Våldtagen

4301 visningar
uppladdat: 2006-07-17
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
En militärmönstrad kjol, ett rött linne och svarta spetsunderkläder. Orden ekar i hennes huvud. Som om det skulle göra någon skillnad, tänker hon. Som om det över huvud taget skulle ha någon betydelse. Några meter ifrån henne sitter en man. En man som slingrar sig, och blånekar alla anklagelser. Anklagelser som det gjort så ont att medge, som har krävt så mycket styrka. Nu sitter hon här, med sitt öde och sin framtid överlåten till andra människor att bestämma. Gång på gång hör hon orden som får det att vrida sig i magen på henne. Sexuella övergrepp, våldtäkt. En ilning genom ryggraden, och flickan fryser där hon sitter, iklädd en bylsig tröja och jeans. Håret instoppat i luvan, och blicken nedslagen i bordet där hon formar ord med pekfingret. Det var en junikväll allting hände, men trots att det gått fyra månader minns hon det som om det vore igår. Ordet nej försvinner sakta från bordsytan, och hon fyller på med ett nytt.
”Hon var ju full.” Mannens röst skär genom salen, och lämnar efter sig en iskall tystnad. Någon där framme börjar prata, men flickan lyssnar inte längre. Vill inte höra mer, vill bara försvinna bort. Långt bort, där ondska och lögner ännu inte börjat gro. Men ett sådant ställe existerar inte längre, tänker hon. Hur sant man än talar, blir man inte betrodd, och det är det som gör så ont. En smärta som följer henne vart hon är går, dag som natt. Det var en midsommarkväll och allt hade börjat så bra, så ljust. Hon var den lyckligaste flickan i världen, och än var hon inte medveten om den starka ondskan som kunde vila bakom ett vänligt leende. Ett dolt mörker under en fläckfri yta. Men just då var hon lycklig, då.
Hur kan han förneka? Tänker hon. Han, mannen där framme med ett spelat leende som ingen tycks se igenom. I sina tankar försöker flickan att se sig själv med andras ögon. Vad är det dom ser egentligen? En tjej, sådär en 14-15 år gammal, med sitt ord som enda bevis på vad som skett. Varför sitter hon här? Det är lönlöst. Det är hans ord mot hennes, och han nekar. Men hon vet att han vet. Hon känner hans blickar, hånfulla, liksom söker henne. Han bär en vit skjorta och en kavaj. En sådan där manchesterkavaj som hennes pappa köpte för tre år sedan på rea, som inte är modern längre. Hon brukade reta sin pappa för den, och han låtsades alltid bli lika sårad. Men nu var han borta, det är snart ett år sedan nu, och hon saknar honom väldigt mycket. Så möter hon plötsligt mannens blick, och det slår henne att han kanske också har en familj. Han kanske också har en dotter som han älskar mer än allt annat. Hans mörka hår är en aning rufsigt, och ögonen smalnar av när åklagaren tilltalar honom. Han ser nästan lite nyvaken ut, trött och sliten, men då och då sprider sig ett leende över hans läppar. Han ser ganska alldaglig ut när allt kommer omkring. Precis som en man man möter i trapphuset på morgonen, eller någon man hamnar bakom i kön på konsum. Inte alls likt en våldtäktsman.
Hon stelnar till när hon hör mannens röst. Inte heller den kan jämföras med stämman man förväntar sig höra utav en sådan människa. En len och ljus röst, likt ett barns, men det gör den inte mindre obehaglig. Hon har hört den rösten förut, känner så väl igen den. Trots att hon försökt att förtränga det mesta från den kvällen, förnekat det för både sig själv och andra, klarnar hennes minne avsevärt när hon hör hans röst.
Hon var på väg hem från folkets park efter en underbar kväll som nu hade övergått i en ljum sommarnatt. Skenet från gatlyktorna lyste upp den lilla staden, och ovanför henne lyste tusen och åter tusen stjärnor upp den mörkt lila himlen. Fortfarande bubblade lyckan inom henne, och hon fick lust att springa. Ge utlopp för sina känslor som hon inte riktigt kunde beskriva med ord. Med skorna i vardera handen kände hon kullerstenarna under sina bara fötter, och benen bar henne lättare än någonsin förr. Flickan sprang så länge hon orkade, och lite till, för att sedan stanna och låta blicken svepa över den stjärnbeströdda natthimlen. Långsamt snurrade den runt och runt, högt ovanför hennes utsträckta armar. Runt, runt, allt snabbare. Hon hörde inte regndropparna som börjat smattra mot hustaken, hon kände inte heller glasbiten som långsamt skar ett djups sår under hennes fot, och inte märkte hon det ögonpar som likt ett rovdjurs bevakade henne inifrån skuggorna. Hennes ögon tindrade likt en snöbeklädd äng en iskall vinterdag, och ännu var hon den lyckligaste flickan världen någonsin skådat.
Solen letar sig in i den kvava salen, och plötsligt ser allt så mycket vackrare ut. Så mycket vackrare än vad det egentligen är. Ett par solstrålar lyser upp mannens ansikte, men inuti honom finns ett mörker. Ett mörker som växer för var dag som går, och tillslut kommer det att ta över hans själ. Mannen som reser sig upp från sin stol, borstar av...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Våldtagen

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-07-07

    riktigt bra skrivet,

Källhänvisning

Inactive member [2006-07-17]   Våldtagen
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6625 [2018-12-10]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×