Teoretisk samhällsfilosofi

5 röster
5658 visningar
uppladdat: 2006-09-14
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Jag vill börja med att varna för innehållet. För att man ska kunna förstå något av innehållet och framför allt förstå relationen till filosofi så bör man ha läst filosofi A och en bit in på filosofi B, samt ha läst politisk filosofi och samhällsteorier. Annars är risken stor att intresset går förlorat i och med att man inte förstår något. Texten är inte anpassad för internetläsande, så var goda och ha översseende med det. Arbetet här ser ut som det jag lämnade in. Syftet med det hela var att vi skulle se att vi hade förstått för- och nackdelar med vissa politiska samhällsfilosofier, och sedan såga dem och lyfta fram brister och motsvarande positiva saker. Det är alltså ingen faktauppsats, utan det är en ifrågasättande uppsats, där källorna baseras på det egna intellektet och den logiska tankeförmågan, samt läroböcker inom filosofi.

Mycket nöje!



”Samhället”
”Ledarskapets första myt är att det existerar” – Murphys lag
Av: Michael Hellgren, SA3B

Det som är givet från början och som skulle dominera hos de drabbade, de överlevande, skulle troligtvis vara ett av följande två: antingen skulle alla ta tillfället i akt och försöka ta ledarrollen, eller så skulle alla hålla låg profil och vänta på att en stark person träder fram och tar på sig ansvaret. Vilket fall som än skulle bli aktuellt, kräver ett visst mått av struktur. Det är förhållandevis tydligt att utan struktur och tydliga samhälleliga tendenser så skulle allt snart gå i kras, med buller och bång. Frågan som jag ska söka tydliggöra svaret på är om det verkligen skulle bli mer strukturerat med just samhällelig struktur, där villkoren och förutsättningarna är helt andra än i en riktig samhällsmiljö. Vi förutsätter från detta nu att alla på planet kan engelska, utom en person, som åter nämns senare.

Jag tänkte att jag skulle behandla, och förhoppningsvis såga, två politiska teorier och ställa upp på ett ungefär så som något av deras potentiella samhällen skulle, i teorin, möjligtvis kunna se ut. Till att börja med hade jag tänkt att jag skulle dra upp Robert Nozicks teori, som bl.a. innefattar ”den minimala staten”.

Om vi till att börja med har de fakta tillhands som gäller, så är situationen som så att ett fullsmockat plan, med bl.a. min filosofiklass ombord, har kraschat på en ö någonstans mitt i absoluta ingenstans. Precis alla på planet, på gott och ont, har överlevt. Vi har irrat runt på ön i en vecka och har kommit fram till att det har skitit sig, vi kommer aldrig att bli räddade. Vi måste helt enkelt på något vänster forma någon sorts samhälle med vissa stadgar om fördelning och arbetssysslor och liknande. Det faktum att vår filosofiklass är med på ön, gör att det redan finns en tydlig gruppering, vi känner varandra och kan påverka varandras beslut genom att gå samman, än mer kontrollera, eller snarare påverka, andras beslut genom att inom vår grupp komma överens om ett beslut och hålla fast vid det på ett övertygande sätt.

Med på planet fanns den 17-åriga Pekka. Med på planet fanns även Günther, 43, och den fullständigt socialt nedrustade och avskärmade Jean-Pierre, 58. Pekka hade under vistelsen i USA brutit ena benet och fått en spricka i sitt ena nyckelben. Han är allmänt blåslagen och har en del skrubbsår efter att ha blivit påkörd av en skyhög pundare i en alldeles för snabb och stor bil. Han hade ett par kryckor med sig på planet, men hittills är det ingen som har sett dem. Günther är bara allmänt sjuk, han drabbades av malaria när han var på besök i Centralamerika under en dagstur. Ingen vet riktigt om han kommer klara sig eller inte. Den smått psykotiska fransmannen Jean-Pierre, som för övrigt inte talar ett ord av något språk – med undantag för några stavelser franska – lider av svår framlobsdemens och Alzheimers, och kan sitta i timmar och vara lika konfunderad över vad som händer runt omkring honom. Hans demens yttrar sig även i att han emellanåt kan bli ruskigt verbalt och fysiskt angreppslysten. Detta leder då till att Jean-Pierre har ytterst svårt för att få vänner, ingen tycks vilja komma nära inpå honom.

I detta scenario skulle man kunna säga att det är ”finders keepers” som gäller, förutom de prylar som folk hade med sig på planet som redan är deras rättmätiga egendom. Den som hittar någonting som skulle kunna vara till nytta för den personen, är den personens egendom. Om vi på ön skulle komma överens om att instifta Nozicks samhälle, vilket inte skulle vara möjligt utan en hel massa övertalning och hjärntvättning, skulle vi i princip säga såhär: ”så där ja… nu har vi vårt samhälle, då kan ni ju ta och ta hand om er bäst f*n ni vill/kan”. Det är ju självklart inte det som var meningen när Nozick grävde fram sin teori ur sina djupa skyttevärn i bakhuvudet, fullproppade med vad han säkerligen kallade ”tankar” och ”idéer”.
Anledningen att jag tog med Pekka, Günther och Jean-Pierre var för att demonstrera hur Nozicks princip om jämställdhet och rättvis fördelning fungerar, samt rättigheter/friheter. Det är relativt tydligt att det egentligen inte är någon av dem som på något anmärkningsvärt plan skulle kunna utföra en betydelsefull syssla. Pekka kan inte stå och har ständigt ont och jämrar sig 24-7. Günther ligger mestadels närapå medvetslös i malaria, inlindad i 14 filtar från planet och diverse jackor, har frossbrytningar pga. hög feber och kan överhuvudtaget inte koordinera några egentliga rörelser. Jean-Pierre skulle rent fysiskt kunna utföra sysslor, men det skulle innebära att han i princip måste vara ensam eftersom han annars, med mycket stor sannolikhet, skulle slå någon. Rent psykiskt är Jean-Pierre inte kapabel att arbeta. Dels skulle han tack vare sin demens och Alzheimers ständigt glömma bort både var han är och vad det är han ska göra, och även varför han ska göra det. Han skulle även ge sig på den han arbetade med vid ett flertal tillfällen. Risken är då stor att två går ut i skogen, och en kommer tillbaka, om du förstår vad jag menar.

Dessa tre personer sitter alltså i princip sysslolösa. Nozicks teori går ut på att alla har individuell, och universell, äganderätt till det som är deras. Vad som är deras definieras av att de antingen har gjort det själva, förvärvat det på egen och ärlig hand eller har ärvt det. Det som dessa definitioner menar är alltså att det som man har förvärvat på egen hand, helt ärligt och det som man antingen har fått eller köpt eller ärvt är ens egendom.

Nozick framhåller starkt att var människa ska ha rätt till sin egen kropp, därmed också sina egendomar och frukten av sitt arbete. Det ska vara fullt tillåtet att göra precis vad som faller en in med dem. Ingen har rätt att kräva någonting av en, och man har all rätt att ge någon så mycket som man känner för. Staten finns inte, dess enda uppgift är att tillgodose säkerhet och försvar. Det är vad Pekka och Jean-Pierre skulle kunna göra, men det är knappast troligt.

Frågan är om de tre isolerade individerna Pekka, Günther och Jean-Pierre kommer få ta del av det som resten av samhället genererar? Kommer de att få mat? Kommer de att få vatten, kläder o.s.v.? Nozicks samhälle bygger helt på att folk är goda och villiga att dela med sig. I ett samhälle där det från början är välbärgat kanske det skulle fungera, men knappast på en öde ö, där var persons öde är hennes eget. Är man i vår situation så skulle man knappast ge bort mat, vatten och/eller kläder till någon, möjligtvis om det är någon som man känner och står nära, men knappast till någon som man aldrig tidigare har träffat och känner. Detta är en av Nozicks svagheter som jag senare kommer att behandla.

Säg att Jean-Pierre går och tar mina morötter, vad gör jag? Personligen skulle jag nog helt enkelt gå och ta tillbaka dem, om man inte hade ätit upp dem först. Annars skulle jag enligt Nozick vända mig till staten, den största sociala gruppen, och kräva rättvisa. Antagligen skulle Jean-Pierre bli tvungen att lämna tillbaka morötterna, vilket kan bli svårt eftersom han förmodligen inte ens kommer ihåg att han har tagit dem, än mindre att han faktiskt överlevde en flygplanskrasch.

Grupperingarna är viktiga i Nozicks (ö)samhälle. Alla grupperingar är frivilliga, och man ska inte på något sätt tvingas ingå förbund eller tvingas ut ur dem. Gruppen som helhet ska inte kunna kräva någonting av dig, de ska inte heller kunna utnyttja dig till något arbete. Därför kan ingen tvinga någon att arbeta, och därför kommer inte exempelvis Jean-Pierre att arbeta, eftersom han inte är psykiskt kapabel, och eftersom alla i detta samhälle är så godtrogna och renhjärtade att de inte kan tvinga honom. Vår klass kommer som bekant vara en given grupp, som kanske senare växer i och med att nya grupper skapas och folk ansluter sig till det som verkar säkrast. Den grupp som sedan blir störst och har störst inflytande kommer sedan att bli dominerande, och få mest att säga till om. Gruppen kommer i ett senare skede att utgöra kärnan i hela samhället, dit folk kan vända sig med synpunkter på fördelning och så vidare. Kanske kommer Nozicks samhälle sönderfalla av sig självt, på de grunder som det hela både står och faller på? Samhället i sig kanske kommer att bli en sorts diktatur i slutänden?

Nozick menar ju ändå i grund och botten att om man vill leva i en kommunistisk grupp, eller en diktatorisk grupp, så ska man helt enkelt få göra det, och då lär ju Pekka, Günther och Jean-Pierre som alla tre har absolut noll att bidra med, få ingå någon form av egen grupp. De får kanske i slutänden leva tillsammans, om nu Günther överlever, i en egen liten stat, en utbölingarnas stat som får klara sig på de andras rester.

Säkerhetsgrupper inom den stora gruppen kommer säkert utvecklas, det blir en sorts klassamhälle till slut, om utvecklingen går mot att gruppen tillsammans sätter högre värde på vissa positioner. Utvecklingen kan därifrån bli aningen hätsk, folk kan bli angreppslystna. Det skulle dock vara högst intressant att se hur detta skulle te sig i verkligheten. Vissa i gruppen kommer att bli jägare och man kommer att leva i ett sorts kollektiv. Märk väl att det fortfarande är helt frivilligt att dela med sig, men det kommer troligtvis att bli så att man ger till kollektivet som distribuerar förnödenheter på ett säkert sätt, och så länge som detta sker kommer folk inte att bryta sig ur gruppen och allt fler kommer att ansluta sig till den om det ser ut att fungera.

När det kommer till jämställdhet så säger jag bara, vilken jämställdhet? Ingen är beroende av någon egentligen. Alla styr sin egen tillvaro på sitt eget sätt. Vill man ingå i en grupp är det helt frivilligt, man ska inte bli tvingad att göra någonting. På det planet är det i och för sig helt okej, det är ingen som någonsin ska bli tvingad att göra någonting alls, och det är ju en sorts jämställdhet, samtidigt som det är en frihet. Det är en negativ frihet, alla har rätt att säga ungefär vad de vill, men som sagt är ingen tvingad till något.

Nozicks samhälle är ett väldigt… hur ska man säga… fritt ställe att bo i. Ingen är tvingad till något, alla för göra precis som de vill. Man har massvis med rättigheter, dock inga grundläggande. Det finns ingen fördelning alls, man får det man förtjänar helt enkelt. Kort och gott är det distributiv rättvisa i sin allra enklaste form. Det man arbetar ihop, det är vad man får.

Man får nästan hoppas att det finns en läkare på ön, och att det finns mediciner. Om inte för de stackare som oundvikligen kommer att bli sjuka, så för tysken Günther som lider av malaria. Och om inte för honom, för resten av ön. Kanske finns det även smärtstillande tabletter? Då kanske man äntligen kan få lite lugn och ro, istället för att ligga och lyssna på den där Pekka som envisas med att klaga hela tiden…

Om nu Günther dör då? Vad händer då? Kommer någon att begrava honom? Troligtvis finns det två möjliga scenarier: antingen får han ligga och ruttna på stranden och sprida sjukdomar och lukta allmänt jätteilla, eller så kommer någon ta sitt förnuft till fånga, och begrava honom. Det som gör det hela svårt är att ingen kan tvingas till det. Ingen som inte vill, kommer att göra någonting åt det. Som nämnt så baseras det hela på att alla är goda.

Det som här följer hade jag tänkt skulle vara en uppställning, liknande den ovan, fast med Platons idealsamhälle istället för Nozicks grejsimojs-tjafs om den minimala staten, vem behöver den? (Det är min version av en retorisk fråga…)

Eftersom vi redan har hela situationen lagd vid våra fötter behöver jag inte dra upp den igen. Värt att påpeka är dock att den temporärt handikappade Pekka, den malariasjuka Günther och den dementa Jean-Pierre är med även i denna version. Jag kanske ska tillägga att Günther lever ett tag till nu, han är alltså återuppstånden för att statuera som exempel.

Platon menar att staten ska vara de lärda. Vilket skulle innebära att många äldre skulle sitta med där, efter att ha genomgått en omfattande utbildning för att närma sig idévärlden. I detta fall skulle inte det här vara möjligt, utan man skulle få göra en liten kompromiss. Man tar helt enkelt de som är närmast idévärlden, vilket skulle betyda att du, Henrik, skulle vara en av de högst uppsatta i vårt (ö)samhälle, om du nu var med från början vilket jag förmodar eftersom resten av klassen var med. Så du får nog ge upp din sambo här hemma i Sverige i sådana fall, Henrik. Vi parar ihop dig med någon från planet, någon annan vis människa som du kan få barn med, som vi sedan tar ifrån er och lär upp i enlighet med samma värderingar som ska råda i samhället. Ungen får inte veta vilka ni är och vice versa, för hur skulle det se ut? Precis som Platon vill ha det. Naturligtvis får ni inte äga någonting heller, det skulle ju vara fullständigt absurt, ni kan ju bli korrumperade!

Platon menar, kort och gott, att den som passar bäst för ett arbete, för en post, ska utföra den. Den som alltså är bäst lämpad att ta hand om lille Pekka, sjuka Günther eller Jean-Pierre skulle få göra det – oavsett kön, etnicitet, bakgrund, tidigare arbeten osv. Troligen skulle det i detta fall skapas ganska tydliga grupperingar efter ett tag, eftersom de som tar hand om utbölingarna kanske känner att de har mer gemensamt, och de som är jägare kanske känner lättare för att vara med varandra osv.

För att det här samhället ska fungera, vilket det från början är dömt att inte göra i och med att ingen är tillräckligt nära idévärlden, så krävs det att alla är dygdiga och ligger på ungefär samma nivå. Hur stor är den chansen? Lite drygt 200, till stor del, helt främmande människor som ska vara på ungefär samma nivå? Skulle inte tro det.

När det kommer till friheter och rättigheter är det lite svårare att avgöra exakt vad Platon egentligen menar. Jag upplever det som att man har väldigt få friheter och rättigheter, men det är jag det. Platon menade faktiskt i grunden att det skulle vara många som inte skulle finna sig i sin tilldelade position, och därför använde han sig av den ”offentliga lögnen”. På sätt och vis tvingar han folk att finna sig med den position som de passar bäst i, han vill ju inte ha dem någon annanstans.

Ska man gå in lite kort på hur jämställdheten ser ut i Platons (ö)samhälle så är det ganska tydligt att det är väldigt jämställt, den som passar bäst ska utföra sysslan, oavsett kön och etnicitet eller ålder. Däremot är det svårt att säga vad som kommer att hända med Pekka, Günther och Jean-Pierre. Finns det en läkare med på planet så är hans eller hennes arbetsuppgift given, till skillnad från Nozicks där läkaren kan fullständigt strunta i de sjuka om han känner för det.

Günther ligger på stranden och dör, igen. Vad kommer att hända med honom? Jo, enligt Platons fördelningsprincip för arbetssysslor kommer den som är bäst lämpad för att ta hand om honom att få göra det. Frågan är bara hur man mäter lämplighet i att ta hand om, och begrava, döda kroppar? Det hela är mycket oklart. Jag skulle inte vilja säga till någon att den personen är bäst kapabel till att gå och gräva ner tysken. Inte då.

Fördelningen är jag lite osäker på. Som jag har uppfattat det så delar alla på frukten av varandras arbete? Jag vet inte om det är korrekt, men det är i vilket fall så jag har uppfattat det. Om det skulle vara på det sättet är det hela mycket praktiskt. Men risken i sådana fall är att några lökar konstant och snyltar på de andras möda. En sådan person skulle utan tvekan vara Jean-Pierre eftersom han inte ens kan arbeta. Inte heller Pekka kan arbeta och han skulle nog också löka på ganska rejält.

Jag tänkte att jag skulle jämföra dem lite kort nu. Det blir en ganska kort uppställning som jag ska försöka hålla relevant och koncis.

Ser man till själva strukturen hos båda samhällen så är Nozicks samhälle mycket friare än Platons. Allting är frivilligt i Nozicks samhälle medan man i Platons måste finns sig i sin tilldelade position. I Nozicks samhälle så är man exklusiv ägare till sin egendom, i Platons samhälle, om jag har fattat rätt, så delar alla.

Platons samhälle är helt klart mer jämställt, eftersom alla hjälper till att arbeta. Det är egentligen ingen som inte ska utföra någon syssla. Däremot så är Nozicks samhälle byggt på att alla gör det de måste för sin egen skull.

Egentligen är de rätt lika varandra, men ändå ljusår ifrån. Det samhälle jag klart skulle föredra skulle nog ändå vara Platons idésamhälle, blandat med inslag från Nozicks minimalstatssamhälle. Att veta att alla gör någonting, för att de måste, är ändå en trygghet. En trygghet som inte finns i Nozicks samhälle. Alla där gör bara tillräckligt för sig själv.

Jag vill be om ursäkt för den kanske lite korta jämförelsen, men jag har märkt att tiden börjar bli knapp. Så jag tänkte här nedan klanka ner lite grann på bägge. Vi börjar med Nozick.

Som jag har nämnt tidigare grundar sig mycket i hans samhälle på att människan är god och snäll, och även givmild. Det kanske skulle fungera i en perfekt värld, men hur perfekt är det att vara strandsatta på en öde ö, utan egentliga möjligheter att komma därifrån? Det är inte speciellt hett. Chanserna är alltså rätt så små att folk skulle vara givmilda i den situationen.

Nozick menar att folk som har lite mer än andra helt frivilligt skulle hjälpa dem. Jag tycker att det låter lite väl godtroget. Kom igen, snälla, vem skulle på en öde ö där man helt och fullt koncentrerar sig på att överleva, ge bort mat och vatten till någon som kanske inte kan fixa det själv? Jag skulle troligtvis inte göra det. Därför kommer nog inte Pekka, Günther och Jean-Pierre överleva om det inte finns någon jättesnäll individ med på ön.

Troligen skulle Nozicks samhälle skapa väldiga split...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Teoretisk samhällsfilosofi

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2006-09-14]   Teoretisk samhällsfilosofi
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6745 [2019-07-15]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×