag hade min kompis och jag trodde att vi skulle hålla ihop hela året. Men visst hade jag fel, när man är med varandra för mycket, så är det inte så svårt att börja störa sig på varandra. Vilket vi helt riktigt gjorde. Det var så illa att jag bytte umgänge. Jag kommer ihåg att jag tänkte, under en kall dag på jullovet, att den kommande vårterminen skulle bli den längsta terminen någonsin. Men jag hade fel igen. Jag måste säga, att vårterminen 2006 var den bästa i hela mitt liv. Jag kommer alltid att minnas den och jag kommer alltid att sakna den. Därför att ingenting kan gå upp emot det. Jag har upplevt många roliga saker, men aldrig något som den. Att jag trodde att vårterminen skulle bli lång, tråkig och enbart bestå av prov och inlämningsuppgifter var kanske pessimistiskt. Men när det är vinter och allt är mörkt och kallt, hur enkelt är det då att tänka positivt? Jag vågade knappt drömma om det långa härliga sommarlov som hägrade, nästan ett halvår bort. Det var som att titta på horisonten från en segelbåt på kvällen precis när solen håller på att gå ner. Det är så vackert att man nästan inte vågar andas, men ändå så vet man att det är så långt bort, att man aldrig kommer nå dit. Att det inte är en fråga om snart.

Hur som helst, så stog vi där i korridoren, alla åtta. Dom åtta var jag och mina närmaste vänner, dom som jag hade kommit närmast den senaste terminen. Det var en helt underbar sommardag, den 15:e juni 2006. Jag tror att alla i hela skolan hade gjort sig lite extra fina, men dom som hade ansträngt sig mest, dom som hade varit uppe sen 6 på morgonen för att locka håret var självklart vi, 9:orna; avgångsklass 2006. Det var en ganska nervös tid i klassrummet, dom flesta satt mest tysta och tittade ut på skolgården där det började samlas rätt mycket folk. Sådär som det alltid brukar vara på skolavslutningar, föräldrarna ska alltid komma och sen så ska mormor följa med, så det blir en ganska stor massa med folk framför scenen där musikläraren höll på att ställa i ordning alla högtalare och resten av tekniken som stog på scen. Hela klassen visste vad vi väntade på, och så kom dom in, våra mentorer. Dom hade med sig två stora kartonger, ingen behövde egentligen fråga vad som var i, för det visste vi också. Det var våra ”caps and gowns”. Det nästan liksom sken om det blåa tyget. Det var fortfarande väldigt tyst i klassrummet när vi, var och en gick fram för att ta våra plagg och pröva dom. Dom flesta bröt ut i ett högt skratt när dom såg sig själva, det är inga kläder som man är van att se sig själv i kanske. Jag kommer ihåg att jag kände att friheten var nära, det pirrade i magen och jag var glad. Eller var jag verkligen det? Även om dom flesta var glada, så tror jag, att i alla fall jag och mina närmaste kände en tung sorg i bröstet. Som en sten som inte gick att lyfta bort, som inte gick att förtränga och som inte tänkte flytta på sig.
Därför att vi visste, att det här var sista dagen, sista gången med klassen, sen var det över.

Vi vågade nästan inte andas när vi gick genom korridoren, ner för trappan och ställde upp oss på ett långt led innanför stora entrén. Jag gick nästan sist, och var därför sist ner för trappan, jag såg alla som stog där, dom som jag hade gått i samma skola som i ett helt år, och nu skulle vi alla snart gå åt olika håll. Vi kanske inte skulle träffas igen, det vet man aldrig. Några skulle flytta långt bort, därför att dom hade valt såna gymnasieskolor och jag vet ju hur det är, man säger att man ska träffas men det kanske inte händer, eftersom alla har mycket att göra. Särskilt på sommaren, folk reser bort och när man är hemma så är någon annan borta. Det är inte så enkelt som man tror att hålla kontakten med 60 personer. Även om man tror det.
Jag tänkte på all den tiden vi hade haft tillsammans, alla roliga minnen, och lite mindre roliga. Det var så det gick upp för mig, att jag inte skulle komma tillbaka hit i höst. Att jag inte skulle träffa lärarna igen, att jag inte skulle se min underbara klass igen. Inte på samma sätt.
Jag försökte svälja klumpen jag hade i halsen, men lyckades inte. Jag kände hur det började mörkna för ögonen, sådär som det gör när man inser något och inte riktigt vill, man försöker stöta bort det, liksom glömma det. Men det gick inte, därför det var verkligheten som hade slagit mig. Jag kände hur något blött rann nerför min kind och jag insåg också att jag grät.
Jag funderade inte ens på att försöka sluta, därför att jag visste att det aldrig skulle gå.
Jag lät det bara komma. Alla såg mig, men dom sa inget, några tittade förstående på mig, några kramade mig. Jag vet också att mina närmaste vänner också började gråta,
jag antar att dom hade insett samma sak och jag antar att dom tyckte att det var lika hemskt som jag gjorde. Men det var sanningen och det fanns ingenting vi kunde göra åt det.
Jag tror nog att det var det som gjorde ondast, att vi bara var tvungna att acceptera det hela.

Sen öppnades dörrarna och vi var tvungna att börja gå. Dom hade tre rader med stolar längst fram, framför den stora massan med föräldrar och övriga elever på skolan. Där framme satt även alla våra lärare. Vi fick sitta på första parkett. Skolavslutningen skiljde sig väl inte så mycket från alla andra åtta avslutningar som vi hade haft tidigare år. Rektorn höll tal, några lärare sa några ord, det var några elever som fick pris för något speciellt som dom hade gjort.
Men det kändes annorlunda, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan. Men det var både hemskt och underbart på samma gång. Det var vackert, så vackert att man ville gråta.
Och det tror jag att alla gjorde, i alla fall alla 9:or. Ingen kunde sluta, eftersom alla bara fortsatte. Vi kunde inte koncentrera oss så mycket på vad som hände på scen. Vi försökte bara fokusera på att inte gråta för mycket, eller för högljutt. Jag kommer ihåg att många föräldrar tittade lite konstigt på oss, nästan som om vi var konstiga för att vi grät.
Jag tror det var för att dom inte hade varit med om samma sak, att dom hade känt det som vi kände. Att det var som ett hål inom oss, att vi redan nu saknade det. Det är nog inte många som upplever den känslan, att man tänker, på sin egen skolavslutning att man kommer sakna skolan. Men det visste jag att jag skulle göra, och det var en sak jag hade väldigt rätt om.

Något som chockerade oss ganska rejält var när rektorn bad alla 9:or att komma upp på scen för att sjunga Den Blomstertid eftersom ingen av oss kunde texten på den, och vi hade inte heller fått någon information om att vi skulle göra det. Men vad skulle vi göra? Så vi stegade upp. Den största delen av sången bestod av skratt och mummel pga. osäkerhet. Efter att vi hade sjungit klart, så kom rektor och biträdande rektor upp på scen och sa några sista ord, innan dom avslutade med ”We now pronounce you GRADUATED”. Det var då vi tog av oss våra hattar och alla kastade dom högt upp i luften. Det var så många som fotograferade att det nästan var jobbigt att titta därför att det enda man möttes av var blixtar. Efter detta gick vi tillbaka upp till klassrummen för att få ta emot våra betyg. Det gick väldigt fort och sen drog sig alla åt sina håll. Det gick så snabbt, avslutningen varade bara i tre timmar. Tre timmar är väldigt lite, om man jämför det med hur många timmar jag har spenderat i den skolan.
Även om tiden i skolan, i alla fall den sista terminen inte kändes som mer än bara några dagar så var det en väldigt lång tid. En tid där jag lärde mig mycket, upplevde mycket.
Det var en tid i livet där jag utvecklades, som människa. Jag såg saker annorlunda, jag gjorde saker annorlunda. Jag har lärt mig så oerhört mycket av många olika personer, och jag kan inte tacka dom nog för alla fina upplevelser jag har fått vara med om.


Det sista vi gjorde var att gå genom skolan en sista gång. Det var tyst, alldeles för tyst.
Det var ju ändå en skola och i en skola låter det alltid. Det är alltid mycket folk där, särskilt barn som springer omkring, skriker och låter. Men nu var det bara vi och inga andra.
Vi var sist kvar och vi gick där i tystnad. Jag tror inte vi hade så mycket att säga, eller vi behövde snarare inte säga något, vi förstod vad alla tänkte och kände.
Vi stog stilla tillsammans allihopa ute på skolgården ett tag, tittade på byggnaden,
tittade mot scenen som hade varit omringad av människor, bara för en halvtimme sen.
Man kunde höra vinden blåsa över skolgården, det var några papper som virvlade runt med vinden som någon hade glömt eller kanske tappat. Det hängde några färgglada ballonger i träden som var sådär somrigt gröna. Himlen var blå och solen sken, det var en perfekt sommardag. Men det var inte en sån dag när man vaknar upp av glädje och känner för att skratta hela dagen.

Vi stog där och tittade på varandra. Alla grät och ingen slutade.
Vi kramades en sista gång, någon v...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Novell utifrån en låttext.

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2006-09-28]   Novell utifrån en låttext.
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6802 [2019-10-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×