Hotad

1 röster
3868 visningar
uppladdat: 2006-05-27
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Onsdag 13 april:

Nu är det slut tänkte hon. Hon hörde hans flåsande andetag tätt bakom sig och ökade farten ytterligare. Två kalla händer om hennes axlar tryckte ner henne på marken. Hon slog huvudet i något. Kände gruset mot ansiktet. Hörde det bekanta ljudet när han laddade pistolen. Hon kände pistolmynningen mot nacken och anade hans finger på avtryckaren.
- Du är död din hora, väste han.
Det är så här det känns att dö, tänkte hon. Skräcken försvann för ett ögonblick och tankarna klarnade. Hon tänkte på vad lite man egentligen kan förutse. Vem hade kunnat ana att det skulle bli just så här?
Marken var blöt efter nattens regn och vattnet pressade sig igenom hennes kläder. Plötsligt försvann pistolmynningen från hennes nacke och han reste sig upp.
- Du ligger still, annars dör du, skrek han.
Han backade några steg och höjde pistolen igen. Ett skott sedan blev allt svart.

Emma stod utanför Konsum och knappade för tredje gången in Nadijas telefonnummer på mobilen när hon såg sin storasyster komma cyklande ner för backen.
- Tjena tjejen, vad pysslar du med då?, frågade Johanna glatt.
- Jag försöker ringa Nadija, hon har alltid mobilen med sig men nu svarar hon inte, suckade Emma.
- Hon kanske glömde den hemma, föreslog Johanna och log vänligt mot sin lillasyster.
- Hon hade mobilen i skolan. Jag vet att hon inte skulle hem efter skolan idag.
Emma såg på Johanna. Hon brukade aldrig vara så här glad och framåt efter en arbetsdag (förresten hade hon kanske inte ens jobbat idag) men nu såg hon ut som självaste solen.
- Vad är det med dig egentligen? Undrade Emma. Du brukar inte ens le efter en arbetsdag.
- Jag har blivit befordrad, sa Johanna med ett ännu bredare leende. Jag ska leda en jättetung utredning i Stockholm. Det är ett dubbelmord på en 11-årig pojke och hans farmor eller något sådant.
- Yeah, det lät ju verkligen upplyftande.
- Åh, var inte så stel Emma. Det är självklart inte utredningen som är rolig utan att jag fått förtroendet. Jörgen tyckte att jag skötte mig så bra i förra utredningen att han la över den här på mig.
- Mhm, vem är Jörgen?
- Min chef vet du väl?
- Aha.
- Upp med hakan Emma, det är klart att det inte har hänt Nadija något. Johanna tog tag om axlarna på sin syster och drog henne till sig.
- Det är inte alls klart, snyftade Emma och försökte slita sig loss. Hassan är farligare än någonsin. Han slår ihjäl henne snart, om han inte redan har gjort det.
- Vad menar du? sa Johanna och släppte sin syster.
- Du vet vad jag menar, väste Emma och torkade tårarna. Nadija var tillsammans med Hassan, men hon blev tillsammans med en annan innan hon gjorde slut med honom. Hassan blev galen och tycker att hon har vanärat hans familj, eller vad det nu heter. I hans kultur är det förenat med hedersmord. Han kan göra vad som helst. Han kommer döda henne.
- Jag ska ta tag i det där, lovade Johanna. Nadija ska inte dö.

Nadija vaknade upp i ett svagt upplyst rum med vita kala väggar. Hon var yr och kände en outhärdlig smärta i ena ljumsken. Det stod en vitklädd kvinna bredvid sängen och log mot henne, hon såg riktigt snäll ut.
- God morgon på dig, sa kvinnan, Jag heter Karin och är sjuksköterska här.
- Vad hände? Frågade Nadija.
- Jag vet inte riktigt, sa Karin. Det var en man som hittade dig i skogen. Du har fått ett skott genom ljumsken och höften, men det har vi fixat till nu. Jag har ringt dina föräldrar också. De kommer hit. Kommer du ihåg över huvudtaget någonting av vad som hände?
Nadija skakade på huvudet.
- Jag var ute i skogen och gick, sa Nadija snabbt. Det var nog en älgjägare som siktade galet eller något.
- Nadija, sa Karin försiktigt och satte sig bredvid henne på sängen. Jag ser på dig att du vet vad som hände. Om du berättar det för mig så kan jag försöka hjälpa dig.
Nadija började gråta
- Jag minns inte mycket, sa hon lågt. Jag skulle gå hem till min bror direkt efter skolan. När jag gick där kom min gamla pojkvän körande i sin bil, han tvingade in mig och körde ut i skogen. Jag lyckades slita mig och springa iväg men han kom ikapp mig och tryckte ner mig på marken, sen är resten svart.
Hon började gråta och Karin strök henne över pannan.
- Har du ont?
Nadija nickade försiktigt innan hon åter somnade.

Emma gick sakta hemåt. Hon gick förbi den stora tegelvillan där Nadija bodde och funderade ett tag på att gå in och se om hon var hemma ändå. Hon såg upp mot Nadijas fönster, mörkt som i resten av huset. Hon vandrade vidare. Förbi Statoil-macken och Perzzons Pizzeria, förbi lekparken och Jöns Bildelar. Plötsligt ringde hennes mobiltelefon. Bara det är Nadija, tänkte hon och slet upp telefonen.
- Hallå?
- Hejsan, är du Emma? Sa en kvinnoröst i andra änden.
Emma kände besvikelsen skölja över henne.
- Ja, svarade hon.
- Jag heter Karin, sa kvinnan. Jag jobbar på Södersjukhuset i Stockholm. Vi har fått in en tjej som heter Nadija här, hon önskar att du ville komma hit, men det kanske blir lite svårt så jag tänkte att jag ringer och…
- VAD HAR HÄNT? Skrek Emma
- Det är inte så jättealvarligt. Hon blev skjuten i…
- Den jäveln, Jag ska försöka komma.
Emma ökade på stegen. När hon kom över backkrönet och såg den faluröda villan som alltid varit hennes hem började hon nästan springa. Hon klev in i den ljusa hallen med ljusblå väggar och mörkt trägolv. Hennes mamma hade nog städat.
- MAMMA!!, skrek hon det högsta hon kunde.
Eva Hellström klev ut i hallen och betraktade sin dotter med förundrad blick.
- Hej gumman, sa hon.
- Kör mig till Södersjukhuset, bad Emma
- Men lilla älskling, är du skadad?
- Nej, nej, nej, Inte jag men Nadija, hon ville att jag skulle komma dit.
- Vad har hänt då?
- Spelar roll?, Vi måste åka NU.
- Men Emma, du vet ju att pappa har bilen till Göteborg idag.
- Helvete.
Emma tog sin mobiltelefon och sprang ut igen.

Johanna stånkade upp för den sista backen. Vilken jävla motvind, tänkte hon. Hon visste precis vad hon skulle göra när hon kom hem - ta det lugnt. Sambon Jimmy hade åkt med sonen Linus till badhuset så hon skulle ha några timmar för sig själv. Hon satte nyckeln i låset, vred om och öppnade dörren. Hon dumpade väskan på hallgolvet och gick direkt in och slängde sig på soffan. Hon tänkte på jobbet hon hade åtagit sig. Kommer jag klara av en så stor utredning? frågade hon sig. Hon startade TV: n och började tanklöst zappa mellan kanalerna. Hon passerade diverse Såpor och Talkshows och fastnade tillslut på Animal Planet där man visade ett naturprogram om tigrar. Det var Johannas favoritdjur sedan hon var liten då hennes föräldrar tagit med henne till en djurpark där de hade vita tigrar. Hon låg där och halvsov, TV-bilden flöt ihop med hennes tankar och blev till en enda röra i hennes huvud. Hon vaknade till med ett ryck när hennes jobbarmobil började ringa. Inte ännu mera jobb, tänkte hon, jag har helg nu.
- Johanna Hellström, polisen i…
Längre än så hann hon inte innan hon hörde sin lillasysters hysteriska stämma i andra änden.
- Hej, det är Emma!
- Jag hör väl det, varför ringer du på den här telefonen?
- Tror du inte att jag har försökt på alla jävla telefoner, men du svarar ju inte på någon annan, väste Emma
- Har du ringt hem hit? Johanna tittade på klockan och noterade snabbt att hon hade varit hemma i tre timmar redan.
- Ja, tre gånger, jag gissar att du sov. Har du tid att lyssna på mig nu?
- Visst. Vad är det?, svarade Johanna trött
- Du måste skjutsa mig till Södersjukhuset, sa Emma snabbt
- Varför då? Är du skadad?
- Åh, du är ju precis lika dum som mamma. Fattar du inte att han nästan har dödat Nadija?
- Hassan?
- Ja, det ringde en tant från sjukhuset till mig och sa att Nadija ville att jag skulle komma.
- För tillfället har jag ingen bil men…
- Är det inte jävligt märkvärdigt att alla människor måste låna ut sina bilar precis idag? Emma började nästan gråta.
- Emma, Eftersom Jimmy var ledig idag så tog han Linus med sig till badhuset. De har varit borta sedan i förmiddags så de kommer nog hem när som helst. Jag ringer dig när de kommer hem så åker vi då.
- Det måste gå jättefort, snyftade Emma.

Nadija låg och stirrade i taket. Tänk att tre timmar kan kännas som tre år. Hon ville prata med någon, helst med Emma, absolut inte med sina föräldrar. De skulle ju komma, om inte hennes mamma blivit inlagd för psykiska besvär, vilket inträffade ca en gång i månaden nu för tiden. Hon skulle väl bli tvungen att prata med dem till slut. Hon kände sig instängd, instängd i detta lilla rum, men framför allt instängd i sig själv. Hon ville bort, bort från smärtan som just nu brände i hennes höft. Hon ville bort från Hassan som en dag skulle döda henne, det visste hon, frågan var bara när.
Nadija tänkte ofta på tiden då hon bodde i Ryssland. Hon längtade absolut inte tillbaka dit. Nadija flyttade till Sverige med sin familj när hon var 9 år gammal. I Ryssland bodde hon och hennes familj, som då var sju personer i ett rum på lite drygt 20 m2. De hade nästan inga pengar. Hennes pappa, Oleg jobbade som ”taxichaufför” och körde cykeltaxi. Hennes mamma, Yelena hade inget jobb alls, utan var hemma och tog hand om barnen. Hennes äldsta syster, Irina sålde sig till en bordell i Moskva för att få pengar, som hon mest lade på droger och lim för att dämpa smärtan. Irina dog av förgiftning, bara 19 år gammal. När Irina dog blev Nadijas näst äldsta syster, Leila, då 16 år, apatisk. Leila hade sett upp till Irina i alla år så när hon dog rasade hennes lilla trånga värld samman. Leila lade sig på sängen och slöt sig i sig själv. Hon åt ingenting och gick inte på toaletten. Hon rörde sig inte överhuvudtaget. Oleg insåg allvaret i situationen. Leila måste till ett land där hon kan få hjälp som inte går att uppringa i Ryssland. Dessutom var även Yelena och Nadijas storebror Jaroslav, då 14 år, på väg in i apatiskt tillstånd och Nadija och hennes lillebror Alexandr mådde psykiskt väldigt dåligt. Oleg tog sin familj till Sverige. Leila lades in på intensivvårdsavdelningen men hennes liv gick inte att rädda. Idag lever alltså Nadija med sin mamma och pappa och lillebror Alexander. Jaroslav har flyttat hemifrån och bor bara några hus ifrån familjen. Det var Jaroslav som Nadija skulle besöka när Hassan sköt henne.
Nadija låg försjunken i sina tankar. Hon kände sig plötsligt iakttagen, hon tittade upp men var ensam i rummet. Det var jobbigt att bara ligga stilla. Karin hade sagt att hon helst skulle ligga stilla, men hon fick gå upp och röra sig lite om det inte gjorde för ont. Hon reste sig försiktigt upp. Smärtan gjorde henne yr. Hon tog några stapplande steg mot fönstret. Höll på att svimma mitt på golvet. Hon tog sig i alla fall fram till fönstret till slut. Hon blickade ner och synen gav henne panik. Där nedanför stod Hassan med ett plakat. När han märkte att hon såg honom vände han det mot henne. ”JAG HAR SÅN JÄVLA KOLL PÅ DIG, DU KOMMER INTE UNDAN”, stod det med stora röda bokstäver, kanske skrivet med Nadijas eget blod. Hon blev rädd. Det är inte konstigt att du vet att jag är här, tänkte hon. Det är ju ditt fel. Nadija fick en ännu grövre känsla av panik. Hon måste bort härifrån.

Emma väntade på Johannas samtal i en halvtimme. Varje sekund kändes som en minut, varje minut som en timme. Hon vankade av och an, ville inte gå hem. Hon tittade på mobilen många gånger i minuten och när Johanna väl ringde svarade hon på första signalen.
- Ja?
- Jag kommer nu, sa Johanna hurtigt. Var är du någonstans?
- Inte lite sega de var, suckade Emma. Jag står utanför Statoil-macken.
- Bra, ses om någon minut då.
Johanna och Emma åkte under tystnad till Södersjukhuset. Emma tänkte på Nadija. De hade vart bästa kompisar sedan Nadija kom till Sverige, för sju år sedan. Då kunde hon inte ett ord svenska och nu pratade hon nästan flytande. Varför skulle just hon träffa fel kille? Hon är värd ett mycket bättre öde än såhär.
Johanna släppte av Emma vid huvudentrén.
- Ring när du vill ha skjuts tillbaka då, sa Johanna
- Vart ska du då? frågade Emma
- Jag åker in till stan och kollar lite.
- Jaha. Okej, hej då, då.
Emma gick med raska steg genom den stora ljusa huvudentrén. På ena sidan fanns ett café, ”Hurtbullen” hette det. Där satt några äldre och fikade. Alla hade antingen gröna eller blå mjukisdressar på sig. Flotta kläder man får när man blir inlagd, tänkte Emma. Längs den andra väggen stod en del rullstolar uppradade, ”att hyra” stod det på en stor skylt. Emma passerade en reception.
- Jag ska hälsa på Nadija Lomanova, sa hon till receptionisten.
- Det är inte besökstid nu, svarade receptionisten vresigt.
- Men hallå, kom igen, det var faktiskt en sjuksköterska som ringde mig och…
- Du kan väl ändå hålla dig till den angivna besökstiden
- Åååh, när är den då?
- 13-19 på vardagar och 14-18 på helger och helgdagar. Det står ett stort anslag alldeles innanför dörren, om du kan läsa förstås.
Emma suckade djupt och tittade på klockan - kvart över sju. Kan man ha mer otur. Du ska inte få förstöra för mig, tänkte Emma. Jag kan hitta Nadija själv. Hon gick vidare och kom snart fram till hissarna. Hon läste på en lapp vilka avdelningar som fanns på de olika våningarna. Kan de ha lagt in henne på barnavdelningen? frågade sig Emma, hon är ju i alla fall 16. De har säkert gjort det. Hon klev in i en hiss och åkte upp till 7:e våningen där barnavdelningen låg. Direkt utanför hissen märkte Emma att det var en barnanpassad avdelning. På väggarna hade man målat djur i olika storlek och färg och ovanför en dubbeldörr satt en stor banderoll med ”barnavdelningen” skrivet i runda bokstäver. Något säger mig att Nadija inte riktigt passar in här, tänkte Emma, men jag kanske kan få information av någon lite vänligare person i alla fall. Innanför dubbeldörrarna fanns ännu en reception. I den satt en mörkhårig lite äldre kvinna med glasögon.
- Hej, sa kvinnan vänligt.
- Eeh, hej jag skulle vilja veta var Nadija Lomanova finns, sa Emma försiktigt.
- Nämen, är det du som är Emma?
- Öh, ja.
- Jag heter Karin, det var jag som ringde till dig. Nadija ligger i sal 32b, det är alldeles här borta, jag följer med dig.
- Tack, sa Emma lågt.
Karin ropade ut en annan kvinna i receptionen och följde sedan med Emma in på avdelningen. De passerade en lång korridor innan de slutligen kom till rätt sal.
- Här är det, sa Karin vänligt. Jag ger er en halvtimme tillsammans sen måste Nadija få vara ensam igen. Jag kommer tillbaka och hämtar dig då.
- Okej, tack så mycket.
Emma knackade försiktigt på dörren innan hon klev in i rummet. Nadija var inte där.

Nadija satt på vägbanan med benen i diket och lutade huvudet mot knäna. Hon hade tagit sig max 300 meter från sjukhuset. Smärtan i höften gjorde henne yr, gatan gungade och hon vinglade framåt när hon försökte gå. Hon märkte inte kylan och vätan där hon satt, hon skulle bara vila lite, sedan skulle hon gå vidare. En bil kom över backkrönet, saktade in när den passerade och hon kände blickarna i ryggen. Här kunde hon inte sitta. Så här nära sjukhuset skulle han snart hitta henne. Hon ställde sig upp, för en sekund svartnade det för hennes ögon. Vart skulle hon ta vägen?

Hassan satt kvar i buskarna alldeles under Nadijas rum, det var i och för sig på sjunde våningen men han hade perfekt uppsikt. Han visste att hon skulle försöka rymma, hon var så dum. Hon var skadeskjuten och olovligt korkad. Fattade hon inte att han visste precis vart hon tänkte gå och att han lätt skulle hinna ifatt henne. Ha, nu gick hon. Han såg en skuggestalt som öppnade dörren och gick ut. Jag visste det, tänkte han. Nu gällde det att vara smart. Han slängde sitt plakat och började springa runt det stora huset, mot huvudentrén.

Johanna vandrade omkring på stan. Tanklös shopping var det bästa hon visste. Hon älskade att bara helt fritt kunna gå och titta på det hon ville i det tempo hon ville. Var Linus med så blev det bara att de tittade på leksaker, leksaker, leksaker och kanske också lite leksaker. Hade hon Jimmy med sig så ville han titta på bilar och bildelar eller trädgårdsmaskiner. Hon själv däremot tog klädaffärerna med storm. Hon gillade också att gå i designaffärer. Hon var just inne på Vero Moda och provade ett par jättesnygga jeans när telefonen ringde. Redan, tänkte Johanna och började gräva i handväskan efter mobilen.
- Ja?
- HON ÄR INTE KVAR!!!, skrek Emma hysteriskt i andra änden
- Vad säger du?, frågade Johanna lugnt
- Du måste komma nu Johanna, vi måste leta på henne, han har säkert dödat henne redan.
- Ta det lugnt Emma, Jag kommer.

Hemma hos Oleg Lomanovs familj rådde i nuläget fullständig hysteri. De hade redan förstått att de inom kort skulle förlora även sin tredje och sista dotter, om inte svenska staten hade planer på att göra något. I och för sig tyckte Oleg att Nadija hade gjort fel som lämnat Hassan, så gör inte en ordentlig flicka, tyckte han. Han tyckte att den man en gång älskat ska man alltid älska, vad som än händer. I annat fall fick man stå sitt kast och ta emot hämnden. Han hade ju trots allt redan förlorat två döttrar, och han ville givetvis inget hellre än att ha den tredje dottern kvar. Yelena Lomanova hade lagts in på sjukhus för grova psykiska besvär. Skulle Nadija dö skulle hon garanterat bli apatisk igen och då var chansen liten att hennes liv skulle gå att rädda.

Emma stod utanför huvudentrén och tittade på klockan. Nu var det tio minuter sedan hon ringde, Johanna var otroligt seg idag. Poliser ska väl kunna vara snabbt på plats, sa hon för sig själv och sparkade till en sten. Plötsligt tutade någon bakom henne, hon vände sig blixtsnabbt om och såg Johannas lilla fula vita bil bakom sig. Hon rusade in och smällde igen dörren.
- KÖR, ropade hon.
- Ta det lugnt Emma, sa Johanna långsamt. Vi måste lägga upp en plan här.
- Vaddå plan?, det är väl bara att leta.
- Det är väl ingen mening att irra omkring som yra höns? Vart skulle du gissa att hon gått?
- Jag vet inte, suckade Emma. Ner längs den här gatan kanske.
- Jag tror inte att hon går efter vägen, där kan han ju hitta henne hur lätt som helst. Gissningsvis sitter hon i skogen någonstans.
- Vad brukar man göra då? Du som är inne i branschen menar jag.
- Emma, i mina utredningar är offren redan döda, och det är förövarna vi letar efter. Det här är inte min bransch, låt oss i alla fall hoppas att Nadija är i livet.
- Snart har du garanterat ett mordfall till att lösa, sa Emma snyftande.

Nadija tog några steg till, stannade och tog några steg igen. I det här tempot skulle det ta flera dagar att komma hem. Hon behövde hjälp men hon vågade absolut inte gå in någonstans. Mobilen hade blivit kvar i skogen och några pengar hade hon inte heller. Kommer jag bara till en busshållplats där bussarna går ofta kan jag kliva på en och hoppas på att få åka gratis, tänkte hon.
Hon såg lyset från en bil ute på vägen och vände sig snabbt om. Bara det inte är han tänkte hon. Det var en vit liten bil som åkte extremt långsamt, som om den spanade efter något. Det är säkert han, tänkte hon, han har aldrig haft en sådan bil men han kan ha stulit den var som helst. När bilen kom närmare såg hon registreringsskylten, HEJ 333. Hon kände igen den, Det var Emmas syrras bil. Hon blev överlycklig och glömde smärtan för ett ögonblick, måste snabbt ut på vägen. Hon stapplade fram, det kändes som om varje steg tog en evighet. Hon tog sig ut på vägen och började vinka allt vad hon kunde.

- STANNA, skrek Emma efter att av en slump tittat i backspegeln.
- Vad är det? Johanna tvärnitade blixtsnabbt.
- Där är hon ju!
Johanna tittade snabbt i backspegeln och såg en mörk gestalt som stod bredvid vägen med en hand i luften. Hon backade tillbaka en bit för att se om det verkligen var Nadija. Det var det.
- Nu får du inte fråga ut henne, sa Johanna till Emma. Hon måste få berätta i sin takt.
Emma öppnade bildörren och Nadija klev långsamt in. Emma kramade om henne, ingen behövde säga något, båda visste.

Lördag 16 april:

Nadija höll på att bli tokig. Hon hade blivit rejält förkyld efter sina utevistelser i regnet, och smärtan i ljumsken ville inte ge sig. Efter fyra dagars sängliggande kunde hon äntligen stå på benen igen, men vad hjälpte det när Hassan hotade att döda henne så fort hon gick utanför dörren? Han skickade SMS flera gånger om dagen och berättade hur väl han planerat allting. Hennes enda chans att överleva fysiskt var att stanna inomhus, men psykiskt hade hon inte mycket kvar. Skulle inte han döda henne snart så skulle hon göra det själv. Hon orkade inte längre. Hon behövde prata med någon, men med vem? Med Emma såklart, men hon ville absolut inte att Hassan skulle blanda in henne i det här. Hon ville gå ut, ville gå med Emma och prata om ingenting, så som de alltid gjorde förut. Hon behövde luft, hon skulle kvävas i sina egna tankar och sitt eget hat om hon inte fick komma ut och skingra tankarna.

- Hallå?
- Hej, det är Nadija.
Emma fick nästan panik när Nadija ringde. Nu har det hänt något, tänkte hon.
- Hur är det? Frågade Emma försiktigt
- Han hotar mig, sa Nadija tyst, han dödar mig så fort jag går ut.
Emma var så arg att hon kunde spricka, hon var arg på Hassan för att han var som han var, så totalt tanklös och urblåst, men det fanns egentligen inte mycket att göra åt det, efter som man gör sådant här i hans kultur. Den hon var mest arg och besviken på var Johanna, hennes egen syster. Varför kunde hon inte se till att någon burade in honom eller skickade tillbaka honom till Pakistan, eller var han nu kom ifrån? Hon var ju trots allt polis. ”Jag kan inte göra det” hade Johanna sagt, ”jag får inte ta in vem som helst utan motiv” Vadå utan motiv? Var det inte tillräckligt att han hotar att döda henne? Offren måste tydligen redan vara döda innan de reagerar på den där polisstationen.
- Vill du att jag kommer över? Frågade Emma
- Ja, sa Nadija tyst, jag vill gå ut, jag kvävs här inne.
- Det får du inte göra Nadija!
- Emma, här inne dör jag i alla fall tillslut. Hela familjen är helt nerkörd. Mamma är inlagd, pappa sitter på en stol i köket med telefonen i knät och glor in i väggen, Alexandr sitter framför sin dator 24 timmar om dygnet och Jaroslav har åkt utomlands med sin tjej för att slippa allting.
- Säg inte så där Nadija.
- Kan du inte bara följa med mig ut lite? Han vågar förhoppningsvis inte göra något när du är med, och gör han det så har han väl äntligen fått som han vill.
- Sluta, snyftade Emma, jag kommer, självklart.
Emma slängde på luren och gick långsamt ut i köket. Där fann hon sin pappa sittandes på en stol läsandes en tidning, med en kopp kaffe i den andra handen. Östen Hellström tittade förvånat upp när han konstaterat att han inte var själv i köket.
- Tjenare, sa han, hur är det med dig då?
- Åt helvete, sa Emma och öppnade kylskåpsdörren för att hitta något drickbart.
- Jaså, varför det då? Går det inte bra i skolan?
- Skolan? Det är väl det minsta problemet just nu.
- Jaså, vad är det då?
- Ja, var ska jag börja? Min bästa kompis är mordhotad och min kära syster som kallar sig polis gör inte ett skit.
- Mordhotad?
- Pappa, är du född igår eller?
Emma drack ur det sista ur sin läsk och gick sedan med raska steg ut i hallen, snörde på sig skorna, gick ut genom dörren och slog igen den med en smäll som fick fönsterrutorna att skaka.

Emma och Nadija stod i tio minuter i Nadijas hall och blickade ut mot gatan. Det såg ut som vanligt, några enstaka bilar passerade, folk gick förbi med och utan hundar, Det enda som förbryllade Nadija var en ljusblå bil som stod parkerade på datumparkeringen på andra sidan gatan. Det fanns egentligen inget som sa att det var just Hassans bil, men han kunde trots allt ha precis vilken bil som helst, han tog den bil han fick tag i och det varierade från Mercedes till skrotbil. Behövde han en bil så tog han den, sen kunde han dumpa den i första bästa skogsdunge, och det konstiga var att ingen någonsin misstänkte honom för någonting. Den ljusblåa bilen var tom, så de vågade sig till slut ut. Vilken befrielse, tänkte Nadija och andades in den friska luften. De gick långsamt längs vägen ner mot Statoil-macken, Nadija var inte riktigt bra i ljumsken än så hon gick inte så fort.

Väl framme på Statoil ville Emma bjuda Nadija på glass, bara för att hon skulle få i sig något, hon hade inte ätit på fyra dagar. När de kom ut från macken upptäckte Emma en exakt likadan ljusblå bil som stått parkerad utanför Nadijas hus. Hon visste inte om den stått där när de kom eller om den kommit dit nu, dessutom satt det en tjej i passagerarsätet så det kunde inte vara Hassan, väl? Emma vågade inte säga något till Nadija som gick och pratade på som vanligt, hon ville inte ge henne panik i onödan, nog för att Emma kände den paniken ganska bra själv. De tänkte fortsätta gå en bit till, Nadija vägrade gå hem och Emma vägrade att lämna henne, men såg hon en ljusblå bil igen så tänkte hon släpa hem Nadija.
- Fan, vad härligt det är att vara ute igen, sa Nadija lyriskt
- Mmm, svarade Emma, och tittade nervöst på den ljusblå bilen.
Tjejen i passagerarsätet satt och pillade på något hon hade i knät och märkte därför inte hur iakttagen hon var. Emma tyckte att det var konstigt att bilen saknade förare, ingen höll på att tanka den eller något, och ingen hade kommit in på macken efter dem. Det enda som rörde sig i Emmas huvud var att hon måste skydda Nadija och hon kände sig ständigt iakttagen.
- Vad är det med dig?, frågade Nadija. Du ser så nervös ut.
- Det borde du också vara. Fattar du hur farligt det här är för dig?
- Jo, du har rätt, vi borde nog gå hem.

Emma hörde motorljudet och vände sig reflexmässigt om. Hon upptäckte till sin fasa att den ljusblå bilen kom körande i hög hastighet på fel sida av vägen. Den närmade sig dem med blixtens hastighet och kanske tio meter ifrån dem körde den upp på cykelbanan. Emma kände paniken, varje sekund kändes som en evighet. Hon kastade sig åt sidan och knuffade till Nadija som gick och pratade med sin bror i mobiltelefon. Nadija vände sig om, i samma sekund kom smällen. Emma hann undan, men Nadija blev påkörd. Den ljusblå bilen backade någon meter och körde sedan bort i ilfart. Emma såg tjejen i passagerarsätet men föraren förblev osedd.
- NEEEEEEEJ, skrek Emma och sprang fram till Nadija.
Hon låg orörlig mitt på cykelbanan och blödde kraftigt från ett sår i huvudet. Emma skyndade sig att ta fram sin mobiltelefon för att ringa ambulansen, som var snabbt på plats. Emma ville följa med men ambulanspersonalen avrådde henne. Efter någon minut kom även polisen, Johanna var med.
- Det är ditt fel, skrek Emma så fort hon såg sin syster.
- Ta det lugnt nu Emma, sa Johanna.
- Du sa att du skulle ta tag i det, snyftade Emma. Det är ditt fel allting.
Johanna kramade om Emma i någon minut.
- Kan du berätta vad som hände?
Emma skakade på huvudet.
- Du är det enda vittnet till det här, Emma. Du måste orka berätta precis allting för oss om det här.
- Varför är du här över huvud taget? Är det för att ni tror att Nadija redan är död?
- Nej nej, inte alls. Det var jag som hade jour, då får man åka på allting.

De följande timmarna gick Emma omkring som en vandrande zombie. Nadija fick inte dö, de måste ha någon mirakelmedicin på sjukhuset som kan rädda henne. Tre timmar senare kom till slut meddelandet som Emma befarade, Nadija hade fått så svåra inre skador att hennes liv inte gick att rädda. Emmas värld rasade samman, hon lade sig på sängen och grät hejdlöst resten av dagen, och natten och även nästa dag. Johanna försökte trösta henne när hon var ledig, men hon fick mest utskällningar och anklagelser så fort hon öppnade munnen. Både Eva och Östen försökte trösta henne så gott de kunde men Emma var otröstlig.

Måndag 18 april

Högste polischef Jörgen Dahlbäck klev med bestämda steg in i fikarummet där hans arbetslag tagit sig en välbehövlig paus.
- Vi har ett nytt fall, sa han med sin låga basröst.
- Vi vet, sa Johanna lågt.
- 16-åriga Nadija Lomanova, rysk invandrarflicka, brutalt ihjälkörd i lördags eftermiddag, fortsatte Jörgen som inte tagit någon notis.
En av Johannas kollegor, Mats Westlund, satt trött och fingrade på en penna.
- Vissa av oss var där, suckade han. Ingen rolig historia.
- Jag vill att du Hellström, ska leda den här utredningen.
Jörgen pekade med hela handen på Johanna som satt med huvudet nerböjt.
- Hur blir det med utredningen i Stockholm då?, frågade Johanna
- Får vi lokala fall går de alltid före, vet du väl?
- Jag är inte helt säker på att jag klarar det här, sa Johanna.
- Det gick ju jättebra förra gången, med styckmorden du vet? Det här kan ju inte vara värre.
- Saken är den att den här utredningen gäller min lillasysters bästa kompis, jag stod Nadija ganska nära.
- Om du ska vara med i utredningar på den här nivån Hellström, måste du lära dig att skilja på jobb och privatliv. Offret är ett offer som alla andra, du får sörja när utredningen är klar, förstått?
- Mmm.
Johanna såg ner i bordet, kände allas blickar i ryggen.
- Tar du den?
- Ja.
- Då så, tack för mig.
Jörgen steg ut ur rummet.
- Har vi någon misstänkt?, frågade Mats
- Ja, suckade Johanna. Vi har en grovt misstänkt.
- Du får börja med att ta in och förhöra vittnet, sa en annan kollega.
- Jag vet, det här känns helt sjukt, jag ska förhöra min egen lillasyster.
- Vittne som vittne.
- Jag tror det underlättar för både henne och mig om jag håller förhöret hemma.

- Jag är inget jävla psykfall, protesterade Emma.
- Men lilla gumman, sa hennes mamma mjukt, du har legat sådär i två dagar nu, du måste få prata med någon.
Emma kände sig kränkt av att hennes mamma bokat tid hos en psykolog åt henne. Hon ville inte låta en okänd tant ta del av det här och försöka skrynkla till hennes hjärna mer än vad den redan var.
- Du har i vilket fall som helst fått tid i morgon kl. 13.00.
- Jag tänker inte gå dit.
- Jo då, det tänker du säkert, om du får fundera en stund.
Eva gick ut ur Emmas rum och stängde försiktigt dörren.

Johanna fick fullständigt dra ur Emma orden om vad som hade hänt. Emma satt mest och glodde in i väggen.
- Emma, jag vet att både du och jag misstänker att det var Hassan, eller hur? Om du berättar för mig nu vad du vet så kan vi sätta dit honom fortare.
- Spelar roll?
- Ja, det gör det väl?
- Nä, Nadija kommer ju i alla fall inte tillbaka.
- Tycker du inte att han ska få sitt straff då?
- Det spelar liksom ingen större roll i efterhand, du skulle ha sett till att bura in honom tidigare.
- Men Emma, man kan ju inte bara plocka in någon hur som helst. Vad skulle vi ha satt dit honom för?
- Ska du föreställa polis Johanna? Är inte mordhot, mordförsök och en massa bilstölder nog för att man ska bli inplockad?
- Berätta vad du vet nu!
- Ta dig någonstans Johanna, jag tycker allt det här är ert fel. Nadija fick ju ingen hjälp över huvudtaget.
- Snälla Emma, berätta nu.
Emma satt tyst ett tag, tvekade om hon skulle säga något.
- Det var en ljusblå bil, sa hon till slut, med skumt registreringsnummer. Den stod parkerad utanför Nadijas hus först, sen förföljde den oss ner till Statoil och när vi gick tillbaka körde den upp på cykelbanan och…
Emma började gråta, hon blev förvånad själv att hon inte gjort det tidigare.
- Vet du vad det var för bil?
- En sån som Morfar har, snyftade Emma, fast hans är väl röd?
Johanna antecknade allting som Emma sade i sitt block.
- Såg du någon som satt i?
- Det satt en långhårig tjej i passagerarsätet och höll på och pillade på något, föraren såg jag aldrig.
- Det är jättestarkt av dig att berätta det här, Emma, vi kanske måste prata mer med dig senare men…
- Jag pratar inte med någon annan än dig, sa Emma bestämt.

- Har du hört vittnet, frågade Mats när Johanna kom tillbaka till stationen.
- Ja, svarade Johanna och tittade på sina anteckningar
- Gick det bra?
- Mmm, sa Johanna med blicken i sitt block. Det var ett helvete innan hon ville börja snacka, men sådär är hon, det här är ju dessutom ett känsligt läge.
- Jag har fått fram lite uppgifter från brottsplatsen.
- Vad behöver vi veta därifrån? Det finns ju inget vi kan ta fingeravtryck på.
- Tekniska har analyserat bromsspåren och kommit fram till att bilen är av märket Opel.
- Jag vet, sa Johanna. Emma berättade att bilen var likadan som vår morfars, fast i annan färg.
- Han kan ha lackat om den.
- Misstänker du vår morfar?
Johanna blängde surt på Mats.
- Allt är möjligt i det här läget.
- Skärp dig.
Mats började skratta
- Eftersom jag vet att jag vet mer än dig om det här så kan väl du bara vara tyst? Det är dessutom jag som leder den här utredningen och vi har en grovt misstänkt som ska förhöras. Du kan ta och plocka in honom.
- Vadå honom?
- Han heter Hassan Ahmad, bor på Ringvägen tror jag, det kan du kolla upp, sen får du undersöka om han har en ljusblå utlandsregistrerad Opel och i sådana fall ska den analyseras.
Johanna tyckte om att få styra och ställa lite med Mats. Varken han eller hon var särskilt van vid det.
- Och vad tänker du göra då?, chefen?
- Jag ska försöka prata med Nadijas pappa, om det går. Psyket är tydligen inte på topp längre i den familjen, och det kan man väl förstå. De hade tre döttrar och har förlorat allihop.
- Livet är hårt för en del, sa Mats. Jag går och kollar upp det där nu.
- Ta någon med dig.
- Visst.

Tisdag 19 april:

Emma klev in i ett nästan totalt mörklagt rum. Det enda lilla ljuset i rummet kom från en liten lampa på skrivbordet och några stearinljus i fönstret. Rummets väggar var kala så när som på en liten tavla på ena kortväggen föreställande något konstigt mönster. I ena hörnet stod ett skrivbord och på det låg en stor hög med papper, bakom skrivbordet fanns en dörr. Shit, tänkte Emma, blir man inte psykopat här inne så är det allvarligt. En medelålders kvinna med mörkt hår och stora runda glasögon klev ut i rummet och höll på att skrämma livet ur Emma som stod med ryggen mot henne. Emma drog efter andan och vände snabbt på huvudet.
- Skrämde jag dig?, sa kvinnan på skånska.
- Öh, nä inte så farligt, svarade Emma.
- Säg mig, är det du som är Emma?
Kvinnan bläddrade igenom pappershögen och hittade till slut Emmas personuppgifter som hennes mamma lämnat.
- Jo de säger det, svarade Emma och flyttade blicken mot kvinnan som syntes som en halvt upplyst gestalt bakom skrivbordet.
- Jag heter i alla fall Marianne, trevligt att träffas.
- Mmm.
- Du funderar säkert varför här inne är så mörkt och tomt?
- Nä, har inte hunnit det än.
- Det är så förstår du, att när man är här så ska man bara ha det man vill säga att koncentrera sig på. Är det en massa grejor överallt så blir det lätt att man fokuserar på annat.
- Vad är den här till då?, frågade Emma ointresserat och pekade på tavlan på väggen.
- Den använder jag om jag måste hypnotisera dem jag talar med för att få dem att tala.
Den ska du inte få använda på mig, tänkte Emma, jag ska inte säga något till dig i alla fall.
- Kom hit och sätt dig nu, Emma, så vi kan börja.
Emma gick och satte sig på en stol som Marianne ställt på andra sidan om skrivbordet.
- Vad är det nu du vill tala om?, frågade Marianne och såg på Emma.
- Jag vill inte prata över huvudtaget, sa Emma och började pilla under en nagel.
- Jo, i mina papper står att du vill det.
Marianne granskade pappret med Emmas personuppgifter
- Här står att du har förlorat en vän.
- Mmm.
- Vad tycker du om det?
Vad är detta, tänkte Emma. Vad förväntar hon sig att jag ska tycka? Emma reste sig hastigt upp.
- Vad tror du?, väste hon. En sak är i alla fall säker, är man inte psykopat när man kommer hit, så är man det garanterat när man går härifrån.
- Vad du tar i lilla vän, var snäll och sätt dig ner.
- Aldrig.
Emma gick med raska steg mot dörren, gick ut och smällde igen den, sin vana trogen.

- Har du plockat in Hassan, ropade Johanna efter Mats så fort hon fick syn på honom.
- Yes, han sitter nere i förhörsrum fem.
- Bra, ska jag ta det?
Johanna kände sig verkligen sugen på att fråga ut Hassan, men Mats avrådde henne.
- Nä, vi tar det tillsammans, han är ju inte precis säker.
- Vadå, tror du inte att jag klarar honom för att jag är tjej?
- Nä, men i alla fall.
- Han är ju otroligt dum om han ger sig på mig på något sätt här på stationen.
- Gå dit då, jag kanske tittar in senare.

- Du är grovt misstänkt för mordet och flera mordförsök på Nadija Lomanova, sa Johanna med säker röst. Är det något du vill säga innan vi inleder förhöret?
- Du och den där jäveln som plockade in mig är så gott som döda båda två, svarade Hassan.
- Om den där hade varit på, sa Johanna skarpt och pekade på bandspelaren som stod mitt på bordet, så ha...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Hotad

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-06-12

    10 Sidor!!! DET ÄR HELT FANTAS

  • Inactive member 2007-06-12

    5 stars.....

  • Inactive member 2007-09-10

    ¨5 Star

Källhänvisning

Inactive member [2006-05-27]   Hotad
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6409 [2020-12-05]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×