Tsunamin

6465 visningar
uppladdat: 2006-08-03
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Denna novell har skrivits med tanke på offren för flodvågen i Asien. Jag har inhämtat fakta från tidningar, TV och Internet. Av respekt för tsunamins offer har jag inte skrivit om några av de personer som har intervjuats i medier. Människorna i novellen är enbart fiktiva. Existerar det några likheter mellan min familj i berättelsen och riktiga människor så är detta oavsiktligt, och jag ber i så fall om ursäkt på förhand.


Prolog


På det meteorologiska institutet, inte långt från Khao Lak, satt Pheng framför sin dator och betraktade den infraröda schemaläggningen av Stilla havet. Varje dag hade hon samma arbetsuppgift; att bevaka prognosen för flodvågor och jordbävningar belägna under vattnet. Visserligen hade en flodvåg inte ägt rum på 300 år, men …
Med ens satte hon sig ordentligare i stolen och klickade på en fyrkant av kartan för att få en närbild på området.
Närbilden visade ett område mitt i Stilla havet. Pheng kunde inte låta bli att bli mållös, för något liknande hade hon inte trott att hon skulle få se under sin livstid.
På kartan såg det ut som om en enorm tsunami skulle kunna drabba Asiens kust, och den verkade svepa in värst över Thailand. Det var ingenting hon kunde vara säker på, men efter alla års studier av endogena naturkrafter verkade det som om den skulle kunna vräka in över sydkusten inom en timme, som mest.
Pheng tittade på sitt armbandsur. Klockan pekade på 7.56 lokal tid.


Utskriften av den infraröda kartan kom ut ur skrivaren tillsammans med Phengs sammanfattning av läget. Med resoluta steg gick hon bort till sin chefs kontor.
- Jag tror du måste titta på det här.
Den fyrtiofemårige mannen kastade en blick på kartan, och en rynka uppstod i hans panna. Den rynkan grävde sig allt djupare när han läste Phengs sammanfattning. Men när han tittade upp hade den försvunnit.
- Det här är irrelevant. Sydöstasien har inte drabbats av någon flodvåg på 300 år.
Pheng härsknade genast till. Hennes chef hade alltid varit nedlåtande mot sina anställda. Dessutom tålde hon inte att någon tvivlade på hennes förmåga.
- Det vet jag, men enligt datorns beräkningar skulle en tsunami av den här storleken kunna orsaka förödande skador. Om vi går ut med en varning nu skulle större delen av befolkningen kunna evakueras.
- Evakueras vart? Om det är som du säger så finns det ingen säker plats för de som redan befinner sig på sydkusten. Östkusten verkar vara säker, men dit hinner ingen ta sig. Och på mindre än en timme? Det är bara att glömma.
- Du vet att de hotade områdena kryllar av hotell och andra turistanläggningar, vilket innebär att sydkusten är full av turister. Tsunamin kommer att skörda fler offer än om det hade varit lågsäsong. Vi måste varna dem. Vi kanske inte kan hjälpa alla, men det är bättre att rädda en minoritet än inga alls.
- Den här varningen kommer bara att orsaka panik. Det är en minimal risk att flodvågen alls kommer, och även om den gör det så är det för sent att evakuera befolkningen nu.
Pheng stirrade på honom utan att veta vad hon skulle säga. Han skruvade på sig och verkade illa till mods.
- Det kommer att dröja minst en halvtimme innan vi kan kavla ut nyheten till TV och radiostationer, och innan dess finns det inget vi kan göra förutom att vänta. Dessutom saknar en del av befolkningen sådana kommunikationer. Det blir över 30 % av dem som vi inte kan meddela oss till. Om vi utfärdar en varning som inte når fram till alla kommer tidningarna att få tag på det och svartmåla oss.
- Det var ett dåligt argument, sa Pheng och darrade av frustration. Har du ett till?
Mannen tvekade och lekte med sin penna några sekunder. Sedan tittade han upp på Pheng och såg henne rakt i ögonen.
- Tänk på konsekvenserna, Pheng. Om vi skickar ut en varning via medier kan det bara gå på två sätt. Antingen kommer inte tsunamin, och då har vi förlorat vårt anseende. Eller så kommer den faktiskt, och då har vi underminerat turistnäringen. Då kommer ingen längre att våga sig hit.
- Och om alla dör? Hur kommer det att påverka turismen?
Pheng såg på sin chef, skummande av ursinne.
- Om flodvågen kommer och vi inte har varnat befolkningen så kommer många människor att dö. Då får ni deras liv på ert samvete.
Med de orden tog hon sin rapport och lämnade häftigt hans kontor.


Resan


Robin vek ihop sin t – shirt och tryckte ner den i väskan som låg öppen på sängen i hennes rum. Hon drog sedan igen blixtlåset på rullväskan och lyfte ner den från sängen.
Utomhus var det mulet. Snön låg som ett täcke över deras lilla trädgård, och träden var kala. I väntan på våren sträckte de sina tunna grenar mot himlen. Det var den 23 december, och tillsammans med sin familj skulle hon fira jul i Thailand och stanna utomlands till den 12 januari. Hela familjen hade sparat ett antal år för att ha råd med den här resan, och därför var de alla väldigt förväntansfulla.
Lisa kom in i rummet med ett ivrigt leende.
- Klar? Taxin har kommit.
- Mm, jag kommer.
Robin såg sig omkring i rummet för att avgöra om det var något hon hade glömt. Hon visste att resten av familjen väntade på henne, men hon ville vara säker. Efter en snabb koll under sängen, i alla byrålådor och i garderoben tog hon sin väska och lämnade rummet.


I hallen stod Lisa och hoppade av otålighet. Flickornas föräldrar stod ute vid taxin och chauffören ställde in deras väskor i bakluckan. Robin släppte ner väskan på hallgolvet och drog på sig sin dunjacka.
- Skynda på nu, annars biter jag dig! morrade Lisa.
Robin skakade på huvudet medan hon knäppte sin jacka.
- Du skrämmer mig, vet du det?
- Jag? sa Lisa indignerat och höll handen för bröstet. Vad ska det betyda?
- Att jag inte litar på dig.
- Men varför? sa Lisa med ännu gällare röst. Vad har jag någonsin gjort för att förtjäna att du inte litar på mig?
- Du bet mig! I går, sa Robin och såg stint på sin syster.
- Det var ju bara för att vi tittade på Underworld. Du ska inte låta mig titta på sånt. Du vet att jag blir konstig då!
Robin stod och stirrade på Lisa så länge att systern gav ifrån sig ett gnyande läte och gick nerför yttertrappan mot taxin. Robin himlade med ögonen och följde efter henne.


- Detta är utropet för flight 180 till Khao Lak, Thailand. Passagerare ombeds gå till terminal A15.
Robin drack upp den sista slurken i sitt juiceglas och reste sig från bordet. Kvar på bordet stod familjens frukostrester. De skulle äta lunch på planet innan de mellanlandade i Abu Dhabi i Saudiarabien. Medan hon gnuggade sig i ögonen drog hon upp handtaget på sin rullväska och tillsammans med resten av familjen gick hon mot terminal A15.
Vid terminalen hamnade de nästan först i kön. Mats tog deras biljetter ur plånboken och delade ut dem till sin fru och sina döttrar. När de passerade biljettkontrollen rev flygvärdinnan av biljetten på den tandade kanten och gav tillbaka biljetten med en uppmaning att behålla den under hela resan.
De hade fått platser långt fram i planet på höger sida. Robin och Lisa satt framför sina föräldrar på B16 respektive 17.
Robin slog sig ner och spände fast sig ordentligt. Hon visste att bältena var säkra, men hon kunde ändå inte låta bli att dra åt bältet några extra gånger för att vara säker på sin sak. Medan hon gjorde det hade Lisa redan kastat sig in i sin bok. Lisa läste nästan bara engelska fantasyböcker, och för närvarande plöjde hon sig igenom en serie av Terry Pratchett. Boken hon läste nu var den tredje i serien och hette The Colour of Magic. Robin kastade en förströdd blick på det färgglada omslaget. Hon hade aldrig förstått sig på Lisas böcker. Själv föredrog hon långa, nagelbitande rysare av Stephen King och Dean Koontz.
Minuterna tickade sig fram, och klockan var prick tio i sju på morgonen då planet lyfte från Arlanda och strävade i väg mot varmare breddgrader.


Semestern


Robin slöt ögonen och lutade sig tillbaka i solstolen. Över henne lekte den varma brisen i palmbladen. På avstånd hörde hon bruset från havet vars svallande vågor vräkte upp på sandstranden, till förtret för de ivriga sandslottsbyggare som uppehöll sig i strandkanten. I solstolen bredvid henne låg Lisa och lyssnade på musik i sin MP3 – spelare.
Klockan närmade sig nio på morgonen. Mats och Ella satt kvar i restaurangen och åt frukost, men Robin och Lisa hade haft bråttom ner till stranden. Robin vred på huvudet och tittade på Lisa som vickade på tårna i takt med musiken. Robin behövde inte lyssna på musiken för att förstå att systern som vanligt lyssnade på Nightwish. Under de två år som gått sedan Robin gav Lisa en Nightwish – skiva i julklapp hade det varit det enda hon lyssnade på.
Robin vände blicken mot havet, där några turister i tjugoårsåldern var ute och vindsurfade. Jag kanske ska fråga pappa om jag får prova, tänkte hon förstrött.
I dag var det söndagen den 26 december. De hade varit i Thailand i två hela dagar, och det hade varit underbart. Frukostrestaurangen var stor och luftig, och bestod av stora fönster utan glas. Det kändes precis som om man satt mitt ute i djungeln. Det fanns tre bufféer; en thailändsk, en amerikansk och en kontinental. Dessutom hade hotellet en kock som bara tillredde ägg, samtidigt som de tre andra kockarna tillagade både frukost, lunch och middag.
De hade två hotellrum, ett till Mats och Ella och ett till flickorna. Sängarna var en och en halv meter breda med mjuka madrasser. Området kring hotellet utgjordes av små tempel med Buddha – statyer.
Thailändarna var väldigt barnkära. Det var ett engelskt par som bodde på samma hotell med två små barn under sju år. Varje morgon när familjen kom ner till frukosten hjälpte servitriserna till med att hämta stolar till barnen och sjåpade sig högljutt över dem.


Katastrofen


Plötsligt satte hon sig upp. Det hade varit vågigt hela morgonen, så stora vågor var inget ovanligt på Khao Laks strand. Men det som störde henne var att vindsurfarna genast vände om, hoppade ner från brädorna och skyndade sig i land. På stranden samlades turisterna och betraktade med en blandning av förtjusning och oro den enorma, breda vågen som närmade sig stranden.
Det var som om ett ljudlöst startskott ägde rum, för på en sekund vände sig en man om och sprang bort från stranden i ett sådant tempo att han snubblade i sin framfart. Bakom honom började de andra turisterna följa hans exempel. Samtidigt drog sig den skräckinjagande vågen närmare och närmare.
Robin vred på huvudet och såg på Lisa som fortfarande lyssnade på musik utan att lägga märke till vågen. Robin hoppade upp ur solstolen och slet av hennes hörlurar. Lisa såg överraskat på sin syster.
- Robin? Jag kom just till refrängen …
Lisa tystnade tvärt. Robin stod framför henne och stirrade som hypnotiserad ut mot havet. Lisa reste sig sakta utan att ta blicken ifrån synen framför henne. Ett femtiotal turister kom springande från strandkanten medan den enorma vågen växte sig större och större. Inom några sekunder skulle den vräka in över Khao Laks strand.
- Lisa? sa Robin utan att se sig om.
- Ja?
- Nu springer vi.


- Vill ni ha något mer?
- Nej, jag tror att vi är nöjda. Älskling? sa Mats och tittade på sin fru. Ella nickade och suckade belåtet.
- Det är så underbart att vara här, sa hon. Särskilt för flickorna. De har skött sig så bra i skolan hela terminen, så de förtjänar verkligen den här semestern.
- Jag tror inte att de kommer att vilja ge sig av.
- Nej, jag vet. Inte jag heller, tillade Ella. Jag älskar Sverige, men att vara här känns som att födas på nytt.
Mats log, men rynkade plötsligt pannan.
- Vad är det?
- Det är något som låter. Nedifrån stranden, sa han och reste sig upp. Från restaurangen kunde han se ner till stranden.
Ella vred på huvudet och följde hans blick ner till den vidsträckta stranden. I samma sekund som hennes blick registrerade vad det var som hon såg frös hon till is.
Personalen på restaurangen började genast bomma igen fönstren och stänga till dörrarna i ett fåfängt hopp om att stänga ute flodvågen. I paniken insåg de inte att deras chanser att överleva mer än mångdubblades eftersom de inte befann sig nere på stranden.
I krissituationer handlar människan på många både ologiska och förnuftiga sätt. Man fylls av rädsla, naturligtvis, en väldigt stark rädsla, men också en väldigt stark beslutsamhet. Det var den beslutsamheten som genomsyrade Ella när hon kastade sig mot den stängda dörren för att ta sig till sina flickor. Det var samma beslutsamhet som tog kontroll över Mats när han höll sin fru tillbaka, och sedan drog henne med sig, bort från dörren.


Systrarna hade precis börjat springa när vågen sköljde upp på stranden och svepte bort allt i sin väg. De höll hårt i varandras händer i ett desperat försök att inte skiljas åt. Flickorna hade precis nått gräsmattan när Lisa hörde bruset från vågen bli mer intensivt, tills hon inte kunde höra något annat. I samma sekund som tanken Vi kommer att dö for genom hennes huvud nådde vattnet fram till henne och hennes syster, slog henne i ryggen med fruktansvärd kraft, lyfte upp henne och slungade henne framåt några hundra meter. Lisa slog i marken med ena kinden, och sedan drog vattnet sig tillbaka och hon kunde andas igen. Just som hon öppnade ögonen och klämde hårt i Robins hand kom nästa våg skoningslöst farande emot dem. Vågen kastade fram dem ytterligare fem hundra meter, och Lisa hamnade med huvudet under vattenytan. Med ögon och mun ihopknipna slog hon med händerna för att komma upp till ytan, och nådde ytan i samma sekund som vågen avtog och hon slängdes rakt mot ett stängsel. Lisa spottade ut saltvattnet ur munnen och försökte sätta sig upp. Ett ögonblick senare stirrade hon på sina tomma händer.
Robin.


Det kändes som om helvetet som drabbat semesterorten bet sig fast i flera timmar. Vad klockan var när vågorna drog sig tillbaka skulle Mats och Ella aldrig få veta. Deras klockor hade försvunnit med vågorna. De satt ihopkrupna bland palmerna med några andra gäster. Efter att varje våg hade träffat dem väntade de på nästa, och nästa, och satt kvar på samma ställe tills vågorna blev mindre och mindre och till slut upphörde.
Ella öppnade sakta ögonen när vattnet hade sköljt över dem och dragit sig tillbaka, och undrade var flickorna var någonstans. I de fortfarande svallande vågorna reste hon sig upp och såg ut över det sönderslagna området.
Restaurangen de sökt skydd bakom hade nästan slagits sönder fullständigt. Fönstren var krossade eller försvunna, virket var skadat eller saknades helt och hållet. Palmerna hade ryckts upp med rötterna och vräkts omkull. Stranden var helt barskrapad, solstolarna och parasollen var försvunna. Överallt på marken låg brädor, tegelstenar och spik utspridda, som om de vräkts ut av någon i ett fruktansvärt raseriutbrott.
Men det var inte skadegörelsen som var det värsta. Det var de stillaliggande kroppar som plötsligt fanns omkring dem, hela vägen från restaurangen och ner till stranden. Massor av människor som inte längre andades. I de mindre vågorna som fortfarande drog sig upp ur havet sköljdes flera kroppar upp.
Mats kom långsamt på fötter och stödde sig på sin fru. De hade ådragit sig mängder av skrubbsår och revor som brände som eld i deras påfrestade ansikten.
En kvinna föll på knä med sin son i famnen. Hon tryckte honom tätt intill sig, grät och snyftade och rev i hans kläder. Sedan tystnade hon tvärt, sjönk bara ihop över pojken och sa ingenting mer, varken grät eller skrek ut sin smärta. Hon vissnade helt enkelt ihop, som om hon aldrig mer skulle få se ljuset.


Lisa kom mödosamt på fötter medan hennes hjärta tyngdes. Hon kände hysterin komma farande. Hon hade hållit i Robins hand, och nu var hon försvunnen. Hon började skaka medan insikten lade sig tillrätta i hennes hjärna. Hon snubblade fram längs stranden, och utan att märka det slet hon sönder fötterna på all bråte som låg kringspridd på området. Hon kunde se människor uppe vid restaurangen, och de verkade ha klarat sig bättre. Medan hon gick försökte hon låta bli att se alla kroppar som låg utspridda på stranden. Hon ville inte se. Hon ville inte veta. Hon ville bara hitta sin syster.


Ella skärpte med ens blicken, där hon stod och lamslaget betraktade katastrofområdet. Där kom en flicka hasande längs stranden. Flickan släpade sig uppför backen till restaurangen och var en enda röra av skrubbsår. Det strömmade blod från hennes kind. Hon gick framåtlutad, som om hon inte orkade räta på sig. På sig hade hon en mörkblå bikini med en vit t – shirt ovanpå för att skydda sig mot den starka solen. Flickan var lång, det såg Ella härifrån, nästan 1.70, och det röda håret hängde som trasor på hennes axlar.
- Lisa! utbrast hon och slet sig loss från Mats. Innan Lisa kände igen henne hade hon kommit fram och dragit henne intill sig. Lisa stod först blickstilla, men slappnade sedan av och lutade huvudet mot sin mors axel. Ella sa ingenting, utan höll sin dotter så hårt hon kunde, medan hon strök undan det trassliga håret från hennes ansikte och kysste hennes kinder.
Mats kom sakta fram till dem, och försökte låta bli att gå på sin ena fot. När Lisa fick se sin far kastade hon sig häftigt i hans famn. Han drog Lisa intill sig och höll kvar henne en lång stund.
- Var är Robin?
Lisa visste att frågan skulle komma, men ändå bävade hon för den. Vad skulle hon säga – att hon hade tappat bort henne?
- Jag vet inte, viskade hon utan att möta sin fars blick.

Mats och Ella satt ihopsjunkna på sjukhuset och såg sig modstulna omkring. Först nu började katastrofens vikt gå upp för dem. Tsunamin hade drabbat hela sydkusten med förödande resultat. Stränderna var redan överfulla med döda kroppar, och varje timme sköljdes fler lik upp ur havet. De tidigare så idylliska semesterorterna såg ut som scener hämtade ur någon skräckfilm. Klockan närmade sig åtta på kvällen, och världen var i chock. Medier hade redan strömmat till platsen och börjat kavla ut nyheten till världens alla hörn. Det rapporterades om död, då liken som låg kvar på stranden sakta började ruttna. Lukten av död spred sig överallt. Det fanns ingenstans att ta vägen.
Det hade gjorts försök att uppskatta dödsfallen i Khao Lak, men man hade ännu inte kommit fram till någon säker siffra. Man befarade att flera döda turister fortfarande låg kvar i havet och i raserade byggnader, och dessutom saknades massor av människor. Många var barn, så man fruktade att de redan hade dött. Sydkusten kryllade plötsligt av desperata föräldrar, släktingar och vänner som förtvivlat sökte efter sina nära och kära. Många hade blivit skadade, allvarligt skadade, och de flesta hade förts till sjukhus i Bangkok för vård. Människor gick runt som i chock, oförmögna att ta händelsen till sig. Dessutom hade det läckt ut att meteorologer hade sett tecken på att tsunamin skulle komma redan innan, men underlåtit att varna människorna i de hotade områdena. Många grät i chock, många hade slutit sig in i sig själva och gömt sig för omvärlden. För vissa sprudlade ilskan och frustrationen – och rädslan. Rädslan för att skadade och saknade anhöriga inte skulle överleva. Rädslan tärde på deras hjärtan och urholkade dem inifrån och ut.
Lisa blev undersökt av en sjuksköterska på plats. Mats och Ella hade båda oroat sig för de omfattande skadorna hon hade lidit under flodvågens framfart. Medan deras yngsta dotter blev omhändertagen gick deras tankar i stället till deras äldsta.
Var fanns Robin? Levde hon? Var hon skadad? Var hon vilse? Frågorna hopade sig i deras överfulla hjärtan, och lämnade knappt plats över för egen del. Men Mats och Ella var vana. De var föräldrar.
Mats hade efterlyst henne, både på sjukhuset, hotellet och på konsulatet i Bangkok. Dessutom hade de ringt sina släktingar i Sverige och bett dem att efterlysa Robin i tidningarna. Efterlysningslistorna på Internet hade ännu inte tagits i bruk, men Mats hade bett sina föräldrar att även sätta upp henne där när det var möjligt.
Det såg ut som om de skulle få stanna i Bangkok över natten. Mats hade bokat ett rum till sig själv, Ella och Lisa för natten, men familjen planerade att återvända till Khao Lak dagen därpå för att påbörja sökandet.
Dörren öppnades, och Lisa kom ut. Ella for genast upp.
- Vad sa de?
- Jag mår bra.
Mats såg på sin dotter, såg hur hon undvek föräldrarnas oroade blickar. Han förstod att skuldkänslorna tärde på henne, och han ville säga att hon inte skulle känna så, men han visste att orden skulle vara meningslösa. Flickorna hade alltid stått varandra så nära, och alltid tagit hand om varandra, trots det knappa år som skilde dem åt i ålder. De kunde bråka som katt och hund eftersom de var så olika, men de var väldigt beskyddande gentemot varandra.
Så i stället för att säga något lade Mats armen om henne, och tillsammans med Ella lämnade de sjukhuset under tystnad.


Väntan


Anders Hellman klev in genom dörren och drämde igen den efter sig. Med en häftig gest kastade han ifrån sig morgontidningen på soffbordet. Sedan sjönk han ner i soffan och stödde ansiktet i händerna medan han suckade djupt.
- Anders, vad är det?
Anders tittade upp och fick se Malin stå framför honom med ett bekymrat ansiktsuttryck. Han suckade på nytt och reste sig från soffan.
- Det är Mats, sa han dovt. De mår bra, men Robin saknas fortfarande. Jag vet inte vad vi ska göra mer. Vi har ju efterlyst henne överallt. Om någon visste något skulle de väl ha hört av sig vid det här laget?
Malin gick fram till honom där han stod vid fönstret och tittade ut i trädgården.
- Älskling, du vet att det kommer att ta tid. Ingenting fungerar där nere. Robin har klarat sig, ska du se. Hon kommer tillrätta förr eller senare.
- Men hur lång tid kommer det att ta? All denna väntan kommer att ta livet av min bror, och Ella också för den delen. De älskar ju flickorna!
- Du, sa Malin mjukt. Det gör vi också. Du är inte Robins gudfar utan anledning.
Anders tittade bort, kastade en lång blick på sina pojkar som lekte med Tosca ute i trädgården. Han förstod inte hur Mats klarade av det. Om han förlorade sina söner på samma sätt som brorsdottern försvunnit … Han visste inte vad han skulle ta sig till längre.
- Anders, sa Malin och log mot honom. Var är mannen jag gifte mig med? Den starke, kärleksfulle, generöse, underbare mannen jag älskar? Som aldrig ger upp och aldrig låter mig ge upp?
Han stirrade på henne för en sekund, innan han suckade djupt och kramade henne hårt. Det här hade han inte sagt till Malin, men det var inte bara oron för Robin som tärde på honom. Frustrationen och ilskan som genomsyrade honom hade också att göra med UD. Det hade gått tre dagar sedan tsunamin i Asien ägde rum, och svenskarna i de utsatta områdena hade fortfarande inte fått hjälp från Sverige. Regeringen hade enligt honom handlat olämpligt, och kritiken rasade i tidningarna. Han var fullt beredd att flyga ner till Thailand samma dag och skicka hem Mats, Ella och Lisa medan han själv letade efter brorsdottern. Fast det visste han också att brodern inte skulle gå med på. Han skulle inte vilja lämna landet utan sin dotter.


Lisa stod framför anslagstavlan på hotellet och stirrade på efterlysningarna som häftats fast där. Hennes föräldrar hade rotat fram alla bilder på Robin som de hade med sig och tagit med i efterlysningen. Där fanns bilden på Robin på hennes sextonårsdag en månad tidigare, en av bilderna som togs i samband med klassfotot i Robins skola, och en hel bunt andra bilder. De hade satt upp samma efterlysning på massor av ställen utöver sjukhuset, hotellet de bodde på och konsulatet. Det fanns inte mycket mer de kunde göra än att finkamma hela orten, och det var precis det hennes föräldrar gjorde. De hade dessutom fått hjälp från andra turister att leta efter Robin.
Lisa bet sig i läppen medan hon betraktade bilden på sin skrattande syster. Det kändes som om hon skulle sprängas. Om något hade hänt Robin skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv. Hon skulle aldrig vilja förlåta sig själv. För hon visste att det var hennes fel. Hon hade tappat bort sin syster.


Ella kom nedslaget tillbaka till hotellet. De hade varit ute i flera timmar och letat efter Robin, men de hade inte haft någon tur. Det tärde på henne och Mats, och framför allt på Lisa. Hon visste att dottern anklagade sig själv, och hon greps av en intensiv lust att krama flickan och aldrig släppa henne. Sedan Robin försvann hade hon inte velat lämna Lisa utan uppsikt, fastän hon visste att Lisa klarade sig själv. Det var snarare så att hon ville lugna sig själv. En dotter hade försvunnit för henne. Fastän hon inte hade gett upp hoppet om att hitta henne så måste hon inse att chanserna att hitta henne efter tre dagar var små, och de minskade hela tiden. Därför var hon så rädd om Lisa.


Längre nedåt kusten, inte långt från Khao Lak, hade det nygifta paret Frida och Peter Johansson med nöd och näppe undkommit flodvågen. Halv nio den morgonen då flodvågen slog sönder kusten hade de varit ute med sin båt och dykt. Dyklektionerna hade varit Fridas julklapp till Peter, som alltid hade velat lära sig att dyka.
Det var först när de kom tillbaka till fastlandet som de insåg vilken naturkatastrof de hade undkommit. Sedan hade de erbjudits möjligheten att flyga hem till Sverige igen, men de hade båda valt att stanna. De insåg att med så många skadade behövde de platserna på flygen bättre. Dessutom var Frida utbildad sjuksköterska, så hon gjorde allt hon kunde för att hjälpa de som hade skadats i flodvågen.
Den här morgonen, den femte dagen efter katastrofen, hade hon och Peter åkt ut med sin båt. De visste att många hade försvunnit i havet, döda och levande, och eftersom man inte hade åkt ut för att leta efter dem bestämde de sig för att göra det själva. Många lik låg fortfarande kvar på stranden, fast man hade börjat föra bort dem för identifiering. De som inte gick att placera kremerades eller begraves i massgravar av thailändsk militär. Frida visste att hon egentligen skulle hjälpa de som var skadade, men hon ville inte gärna skiljas från Peter.
Just som de åkte omkring med motorbåten fick Frida se någonting avteckna sig mot havsytan. Hon tog genast fram kikaren för att kunna se bättre.
- Frida? sa Peter och gick fram till henne. Ser du något?
Hon höjde handen, och han tystnade. Plötsligt frös hon fast.
- Frida?
- Peter, sa hon som bedövat, titta.
Han tog kikaren ifrån henne och såg åt det håll som Frida tittade.
- Herre Gud! utbrast han, kastade ifrån sig kikaren och gasade.


Robin orkade knappt röra på sig. Hon var till hälften vid medvetande, men hon hade ingen uppfattning om var hon befann sig, eller hur lång tid som hade gått sedan hon förlorade medvetandet. Hon hade en känsla av att mycket lång tid hade passerat medan hon låg medvetslös.
Hon blinkade några gånger för att försöka skärpa sin syn, men allting var suddigt. Det enda hon kände var att tänderna skallrade, och hårstråna reste sig på hennes armar. Vatten skvalpade runt omkring henne. Ligger jag i vattnet? tänkte hon utmattat. Hur hamnade jag här?
Armen hon vilade på värkte fruktansvärt. Hon försökte lyfta på den, men den satt som fastklistrad. Just som hon försökte vända på sig såg hon något i ögonvrån och vred sakta på huvudet.
En motorbåt var på väg rakt mot henne. Ombord stod en kvinna i fören, och en man som styrde båten. Med ens var de framme hos henne, och båten saktade in. Mannen lämnade ratten och böjde sig ner. Med hjälp av kvinnan ombord fick han upp Robin ur vattnet, och de lade varsamt ner henne på däck. Mannen satte sig på knä bredvid henne.
Robin rynkade utmattat pannan. Hon såg att de rörde på läpparna, som om de talade med henne, men av någon anledning kunde hon inte höra något.


Peter och Frida såg på varandra när de märkte att de inte fick något gensvar. Kanske är hon döv, tänkte Frida för en sekund, men hon trodde inte det. Flickan verkade lika förvånad som de själva. När människor var döva kunde de ofta gestikulera att det var så det förhöll sig, men det gjorde inte den här flickan.
- Peter, lyft upp henne. Vi måste ta henne till sjukhus.
Peter lirkade försiktigt in armarna under Saras nacke och knäveck och lyfte smidigt upp henne. Frida tog hastigt av sig sin skjorta och svepte den om henne.


Robin orkade inte längre hålla ögonen öppna. Hon hade märkt att de pratade med henne, men inte hört vad de sa. Sedan blundade hon utmattat, och en del av henne kände att mannen lyfte upp henne och bar iväg med henne. Hon blev insvept i något, men hon orkade inte se efter vad det var. Hon orkade inte göra någonting. Det sista hon upplevde var att hon blev nedlagd på en brits.


Mats slängde uppgivet på luren. Han hade ringt ytterligare ett samtal till sjukhuset, men ingen som matchade beskrivningen de satt ihop på Robins efterlysning hade kommit in som patient. Han stirrade på telefonen, ville att den skulle ringa, ville att någon skulle säga Vi har hittat er dotter. Ni kan hämta henne på …
Mats lutade huvudet i händerna. Han hade knappt sovit på fem dagar, driven av viljan att hitta Robin. Han visste inte hur mycket mer han skulle orka. Dessutom såg han hur Ella och Lisa led, och han ville så gärna finnas där för dem båda. Men han visste att det enda som skulle hjälpa dem var att Robin blev hittad. Det verkade som om han kunde ge dem allt, utom det enda de verkligen behövde.
- Mats?
Mats reagerade knappt. Han orkade helt enkelt inte. Så lade någon handen på hans axel.
- Mats.
Han tittade resignerat upp. Så kom han hastigt på fötter, och blev helt mållös.
Anders såg allvarligt på sin bror, såg honom rakt i ögonen. Det var samma, bestämda, trygga, ärliga blick som Anders alltid hade haft.


I efterhand kunde Mats inte förklara hur det gick till, men när han fick se sin bror fylldes hans hjärta åter med hopp. Anders var där. Anders, som Mats alltid hade kunnat lita på, precis som han fortfarande kunde. Anders var där, och de skulle hitta Robin.


Frida kastade en blick på den främmande flickan som låg stilla i sjukhussängen. Det återkommande pipandet från droppet och de tunga pustarna från respiratorn var det enda som genljöd i rummet. Klockan närmade sig sju på kvällen, och frånsett det ögonblick då flickan varit till hälften vid medvetande då hon blev upphittad i vattnet så hade hon sovit djupt. Frida antog att hon hade varit med om en hel del. Därför hade hon varit noga med att hon inte skulle väckas, utan vakna på egen hand.
På nattduksbordet stod ett glas fyllt med färgglada blommor. De andra sjuksköterskorna följde inte hennes exempel, men det hade varit en princip för Frida att hos varje patient hon träffade ställa en blombukett. Alla hade inte familj eller vänner som hälsade på dem, och hon hade sett hur mycket en sådan enkel gest betydde för dem. Den här flickan var inte identifierad, så hon utgjorde inget undantag.
Frida rättade försiktigt till hennes dropp, och lämnade sedan rummet för att gå en snabb rond. Hon kunde inte förklara varför, men hon ville inte släppa flickan ur sikte längre än nödvändigt. Hon verkade så fruktansvärt ensam …
På väg tillbaka från sin runda tvärstannade Frida. Hon hade ju flera gånger under dagen gått förbi anslagstavlan i sjukhusets entré, och den kryllade av efterlysningar som satts upp av förtvivlade anhöriga. Hon snabbade på sina steg mot entrén, och nådde fram till anslagstavlan. Snabbt letade hon sig igenom efterlysningarna, och plötsligt fick hon se en bild på flickan. Bilden föreställde en flicka i svart polotröja som blåste ut sexton ljus på en tårta.
Det var hon.
Robin Hellman.


Livet


Tillsammans skyndade Mats, Ella, Lisa, Anders och Malin fram i korridoren på det thailändska sjukhuset. Kvinnan som arbetade på sjukhuset hade ringt Mats på hans mobiltelefon. Med andan i halsen hade hon förklarat att Robin återfunnits tidigare på dagen längre nedåt kusten och att hon för närvarande vårdades på sjukhuset i Bangkok. Mats hade skyndat sig att avsluta samtalet och ringa efter en taxi. Sedan hade hela familjen tryckt in sig i bilen och åkt raka vägen till sjukhuset.
Plötsligt nådde de fram till salen. Mats öppnade dörren och klev in, och resten av familjen följde efter honom.


Frida vände sig om när hon hörde dörren öppnas, och såg en lång man med tärt ansikte stå i dörröppningen. Hans mörka hår stod på ända, som om han hade dragit händerna igenom det oräkneliga gånger.
Bredvid honom stod en kvinna med gråa skuggor i ansiktet. Hon hade knappt sovit, det syntes, och hennes händer var ängsligt knäppta.
Bakom de båda stod en ung flicka, i ungefär samma ålder som Robin. Det röda håret stod som en sky kring hennes ansikte, och hennes läppar var ihopknipna. Det såg ut som om hon förberedde sig på en besvikelse. Hennes händer var knutna vid sidorna.
Mannen i dörröppningen tog ett steg fram.
- Herre Gud, mumlade han. Robin …
Frida skyndade sig att kliva åt sidan. Hon ville ge familjen en chans att hämta sig från chocken. Därför backade hon undan från sängen medan de andra skyndade sig fram. Utan att säga något log hon lättat medan hon gick ut och stängde dörren efter sig.


Ella satt på stolen bredvid sängen och betraktade sin dotter. Det hade gått en timme, men hon kunde fortfarande inte riktigt intala sig att Robin var välbehållen. Resten av familjen hade gått för ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Tsunamin

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2006-08-03]   Tsunamin
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6657 [2020-12-05]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×