Floresta Amazonica

10898 visningar
uppladdat: 2006-08-21
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Ingående arbete om livet, flora, fauna, och framtid för världens största sammanhängande skog - Selvas!
Dock fick jag ta bort bliderna, Enjoy!

Inledning
Den tropiska regnskogen i Sydamerika är världens största sammanhängande skog med en enorm flora och fauna. Människorna flyttar allt djupare in i skogarna där det sker avverkning och diverse naturutvinningar. Detta får enorma konsekvenser framförallt för miljön men också för skogens indianer. Syftet med uppsatsen är att ta reda på hur och varför denna skog är så unik, samt människornas förstörelse - resursutnyttjande och utbyggnad i regnskogen.

Syfte
Syftet med uppsatsen är att beskriva vad Amazonas regnskog och dess biom är för något.
Samt varför denna enorma skog är så känslig för exploatering?

Avgränsning
Amazonbäckenet i Sydamerika.

Teori
I allmänhet vet man inte så mycket om Sydamerikas regnskog. Bara ungefär att den är stor med en flod i mitten och det finns lite mer växt- och djurarter än på andra kontinenter.
Sedan så blir alla sura på de när de skövlar sin skog.
Uppsatsens teori blir att få en bra bild av vad regnskogen är för något och skadorna den får efter skövlingarna.

Metod
För att kunna skriva uppsatsen började jag med att låna böcker på Lunds Stadsbibliotek, men eftersom de inte hade så mycket gick jag till UB1 samt UB2 och beställde de böcker jag förmodade att jag skulle behöva. När jag fick ihop den samling böcker jag ville ha märkte jag att minst fyra av de bara var berättelser om några personer som varit där och därför till ingen nytta till min uppsats. Två böcker på engelska var också till inget värde där de behandlade bara en viss del av skogen. Fortsatte att leta efter information på internet och hittade en bra sida (www.forests.org) där jag också fick tag i den senaste statistiken. Mailade till Greenpeace, men de var/är säkert på någon aktion någonstans och gör onödiga aktiviteter, istället för att svara på mitt viktiga mail.

Vad är en tropisk regnskog?
Tropisk regnskog är ett någon förvirrande begrepp. All skog i tropikerna är inte regnskog och regnskogen varierar och förekommer i ett otal olika typer. Tropisk regnskog definieras här som den naturliga skog som växer i de delar av tropikerna där temperaturen mycket sällan sjunker under 20°C och nederbörden är minst 2000 mm/år och oftast mer. Begreppet tropisk regnskog innefattar då även subtropisk regnskog som växer närmare vändkretsarna och är med årstidpåverkad än regnskogen vid ekvatorn.

Förutsättningar för att en regnskog ska kunna existera:

Regn
Nederbörden är den dominerande faktorn för den geografiska spridningen av regnskog. Regnmängden är i allmänhet över 2-3000 mm/år men varierar mellan olika områden och kan nå 10000 mm/år. Nederbörden faller i dagliga regn men vissa regnskogsområden har årtidsbundna växlingar i nederbörd, ibland så utpräglade att man kan tala om regn- och torrperioder. Förekomsten av en längre markerad torrperiod begränsar regnskogens utbredning. Av regnet som faller över regnskogen avdunstar 25 % direkt, 40 % rinner till marken längs stammar och grenar. Bara en dryg tredjedel av regnet droppar direkt till marken, oftast hejdat på vägen av lövverket. I sluten skog skyddas på så vis marken från regnets eroderande kraft. Andra fuktkällor är dagg, dimma och låga moln. Moln och dimma har störst betydelse i bergen, längs floder och vid kuster.

Avdunstningen är mycket större en regnskogsyta än en avverkad yta. I regnskogen avdunstar vattnet huvudsakligen från träden som i sin tur suger upp det ur jorden. Regnskogar är därför sällan sumpiga men på grund av den höga luftfuktigheten i skogen blir jorden heller aldrig uttorkad. I stället blir vattenflödet i mark och bäckar mycket jämt tack vare skogens förmåga att ständigt cirkulera nederbörden och hindra ytavrinning. Inne i regnskogen varierar luftfuktigheten med höjden. Nära marken är den i allmänhet över 90 % för att avta uppåt där sol och vind kommer åt.

Värme
Årsmedeltemperaturen i tropisk regnskog är ungefär 27°C. Månadsmedeltemperaturen varierar mellan 24°C och 28°C. Under ett dygn kan dock temperaturen variera med 8-10°C.
I stort sett är temperaturen mycket jämn och de variationer som finns förekommer under dygnet och inte beroende av årstid. I genomsnittssiffrorna döljer sig en del variationer. Under mulna dagar eller när det stormar kan temperaturen sjunka med 5°C. Den varierar också mellan olika höjdskikt. I trädtopparna blir det varmast med de största temperaturvariationerna och nere i bottenskiktet är temperaturen både lägre och mer konstant. Onödigt att påpeka men viktigt för växtligheten är det faktum att sträng kyla aldrig förekommer. Man har dock uppmätt minusgrader på natten under vinterhalvåret. Även om många växter har ett säsongsbetonat växande är de inte som hos oss beroende av årstidsbundna temperaturväxlingar. Temperaturen i jorden blir inte högre än 30°C. När skogen avverkas kan jordtemperaturen däremot öka til 50°C med kraftig ökad avdunstning som följd. På nyodlade ytor är temperaturen på 1,5 m höjd jämförbar med den i skogens allra översta skikt.

Ljus
Tropikerna har jordens mest koncentrerade tillförsel av solenergi. Solen står i rät eller nästan rät vinkel och solstrålarna har kortast möjliga väg genom atmosfären. Största delen av ljuset fångas upp av de stora träden i de två översta skikten. Till de nedre trädskikten når bara 3 % av ljuset och ner till marken ungefär 1 %.

Andra faktorer som inverkar:

Vind
Kraftiga vindar på upp till 40 m/s står för de största naturliga härjningarna i regnskogarna. Om ett stort träd faller drar det med sig annan växtlighet och därmed förändras förutsättningarna för växterna nära marken. Ljuset når ner och växterna sätter fart.

Eld
Bränder förekommer sällan naturligt i regnskogen. Eld förekommer möjligen i samband med vulkanutbrott, åska eller i gräslandet mellan skog och savann. Största påverkan genom eld står människan för när hon röjer för att odla. (Nilsson, 1984)

Selvas
Det som vi kallar för ”Amazonas”, ”Amazonskogen”, ”Amazonas regnskog” eller ”regnskogen i Amazonas” heter egentligen Selvas, vilket betyder djungel. Selvas är världens största sammanhängande regnskog som breder ut sig på en yta av ungefär 7 miljoner kvadratkilometer, vilket motsvarar cirka 3 % av jordens totala landyta, genom 9 länder där 70 % ligger inom Brasiliens gränser. (se f.1 s. 4) Amazonas regnskog representerar 54 % av det totala kvarvarande regnskogarna i världen. Selvas är världens i särklass största naturliga resurs med en enorm biologisk mångfald. På denna lilla landyta återfinns över 50-60 % av jordens alla växt- och djurarter och kanske enda upp till 90 % i världens alla regnskogar.

Bilden av Selvas blir ofullständig och jämförelsevis betydelselös tills man lägger till en ny dimension: tiden. Amazonskogen har varit relativt oförändrad och ostörd från yttre påverkan, i uppskattningsvis 100 miljoner år har evolutionen fått härja fritt. Resultatet har blivit jordens mest varierande och komplicerade ekosystem. De naturliga skogarna i Europa och Nordamerika är cirka 11000 år gamla, ungefär en tiotusendel utav Selvas ålder.

Senare forskning visar att under de senaste 2 miljoner åren har regnskogsområdena i Amazonas faktiskt minskat när istiderna bredde ut sig vid polerna och störde världens klimat. Periodvis omgavs relativt små regnskogsområden av stora områden med gräsmark och låga buskar. Inom dessa avskilda områden fortsatte djur och växter att utvecklas på olika sätt.

När sedan klimatet förändrades igen växte regnskogsområdena samman och de olika arterna, som hade utvecklats oberoende av varandra, förenades. Det här är bara en teori utav många och uppfattningarna går isär.

Regnskogen breder ut sig överallt, från högt belägna bergssluttningar till flodmynningarna vid kusten, och kan vara förvånansvärt omväxlande till form och utseende. I Anderna uppträder den första skogsvegetationen på omkring 3000 meters höjd. Men den är förkrympt och gles – en ”dvärgskog” med förvridna träd och buskar. På 1500 meters höjd, där nederbörden är betydligt rikare, börjar molnskogens mossbetäckta ”gråtande skog”. Epifyter som orkidéer och ananasväxter, finns här i riklig mängd och visar upp en enorm färgrikedom.

Nedanför 1000 meters höjd finner vi den egentliga regnskogen, men även den har många skepnader. De tätaste skogarna växer längs flodstränderna och i de eviga träsken i de lägst belägna områdena; högre träd och palmer fordas i områden som regelbundet översvämmas under regnperioden; de högsta hårda trädslagen växer i de högre, torrare delarna.
(Allen, 1994) Selvas återfår livsviktigt syre och hjälper att reglera klimatet runt om i världen. Vindar från Amazonas bidrar till att hålla norra halvklotet varmt. (Lewington, 1993)

Skiktning
För att ge en bild av regnskogen kan man dela upp den i olika skikt. Regnskogen är skiktad på höjden, där livsmiljön i krontaket skiljer sig helt från den vid marknivån. I krontaket råder full solexponering, vindstyrkorna är höga och den relativa luftfuktigheten låg. Till marken når bara en liten del av ljuset, där är praktiskt taget vindstilla och luftfuktigheten mycket hög. Mellan dessa ytenheter finns ett otal livsmiljöer, och detta förklarar mångfalden – de enskilda organismerna är ofta bundna till en speciell nivå, en alldeles egen omvärld. (Leijon, 2001)
Eftersom skogen varierar i höjd är skiktmodellen endast en ekologisk beskrivning.(se f.2)

Övre Trädskiktet (25-60m) träd, lianer och epifyter.
Kronskiktet (10-35m) träd, lianer några epifyter.
Nedre trädskiktet (5-10m) unga- och små träd.
Buskskikt (1-5m) trädskott, buskar, pygméträd.
Golvskikt (0m) örter, gräs, ormbunkar, mossor och trädskott.
Rotskikt (0 till -5m) kompakt rotmatta ner till 5 meters djup.

Träden i det översta skiktet brukar kallas för överståndare. De är gigantiska träd som sträcker sig högt ovanför resten av skogen. Höjden varierar mellan 25-60 meter. De här träden har anpassat sig till ett klimat med stark sol och vind. Bladen är små och hårda, ibland med ett vaxskikt på ytan för att hindra uttorkning. Vindarna här uppe är betydligt starkare än nere i skogen och de flesta överståndare har frön anpassade för vindspridning.

Kronskiktet ser uppifrån ut som regnskogens tak. Bara 3 % av ljuset tränger nedanför kronskiktets översta del. I det här skiktet är kampen om ljuset intensiv mellan olika träd, epifyter och lianer. Bladen har droppspetsar som får vattnet att lätt rinna av. Bladen behöver torka snabbt för det underlättar avdunstningen. Om bladen förblir fuktiga kan dessutom mossor och alger slå sig ner och hindra fotosyntesen. De flesta träd har någon slags förtjockning av nedersta delen av stammen, ofta så kallade plankrötter. Plankrötterna bidrar till trädets stabilitet och kan sträcka sig 10 meter upp längs stammen. I kronskiktet finns en del träd som sprider sina frön med vinden men här och längre ner blir det allt vanligare med köttiga frukter som äts av djur som på så vis sprider fröna. Fröna kan ligga länge i marken och vänta på gynnsamma förhållanden, andra börjar gro med en gång och skickar upp plantor som sedan står stilla i växten tills omgivningen ger dem förutsättningar att växa upp, t.ex. när ett träd faller och ljus tränger ner. De två översta skikten utgör tillsammans 85 % av skogens växtmassa.

I det nedre träd- och buskskiktet är det halvdunkelt, varmt och fuktigt och nästan vindstilla. Här är det gott om små träd, både plantorna till stora träd och träd som aldrig växer ut ur det här skiktet. Bladen blir genomgående större och tunnare ju längre ner i skogen de växer, detta ger dem en större yta att fånga ljus med. Buskar är sällsynta inne i regnskogen.

Golvskiktet utgörs inte av någon heltäckande matta. Växter täcker sällan mer än 10 % av marken. Variationen i färg och form är dock stor och flera har blivit krukväxter. På och i marken finns det saprofyter, mest svampar, som leva ner av multnande växtdelar och har stor betydelse för nedbrytningen. (Nilsson, 1984)

Vegetation
Regnskogens växtvärld kan delas upp efter olika livsformer:

A) Autotrofa växter (med klorofyll)
1) Mekaniskt beroende växter (som står själva)
a) Träd och buskar
b) Örter

2) Mekaniskt oberoende växter (som behöver något att klänga på)
a) Klätterväxter
b) Strypare
c) Epifyter

B) Heterotrofa växter (saknar klorofyll)
1) Saprofyter
2) Parasiter
Uppdelningen i A och B är gjord efter hur växterna får tag på energi. Autotrofa växter tillverkar sina egna kolhydrater genom fotosyntesen och är för sin existens beroende av solljuset. Heterotrofa växter är antagligen saprofyter, som lever av multnande växtdelar, eller parasiter på levande växter eller djur. (Nilsson, 1984)

Alla dessa miljontals växter och det jämna varma klimatet gör att växt och djurlivet upplevs på ett sätt som för oss verkar fullständigt förvirrat. Lövavfällning, knoppning och blomning, förmultning, parning och förökning pågår samtidigt oavbrutet året om. Ibland efter ett häftigt regn exploderar växterna med blommor, precis som om våren hade kommit. Mitt på dagen vissnar blommorna och löven faller som om hösten hade kommit. Från skogens nattkyla till dess friskhet på morgonen och den lamslående värmen på eftermiddagen verkar det ändå som om växtligheten går igenom alla årstider under ett dygn. (Man, 1978)

Med undantag av ett fåtal delvis lövfällande områden antar skogen aldrig höstfärger. På grund av värmen, fuktigheten och vattnet i Amazonas, växer och gror det med omåttlig styrka som i ett enda gigantiskt växthus där nästan all näring är uppbunden i den grönskande växtligheten. En annan sak som är egendomlig för denna mäktiga tropiska regnskog är det avskräckande mörkret på marken. (se f.3,1) Miljontals träd kämpar för att få ljus och växer oftast till 40-60 meters höjd, ibland högre. (se f.3,2) Där breder de ut sina enorma kronor, stammarna är bara och de förgrenar sig oftast först på 30 meters höjd. Det totala kända antalet växtarter är fortfarande okänt och med största sannolikhet kommer man aldrig att kunna veta det exakta antalet, bara gissa sig fram. Ungefär 30000 växtarter har forskare hittat och man räknar med att det finns ytterligare minst 25000 till att upptäcka, men eftersom Amazonas regnskog är så ofantligt stort och fullt av artrikedom, att ”den magiska gränsen” på 100000 växtarter inte helt omöjligt kan finnas i Amazonas. Faktum är att det finns så många olika och säregna arter att forskarna ofta inte vet hur de ska klassificera dem. (Allen, 1994)

Hittills har man upptäckt och katalogiserat 438 000 växtarter av ”ekonomisk och socialt intresse”. (http://rain-tree.com/facts.htm) Tyvärr har jag inte fått svar på vad som menas med ”ekonomisk och socialt intresse” men det måste vara någon annan sorts beräkning, kanske ett enda träd kan ha upp till 10-15 olika ekonomiska och sociala intressen. Dessa miljontals växter utkämpar ett tyst men våldsamt inbördeskrig för ljus, plats och överlevnad. Träden sträcker ut sina rötter som krälar på marken och sprider ut sig åt sidorna för att få maximalt stöd. Lianer, tropiska klätterväxter slingrar sig runt trädstammarna då de kämpar uppåt för att få en glimt av solen. Uppe i trädkronorna fortsätter det tysta men grymma kriget mellan hängande och krypande växter som kämpar för sitt liv genom att söka rotfäste vid trädgrenarna i letandet efter fukt, utrymme och ljus. Här har överlevnadsförmågan hos de många tiotusental arterna blivit speciellt utvecklad då omgivningen har varit det samma under flera miljontals år. De har haft tid att utvecklas utan störningar till otaliga olika former, som fyller varje liten öppning i skogen.

Resultatet har blivit att Amazonas regnskog nu innesluter en större variation av mycket egenartade växter än någon annan plats på jorden. Var och en har tillfullo utnyttjat sina möjligheter. Skogen liknar en civilisation som har avancerat till en sådan sofistikerad och högtstående nivå, att var och en är speciallist inom sitt område. Men konstigt nog så är arterna svåra att hitta. De är utspridda i skogen i bara ett eller två exemplar och växer aldrig i klungor som här i Europa. Artrikedomen är så ofantlig stor att det finns fler växtarter på en hektar tropisk regnskog än i hela Europa. Mellan 2-300 växtarter, eventuellt enda upp till 750 olika slags träd och 1500 olika arter av högre växter, trängs i en hektar av Amazonas regnskog.
Det uppskattas att en hektar regnskog innehåller cirka 900 ton levande materia. På ett tunnland finns det minst 60 träd som ser likadana ut men är av olika sort. Skogen är som ett enda stort drivhus där växtprocesserna kan pågå oavbrutet året om, det finns ingen växtperiod när växterna står stilla och inte kan föröka sig, växa och ge frukt.

Mönstret är helt motsatt förhållandet i ett tempererat klimat där enstaka, de mest lämpliga dominerar. I Selvas kan man, om man ser ett träd av en viss art, få gå miltals för att hitta ett likadant (om man någonsin lyckas) – fast det helt säkert finns miljoner likadana i skogen. (Man, 1978) Det finns dock relativt få blommor i den skuggiga skogen, och de som trots allt härdar ut i mörkret är för de mesta små och föga iögonfallande. I markskiktet växer de färgglada växterna oftast bara i de gläntor där solljuset tränger igenom. Men uppe bland de solbelysta trädkronorna är situationen en annan. Här finns klasar med praktfulla blommor; många av de är ofantligt stora och har en skarp doft – egenskaper som utvecklats för att locka till sig de insekter, fåglar och fladdermöss som tropiska växter behöver för sin pollinering. (Allen, 1994).

Många växter behöver försvara sig och de har utvecklat många geniala försvarsmekanismer för att trygga sin överlevnad. Somliga utnyttjar bara de enklaste teknikerna – som till exempel att utveckla törnen eller att utsöndra klibbiga substanser, bland annat latex, vilka får insekternas munnar att klibba igen. Andra har utvecklat komplicerade kemiska gifter för att avvisa betande djur och insektslarver. Några andra växter kan anta olika färger på de unga bladen som kan variera mellan rött, vitt och blått, möjligen för att skydda klorofyllet eller för att verka oaptitliga. Många träd har faktiskt en fientlig attityd till sina grannar och täcker marken med giftiga löv som dödar konkurrerande plantor. (Allen, 1994)

Djurliv
Av alla varelser på jorden är insekterna den artrikaste gruppen. Det finns cirka 5000 däggdjursarter i världen, uppskattningsvis över 2000 av de finns i Selvas, men det finns hela 750 000 kategoriserade insektsarter. Forskarna vet att det bara är en bråkdel av det totala antalet. Aktuella uppskattningar baserade på undersökningar antyder att det finns mellan 10 och smått ofattbara 100 miljoner insektsarter i världen, med den bästa uppskattningen tyder på att antalet ligger runt 10 - 20 miljoner. (http://rain-tree.com/facts.htm) Det är nämligen i regnskogen, och särskilt i dess obrutna tak av trädkronor, som de största och mest varierande insektspopulationerna påträffas. När det gäller Amazonas är insekterna så många att forskarna tror att de står för 85 procent av djurstammens totala vikt i ett givet område. (Allen, 1994)

Regnskogens många ekologiska nischer skapar försörjningsmöjligheter för en mängd olika djurarter. Året runt finns kontinuerlig tillgång till föda – på blad, frukter, frön, nektar, pollen och andra djur. Likaså finns goda möjligheter till skydd – lämpliga boplatser, sovträd och gömställen. Uppe i träden samlas jord och vatten i håligheter och bland epifyter.
Dessa minisamhällen bildar lämpliga miljöer för exempelvis myggor och trädgrodor. Stora djur är förvånansvärt sällsynta i Amazonas. Orsaken är helt enkelt bristen på föda för att hålla dem vid liv. Marken i skogen är mörk, tät och ofruktsam under de höga trädkronorna som ger för lite växter åt växtätarna och där det saknas växtätare saknas också köttätare.

De djur som har lyckats, överlever bara därför att de har antagit egendomliga former och beteendemönster för att klara av Amazonflodernas och skogarnas underliga förhållanden. Många djur krälar högt upp i regnskogens trädkronor eller simmar längs översvämmade flodstränder där ljus och föda är samlat. Alligatorn eller kajmanen lever i floden men äter längs stränderna. Över 2500 fiskarter har blivit identifierade i Amazonbäckenet, vilket är betydligt fler än i hela Atlanten. Sengångaren som kan hänga upp och ner i år efter år i samma träd, kan simma i nödfall. (Man, 1978)

De flesta amazoniska däggdjur – även de som ursprungligen är landdjur – har anpassat sig till denna värld av floder och flodslätter. Många djur har utvecklat simhud mellan tårna för att bli bättre anpassade till översvämningsområden och för att kunna undvika rovdjur som t.ex. jaguaren, som har övervunnit kattfamiljens skräck för vatten, och blivit en utmärkt simmare. Likt sengångaren har många av aporna anpassat sig så väl till att leva i träden, att de sällan kommer ner till marken. (Man, 1978)

Spindelaporna har utvecklat en unik och mycket effektiv gripsvans där de har bättre finmotorik än i sina händer. Det är bara i Amerika som aporna har utvecklat denna förbluffande femte lem. De fåglar som lever nära markskiktet är starkt kamouflerade och de som håller till bland träden är omöjliga att upptäcka. Ändå är regnskogen hemvist för världens största fågelpopulation både i antal och artrikedom. En av Amazonas märkligaste fåglar är den bladätande zigenarfågeln – Hoatzin. (se f.4,1) Dess ungar är ännu märkvärdigare på grund av sina kloförsedda vingar precis som den förhistoriska urfågeln Archaeopteryx.
Många färggranna fåglar lever i skogens undervegetation, men i likhet med växterna finner men de mest spektakulära i träden. Där lever färggranna papegojor, tukaner med näbb lika stor som kroppen, (se f.4,2) örnar som jagar apor och oräkneliga sångfåglar. Ovanför dem alla svävar gamarna, av vilka kungsgamen är den färggrannaste. (Allen, 1994)

För de flesta växter och djur i regnskogen är livet komplicerad och farofylld kamp för överlevnad. Djuren måste äta utan att själva bli uppätna och har för den skull utvecklat ett antal olika strategier. Det enklaste knepet är för många att sitta mer eller mindre orörliga under dagen och förlita sig på sitt kamouflage. Sengångaren och kameleonten har fulländat denna teknik. Omvänt strävar många djur efter att synas; de har utvecklat skrikiga färger för att varna rovdjur för att de är obehagliga eller till och med giftiga att äta. Exempelvis suger vissa fjärilslarver upp gifter från de växter de livnär sig på och blir därmed ratade av fåglarna som vet att de är oätliga. Många ofarliga insekter härmar de giftiga. Vårtbitaren och ugglefjärilen har stora ”ögonfläckar” på sina vingar i syfte att skrämma rovdjur (Allen, 1994).

Det finns många skräckinjagande djur i Selvas, giftiga näsgropsormar, anakondor och kungsboaormar som kramar ihjäl sitt byte, jaguarer som kan krossa ett människohuvud med ett enda slag, köttätande pirayor och enorma kajmaner. De flesta av dessa djur håller sig på behörigt avstånd från människan. Man bör förstås inte underskatta dem. Om de hotas eller skräms tvekar de inte för att försvara sig. Det största hotet kommer dock från blodsugande insekter som sprider en ohygglig mängd parasitsjukdomar som bara förekommer i den här regionen. Bett från giftormar, tusenfotingar, skorpioner och spindlar leder mycket sällan till döden. Faktum är att många motgifter kan vara farligare än själva bettet. (Allen, 1994)

Näringskretslopp
Det är mellan vändkretsarna där strålningen är mer koncentrerad än någon annanstans eftersom solen här alltid står nära zenit och därmed tillförs regnskogen mycket solenergi. Regnskogen har betydligt större förmåga att absorbera ljus än vad odlad mark har.
Största delen av den energi som absorberas går åt till evapotranspirationen – den totala avdunstningen. Avdunstningen av vattenånga till luften ovanför är intensiv och värmeutstrålningen relativt låg. (Nilsson, 1984)

Resultatet blir att det alltid är fuktigt, luftfuktigheten kan vara upp till 90 %. Nere vid marken är luften så mättad med fuktighet att det nästan inte blir någon avdunstning. 25 % av nederbörden avdunstar direkt från trädens blad där vattenångorna kyls ner när den har nått en viss höjd, kondenserar snabbt, och faller som nytt regn. Lövverket är väl anpassat för att på alla nivåer ta upp ljus för sin fotosyntes. Bladen är dessutom bra på att hushålla med sin energi. De läcker ytterst lite näring och har relativt långt liv. Hög polyfenolinnehåll gör dem sedan osmakliga medan de är fysiologiskt aktiva. Innan de slutligen faller skickar de tillbaka en del av sin näring in i trädet. Ungefär 80 % av bladmassan återvänder till marken varje år.

Det är inte bara löv som faller till marken utan det gör också kvistar, grenar, emellanåt något träd, blommor, frukter, regn (och kanske ibland något djur, som snabbt klättrar upp i träden igen) Med allt detta följer mycket näring. Skiktningen i regnskogen gör att det blir många hållplatser på vägen ner. På dessa ytor fungerar mikroorganismer och epifyter som filter och fångar upp en del av näringen. Väl på marken landar alltsammans på ett tunt jordlager och en tät rotmatta. Vissa djur t.ex. termiter bidrar till nerbrytningen men ännu större betydelse har svampar, bakterier och andra mikroorganismer. Nerbrytningen går snabbt och underlättas av det varma fuktiga klimatet.

Tack vara den höga temperaturen sker nerbrytningsprocessen snabbare än ackumulationen av avfall. Generellt tillförs systemet för nedbrytning cirka 5 ton organiskt avfall per hektar och år. För temperade klimat gäller 1 ton per hektar och år. Löv bryts ner helt på 3-6 månader. Mykorrhiza – samarbetet mellan svamp och trädrot – har stor betydelse för upptagning, transport och lagring av näring. Svamphyferna verkar som en ökning av trädets rotsystem och bildar en levande förbindelse mellan rötterna och förnan. Träd som saknar mykorrhiza tycks i allmänhet ha lägre tillväxt. Mätningar av näringsflöden till, inom och från ekosystemen visar att cirkulationen av näring inom systemet är hög och att förlusterna genom avrinning är små.

Rotmattan fångar effektivt upp den lösa näringen. Största delen av det organiska materialet finns följaktigen i träden och inte, som i en temperad skog i jorden trots den effektiva cirkulationen av näring försvinner alltid en liten del genom urlakning. Här har vissa bakterier och blågröna alger en mycket stor betydelse. De komprimerar förlusterna av kväve genom att fixera luftkväve, för växterna i användbar form. (Nilson, 1984)

Amazonskogarna måste vara självförsörjande eftersom den gamla jorden – terra firme – i större delen av bäckenet för länge sedan har spolats ren på mineraler och näringsämnen. Regnskogens ekosystem är för sin näringsförsörjning mer beroende av regn och av egen näringscirkulation än av jorden. Systemet föder sig självt och vattnar sig självt, återanvänder näringsämnen och håller kvar vattnet i biomassan som en jättelik svamp. Det hela kan liknas vid en hydrokultur, där växter kan trivas på steril sand bara de får fukt, näringsämnen, koldioxid och solljus. (Leijon, 2001)

Berggrund och jordmån
Urberget under Sydamerika har bildats för mer än 3 miljarder år sedan. Området under
Amazonas vilket är känt som Guyanska och Brasilianska sköldarna består av prekamrbiskt urberg med ett tunt lager Paleozoisk och Mesozoisk berggrund. Dessa metamorfa och magmatiska bergarter består i huvudsak av gnejser och graniter. Över årmiljonerna har Amazonfloden skapat ett gigantiskt dräneringsområde och byggt upp lager på lager utav marina och terrestra sediment som nu på vissa ställen är så djup som 4000 meter. Centrala Amazonas täcks av tertiära eller ännu yngre sediment av sand eller kaolinlera, men dessa ofta mäktiga lager på 10-20 meter är näringsfattiga efter årmiljonernas urkalkande nederbörd.

De urkalkade jordmånstyperna kallas gemensamt för oxisoljordar, de är röda eller rödbruna till färgen, som i vissa områden utmärks av en hård skorpa eller ett lager av sammanbakade järnföreningar. Detta inträffar när jorden blottas för de häftiga regnen och intensiv solstrålning. Urbergssköldarna Guyana och Brasilien har låg releif och svår erosion; avrinningen blir näringsfattig och sur och vattnet i floderna blir klart och brunt. Dess motsatser kommer ur den intensiva erosionen av den unga bergskedjan Anderna, som frigör näringsämnen till sedimentlika floder med grumligt vatten. (Leijon, 2001) Jorden är djupt vittrat enda ner till 100 meters djup och det kan vara svårt att skilja på jord och berggrund. Självklart påverkar jordtypen vilken skogstyp som växer där.

Amazonfloden
Inte långt efter det att de första européerna hade rest till Sydamerika på 1500-talet, uppstod en berättelse att en vild stam av krigarkvinnor levde i regnskogen. De började kallas amasoner, som de antika grekerna kallade en legendarisk nation av kvinnliga krigare som lär ha levt i Asien. När Francisco de Orellana seglade ner längs Amazonfloden, sade en av hans män att vildsinta vita kvinnor hade attackerat honom med pil och båge. Den och liknande berättelser ledde till att floden fick namnet Amazonfloden. Man har aldrig hittat bevis för sådana kvinnor verkligen existerade och det finns verkligen inga våldsamma krigarkvinnor i skogen i dag. (Lewington, 1993)
Geologerna säger att i jordens ungdom, för omkring 150 miljoner år sedan, rann en stor flod genom det vi nu kallar Amazonbäckenet. Men det var inte den Amazonflod vi känner idag; en stor skillnad var att den strömmade i motsatt riktning jämfört med dagens flod - från urgamla berg i öster till stilla havet i väster. Men för cirka 120 miljoner år sedan, när dinosaurierna hade sin storhetstid, började den stora bergskedjan Anderna resa sig som en följd av de väldiga plattor som formar jordens yta skavde mot varandra. Allteftersom Anderna höjde sig blockerades urtidsflodens lopp så att den inte längre kunde rinna ut i Stilla havet. Samtidigt stängde de in de breda flodmynningarna så att de förlorade kontakten med oceanen.

Floden fortsatte dock att rinna västerut med följden att en väldig insjö nästan lika stor som Medelhavet och med bräckt vatten bildades i vad som idag är Amazonbäckenet. Denna insjö bestod till för omkring 80 miljoner år sedan, då hela den sydamerikanska kontinenten började luta mot öster. Lutningen blev till slut så stor att mycket av vattnet i den isolerade sjön rann ut genom en öppning mellan Guyanas och Brasiliens högländer och letade sig ända ner till Atlanten. Amazonfloden var född och den rann österut. (Allen, 1994).

Att finna denna gigantiska flods källa är emellertid lättare sagt än gjort. Ingen tvivlar på att Amazonfloden börjar någonstans i Anderna (se f.5,1 s. 14), men experterna har länge tvistat om vilken av de många små vattendragen som bör betraktas som dess officiella källa. I flera århundraden betraktades Lauricochasjön där Rio Marañón börjar som Amazonflodens källa, eftersom denna flod bidrar med mest vatten av Amazonflodens alla bifloder. Nyligen har man dock enats om att en flods verkliga källa finns där dess längsta biflod börjar. Amazonflodens längsta biflod är inte Rio Marañón utan Rio Ucayali, som börjar i Aputímac. På drygt 5200 meters höjd rinner smältvatten ner i en liten sjö som heter Laguna McIntyre som har en diameter på bara 30 meter.

Från Laguna McIntyre till flodens mynning till Parádeltat är det 6756 meter. Amazonbäckenet som är flodens dräneringsområde är ungefär 6,5 miljoner kvadratkilometer vilket är större än hela Europa. Med över 1100 bifloder på ungefär 80000 kilometer, där sju av bifloderna är över 1600 kilometer långa och med en genomsnittlig årsnederbörd på 2500-3000 millimeter regn har Amazonfloden ett genomsnittligt utflöde på 175 miljoner liter per sekund, mer än det sammanlagda utflödet hos världens åtta närmast följande största floder. Efter kraftigare regn kan utflödet öka till 215 miljoner liter per sekund, vilket motsvarar 770 miljarder liter per timme. Utflödet är så kraftigt att sötvatten fortsätter att blandas med saltvatten 170 kilometer från kusten. (Allen, 1994, Morrison, 1993) Varje år lagras 3 miljoner ton sten och slam vid flodens delta som är ungefär 400 kilometer långt och 240 kilometer brett. På grund av ebb och flod spolas slammet ut i Atlanten. (Valoczi, 1996)

Vid Manáus som ligger 50 meter över havet och är cirka 1500km från kusten, är floden drygt 100 meter djup och flera kilometer bred. De första upptäckarna kallade Amazonfloden för
”O Rio Mar”, ”Havsfloden”. Från november till juni är floden helt översvämmad till följd av allt det vatten bifloderna för med sig från de häftiga regnen i Ecuadors och Perus högländer.
Vattennivån stiger vanligtvis med 11 meter, när vattenmassorna drar sig tillbaka brukar några floder att välja ett annat lopp ibland, flera kilometer från den tidigare flodfåran. I detta enorma flodsystem återfinns två tredjedelar av all världens sötvatten. Officiellt börjar Amazonfloden där floderna Marañón och U´cayali möts vid staden Nautra. Brasilianska kartskissare använder helst namnet Solimões på floden fram till Manáus. (Allen, 1994)

Amazonbäckenets floder har många olika färger, Apurímac-Ucayali, Urubamba och Marañón är café-au-lait-färgade. Dessa floder är slammiga och full med avlagringar, eftersom den till största delen kommer från Anderna – en ung, porös bergskedja som lätt nöts ner av vattnet. De ”svarta” floderna som ansluter norrifrån, till exempel den med det passande namnet Rio Negro, liknar mörk engelsk öl sedda uppifrån och är tefärgade när man betraktar dem genom ett cyklopöga. De får sin speciella färg av garvsyror som kommer från de enorma mängder delvis förmultnade växtdelar som virvlar genom vattnet. Från söder ansluter de ”blå” floderna, framförallt Tapajós och Xingú. Dessa är också klara, eftersom de kommer från det brasilianska höglandet och rinner i urgamla steniga flodfåror som för länge sedan rensats på allt poröst slam. De olika vattentyperna har ofta svårt att blandas, där Rio Negro och Amazonas flyter samman strömmar vattenmassorna sida vid sida i nästan en hel mil innan
de blandas. (se f.5.2)

Regnskogens indianer
De tidigaste kolonisatörerna av Sydamerika och förfäderna till dagens indianstammar tros ha kommit från Asien. Från Sibirien tog de sig till Alaska och så småningom ner längs den amerikanska kontinenten. De jagade, samlade och odlade för den egna försörjningen och de som bosatte sig i djungeln slog sig i första hand ner längs floderna, särskilt Amazonfloden. Stammarna anpassade sig för ett liv på flodslätten – det bördiga området på ömse sidor floden – genom att under torrperioden odla spannmål och en tropisk rotfrukt, som kallas maniok, och jaga sköldpaddor och deras ägg i floderna.

Andra stammar anpassade sig till ett nomadliv. De var tvungna att klara sig själva i djungeln och fick ett ryckte att vara huvudjägare och uppvisa andra krigiska beteenden. Med tiden utvecklade de indianer som slog sig ner i Amazonbäckenet en livsstil som lämpade sig perfekt för den speciella omgivningen. De överlevde inte genom att erövra och förändra miljön, utan genom att anpassa sig till den och bli en del av dess kretslopp precis som växterna och djuren (se f.6,1). Följden blev att de inte bara överlevde, utan levde gott och förökade sig i den väldiga regnskogen. För 500 år sedan tros befolkningen i Amazonbäckenet ha uppgått till minst fem miljoner, men så många som mellan 12 och 15 miljoner kan ha levt i skogarna, vilket var tillräckligt för att kampen om jorden skulle bli hård. Den mest eftertraktade jorden var de bördiga slätterna längs floderna.

De som bosatte sig där levde i permanenta samhällen med en befolkning på upp till tretusen personer. De odlade bönor och maniok och blev de mest välmående stammarna i området.
(se f.6,2) Andra stammar slog sig ner högre upp där de levde med sina släktingar som nomader i små grupper om mellan 30 och 100 personer. De använde preventivmedel och dödade sina nyfödda för att befolkningen inte skulle bli en belastning för omgivningen, och varje grupp hade sitt eget område som försvarades med näbbar och klor. Det gav dem snabbt ett ryckte om att vara krigiska. Alla dessa människor var starkt beroende av att jaga och samla föda för sin existens.
Det förekom ingen handel och inga djur kunde tämjas. Eftersom låglandsbefolkningen var helt beroende av regnskogen är det knappast förvånande att de efterhand utvecklade en relation till den; de inte bara tog vara på dess växter och djur utan betraktade dem även som andar, somliga onda och andra goda. För att komma i kontakt med dessa andar använde man hallucinationsframkallande droger, något de gör än idag. Människorna vid Amazonfloden var inga ”ädla vildar” som levde i ett sentida Eden. De skapade dock en livsstil som gjorde att de kunde leva i harmoni med miljön, och det var lika otänkbart för dem att skada miljön som att skada sig själva. De har ett gammalt ordspråk som lyder: ”Var gång du fäller ett träd måste du be det om förlåtelse, annars faller en stjärna ner från himlen” (Allen, 1994)

Indianstammarna i Anderna hade andra förutsättningar än slättlandsindianerna. De indianer som slog sig ner i högländerna, vid Amazonflodens källor, levde ett helt annat liv. Anderna har ett bistert klimat – kraftiga vindar och långvarig torka varvas med korta intensiva skyfall; jordmånen är mager; det finns få träd och mycket av marken ligger för högt för att lämpa sig för vanligt jordbruk. Indianerna här skulle aldrig ha överlevt bara genom att acceptera miljön. De var tvungna att behärska den, vilket de också lärde sig. De tämjde lamadjuret och marsvinet och skapade samhällen där man odlade jorden gemensamt. De inrättade stora terrasser på sluttningarna som de stöttade med stenar, och de samlade in och fördelade regnvattnet via kanaler och bevattningstunnlar. Efter hand kom en av stammarna att dominera de övriga. (Allen, 1994)

Under 1400-talet inledde inkafolkets kejsare, Pachacuti en rad fälttåg i syfte att behärska Andernas olika folk. Inom loppet av en generation hade han och hans son Topa Yupanqui erövrat ett område som sträckte sig från Colombias vulkaner till Valparaiso i Chile, och från Stilla havskusten i väster till den amazonska regnskogen i öster; det betyder att dess yta och befolkning var lika stora som Alexander den stores rike. Inkafolket har beskrivits som Sydamerikas romare. Deras imperium täckte när den var som störst en yta av omkring 1,2 miljoner kvadratkilometer och de styrde det med hjälp av ett omfattande nätverk av magnifika vägar som var ett av världens underverk. Deras Kungliga väg var den längsta huvudleden i världen före 1800-talet. Den sträckte sig över 5000 kilometer norr och söder om ”huvudstaden” Cuzco, över raviner och träsk, genom regnskogar, öknar, istäckta högplatåer och högt belägna bergspass. Tyvärr är en stor del av vägen nu förfallen.

Inkafolket var även skickliga stenhuggare. Deras fästningar, tempel och palats byggdes utan murbruk med stenblock som kunde väga hela 200 ton eller mer. De höggs ut med sådan precision att det ens idag går att sticka in en kniv i skarvarna. Den kanske mest kända av de alla är Machu Picchu, som betyder ”den gamla toppen”. Det är fortfarande ett mysterium varför staden övergavs eftersom den välbevarade arkitekturen visar att den aldrig utsattes för conquistadorernas plundringar. Med hjälp av terrassodlingarna och bevattningskanakerna förvandlade de Anderna till världens högst belägna livsmedelsproducerande region. På tusen meters höjd odlade de bönor, majs och potatis som försörjde traktens befolkning. I allmänhet levde indianerna dock relativt stillsamt – tills européernas invasion, plundring, slaveri, sjukdomsspridning och förstörning fick en förödande effekt på regnskogens befolkning och slog ut hela byar, ibland hela stammar. (Allen, s. 28, 29) Av de 5 miljoner som beräknades leva i regnskogen innan européernas ankomst finns det mellan 500 000 och 1 miljon regnskogsindianer kvar indelade på 500 olika stammar. Varje stam har sitt eget språk, sin egen tro och sina egna traditioner, men alla har samma uppfattning om levnadssättet. Man anser sig dela skogen med djuren och växterna. Amazonas-indianerna kämpar alltjämt för att få behålla sina territorier och sin kultur. (Lewington, 1994)


Nybyggare, infrastruktur och dess konsekvenser

För mer är 25 år sedan bodde mindre än 3 miljoner av Brasiliens 70 miljoner invånare i regnskogen. Ungefär samma förutsättningar gällde för Brasiliens grannländer. Följden blev att regering efter regering i de här länderna försökte hitta möjligheter att flytta sina medborgare in i regnskogarna. Av vikt för sådana planer har regeringarna investerat mycket pengar i nya vägbyggen och förbättrade transporter in i Amazonas. Under de senaste 60 åren har varje brasiliansk regering försökt utveckla Amazonas och regnskogen. På 1930-talet försökte t.ex. president Getúlio Vargas göra gummiindustrin lönsam igen med ett program som kallades ”Marschen mot väster”. (Morrison, 1993)

Men det var inte många som ville flytta in i området, och planen misslyckades. Från och med 1940-talet har olika organisationer bildats för att utveckla Brasiliens regnskogar. Den första bilvägen stod klar 1960. Den gick från Belém till den nya huvudstaden Brasilia, och avsikten var att den skulle öppna amazonområdet för utvecklingsprojekt och nybyggare.
Områden röjdes längs vägen, men i mitten på 1960-talet stod det klart att gensvaret var dåligt och regionen i stort sett orörd. 1964 beslöt militärregeringen i Brasilien att det var dags för en organiserad utveckling av brasilianska Amazonas. Det verkade vara lösningen på problemet med det växande antalet fattiga som strömmade in i städerna, t.ex. Sao Paulo och Rio de Janeiro. Torka i nordöst och utbredningen av storskaligt jordbruk i söder gav problem som drev dem till städerna.

De flesta fick inget arbete där, och de fick bo i slumområden som växte upp i städernas utkanter. Det kanske största byggprojektet i regnskogen – den 5450 kilometer långa Transamazoniska vägen tillkännagavs under stor publicitet 1971. Den skulle gå västerut från nordöstra Brasilien till staden Porto Velho i Rondois, cirka 50 kilometer söder om och i stort sett parallellt med Amazonfloden. Världsbanken och Inter-American Development Bank stödde projektet ekonomiskt. Nybyggarna fick fantastiska erbjudanden för att utveckla regionen, t.ex. lån, ekonomisk hjälp till verktyg samt skattebefrielse. Familjerna blev erbjudna såväl 97 hektar mark i den röjda skogen som hus och en liten lön under några månader. Man hade också planer på skolor, sjukstugor och andra tjänster.
De flesta nybyggarna som lockades till regionen var först och främst småbönder och boskapsuppfödare. Av de väntade tiotusentals nybyggarna kom aldrig, och av dem som kom gav många upp efter ett par månader, eftersom livet i amazonområdet var för hårt. Av den orsaken att det inte skett någon riktig, vetenskaplig forskning trodde nybyggarna att om de bara röjde bort träden skulle marken producera goda skördar i många år utan gödsling.
(se f.7,1) (Morrison, 1993)

Den brasilianska regeringen borde ha frågat indianerna om råd och förslag hur nybyggarna skulle bära sig åt för att på bästa sätt bibehålla näringsämnena i matjordslagret. Över hela Amazonas har indianerna utvecklat och använt odlingsmetoder under tusentals år som inte skadar skogen. De vet att matjordslagret i regnskogen är tunt och ömtåligt och bara kan utnyttjas till odling några få år. De använder en odlingsmetod som kallas svedjebruk – de röjer en liten glänta i regnskogen för kortvarig odling innan de drar vidare. Om de röjde en alltför stor yta skulle jorden ligga öppen för kraftiga regnskurar. Näringsämnena skulle lakas eller sköljas ur jorden, och själva jorden skulle riskera att spolas bort. Kayapóstammen i centrala Brasilien begränsar skadorna genom att sätta en sorts sötpotatis som är motståndskraftig mot eld.

De planterar den före bränningen och potatisen tar då upp näringsämnen som annars skulle lakas ur. Kayapó låter också ogräset växa för att hålla kvar näringsämnen och skydda den annars nakna jorden. Indianerna vet vilka delar av den nya röjningen som passar bäst för olika växter, så att växtligheten snabbt kommer igång och skyddar jorden. På den röjda marken sprider de naturgödsel. De använder vedaska och termitbon och myrstackar, som har ett högt näringsvärde. För att klara av bladskärarmyror, som kan förstöra grödan, planterar Kayapó en sorts bananträd som inhägnad. I träden bor en speciell slags geting som driver myrorna på flykten. (Morrison, 1993)

All den viktiga informationen fick alltså inte nybyggarna och deras jordar utarmades inom loppet av några få år. För att överleva hade de inget annat val än att flytta vidare och hugga ner flera träd. Nybyggarnas jordbruksmetoder var primitiva och det medförde en snabb och omfattande skövling av regnskogen. Med förlorad skog försvinner vattenavdunstningen och luften tillförs mindre fukt, varefter nederbörden minskar. (Leijon, 2001) Utan skydd av växtligheten sköljdes den dyrbara matjorden bort av regn och översvämningar, och sedan kunde ingen gröda växa. När det här en gång har hänt är det mycket svårt för marken att återhämta sig.

Nybyggarna ställdes inför andra problem. De riskerade inte bara att smitta sig själva av många utan i regnskogen finns också sjukdomar som förstörde deras grödor. I stället för att odla många grödor för att försörja sin familj – så kallad husbehovsodling – blev många nybyggare övertalade att koncentrera sig på en enda gröda, t.ex. ris, till försäljning. Men det behövdes dyrbara konstgödselmedel för att bibehålla produktionen av exportgrödor, och nybyggarna var tvungna att sälja till de låga priser som regeringen hade bestämt för deras skördar.
De fann livet i regnskogen inte gav det välstånd som de hade drömt om. Projektet har blivit så misslyckat att man uppskattar att den brasilianska regeringen och dess finansiärer har betalt 39000 dollar per nybyggare i kostnader för Transamazoniska vägen och andra, mindre vägar som byggdes samtidigt. (Morrison, 1993)

En del av de nybyggare som lyckades stanna kvar i området skaffade sig skriftlig äganderätt till marken där de slagit sig ner, medan andra misslyckades med det. De som misslyckades förlitade sig på en urgammal brasiliansk lag som ger äganderätt till den som stannar kvar på ett landområde under ett år och en dag, medan han försöker få marken att ge avkastning. Tyvärr ansåg nybyggarna att det enklaste sättet att visa att de ämnade bruka marken var att röja skogen, och därför kalhöggs stora ytor i onödan. Den brasilianska regeringen blev bekymrad över hur mycket land som skövlades och införde en lag som kallades ”lagen om de 50”. Den förbjöd markägarna att hugga ner mer än 50 procent av träden på egendomen.
Men det gick att hitta kryphål i lagen, särskilt för de stora markägarna som antingen sålde den orörda delen av marken eller gav den till en annan familjemedlem, som i sin tur högg ner 50 procent och gav marken vidare till någon annan. Allt eftersom markens värde ökade på grund av att mineral och timmer blev lönsamma, så blev det allt vanligare med skövling.
(Morrison, 1993)

Några av de värsta exemplen på skövling skedde när man försökte utveckla boskapsuppfödningen (se f.7,2). På 1950-talet uppmuntrade den brasilianska regeringen boskapsuppfödning, och på 1960-talet fortsatte militärregeringen med samma politik. Kött är en viktig del i det brasilianska köket. Man hoppades att kött som producerades lokalt skulle hålla priserna nere och på så sätt hjälpa de fattiga. Men liksom småbönderna förstod inte boskapsuppfödarna som flyttade in i området att jorden, när träden väl var borta, inte skulle förbli bördig länge, och att näringsämnena skulle lakas ur av regnen. Man har räknat ut att i vissa delar av skogen behövs upp till 25 hektar mark för att föda ett enda kreatur. Rökmoln blev vanliga när marken röjdes och de fällda träden brändes.

Stora områden i Amazonas hade blivit röjda innan boskapsuppfödarna insåg att det inte var ekonomiskt att föda upp boskap på jorden. Idag fortsätter de att köpa regnskog, ibland för boskapsuppfödning, men oftast för att marken nu är värdefullare på grund av dess timmer och mineraler. (Morrison, 1993) På andra plaster där inga nybyggare eller boskapsuppfödare flyttade in går regnskogen på motoffensiven och växterna återerövrar med hjälp av sina invasionsstyrkor de oanvända och röjda områdena, som människorna skulle ha använt, sakta men säkert, bit för bit. Delar av mindre vägar spolas bort efter kraftiga skyfall och skogen växer över vägarna på andra ställen. Det verkas som om urskogen håller på att återerövra delar av de förlorade områdena.

Resurs och mineralutnyttjande
Nybyggarna skövlar mycket skog i onödan men den största orsaken till skogsskövlingen är utan tvekan timmerindustrin. Fina ädelträd som mahogny huggs ned och exporteras till världens rikaste industriländer. Storbritannien importerar mest brasiliansk mahogny tätt följt av USA. Andra trädslag huggs ned för att användas inom byggnadsindustrin och för tillverkning av plywood. I regnskogen växer ofta exemplar av samma trädslag tiotals meter från varandra. För att kunna avverka ett enda värdefullt träd och forsla det till floden eller vägen för vidare export, röjer timmerhuggarna bort dussintals andra träd av föga eller inget ekonomiskt värde. Numera använder man det ointressanta virket till att tillverka pappersmassa. Många hektar skog förstörs för några träds skull. (Morrison, s. 28)

Ofta är uttaget mindre än 20 av 400 träd på en hektar vilket låter som ett måttligt ingrepp. Undersökningar visar dock att mellan en och två tredjedelar av de kvarlämnade träden är så skadade att de inte överlever. Eftersom regnskogen är så hopvävd av lianer och andra klättrande växter drar ett stort träd som faller med sig många andra som också faller eller skadas. Marken skadas av tunga maskiner som i allmänhet inte alls är anpassade efter tropiska förhållanden. Efter maskinerna lämnas sedan upp till en tredjedel av marken oskyddad för sol och regn. (Nilsson, 1984) På senare tid har man varit mer försiktig och skogen återhämtar sig snabbare. Timmerarbetarna köper också timmer av boskapsuppfödare och nybyggare som röjer regnskogen för bete eller odling. När landet röjs forslas värdefulla träd bort medan icke lönsamt trä bränns. Timmer är en av de värdefullaste naturtillgångarna i Amazonas regnskogar.

Till skillnad från vissa andra material, t.ex. fossila bränslen, som behövt många miljoner år för att bildas, kan trä ofta nå full mognad på några årtionden. Det betraktas ofta som en förnyelsebar tillgång, eftersom andra träd växer upp när ett fälls. Men den största delen av timmerindustrin i Amazonas sköts inte på rätt sätt. När landet har röjts lämnas det kvar som ofruktbar ödemark. Man gör i alla fall vissa försök att skydda den ömtåliga jorden på att nya träd kan gro, och några skogssåddprojekt i Brasilien har visat att det är möjligt för regnskogen att återhämta sig. Tyvärr finns det fortfarande relativt få stimulansåtgärder som uppmuntrar sådana projekt, även om en del timmerbolag blir mer och mer medvetna om att skogens återväxt är nödvändig för deras framtid. (Morrison, 1993) 22 utländska skogsbolag arbetar med avverkning Om skogsskövlingen får fortsätta i samma takt och ingenting görs kommer Amazonas regnskog att vara borta inom en 40-50 års period. Mer än 12 % av den totala arean har redan blivit skövlad.

Samtliga tropiska regnskogar på jorden utgör endast 12 % av den totala landmassan, men de ändå innehåller de mellan 50 och 90 % av jordens alla arter. De har plats för 90 % av alla primater, 40 % av alla fåglar och 80 % av alla insekter och 60 % av alla kända växter. Eftersom vissa arter endast bor på en liten plast i regnskogen och ingen annanstans kan även små områden av skövlad regnskog orsaka utrotning, kanske många arter dör ut utan att ens blivit upptäckt av forskare. Amazonas regnskog var 1980 - 923 miljoner hektar, 1990 - 839 och 2000 fanns det endast 756 miljoner hektar kvar. En minskning med 167 miljoner hektar på 20 år. (http://forest.org/ric/background/rainwld.html) Mellan 1992 och 94 ökade skogsskövlingen i Amazonas med 34 % Arean som de skövlade var något över 10000 kvadratkilometer 1991 medan 1994 var den avverkningstakten uppe i 14800 kvadratkilometer. Det har avverkas 13000 tunnland varje dag, 8 fotbollsplaner varje minut under det senaste decenniet. Idag är ungefär avverkningstakten ett halvt tunnland varje sekund. (se f.8,1)

Förra året avverkades 17000 kvadratkilometer regnskog, ett område som är lika stort som Belgien. Enligt ”Secretariat for Strategic Affairs of the Presidency of the republic” avverkas 80 % av regnskogen illegalt. Mellan 50-130 växt- djur- och insektsarter försvinner varje dag på grund av avverkningen. Det blir ungefär 50000 arter under ett år. I samma takt som arterna försvinner kan detsamma gälla för möjliga botemedel för livshotande sjukdomar.
(http://rain-tree.com/facts.htm) Även om mineraler inte är en resurs direkt från regnskogen har de stor betydelse för dess existens eftersom stora mineralförekomster har upptäckts i Brasilien (se f.8,2). Brasiliens regering har sedan 1964 arbetat för ett storskaligt kommersiellt utnyttjande av landets resurser.

I början av 1970-talet märktes ett starkt ökat intresse för mineralfyndigheterna i Amazonas. Brasilian department of Mineral Production, det statliga Resource Research Company och U.S. Gelogical Survey genomförde 21 större geologiska och mineralogiska projekt som finansierades av den brasilianska regeringen. En av världens rikaste mineralförekomster upptäcktes 1967 i Carajas i Amazonas. Man räknade med att där finns 18 miljoner ton järnmalm, 14,5 miljoner ton bauxit, 1,2 miljoner ton koppar, 6 miljoner ton mangan och en del guld (Nilsson, 19...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Floresta Amazonica

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2006-08-21]   Floresta Amazonica
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6705 [2020-10-26]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×