Mobbning

22454 visningar
uppladdat: 2001-05-17
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Mobbning har funnits i alla kulturer och religioner i århundranden (som exempel kan nämnas hinduisternas kastsystem), men det var under 50- och 60-talet som begreppet ”mobbning” skapades. Innan hade man kallat trakasserierna för ”lek”, ”bus” eller på sin höjd ”harmlöst retande”. Under 80-talet insåg man att detta även förekom på arbetsplatser och det var först då som arbetet om och framförallt mot mobbing startade.
Det tog som sagt ganska lång tid innan forskningen kring detta problem kom igång. Anledningen till det, tror man är att tidigare forskade man i huvudsak kring äldre företeelser istället för att arbeta med dagsaktuella samhällsproblem. Detta eftersom man inte hade tillräckligt med pengar för att satsa på ett outforskat och osäkert område. Man visste ju inte om mobbningen verkligen var ett problem eller om det var som man trott förr, bara på lek.

Det är vanligt att folk tror att mobbning är hårda knytnävar och sparkar under skolans lunchraster. Mobbning kan dock också vara systematiska tillmälen, utfrysning eller särbehandling. Dessa tre varianter av mobbning har i alla fall ett gemensamt, de går alla ut på att förnedra, kränka och håna offret under en längre tid. För många barn är mobbning en del av vardagen.
Mobbning kan vara många olika saker. Det intressanta är dock egentligen inte vilken form av mobbning olika personer är utsatta för utan hur man ska bekämpa och förebygga den här sortens trakasserier…Är det möjligt att få mobbningen att sluta eller är vi inne i en ond cirkel där hat föds om och om igen?

Många föräldrar vet inte om att deras barn utsätts för mobbning. Offren vill inte säga något eftersom de då än en gång påminns om att de är utsatta för förnedring. Först blir de förnedrade i och med mobbningen och att de sedan ska behöva ta upp det och gå igenom det en gång till blir ofta för mycket. För att slippa detta struntar många barn i att berätta eller berättar bara för föräldrarna men förbjuder dessa att berätta det vidare till skolan. Vissa mobbare hotar också offren så att de inte ska ”tjalla”.
Om man misstänker att någon är offer för mobbning så finns det tecken man kan gå efter. Dessa tecken kan betyda att personen i fråga är mobbad men det är bara tecken och är därför inte säkra.
Ett tydligt kännetecken är om barnet kommer hem efter skolan med trasiga kläder, förstörda skolböcker eller har ”tappat” bort saker, har blåmärken, inte tar med sig klasskamrater hem efter skolan, visar motvilja mot att gå till skolan, slutar bry sig som skolan och betygen eller börjar stjäla eller be om extra pengar (Detta för att muta mobbaren att upphöra med mobbningen). Men även dålig sömn och dålig aptit, huvudvärk, ont i magen och häftiga humörsvängningar kan bero på mobbing.

Vem blir offer för mobbning?
Det finns två grupper av mobboffer, det passiva och undergivna mobboffret och det provocerande mobboffret. Dessa har olika ”egenskaper” och blir därför mobbade av olika anledningar. Den förstnämnda gruppen är den största, den utgör ca 80-85% av offren. Det är personer som är osäkra, har dåligt självförtroende, är stillsamma och känsliga, har få eller inga vänner alls och har ofta lättare att umgås med vuxna än med jämnåriga. Mobbade pojkar från denna grupp tycker ofta inte om att slåss och är också ofta fysiskt svagare.

Det provocerande offret vill gärna ge igen och hämnas på folk som gjort något offret inte tycker om, de ses ofta som besvärliga, det vill säga klumpiga, rastlösa och okoncentrerade och vissa är hyperaktiva. Allt detta leder till att de inte blir omtyckta av vuxna eller sina jämnåriga. Den provocerande blir därför mobbad av många personer, ibland hela klasser, vilket gör att personen bara vill ha mer hämnd och ”därför” blir mobbad igen och igen.

Vem mobbar?
Större delen av de yngre mobbarna och mobboffren är pojkar. En anledning till att flickor inte lika ofta räknas som mobbare kan vara för att de mobbar på ett annat sätt, ett sätt som för många bara kan verka som oskyldigt skvaller eller fniss. Den otydliga och hårfina gränsen mellan mobbning och icke mobbning gör det svårare att avgöra deras mobbing i undersökningar.
Mobbning kan faktiskt se olika ut beroende på var den sker, när den sker, hur gamla personerna är och vilket kön de har. Utfrysning och förtal är vanligt bland yngre flickor, degradering är vanligast på arbetsplatser, sabotage och fysiskt våld är vanligt bland killar som vill skrämma offret (självklart ser uppdelningen inte alltid ut på detta vis). Att bli utnyttjad, utpressad, förföljd eller skrattad åt är ytterligare exempel på olika sorters mobbing.

All mobbning leder till samma slutpunkt, offret blir förnedrat och självförtroendet blir allt svagare. Upprepas detta länge kommer offrets självförtroendet förr eller senare att brytas ner. Det dåliga självförtroendet kan leda till att vissa börjar skada sig själva, får ätstörningar eller till och med tar, eller funderar på att ta livet av sig. Offren kan också överta mobbarens argument och kan då börja tro att mobbningen är hans/hennes eget fel.

Mobbning leder hur som helst till ett socialt handikapp och mobboffer får ofta men för livet framförallt psykiskt men också fysiskt. Mobbning bland vuxna på arbetsplatser leder ofta till svåra depressioner, ångestsjukdomar och ibland även till självmord.

Mobbarna brukar indelas i två olika grupper beroende på hur de trakasserar den mobbade; den anonyma gruppen, den lojalt samarbetande gruppen och den hårt sammansvetsade gruppen. Den förstnämnda gruppen består av gäng som mobbar någon och där mobbingen pågår på grund av att alla trissar upp varandra att säga eller göra ännu värre hemskheter. I denna mobbning är det framförallt hetsning och grupptyck som ligger till grund för alltihopa. Ett exempel kan vara när mobboffret på sin fritid möter mobbarna och de ropar elaka ord till den utsatte i brist på annan sysselsättning. När ledaren för gänget börjar med att ropa hemskheter vill de andra inte vara sämre och börjar därför också att ropa den ena hemskheten värre än den andra. Vanligtvis söker de bekräftelse av gängets ledare och tror att de kan få det genom att verka tuffa. Denna korta stund när skällsord haglar över den utsatte kanske snabbt glöms av mobbarna men den kommer garanterat sitta kvar som en kniv i den mobbades själ länge, länge.

Den andra gruppen påverkas också mycket av grupptryck men denna gång är det mobboffret som gör något för att mobbarna tycker det. Exempelvis köper offret nya kläder och slänger de gamla han/hon blev mobbad för i hopp om att trakasserierna ska sluta. Dock brukar inte detta hjälpa, plågoandarna finner nämligen nästan alltid något nytt som de kan reta offret för.
Vanligen är mobbaren omedveten om att han/hon faktiskt är en mobbare. Denne kanske inte menar att såra utan tolkar allt som oskyldiga skämt? Detta är dock inte en bortförklaring av dennes skuld eftersom det inte är mobbaren utan mobboffret som ska avgöra om det han/hon utsetts för är mobbing eller ej.

Mobbare är oftast mer aggressiva, har svårare att kontrollera sin ilska och är fysiskt starkare än dess offer. De två förstnämnda beteendena kan bero på många saker, till exempel har vissa föräldrar mer överseende till aggressivt beteende och tolkar mobbing på ett annorlunda sätt. Att ha otydliga och lösa regler för vad ens barn får och inte får göra leder ofta till att mobbaren får svårare att avgöra när denne går för långt. En annan viktig anledning till mobbing mellan barn och mellan ungdomar är att dessa tar efter vad vuxna gör och om vuxna mobbar andra vuxna så är det ju egentligen inte så konstigt att barnen gör likadant.

Det är inte heller ovanligt att mobbarna har haft en dålig uppväxt och tar ut sin ilska över mobboffren istället för att konfrontera den. Många mobbare kan inte hantera sina besvikelser och frustationer på annat sätt än genom mobbning och våld. Genom mobbning får de makt och i och med det också ett bevis på att de faktiskt har ett värde. Detta kan kännas viktigt för dem eftersom deras relationer till föräldrarna ibland inte är så bra.

Ytligt verkar nästan jämt mobbare självsäkra och populära men oftast är de, under den självsäkra ytan, osäkra och söker trygghet. Vanligt är också att mobbaren har några stycken följeslagare som stödjer och hejar på men som själva inte mobbar. Även om de själva inte trakasserar så stödjer de ledaren genom att inte protestera eller säga stopp. Troligtvis vet de också att mobbing är fel, vilket gör att följeslagarna är lika ansvariga till mobbingen som ledaren.

Att mobbaren och dennes följe har skuldkänslor för det de gör brukar de dölja väl genom att skylla ifrån sig på varandra. Att mobbaren verkligen är populär är ofta en lögn. Dennes kamrater är troligen rädda för vad som skulle hända om de sa ifrån och lämnade gruppen.

Man säger att mellan 50-75% utav mobbningen sker i skolan men mobbning före- kommer även i ganska stor utsträckning på arbetsplatser. I skolan sker trakasserierna oftast på undanskymda platser som skolgårdens och korridorernas obevakade delar men även på lektionerna.
Tjejmobbning sker vanligtvis på skolgården och på lektionerna. Trots att lärarna kanske ser vad som händer bryter de inte alltid in eftersom gränsen mellan lite småtjafs och mobbning kan uppfattas så olika. Pojkmobbning däremot sker ofta i skymundan eftersom den oftast är råare och ibland innehåller fysiskt våld.

Vad säger lagen om mobbning?
Att lagen säger en sak, men att personer handlar annorlunda är viktigt att veta när det handlar om mobbing. Våld, trakasserier, olaga hot och ofredande är alla brott som kan lagföras. Men om ingen anmäler brotten, hur ska då mobbarna eller skolorna fällas?
Sedan 1994 är det lag på att alla skolor ska ha en handlingsplan mot mobbning och i grundskolan är det rektorn som är ansvarig för att denna följs.

Juridiskt kan mobbning rubriceras som misshandel, olaga hot och/eller ofredande. Det förstnämnda brottet kan ge fängelse upp till två år, det andra kan ge fängelse upp till ett år eller böter och ofredande kan ge det lägsta straffet som är fängelse i sex månader eller böter.
Straffet mobbaren kan få är olika beroende på dennes ålder. Mobbaren måste vara straffmyndig, det vill säga 15 år eller äldre, för att kunna åtalas och eventuellt fällas. Ju närmare 18 års åldern denne är desto vanligare är det att man väcker åtal.
Är man mellan 15och 18 år kan domstolen välja att istället för kriminalvård överlämna den unge till vård inom socialtjänsten.

Det är en ganska ny samhällsföreteelse att gå till domstol med brott som handlar om mobbning. Detta gör att domstolarna inte riktigt vet hur de ska döma. Ibland leder deras tvivel till att mobbaren går helt fri, vilket kan kännas väldigt förnedrande för offret. Även om detta är resultatet så är det dock inte i onödan eftersom man då visat att man inte tolererar mobbning. Det kan också leda till att mobbaren slutar att mobba. Ibland räcker det med att ”bara” anmäla mobbningen för att få mobbarna att sluta.

Hur kan vi motarbeta mobbning?
Mobbning är ett samhälls- och folkhälsoproblem som måste försvinna för att utvecklingen till en mer enad värld ska kunna gå framåt. Frågan är bara hur vi ska lösa frågan?
Vissa tycker nog att man ska använda sig av samma metod som mobbarna gör mot sina offer. Jag säger att det inte kommer fungera eftersom man då föder nytt hat. För att förinta hatet som leder till mobbning, måste alla samarbeta och tillsammans arbeta med att förebygga trakasserier. Det måste bli självklart för alla att inte acceptera mobbning.
För att kunna genomföra detta måste vi se mobbningen ur båda parters synvinklar. Det är aldrig offrets fel att denne blir mobbad men ofta är familjeförhållandena hos mobbaren dåliga och därför måste vi se till att hjälpa både offret och mobbaren. De vuxna måste hjälpa och stödja den mobbade och dess mobbare eftersom konfliklösningen kan vara mycket jobbig.

Att satsa pengar på att bilda ungdomsgrupper där både mobbare och offer kunde samlas och prata ut vore en början. Det är dock mycket viktigt att dessa grupper leds av i problemet utbildade vuxna. Genom att kommunicera med varandra tror jag att de inblandade lättare skulle förstå varandra och på det sättet kanske kunna hjälpa varandra.

Att arbeta i förebyggande syfte är nödvändigt om man vill förhindra hatet, men man måste också göra andra saker om man vill utplåna mobbning. Om vi kämpar med att undervisa ungdomar om mobbning och visar att vi bryr oss genom att protestera och visa att vi inte accepterar mobbning tror jag att det kan lyckas. Vi måste öka kunskapen om mobbning, engagera lärare, elever och föräldrar i problemet, sätta upp tydliga regler mot mobbning samt ge både stöd och skydd till offret. Det är också, som tidigare nämnts, viktigt att i ett tidigt stadium förebygga mobbning men, om den trots allt startar, upptäcka den så att man kan stoppa hemskheterna innan de utvecklas ännu mer. Om detta inte fungerar måste man tala med alla, inte bara de inblandade, utan också deras föräldrar, klasskamrater och lärare. Detta eftersom alla kan ha sett olika saker och eftersom man genom detta kan gräva sig djupare ner i problemet och försöka lösa det från grunden.

Att börja tidigt, redan på dagis med att vänja barnen vid att arbeta tillsammans med olika personer trots olikheter mellan dem är viktigt. ”Träningen” kommer att leda till att barnen blir vana vid att stöta på olikheter men också lär sig att lösa dessa, se lite djupare på problemet och gå vidare. Man måste uppfostra barnen till att det inte är fel att vara olika och att olikheter faktiskt kan vara positiv eftersom de kan leda till att man kan se saker ur olika synvinklar.
Jag tror att grupparbeten är den enklaste och mest effektiva vägen till detta. Där får barnen prova på att arbeta med andra personer, uppleva skillnader och likheter och eventuellt lösa konflikter. Detta kommer att leda till ytterligare vishet både bland barnen och de vuxna.
Dock är det mycket viktigt att grupparbetena fortsätter även när barnen börjar skolan. För att göra detta möjligt tror jag att dagisfröknarna och lärarna måste kommunicera mera och t.ex. diskutera arbetssätt, lärosätt och olika former av grupparbeten.
I varje skola borde det finnas en antimobbningsgrupp. En grupp som leder gruppsamtal i klasserna, pratar med ensamma elever under skoltid, hjälper till att reda ut konflikter etc. Det bästa vore om det var en elev från varje klass i gruppen, en person som tar arbetet på allvar och som de andra eleverna har förtroende för. Det borde också finnas ett antal lärare med i gruppen som både instruerade de yngre medlemmarna om vad de ska göra men som också deltar aktivt i arbetet...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Mobbning

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2001-05-17]   Mobbning
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=649 [2019-07-19]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×