Dopingvärlden

11 röster
22393 visningar
uppladdat: 2006-05-02
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Idéskiss

Så här vill jag beskriva min idé: Jag vill veta varför folk dopar sig för att vinna någon sorts tävling, och med vilka preparat och vad det egentligen är till för.

Projektet handlar om: Dopingvärlden inom elitidrotten i Sverige men med vissa synpunkter från vad folk i andra länder tycker om dopingmissbruk.

Det här vill jag testa: Att intervjua en som dopat sig och tävlat på elitnivå och få veta hur han/hon känts sig då dom stått på prispallen med tanken i huvudet som säger att jag vann oärligt.


Projektarbete – Doping
Syfte

Arbetets syfte blir därför att ta reda på varför idrottare väljer att dopa sig. Jag vill veta vilka medel som används och vad dem egentligen är till för och vad man vinner på att använda dem. Jag vill veta om medlen finns lagligt i Sverige eller om de transporteras hit på olaglig väg. Jag vill också veta vad som görs för att förebygga doping både i och utanför idrotten i Sverige och övriga världen.

Frågeställning

Arbetets syfte är att svara på följande frågor:

• Varför väljer vissa idrottare att dopa sig?
• Vilka medel är vanligast och vad ska de egentligen användas till?
• Hur går ett dopingtest till?
• Vad görs för att förebygga doping i och utanför idrotten?
• Är doping egentligen effektivt?
• Har Sverige problem med smuggling av dopingpreparat


Parkskolan – Teknikprogrammet 2004



Dopingvärlden




Sammanfattning

Dopning har varit känt under lång tid. Redan under de antika olympiska spelen, år 300 f Kr, dopade man sig genom att ta olika drycker och svampar. Människor har sedan urminnes tider på olika sätt tävlat mot varandra i olika sporter. För många har det viktigaste varit att vinna. För att lättare och snabbare kunna uppnå detta mål har en del använt sig av olagliga/otillåtna metoder och preparat för att höja sin prestationsförmåga. Redan under kanalsimningarna i Amsterdam år 1865 rapporterades ett fall av dopning. Under efterkrigstiden började man i olika sammanhang missbruka amfetamin inom idrotten för att förbättra sina resultat. Hur känns det att vinna en OS-Medalj då man vet att man inte vunnit den ärligt genom hårt slit och hård träning och hur känns det att förlora ett OS-Guld då man inte kan vara säker om vinnaren tävlat ärligt?



Inledning
Bakgrund
Jag valde att skriva om doping, främsta anledningen till det är att jag själv tränar styrketräning som många andra och sett hur doping påverkar folk. Jag har länge undrat över hur man kan känna ett så stort behov av att vinna/”förbättra sig” så att man tar till förbjudna preparat. Jag tycker inte att man borde känna sig glad över en vinst om man vet att man vunnit med hjälp av förbjudna medel. Jag tycker att idrotten ska vara ren från doping så att de som verkligen har talang ska kunna vinna och de som förlorar ska veta att de förlorat mot en värdig vinnare.

Syfte
Arbetets syfte blir att ta reda på varför idrottare väljer att dopa sig. Jag vill veta vilka medel som används och vad dem egentligen är till för och vad man vinner på att använda dem. Jag vill veta om medlen finns lagligt i Sverige eller om de transporteras hit på olaglig väg. Jag vill också veta vad som görs för att förebygga doping både i och utanför idrotten i Sverige och övriga världen.

Frågeställning
Varför dopar vissa sig?
Vilka preparat är vanligast och vad ska de eg användas till?
Hur går ett dopingtest till?
Vad görs för att förebygga doping i och utanför idrotten?
Är doping eg effektivt?
Vad har Sverige för problem med dopingsmuggling?

Metod
Jag har använt mig mest av boken ”Dopingfri idrott” och apotekets lista över förbjudna medel som jag hittade på internet. Jag tycker att boken är trovärdig för att den är skriven av: Åke Andrén Sandberg: idrottsläkare, ordförande i svensk Idrottsmedicinsk förening 1989-91, ledamot av Dopingkommissionen sedan 2003, landslagsläkare i handboll 1979-86
Bo Berglund: docent på karolinska sjukhuset, svenska olympiska kommitténs chefsläkare sedan 1996, ordförande i svensk idrottsmedicins förening 1991-93 Kristina Olinder: jurist, ledamot i Dopingkommissionen sedan 1984 och dess ordförande sedan 1990, ledamot i riksidrottsstyrelsen 1983-97 och vice ordförande från 1989. I boken finns även intervjuer med Arne Ljungqvist: professor, f.d. ordförande i Riksidrottsstyrelsen samt ordförande i Internationella olympiska kommitténs medicinska kommission. Ledamot i WADA:s (World Anti Doping Agency) styrelse där han ansvarar för forskning och utveckling. Boken och apotekets lista beskriver i stort sätt samma saker. Jag har först läst i boken eftersom den är skriven på ett sätt som är lättare att förstå. Sedan har jag jämfört med apotekets lista som är mer invecklad och bred. För att få fram information om antidopingarbete använde jag mig av riksidrottsförbundets hemsida. Har även tagit del av internet-siter som jag därefter skapat en egen uppfattning om folk som dopat och dopar sig. Viss information i uppsatsen kommer ifrån en anonym intervju med ett svenskt bodybuilding-proffs som jag själv intervjuat, för att få en djupar blick in i dopingvärlden.



Material
Har använt mig av boken ”Dopingfri idrott”, apotekets lista över förbjudna preparat, Internet forum och en intervju med ett svenskt bodybuilding proffs.
Genomförande
Skapade en idéskiss över projektet och sedan sökte jag mig ut och gjorde en förundersökning på internet, tog även information från boken ”Dopingfri idrott”. Sedan etablerade jag mig inom dopingvärlden genom en intervju och mer djupare undersökning på ett känt internetforum. Jag började sedan skriva och genomföra uppsatsen och som avslutning avrapportering till min handledare.



Resultat

Dopingens historia

Ordet doping sägs komma från ett språk som talades av stammar i södra Afrika. ”Dopa” var en stark dryck som innehöll bland annat delar av en bestämd nöt, alkohol och medicinskt aktiva ämnen (Xantiner). Drycken användes för att bli stark och modig i strid eller för att orka jobba hårt. Via holländska invandrare kom ordet till engelskan där det fick en betydelse för stärkande och stimulerande drycker.

Dopingen förr i tiden

Så tidigt som 5000 år sedan framställde kinesiska läkare ett extrakt av vissa växter. Det skulle stärka hjärtat i samband med fysisk ansträngning. Exempelvis är ”Ma Huang” känd från den nästan 5000 år gamla förteckningen för kinesiska läkemedel. ”Ma Huang” var känd för att stimulera cirkulationen och lindra hosta. År 1855 lyckades en japansk forskare komma fram till att substansen kom från växten efedra och kallade den därför för ”Efedrin”. Detta medel är vanligt i hostmediciner och har länge varit dopingklassat, vanligt bland idrottare för att förbränna fett och ge ökad motivation, då den ökar blodcirkulationen och man blir mer alert.

Under de såkallade antika olympiska spelen år 300 f Kr dopade man sig genom att dricka olika former av svampextrakt.

För att motverka trötthet och för att orka kriga använde soldaterna hos Djingis Khan olika former av droger och alkohol när de marscherade mot Peking år 1215.

Aztekerna i norra Mexico tog kraft ur en kaktusväxt ( Hoodia ) för att orka genomföra sina 72-timmarslopp och Inkafolket brukade kokablad mot trötthet.
”Hoodia: Växten innehåller ämnet P57, som i en dubbelblindteststudie på överviktiga män, visade ett statistiskt signifikant viktminskningsresultat som reducerade det dagliga kaloriintaget med cirka 1000 kalorier. Molekylen P57 liknar kroppens eget sockerämne glukos. Molekylen är cirka 10000 gånger starkare och signalerar mättnadskänsla utan att ha ätit så mycket.”
När dopningen kom in i modernare idrottssammanhang första gången var under häst- och hundkapplöpningar i England på 1800-talet. Man gav en morfinlösning till motståndarens hästar/hundar för att de skulle prestera sämre så att de egna odopade djuren skulle vinna. Inom dagens hästidrott så klassas tom den vanliga tabletten Ipren som doping.

De som cyklade det berömda sexdagarsloppet på cykel i slutet på 1800-talet fick så kallade mirakeldrycker baserade på koffein eller socker, dagens motsvarighet på t.ex. Red Bull.
Boxare i början på 1900-talet fick så kallade ”knock-out-dropps”. Det var en blandning av stryknin, konjak och kokain.

Den första dokumenterade dopingkontrollen togs i Österrike 1918 efter en rad oväntat bra resultat i hästkapplöpning. 218 hästar testades och flera av dem var dopade. Travsporten och även en annan hästsport har sedan dess flera gånger haft problem med doping


Dopingpreparaten

Numera när man pratar om doping gäller det oftast om tre huvudgrupper. Det gäller Amfetaminliknande preparat som minskar tröttheten och ger ökad uthållighet, Androgena Anabola Steroider som tillsammans med träning ger en onaturlig muskeltillväxt samt minskar tiden som det tar för kroppen att återhämta sig och Bloddopning(EPO-Doping ) som ökar antalet röda blodkroppar och därför ger fördelar i uthållighetssporter.

Amfetamin och Amfetaminliknande preparat

Amfetamin började prövas redan 1887 men framställdes i ren form på 1920-talet för att behandla näsblödningar och till snuva vid förkylning. Det prövades senare även som behandling mot oro och depression samt hyperaktivitet hos barn. Under andra världskriget gavs det till trupperna för att de i pressade lägen skulle bibehålla uppmärksamheten under långa tidsperioder. Det var under 60-70 talet som Amfetaminen fick störst utbredning inom idrotten. Det var då främst spelarna i amerikansk fotboll som brukade preparatet och det tycks ha använts i mycket stor utsträckning. Idag är det främst cykelsporten som regelbundet har problem med många dopade åkare. Under OS i Rom 1967 avled den danske åkaren Knud Enemark-Jensen. Det visade sig senare att han dopat sig med amfetamin. Även i Tour de France 1967 avled en åkare efter att ha dopat sig med amfetamin.



Effekter

1960 publicerades en artikel där man undersökt 57 collegestudenter som vardera fick 14mg amfetamin. Studierna visade att amfetamin ökade prestationsförmågan betydligt, inte bara i simning och löpning över 100 och 200 meter utan också i viktlyftning. Man såg förbättringen tydligast när individerna var uttröttade eller i alla fall borde varit uttröttade eftersom amfetamin ger en känsla av minskad trötthet.
Amfetaminen påverkar också det centrala nervsystemet vilket gör att den dopade känner sig bättre till mods: på gott humör, får en känsla av att klara av även svåra problem, får en känsla av att kunna koncentrera sig på viktiga uppgifter etc.

Preparaten ger en falsk känsla av ökad prestationsförmåga som leder till sämre omdöme / självkännedom. Detta ökar risken för olycksfall som kan skada både idrottsutövaren själv och andra.
Genom att preparaten minskar känslan av smärta kan det leda till att tidigare uppkomna skador förvärras.


Biverkningar

Bruk av amfetamin kan leda till en rad oönskade biverkningar som t.ex. Oro, långsamhet att ta beslut, irritabilitet, torrhet i munnen, feber, darrningar, svårt att somna och nervositet. Detta är biverkningar som kan bemästras ganska väl men amfetaminmissbruk kan även leda till värre biverkningar som kan vara akut farliga:


 Högt blodtryck
 Oregelbunden hjärtverksamhet som i enstaka fall kan leda till hjärtstillestånd
 Höjning av kroppstemperaturen (Ökad ämnesomsättning). I varmt väder kan det leda till uttorkning, som tillsammans med maskerad trötthet kan leda till, värmeslag, cirkulationskollaps och hjärnblödning.
 Man blir snabbt toleranskraftig vilket innebär att allt större doser behövs för att nå önskad effekt.
 Amfetamin ger kärlkramp och hjärnrytmrubbningar som kan ge allvarliga hjärnkomplikationer
 Vid kroniskt amfetaminmissbruk ses ofta ofrivilliga rörelser (dyskinesier), depressioner, epileptiska anfall, hjärnblödningar och medvetslöshetsattacker
 Amfetaminmissbruk kan också leda till utveckling av psykiska sjukdomar och schizofreni.


Andra Amfetaminliknande preparat.

Kokain har i århundraden använts för att öka uthålligheten hos invånarna i Bolivia och Peru. En tillskyndare av kokain ansåg att kokain ökade uthålligheten när man var uttröttad. Kokain var tillgängligt på marknaden fram till början av 1900-talet och det användes ofta i olika drinkar. Kokain ingick för övrigt i det ursprungliga receptet på Coca-Cola och Coca står just för Kokain. Kokain togs dock bort från receptet redan 1903 och används nu främst som berusningsmedel i USA och övriga västvärlden. 1985 angav officiella källor att ca 3 % av befolkningen i USA regelbundet berusar sig med kokain.

Idrottare har använt kokain för att det maskerar en del av smärtan och ger en falsk känsla av ökad prestationsförmåga men även för att det har en viss stimulerande effekt. När kokain snusas märks effekten efter några minuter. Dess huvudsakliga effekt får då kokainet efter 5-20 minuter och det försvinner ur kroppen inom en timme. Om man injicerar kokainet direkt i blodet når det hjärnan efter ca 15 sekunder Kokain har egentligen inte så stor betydelse som dopingmedel eftersom de få fördelarna lätt vägs upp av biverkningarna:

 Kokain ökar värmebildningen i kroppen och ökar mjölksyrahalten –redan i vila.
 Kokain blockerar kroppens nedbrytning av adrenalin så att hjärtfrekvensen ökar vilket i samband med hård idrott kan leda till hjärtstillestånd. Hjärtstopp med dödlig utgång har drabbat friska fotbolls- och basketspelare även efter relativt små kokaindoser i samband med idrott.
 Regelbundet användande av kokain ger dessutom personlighetsförändringar och ändrad verklighetsuppfattning vilket knappast är förenat med goda idrottsprestationer.
 Överdosering leder ofta till hjärtstillestånd med dödlig utgång.



Bromantan och Mesocarb

Substansen Bromantan påvisades för första gången under OS i Atlanta 1996. Fem idrottsutövare fälldes varav två bronsmedaljörer, alla tillhörande den ryska eller den litauiska truppen. Substansen togs fram år 1982 av ryssen Jurii Morozov som ett led i det ryska rymdprogrammet och substansen ansågs ha immunstimulerande effekt. Senare upptäcktes även att substansen hade psykostimulerande effekt vilket ansågs vara en bonus för idrottsutövarna. Bromantan var inte dopingklassat vid OS i Atlanta så de ertappade fälldes under rubriken ”related compounds”. Efter detta har IOK (Internationella olympiska kommittén ) satt upp Bromantan på dopinglistorna och nu är det inte längre någon tveksamhet om att medlet är dopingklassat. Den ryske skidåkaren Liubov Jegorov som vann 9 medaljer vid OS i Lillehammer 1992 och Albertville 1994, testades positivt för Bromantan vid VM 1997 och stängdes av i fyra år.

Redan innan Bromantan togs fram var det känt att idrottsutövare använde sig av ett annat ryskt psykostimulerande medel kallat mesocarb. Det sägs att det används kommersiellt i Ryssland för att behandla psykiatriska sjukdomar. Studier på djur visar att effekten av mesocarb liknar effekten av amfetamin.


Modafinil

Modafinil har funnits tillgängligt sedan år 2000 i vissa länder sedan 2001. Medlet är framtaget för att behandla sömnsjuka och idiopatisk hypersomni, dvs. en för stor benägenhet att sova utan att man kan ge någon medicinsk förklaring till varför. De medicinska och fysiologiska effekterna av modafinil är dåligt beskrivna men de som tagit preparatet har fått en ökad inre spänningskänsla, blivit mer aggressiva och fått sömnsvårigheter.

Vid årsskiftet 2003/2004 visste man inte exakt vad preparatet har för effekt på idrottsutövare om det överhuvudtaget har någon. Men under hösten 2003 blev en rad amerikanska idrottare utpekade som dopade efter att ha tagit preparatet bl.a. världsmästarinnan på 100 och 200m vid VM i Paris, Kelly White, den amerikanske OS-guldmedaljören Calvin Harrison och fem andra idrottare. De säger sig ha tagit preparatet mot sömnsvårigheter då de haft problem med dygnsomställningen. Man kan dock notera att Kelly White även testades positivt för modafinil vid de amerikanska OS-uttagningarna där det inte lär ha behövts någon dygnsomställning.


Efedrin

Efedrin är ur dopingsynvinkel en relativit litet problem i Sverige. Dock ett problem eftersom efedrin är vanligt förekommande i förkylnings- och astmamediciner. Personer som testats (främst astmatiker) kan ha haft spår av efedrin i urinen och därför blivit dopingavstängda. Problemet gäller helst simmare. Det beror på att barn med astma rekommenderas att idrotta, särskilt simma och att en del av dessa då blir elitidrottare.

Idrottare som vill dopa sig tar efedrin p.g.a. att det vidgar luftrören och det har även positiv effekt på hjärta och blodkärl eftersom det ökar mängden blod som strömmar genom hjärtat per minut vilket ökar hjärtfrekvensen.
Den positiva effekten på hjärtat då blodet strömmar ökar även metabolismen som i sin tur ökar kroppstemperaturen och man har lättare för att förbränna fett.


Androgena Anabola Steroider (AAS)

De anabola steroiderna dopingklassades först 1975. Androgen betyder förmanligande och anabol betyder muskeluppbyggande. Det vill säga anabola steroider tillsammans med träning ger onaturligt stor muskeltillväxt. Anabola steroider minskar även tiden som det tar för kroppen att återhämta sig vilket gör att man kan träna mer och hårdare.

Den mest kända substansen i denna grupp är det manliga könshormonet testosteron. Testosteron bildas naturligt i mannens testiklar och även lite i binjurarna. Kvinnor producerar också en viss mängs testosteron i sina binjurar. Det kvinnliga könshormonet östrogen är inte dopingklassat trots att det har en liknande anabol effekt dock inte lika stark. Det kvinnliga hormonet choriongonatropin, hCG är dopingklassat endast för män.

Testosteron framställdes på konstgjord väg första gången på 1930-talet ur urinen från män. Den togs i bruk först under andra världskriget för att behandla svältoffer. Man behandlade även tyska soldater för att göra dem mer aggressiva. Det var en rysk vetenskapsman som 1954 gav den första rapporten som talade för att anabola steroider ökar idrottsutövarens prestationsförmåga.

Det händer att anabola steroider används inom sjukvården. Det har använts på den lilla grupp män som har sjuklig underfunktion av testiklarna men också för att behandla vissa cancerformer som tex. kvinnlig bröstcancer och för att behandla några former av sjuklig blodbrist.

Det är ganska omöjligt att få svenska läkare att skriva ut recept på dopingpreparat som anabola steroider. Så de som dopar sig för att prestera bättre i idrottssammanhang har nästan 100 % säkert olagligt importerat sina tabletter och ampuller. Från början kom preparaten mest från Syd- och Östeuropa men sedan 90-talet har mycket importerats från Ryssland och Baltikum och även Thailand. Idag är det även vanligt att man köper inom Sverige och polisen har hittat ett flertal fabriker som tillverkat olika dopingpreparat. T.ex. Dianabol.

Därifrån har det till låga kostnader varit lätt att få tag på anabola steroider och amfetamin. Vanligast under 80- och 90-talet var att man köpte s.k. ”ryssfemmor”, ett preparat i tablettform som är även vanligt idag pga dess billiga pris och med dess milda biverkningar gentemot dess positiva effekter. Dessa preparat har aldrig kunnat köpas lagligt i Sverige. Idag har de slutat att tillverka ryssfemmor eller rättare sagt Dianabol som det heter i medicinska termer. Tillverkas dock fortfarande världen över olagligt och är en av de vanligare dopingpreparaten inom kraftsporterna.

Effekter

Testosteron förknippas ofta med två effekter, den anabola och den androgena. Den anabola gör att vävnaderna växer och den androgena förstärker de manliga dragen, främst hos kvinnor genom kroppsbyggnad och ökad aggressivitet.

Anabola steroider verkar via receptorer i cellernas kärnor. Sådana receptorer finns i de flesta av kroppens vävnader plus muskler, hjärta, hjärna och könsorgan. I cellerna ökar steroiderna produktionen av äggviteämnen som kan höja prestationsförmågan på många olika sätt.

Anabola steroider har även en fettnedbrytande effekt. Det utnyttjade vissa slakterier på 1980-talet genom att ge steroider till kor och grisar för att minska mängden fett och öka mängden kött på djur som skulle slaktas. Då hade inte steroidernas effekt på människans prestationsförmåga upptäckts så WHO (Världshälsoorganisationen) rekommenderades att anabola steroider skulle tillåtas och finnas tillgängliga i alla länder för slaktdjursuppfödning. Man kan sammanfatta effekterna så här:

 AAS ger en ökad muskelmassa och därmed ökad muskelstyrka.
 idrottarna upplever att de orkar träna mer och att de återhämtar sig fortare
 Idrottarna blir aggressivare vilket är en positiv effekt i vissa idrotter

Biverkningar

Under 60- och 70-talet betraktades de anabola steroiderna nästan som ett kosttillskott. Det var först under 80-talet som man kunde konstatera att medlen hade en rad alvarliga biverkningar. Dessa nådde ut till allmänheten (även idrottare och tränare) först i början på 90-talet.

Bieffekterna av de doser som används i medicinska sammanhang är idag väl dokumenterade. Det är dock oklart hur bieffekterna är på dem som dopar sig eftersom de i allmänhet tar doser som ofta är mer än tio gånger större än rekommenderat.

Anabola steroider ger biverkningar hos nästan alla. De flesta av dessa märks inte förrän senare i livet. De flesta biverkningarna är godartade men det finns en del allvarliga som kan få dödlig utgång.

 Snabb viktökning: 10-15 kg på tre månader är inte ovanligt
 Månansikte: Den snabba viktökningen beror på att kroppen binder mer vätska som kan göra att ansiktet ser en aning uppblåst ut.
 Akne: Ofta svårartad –både i ansiktet och på överkroppen
 Skallighet: Flintskalligheten ökar och kvinnor får manligt håravfall.
 Mer kroppsbehåring: Hårigheten på resten av kroppen kan öka. Kvinnor kan få skäggväxt
 Små testiklar: Testiklarna minskar i storlek under kurandet, dvs under intaget av testosteron.
 Män får bröstförstoring: (Gynokomasti) Bröstkörtlarna växer som hos kvinnor beroende på att en del av de tillförda preparaten omvandlas till kvinnligt könshormon i kroppen. För att förhindra detta tar en del män det antiöstrogena medlet tamofixen, t.ex. Nolvadex som är dopingklassat endast för män. Det kan dock ha biverkningar som minskar effekten av anabola steroider.
 Kvinnor kan få basröst: Ett sänkt röstläge, dvs. en mer manlig röst
 Aggressivitet, retlighet och lynnighet: beroende på utgångsläget kan förhållandet vara mer eller mindre uttalat.
 Kropps- och prestationsfixering: En uttalad fixering vid träningsresultat och kroppens utseende. Att vara stor, stark och slå personliga rekord är viktigt.
 Träningsfixering: Allt som är viktigare än träning (om det finns något) läggs på udda tider eller udda platser.
 Även magen, hjärtat och levern påverkas av steroiderna.

Andra preparat med anabol effekt

Dehydroepianddrosteron (DHEA)

DHEA produceras i binjurarna och är ett förstadium till både testosteron och östrogen. DHEA har varit känt sedan 1934 och började säljas i början av 90-talet som ett kosttillskott.

Hos män liknar effekten en svag effekt av östrogen medan kvinnor får en androgen effekt. Tar man preparat med DHEA blir man positiv i ett dopingtest eftersom man får förhöjda testosteronvärden.

DHEA är inte bara ett förstadium till testosteron och östrogen utan har även en egen effekt. DHEA har en anti-kortison liknande effekt. I djurförsök på råttor har det bevisats att DHEA har en fettnedbrytande effekt. Hos äldre och feta råttor sänkte det kolesterolen och gjorde kroppen mer känslig för insulin. Vilket på sikt skulle kunna innebära att det också ger människor en minskad risk för åldersdiabetes. Effekten tros bero på att DHEA ökar ämnesomsättningen. De vetenskapliga resultaten visa idag att DHEA inte har några positiva effekter för människor men det har rekommenderats till överviktiga råttor.

Androstenedion

Androstenedion har effekter som är väldigt lika DHEA. Androstenedion är ett närbesläktat medel och började tillverkas 1997 när DHEA förbjöds som kosttilskott eftersom det började kallas läkemedel. Skillnaden mellan androstenedion och DHEA är att i androstenedion omvandlas 90 % till kvinnligt könshormon vilket kan leda till bröstförstoring hos män samtidigt som det får en androgen effekt på kvinnor.

Androstenedion produceras naturligt i testiklarna hos män och i äggstockarna hos kvinnor samt i binjurarna. Läkemedelsverket klassade även detta medel som läkemedel vilket ledde till att man började tillverka nya liknande substanser.


Beta-2-Stimulerande preparat

Den mest ökända substansen är clenbuterol som har visat sig ha en direkt anabol effekt på djur. I ett försök på råttor ökade råttans muskelvikt med 12 % på en två veckors kur.

Veterinärer i södra Europa injicerar medlet i slaktdjur för att öka deras slaktvikt. Därifrån har det rapporterats om ökad muskelvikt med upp till 50 % på en del djur (då krävs det betydligt större doser än vid astmabehandling).

I Sverige kan man inte köpa preparaten lagligt annat än som astmamedicin. Astmatiker får bara ta medlet i inhalatorsform. De astmatiker som behöver ta medlet på annat sätt måste få speciella läkarintyg eftersom man kan se på dopingtestet i vilken form medlet är tagit.

Probenicid

Detta medel har ingen anabol effekt utan används för att förhindra att anabola steroider utsöndras i urinen. Hindrandet är inte totalt men det kan räcka för att ett test ska bli falskt negativt. De som velat fuska har därför tagit probenicid när de trott att testning varit aktuellt.

Probenicid är ett kemiskt ämne som togs fram för att behandla gikt. Man har också använt det för att hindra utsöndringen i njurarna av t.ex. penicillin för att dess effekt skulle vara längre.

Blodsyresatt-Doping.

Detta är ett kapitel i dopinghistorien som man antagligen bara sett början på. Det gäller preparat som ökar syresättningen i blodet.

Inom uthållighetssporter som längdskidåkning, långdistanslöpning, cykling m.fl. är den maximala syreupptagningsförmågan en avgörande faktor till framgång. Inom eliten är det kanske skillnaden mellan en seger och en tiondeplats.

Grundidén med bloddoping är att öka blodets syretransporterande förmåga från lungorna ut till de arbetande musklerna och på det viset öka syreupptagningsförmågan.

I kroppen fungerar det så att syret tas upp i lungorna och binds till hemoglobinet (Hb) i de röda blodkropparna. Sedan transporteras det ut i kroppen, främst då till de muskler som arbetar. En avgörande faktor för uthålligheten är blodets förmåga att transportera syre.

Den transportförmågan kan ökas genom att mängden blod och då också transportkapaciteten ökar (det är det som kallas bloddoping). En annan faktor är blodets buffertkapacitet d.v.s. hur tålig kroppen är för mjölksyra. Beräkningar visar att hemoglobinet i de röda blodkropparna står för 70 % av den kapaciteten och att bloddoping även ökar den förmågan.

Vid anonyma kontroller av skidåkare i mitten på 90-talet visade extremt höga blodvärden på en del, upp till 198 gram per liter. Så höga blodvärden går inte att få genom höghöjdsträning (se nedan) så därför misstänktes doping. Normalbefolkningen som lever på havsnivå har ett blordvärde på 160 g per liter för kvinnor och 175 gram per liter för män.

För att komma undan problemet med höga blodvärden satte det internationella skidförbundet 1997 in en tävlingsbestämmelse (ingen dopingregel) där man bestämde att ingen startande fick ha blodvärden som var högre än en viss nivå (dagens nivå är 175g/l för män och 160g/l för kvinnor). Efter detta sjönk Hb-värdena hos skidåkarna men nästan samtidigt kom man på sätt att först bloddopa sig och sedan ta blodutspädande vätskor för att komma under de godkända nivåerna. Man kan med bakgrund av högst tillåtna Hb-värden och nya sätt att upptäcka manipulation konstatera att antalet bloddopade gått tillbaka kraftigt


Olika typer av bloddoping

Bloddoping kan utföras på olika sätt.

Klassisk bloddoping innebär att man med olika typer av blodtransfusioner tillfälligt ökar antalet röda blodkroppar. En variant som ökar antalet röda blodkroppar långsamt är att använda medel som stimulerar nyproduktionen av röda blodkroppar. Man kan även tillföra konstgjorda syrgastransportörer och andra ämnen som har förmåga att öka syretransport till den arbetande muskeln.

Klassisk Bloddoping

Vid klassisk bloddopning tillförs blod via transfusion. Man kan tillföra en annan människas blod (homolog transfusion) vilket är ganska lätt att upptäcka vid ett dopingtest. Den användningsmetoden är ganska sällsynd p.g.a. risken för sjukdomsöverföringar. Det är vanligare att man tillför sitt eget blod (autolog transfusion) vilket också är betydligt svårare att avslöja. Tillförsel av eget blod går till så att idrottsmannen tappas på ca 1 liter blod som sedan förvaras i kyla och näringslösningar i en s.k. blodbank. Sådan förvaring kan ske i max 3-4 veckor och då har idrottsmannens kropp återbildat nästan alla blodkropparna så att han får i princip samma blodvärde som före tappningen. Då ges blodet tillbaka och det ger honom 10-20 % bättre prestationsförmåga. Han kan få ännu bättre prestationsförmåga om blodet förbehandlas på ett speciellt sätt och sedan frysförvaras. Det gör att blodet kan förvaras under en längre tid utan att få sämre kvalitet. Då hinner idrottaren helt återgå till samma blodvärde som före tappningen.

Bloddopning genom stimulans till nyproduktion av röda blodkroppar. Vid denna typ av bloddopning används ett medel som stimulerar benmärgen att producera nya röda blodkroppar. Ökningen sker långsamt under veckor till månader. Om ökningen av röda blodkroppar blir lika stor som vid klassisk bloddopning uppnås en lika stor prestationsökningseffekt. Det mest kända och effektiva medlet i detta sammanhang är erytropoietin (epo) som funnits på marknaden sedan början på 1990-talet.

Andra preparat som kan stimulera benmärgen till nyproduktion av röda blodkroppar är några former av hormonpreparat inklusive anabola steroider. Detta hänger samman med den androgena effekten vilket betyder att kvinnor, som i normala fall har en mycket lägre produktion av röda blodkroppar än män kommer att få en betydligt mer ökad prestationsförmåga.

Konstgjort blod

Det finns två typer av s.k. konstgjort blod; dels syrgasbindande s k perflourkarboner (som dock kräver syrgastillförsel för att fungera optimalt) och dels fria hemoglobinkedjor eller inkapslade hemoglobinmolekyler. Dessa är framtagna för att användas i olyckssituationer där någon förlorat mycket blod. De kan även transportera syrgas och förbättrar därför sannolikt prestationsförmågan. ( EPO-Doping )

Medlen har varit dopingklassade sedan 2001 och går inte att få tag på lagligt på den öppna marknaden. Det betyder att de varken går att köpas på apotek eller få utskrivna på recept. En del företag runt om i världen har dock läkemedelprövat preparaten och det är därifrån som de i liten mängd har kommit ut till idrottare.

Manipulation av Hb-koncentrationen

Ett sätt att försöka dölja bloddopning är att genom att spä ut blodet med olika vätskor så att den s.k. plasmavolymen ökar och blodvärdet blir lägre. På detta sätt minskas Hb-koncentrationen utan att den totala mängden röda blodkroppar minskar. Det är bara mängden röda blodkroppar per milliliter blod som är mindre vilket kan betyda att man kommer under de tillåtna Hb-nivåerna och klarar sig i en dopingkontroll. Det mest kända preparatet i detta sammanhang är hemohes. Det var just detta som hände vid skid-VM i Lahtis 2001 när sex finska åkare blev fällda för hemohes-doping.

Effekter

Rätt utförd bloddoping kan leda till att den maximala syreupptagningsförmågan ökas med 0,5 l/min. Det motsvarar en prestationsförbättring med ca 8 % och tävlingstiden blir 5 % kortare (det motsvarar över en minut per kilometer i längdskidåkning).

Biverkningar

Med blodöverföringar från en person till en annan kan det följa med alvarliga sjukdomar som HIV och gulsot.
Det kan även gå snett när människor som inte har den erfarenhet försöker sig på att bloddopa sig.

Höghöjdsträning

Man kan genom att träna på hög höjd där det finns mindre syre på ett tillåtet sätt öka antalet röda blodkroppar. Detta är en metod som var näst intill nödvändig för dem som var med i OS i Mexico City 1968 (staden ligger ca 2000 m/ö h). Metoden används ofta av exempelvis långdistanslöpare och elitskidåkare som har sätt metoden nästan som ett måste för att kunna nå bra resultat. De kan träna på hög höjd i flera månader och sedan tävla på låglandsbanor.

De flesta studier visar dock att det inte går att träna komplikationsfritt. Det största problemet är att idrottarna inte orkar träna lika hårt i den syrefattiga luften så det kan ändå ge sämre träningsresultat under denna tid.

Ett särskilt problem inträffar när idrottaren ska träna eller tävla för första gången på hög höjd. De börjar då andas häftigare än normalt och riskerar att förlora så mycket koldioxid att de svimmar. I denna situation utsöndrar njurarna extra mycket bikarbonat vilket kan göra att man blir mindre mjölksyretålig. Dessutom minskar hjärtfrekvensen och hjärtats pumpförmåga på höga höjder vilket gör att man inte kan träna lika hårt. Den maximala syreupptagningsförmågan ökar dock eftersom man acklimatiserar sig, men det går långsamt. Det tar flera månader innan man når samma träningskapacitet som då man tränade på låg höjd.

En annan variant för att nå samma effekt är att träna i s.k. höghöjdshus. Det innebär att man gör helt lufttäta våningar i idrottarens normala livsmiljö. Sedan pumpar man ut syre ur de rum där idrottaren spenderar mest tid av sitt normala liv, i sovrummet etc. Tanken är att man ska bilda fler röda blodkroppar som vid höghöjdsträning. Idrottaren ska sedan kliva ut ur sin höghöjdsmiljö och träna normalt vilket han inte skulle orka på hög höjd.



Tillväxthormon ( HGH)

Tillväxthormon brukar kallas HGH (human growth hormone). Det förekommer naturligt i kroppen och bildas i hypofysen. Tillväxthormon är orsaken till att en tillväxt sker i puberteten. Har man för liten produktion av detta hormon kan det leda till dvärgväxt samtidigt som för stor produktion kan få motsatt effekt. Numera kan man framställa hormonet på konstgjord väg men det händer fortfarande att man tar hormonet från avlidna människor. Hormonet framställs då för att ges till barn med för liten produktion. Effekten liknar den man får av insulin dvs. socker och aminosyror tas upp i musklerna och fettnedbrytningen ökar. Fyra timmar efter en dos blir dock effekten den motsatta dvs. fett och fettsyror frisläpps så att sockernedbrytningen förhindras. Denna dopingmetod är ganska ovanlig. Dels för att den är dyr och för att den kräver injektionsbehandling flera gånger om dagen och dels för att samma effekt uppnås enklare och billigare med anabola steroider. Tillväxthormon har funnits tillgängligt i ca 30 år men det är fortfarande extremt dyrt. En veckobehandling med ca 20 injektioner kostade år 2002 ca 2000 kr. Det är en dos som är rekommenderad till ett barn som väger 25 kilo. Om vuxna skulle behandlas på samma sätt blev kostnaden ca 6000-8000 kr per vecka. Ca en halv miljon kronor per år. Dock är det ändå vanligt inom bodybuilding och andra kraftsporter.

Glukokortikoder (kortison)

Kortison i olika former har också använts i dopningssammanhang. Substansen produceras normalt i bi-njurarna och brist ger ett livsfarligt svaghetstillstånd.

Som medicin används medlet i första hand mot inflammation för att på det sättet lindra smärta. Det har använts i dopningssammanhang både som förebyggande och som behandling. För höga doser av kortison ger en falsk lyckokänsla och ett välbefinnande. Preparatet har en muskelnedbrytande effekt samt en rad andra biverkningar som inte är förenat med idrott:

 ansamling av vätska i hela kroppen
 tendens till magsår
 ökat blodtryck
 muskelsvaghet

För att öka kroppens egen kortisonproduktion har man prövat medicinen L-dopa men den har ofta övergetts pga. otillräcklig effekt och en rad biverkningar som illamående och kräkningar. (väldigt vanliga bieffkter, mer än 1 på 10)

Narkotika

Denna grupp omfattar morfin och dess släktingar. Morfinliknande narkotika kan ge idrottaren en högre smärttröskel som kan vara en fördel i vissa kampsporter, t.ex. Boxning, K1, Thaiboxning mm. Morfin ger dessutom en plötslig men kortvarig lyckokänsla.

Bruket av morfin i idrottssammanhang är väldigt litet i Sverige eftersom det medför ett livsfarligt beroende både fysiskt och psykiskt. Dessutom minskar morfin reaktionsförmågan och försämrar andningen vilket är oförenligt med goda idrottsprestationer.

Morfinets eventuella positiva effekter vägs mycket väl upp av biverkningarna. Anledningarna till att narkotika blivit dopingklassat är två:

 Idrott och narkotika hör inte ihop´
 IOK och WADA (Internationella Olympiska Kommittén och World Anti-Doping Agency) har varit rädda för att tränare och ledare ger dessa läkemedel till idrottsmännen för att dölja den smärta som en skada ger så att de kan tävla med stor risk för att förvärra skadan.


Tidigare har fler smärtstillande medel varit dopingklassade men de togs bort från listan och det har underlättat vid behandling av en sjuk eller skadad idrottsman.

Alkohol

Alkohol är inte dopingklassat men alkohol i liten mängd (mindre än en flaska öl) kan faktiskt ge vissa fördelar inom idrotten. Alkoholen har använts som lugnande medel i vissa koncentrationsidrotter eftersom det minskar nervositet och darrhänthet. I större mängd är alkoholen bara till nackdelar därför att det försämrar reaktionstiden och balansen samtidigt som klumpigheten i rörelserna ökar. Flera specialidrottsförbund som t ex femkamp, bågskytte och gymnastik har infört en begränsning för hur mycket alkohol idrottarna får ha i blodet. Alkohol tömmer ut sockerreserverna i blodet och är därför helt olämpligt före t ex långdistanslöpning eller fotbollsspel. Man bör vara nykter i minst 24 timmar före för att kroppen ska hinna bygga upp sockerreserverna efter träning.


Hur går ett dopingtest till?

Idag görs de flesta dopinganalyserna på urin och det har medfört att många på många olika sätt försökt manipulera med urinproven. Till exempel använda substanser som påverkar eller förändrar urinen eller fylla urinblåsan med vatten strax före provet. En del har till och med lämnat in en annan persons urin.

Urinen måste avlämnas under uppsikt för att undvika manipulationer. Därför förses idrottsmannen med en ”skuggande” från det att han blir uttagen till dopingtestet till att han har lämnat ett godkänt prov. Det krävs en exakt vikt av urinen på minst 1,005 för ett godkänt prov. Detta på grund av att vissa idrottare börjar dricka groteska mängder vatten när de blivit uttagna till dopingtest för att spä ut urinen så mycket som möjligt för att undgå upptäckt.

Dopingtesterna går sedan till så att dopingproverna skickas i en A-flaska innehållande minst 50ml och en B-flaska innehållande minst 25ml till ett laboratorium. Flaskorna skickas tillslutna och förseglade anonymt med endast en sifferkod så att de på laboratoriet inte vet vem testet tillhör. A-flaskan analyseras först, med avancerad teknik så att väldigt små mängder av otillåtna ämnen upptäcks. Om inga förbjudna substanser påträffas är provet negativt och det rapporteras till Riksidrottsförbundet (RF) som vet vem provet tillhör. Om en förbjuden substans påträffas är provet positivt och då måste även B-flaskan analyseras. Är även det provet positivt följs testet av en strikt juridisk linje.

Om idrottsmannen erkänner att han tagit en förbjuden substans när han fått reda på resultatet tas ärendet upp i domstol och han kan dömas till upp till två års avstängning från allt idrottande (även träning). Om han inte erkänner trots att båda proverna är positiva fälls han och har möjlighet att överklaga eventuell fällande dom till Riksidrottsnämnden som består av fem fristående jurister från idrotten.

En idrottare som ska testas måste skriftligt intyga att han blivit kallad till test. Om han skulle vägra att komma till testet räknas det som ett ”positivt test” och han döms för det. Det har hänt att idrottsmän inte förstått att de blivit kallade och andra gånger har de uppgivit falsk identitet. Ibland har de till och med överklagat provtagningsförförandet. Dessa orsaker har lett till att RF fått ta till juridisk experthjälp.

Doping med AAS sker oftast under uppbyggnadsträningen så för att ertappa de som tar AAS måste man testa dem under den tiden. Har man dopat sig med anabola steroider märks det ganska säkert genom ett enkelt urinprov. Det är dock ganska normalt att man har spår av testosteron och dess nedbrytningsprodukter i urinen. Därför har man fått införa en speciell metod för att påvisa att testosteronet är tillfört utifrån.

Det är svårt att avslöja bloddoping. Man kan lätt avslöja blodtransfusioner från en person till en annan med hjälp av ett blodprov men det räcker inte för att avslöja att någon fått blodtransfusion med sitt eget blod. För att avslöja det krävs två blodprov. Denna metod har dock aldrig använts.

För att upptäcka epo räcker det med ett enkelt urinprov. Många som använder olika typer av bloddoping missas eftersom alla inte får en Hb-koncentration som är högre än det tillåtna. Det som är avgörande för dopingeffekten är storleken på ökningen av Hb-koncentrationen och inte vilken nivå man slutar på. De som ökar sin Hb-koncentration från 140g/l till 160g/l får ju lika stor prestationsökning som de som ökar från 160g/l till 180g/l trots att de förstnämnda ligger på en nivå under det tillåtna och de sistnämnda skulle bli fällda för doping.
Antal prover och antal bestraffade i Sverige 1981-2003



År Antal prov Antal bestraffade

1981 39 2
1982 144 1
1983 231 8
1984 369 19
1985 1130 28
1986 1297 20
1987 1802 25
1988 1587 30
1989 1600 21
1990 1614 30
1991 1840 37
1992 2089 56
1993 2192 40
1994 2025 39
1995 2162 19
1996 2226 28
1997 2344 17
1998 2108 24
1999 2065 12
2000 1854 6
2001 2545 18
2002 3036 9
2003 3510 10

Summa ca 40 000 prov och ca 500 bestraffade


Några uppmärksammade dopingfall

1968 Den första dopingfällningen gällde en svensk: Hans-Gunnar Liljewall i modern femkamp

1992 Den dåvarande ryska häcklöperskan Ludmila Narozilenko (numera svenskan Ludmila Engqvist) var
avstängd i två år för doping med anabola steroider

1994 Den argentinske fotbollsspelaren Diego Maradona fälldes under fotbolls-VM i USA för efedrindoping

2001 Sex finländska skidåkare fälldes för doping med Hemohes vis Skid-VM i Lahtis

2001 Schweiziske cyklisten Armin Meier testades positivt för doping med epo efter en tävling i Belgien

2002 Ludmila Engqvist fälls igen återigen för anabola steroider

2002 Den tysk-spanske skidåkaren Johann Mühlegg fälldes för epo-doping och förlorade sina tre guldmedaljer från OS i Salt Lake City.

Smuggling

Smuggling av dopingpreparat har huvudsakligen skett genom att idrottsledare och utövare åkte på charterresor till Medelhavsländerna eller Sydostasien och köpte preparaten direkt på apotek eller av någon langare för att få det billigare.

Efter berlinmurens fall har handelsresorna även gått till de forna sovjetstaterna. Smugglarna har ofta försvarat sin handling med att de gör det för idrottarnas bästa

Idag verkar smugglingen ha tagits över av välorganiserade ligor som vill utöka sitt förråd av dopingpreparat. Det är ofta samma kriminella som smugglar in narkotika som också smugglar in dopingpreparat.

De flesta beslagen görs i samband med husrannsakan i avseende annan brottslighet. Enligt polisen så sköts stora delar av den illegala hanteringen av dopingpreparat av personer som har anknytning till styrketräningsmiljön och samtidigt ibland har anknytning till kriminella MC-gäng och nazistiska grupper, överhuvudtaget kriminella grupper.

Det har hittills varit ganska lätt att smuggla dopingpreparat. Det beror till viss del på att tullen och polisen har ganska dåligt med resurser och tvingas prioritera smuggling av narkotika. Därför har många dopingavslöjanden gjorts med inriktning på att hitta narkotika.

Lagen som förbjuder handel och innehav av anabola steroider och andra hormonpreparat har funnits sedan 1992. Den som bryter mot lagen kan straffas med fängelse. Polisen har möjlighet att göra husrannsakan vid misstanke om innehav.

Avslöjad smuggling

År Antal beslag Antal tabletter Flytande preparat i liter

1999 136 142 000St 12,4L
2000 141 112 812St 25,4L
2001 240 385 770St 26,0L
2002 381 454 688St 25,9L
2003 253 585 166St 56,7L



 Redan första året som dopinglagen fanns togs 30 fall upp i tingsrätten. Två av dem överklagades till hovrätten. I det ena fallet skärpte hovrätten tingsrättens dom från skyddstillsyn till 6 månaders fängelse.

 Högsta domstolen behandlade sina första fall 1995. Det ena var en 29-årig man som åtalades för innehav och överlåtande av 5 000 tabletter med anabola steroider. Han fick en månads fängelse.

 I det andra fallet dömdes en 24-årig man till fyra månaders fängelse för att ha köpt och sålt 9 000 tabletter och 215 ampuller anabola steroider och 2 000 ampuller av testosteron och tillväxthormon.


 Sommaren 1988 beslagtog tullen i Helsingborg i ett enda tillslag 20kg anabola steroider. Den smugglande ligan erkände att de under två år infört och sålt sammanlagt ca 200kg. Dopingmissbrukande idrottsmän tar dagligen doser på ca 100-150 mg hormon (”medicinskt bruk” av anabola steroider är ca 10 ggr lägre.). Om de som köpte in preparaten skulle dopa sig i kurer om ca 20-25 dagar fyra gånger per år så skulle den insmugglade mängden räcka till minst 8 000 personer.


 Det hittills största dopingbeslaget i Sverige gjordes sommaren 2003 då man hittade 409 613 tabletter och 14 593 ampuller med dopingpreparat, främst anabola steroider. Beslaget gjordes vid husrannsakan av en affärslokal i anslutning till ett gym i Hammarbyhamnen när man främst bedrev spaning efter spritsmuggling.

 Man hittade också 828 liter sprit, 12 batonger, 2 elpistoler, 19 842 sprutor och 14 289 kanyler. En 41-årig man dömdes till tre och ett halvt års fängelse för dopingbrott. Preparaten beräknades ha ett värde på mellan 1,6 och 2,8 miljoner kronor.

 Sommaren 2003 hittades en DHL-försändelse på Arlanda adresserad till en 24-årig man i stockholmsområdet. Försändelsen kom från Kina och visade sig innehålla 28 plasttuber innehållande 2 080 ml dromostanolon (substans med anabol effekt). Sex dagar senare hittades en likadan försändelse adresserad till samma man, denna gång innehållande 37 plasttuber. Vid en husrannsakan hittades ytterligare 27 plasttuber. Sammanlagt fälldes mannen för innehav av 3 995 ml testosteron, 770 ml drostanolon, 4 054 ml nandrolon, 3 080 ml dromostanolon och 35 ml stanolol. 24-åringen hade beställt preparaten på Internet och betalat genom s k moneygram-tjänst.

 Myndigheterna tror att det är endast ca 10-20 % av all smuggling som avslöjas. Det skulle kunna betyda att de doser som kommer ut på den svenska marknaden räcker för några kurer per år till ca 50 000 personer.

 Smugglingen saknar helt etik. Det har smugglats stora mängder tillväxthormon som länge varit en bristvara på sjukhusen. I första hand skulle extremt småväxta barn ha behandlats med tillväxthormonet, men de fick det inte eftersom det istället smugglats från fabrikerna till idrottsmännen. Att förhindra att barn får nödvändig medicin beroende på att idrottare ska bli bättre är helt oacceptabelt.



Varför ska idrotten vara fri från doping?

Det finns många skäl till varför idrotten ska vara fri från doping. Riksidrottsförbundet har skrivit upp de kanske viktigaste anledningarna i fyra punkter.

 Det är fusk att dopa sig: Det är meningen att idrotten ska vara ren och ärlig och det är orättvist om inte alla följer gemensamma regler.
 Det kan vara farligt att dopa sig: Att riskera hälsan för att vinna med hjälp av doping strider mot både idrottens grundidé och samhällets värderingar.
 Doping skadar idrottsrörelsens trovärdighet: Idrottens ideal är att göra utövarna friska i både kropp och själ. Doping utgör därför ett hot mot idrottens trovärdighet, inte minst bland ungdomar.
 Det är olagligt att dopa sig: Att hantera eller inta dopingpreparat är förbjudet enligt svensk lag och kan ge fängelsestraff. Även om inte idrottsrörelsen ska ha någon polisiär funktion måste den se till att det inte förekommer något kriminellt.
 Vinnaren ska kunna glädja sig åt en ärlig seger
 Förloraren ska kunna känna sig trygg i att ha förlorat i en ärlig kamp
 Åskådaren ska kunna förvissa sig om att resultaten inte kommer till följd av intag av förbjudna preparat
 Doping är livsfarlig.

Doping är medskyldigt till att skillnaden mellan elitidrottare och ”andra” blivit större. För att elitidrotten ska kunna bevara den dragningskraft den fått är det viktigt elitidrottare inte skiljer sig för mycket från mängden och att man som åskådare kan föreställa sig att elitidrottaren skulle kunna vara en själv.

Tjusningen med en idrottsprestation är att åskådaren ska kunna se den mänskliga aspekten i prestationen. Det är viktigt att förstå att det är en människa precis som vem som helst som har klarat av att springa fort eller hoppa högt och inte en för ändamålet medicinsk preparerad robot.

Man måste förstå att alla människor har samma gränser och begränsningar, givetvis finns det extrema talanger..
Om en person förbättrar sina fysiska egenskaper med hjälp av dopingpreparat finns en risk att föreställningen om det mänskliga försvinner och han övergår till att vara en ”prestationsrobot”.

Om man värderar den mänskliga kroppen som ett redskap, vilket som helst och inte som varje enskild individs kropp kommer idrotten att förlora en av sina viktigaste grundpelare. Den som anser att doping ska vara tillåten har tappat en del av det mänskliga och personliga inom idrotten och det blir istället en läkemedelstävling och en ekonomifråga om vem som har råd att köpa de bästa preparaten.

Man behöver inte dopa sig för att lyckas

I Sverige har vi satsat på att bevisa att elitidrott kan bedrivas utan doping.
Flera av våra svenska idrottsstjärnor äter inte ens kosttillskott utan bara näringsriktig mat.

Dopare använder i allmänhet argumentet ”hur ska jag vinna då motståndaren använder?” för att få fortsätta men det är orimligt och dessutom taskigt mot de idrottare som kör rent spel. Det är minst 90 % av alla idrottare som är dopingfria, men det finns de som försöker fuska och ta genvägar till framgång.

Många av våra svenska världsstjärnor har gått med på att testa sig mycket oftare än vad som behövs för deras egen karriär. På det här sättet går det att 100-procentigt säkert säga att de har varit fria från doping under ett eller flera år. Eftersom de har vuxit upp när dopingkontrollerna varit lika effektiva som de är idag går det att säga att de inte bara har varit fria under den tid som de plockade hem sina medaljer utan också under hela sin ungdomskarriär


Varför dopa sig?

Våra elitidrottare ägnar i princip all sin tid och lägger ner all kraft och energi under kanske 10-15 år för att nå toppen. Det är då självklart att det måste kännas frestande att ta en liten tablett om den ger en prestationsförbättring ”gratis” och inte ger några biverkningar. Denna lilla tablett kan vara det som skiljer idrottaren från en 6-10e plats till att bli världsmästare.

De som dopar sig har ofta många argument till att fortsätta t.ex.:

Alla andra gör det
Varför ska jag måsta kämpa när jag bara kan ta ett piller.
Det rör sig om ett tidsbegränsat bruk
Om biverkningar uppträder slutar jag
Varje person har rätt att använda sin kropp som man själv vill
Jag kan inte bli först utan detta.

Det första argumentet ”alla andra gör det” är absurt eftersom tester visar att det är högst 3-5 % som är dopade. Även inom OS-idrott är det ganska ovanligt eftersom riskerna att åka fast är ganska stora.

Precis som alkoholister och narkotikamissbrukare tror de dopade att de har fullständig kontroll på sitt missbruk och att de kan sluta när de vill. Det är kanske inte lika svårt att sluta med doping som att sluta med sprit men de som försöker sluta får ofta fysiska och psykiska problem.

Tanken att hålla på med missbruket till dess att man får biverkningar är mycket riskabel. Det är ungefär som att luta sig ut för ett stup och intala sig att man ska dra sig tillbaka när man riskerar att ramla. Taktiken går antagligen bra i de flesta fall men de som verkligen provar principen råkar antagligen illa ut. I vissa fall går inte biverkningarna tillbaka efter avslutad doping; bestående basröst och skäggväxt hos kvinnor och bestående förmåga att inte kunna få barn hos män.

Argumentet att alla ska få använda sin kropp som man vill själv är sant till den gräns att man skadar någon annan eller sig själv så att man måste stå för behandlingen. Den andra sidan av argumentet blir att varje person måste ta ansvar för sina handlingar så den som dopar sig måste vara beredd på att få vissa straff.


Citat av Usa’s chefläkare vid OS

”There is simply too much money involved in international sports today. The sad truth is that people don’t pay to watch losers and corporations don’t sponsor teams that can’t bring home gold” (“Det är alldeles för mycket pengar inblandat i internationell idrott. Den bittra sanningen är att folk inte betalar för att se förlorare och företag vill inte sponsra lag som inte kan ta hem guldet”).

De som lyckas får förutom skyhöga löner även reklamintäkter för allt ifrån frukostfil och hårschampo till idrottsskor och lyxbilar. De som når världstoppen i de mest attraktiva grenarna kan på några år tjäna så mycket pengar att de aldrig mer behöver arbeta.

Av denna anledning får vissa en stor motivation att dopa sig. Det har förekommit att svenska idrottare har injicerat preparat som de inte ens kan uttala namnet på (ibland med östeuropeiska bokstäver som de inte ens kan tyda) som de kanske har köpt på en toalett eller en idrottsplats av någon som de inte ens kan kommunicera med. Detta betyder att de är beredda att ta stora risker. Men för de som gjort allting rätt och lagt ner all kraft och energi på att nå världstoppen utan att lyckas, är det en stor frestelse att ta några tabletter om det bara är det som fattas för att göra dem bäst i världen.


Är doping effektivt?

Forskarna har tidigare inte varit tillåtna att experimentera med dopingpreparat eftersom försökspersonerna skulle utsättas för stora risker. Därför har man inte vetenskapligt kunnat bevisa att doping är effektivt.

Vetenskapsmän och idrottarna själva har ofta helt olika syn på effekten av doping. En enda procents förbättring kan vara det som skiljer en idrottare från en 6-10:e plats till att han blir världsmästare. Denna lilla skillnad kan ses som oviktig för en forskare.

Svenskt antidopingarbete

Dopingproblemet är ganska litet men ändå viktigt att motverka. Om idrotten ska fortsätta vara Svriges största ungdoms- och folkrörelse måste dopingproblemet bort. Riksidrottsförbundet är ansvarigt för antidopingarbetet i Sverige. Alla 67 specialidrottsförbund har egna antidopingprogram och de 21 distriktsförbunden arbetar förebyggande mot doping. Målet med idrottsrörelsens antidopingarbete är att alla ska försäkras om att de ha rätt att delta och tävla i idrotter som är fria från doping. För att nå målet förs kampen mot doping på alla nivåer inom idrotten. RF:s antidopingpolicy är att:
”Allt bruk av dopingmedel är oacceptabelt. Inget idrottsresultat är så värdefullt att bruk av dopingmedel kan försvaras.”

Risken att åka fast är stor

När det gäller dopingkontroller prioriteras de idrotter där man vinner mest på att dopa sig. Men alla som är med i en idrottsförening kan testas när som helst eftersom dopingkontroller alltid sker utan förvarning.

Alla idrottare som tillhör en elittrupp särskilt i en prioriterad idrott måste varje månad vid minst två tillfälle per vecka uppge var de tränar och på vilka tider så att de alltid kan vara tillgängliga för dopingkontroll. Därför är det svårt att hålla sig undan dopingkontroller under längre tid.

Antidopingarbete bedrivs inom följande nio verksamhetsområden:

Dopingkontroller:

Sedan 1981 har RF tagit ca 40 000 dopingprov och av dessa har 495 (1,3 %) varit dopade. De senaste åren har endast runt 0,5 % av de testade varit positiva. Under 2003 gjordes 3500 tester och endast 10 var dopade. Man siktar mot 4000 kontroller i år. En dopingkontroll görs alltid utan förvarning och den ska ha avskräckande effekt. RF utför kontroller vid internationella tävlingar i Sverige men specialidrottsförbund (SF) och föreningar kan vid behov även beställa egna kontroller av RF:s kontrollorganisation.

Analysverksamhet:

Analyser av svenska och internationella dopingprov utförs i dopinglaboratoriet på Huddinge Universitetssjukhus.

Juridisk verksamhet

RF:s dopingkommission fungerar som åklagare när man behandlar och anmäler positiva dopingfall till respektive SF.

Information

RF informerar främst sina medlemsförbund och deras föreningar men även media och andra intresserade om sin verksamhet. Genom att sprida aktuell kunskap vill RF utveckla det förebyggande antidopingarbetet. Det är viktigt att informera även ungdomar både för att undvika doping av misstag och för att informera om riskerna. Ingen medlem inom svensk idrott ska vara omedveten om hur olämpligt och ohälsosamt det är med doping.


Utbildning

RF har uppgiften att utbilda dopingkontrollfunktionärer och antidopningsansvariga i syfte att utveckla antidopningarbetet inom SF och DF (Distriktsidrottsförbund).

Forskning och utveckling

RF utvecklar ständigt arbetsmetoderna i antidopingarbetet genom att genomföra vissa försknings och utvecklingsinsatser. Detta ska leda till ökad kunskap om doping, dess bakgrund och konsekvenser samt metoder att minska missbruket.

Nationell Samverkan

RF samarbetar med många andra organisationer för att motverka spridning och bruk av dopingmedel

Internationell Samverkan

RF samarbetar även med organisationer de nordiska länderna och övriga Europa för att undvika doping. År 1990 gick Sverige med i Europarådets antidopingkonvention. Sverige är också ett av de åtta medlemsländerna i IADA (International Anti-Doping Arrangement) som vill nå ett brett internationellt samförstånd inom antidopingområdet.

Den viktigaste organisationen inom antidopingarbetet är WADA (World Anti-Doping Agency) Där representanter för internationell idrott och världens regeringar sedan starten 1999 arbetar sida vid sida i kampen mot doping. WADA har framställt regelverket som världens alla internationella specialidrottsförbund rättar sig efter. Den kallas World Anti-Doping Code (WADC).

Kvalitetsförsäkring:

RF:s dopingkontrollverksamhet är godkänd av den internationella antidopingstandarden ISDC.



Andra länders inställning till doping

Inställningen till doping är olika inom olika idrottsgrenar, men den är också olika i olika länder. På 60-, 70- och 80-talet var det förenat med stor prestige att lyckas i internationella idrotter. Det insåg inte minst kommunistiska länder som Kuba och Östtyskland (DDR). I det östtyska systemet ingick ”statsdoping” dvs att dopingen gjordes övervakad av något statligt organ som också ställde upp med de resurser som behövdes.

DDR ( Östtyskland )

Efter Berlinmurens fall 1989 har det kommit fram att dopingen i DDR (Östtyskland) i stor skala skedde under statskontrollerade former. Även om de flesta bevisen brändes innan västliga läkare, vetenskapsmän och journalister fick tillgång till dokumenten finns det kvar tillräckligt mycket för att kunna bevisa det.

Det finns dokument som bevisar hur de högst styrande i DDR inte bara styrde dopingen utan också bestämde hur dokument om doping skulle förstöras.

Alla läkare och ledare var tvungna att jobba med doping för att få jobba kvar. I arkiven finns det bevisat att minst 10 000 östtyska elitidrottare var systematiskt dopade under en 30-årsperiod.

Anabola steroider användes systematiskt bland manliga elitidrottare sedan 1966 och på kvinnor sedan 1968. Det finns bevis för att kvinnor tvingades ta ”de små blå tabletterna” för att få vara med i elitsammanhang, annars fick de sluta.

Efterhand gavs preparaten till allt yngre idrottare, både pojkar och flickor. Regelbunden behandling av simmarflickor ner till 13 års ålder finns dokumenterad. Det betyder att flickorna fick förmanligande mediciner redan när de var i tidig pubertet. Man behandlade även de som vägrade. De gavs tabletter trots sin vägran men de kallades då vitaminer eller liknande.

Det finns dokumenterat hur kvinnor som fick besvärliga biverkningar (En del fick kraftig skäggväxt och basröst m.m.) skulle behandlas. Vanligen förbjöds de att åka utomlands och tävla och blev biverkningarna för besvärliga fick de sluta eftersom de ändå inte gick att “använda“ i mästerskapstävlingar.

DDRs idrottsförbund gav ut en lista över hur anabola steroider ökade resultaten i friidrott för både män och kvinnor. Man ansåg att medicinerna förbättrade prestationsförmågan betydligt så mycket som:

Kula män 2,5-4 meter kvinnor 4,5-5 meter
Diskus män 10-12 meter kvinnor 11-20 meter
Slägga män 6-10 meter
Spjut kvinnor 8-15 meter
Femkamp män 20 % av poängen kvinnor 20 % av poängen

Siffrorna är hämtade från en rapport till Stasi från den medicinske ledaren för dopingprogrammet, Manfred Höppner.

Dessa skillnader får naturligtvis betydelse i kamp om medaljer. Det finns långa listor från DDR som beskriver exakt hur mycket anabola steroider alla VM- och OS-mästare har tagit. Alla kända idrottsutövare står med och det är sannolikt att de som vägrade ta piller inte fick vara med eftersom det inte var någon idé att satsa på dem.

Den största mängd steroider som det dokumenterats att någon tagit är 3860 mg, det motsvarar den dubbla mängden som Ben Johnson tog och blev avstängd på livstid för. Det finns också listor som visar att man givit amfetamin till fotbollsspelare, effekten där är mycket tveksam men antagligen dopades de bara för säkerhets skull. Alla slutade med doping omedelbart före viktiga tävlingar och började igen direkt efter.

Före viktiga tävlingar testades alla idrottskvinnor av DDRs idrottsförbund, var de positiva fick de hCG (Ett kvinnligt könshormon som skulle påverka hormonbalansen så att doping inte kunde avslöjas). Det finns vetenskapliga rapporter om när och exakt hur mycket hCG som skulle utdelas.

Ytterligare bevis är alla de fotografier som visar att utseendet hos de kvinnor som man vet tog stora mängder steroider på kort tid förändrades kraftigt och blev mer manligt. Musklerna blev mer synliga och de fick en antydan till skäggväxt.

Dessutom har resultaten försämrats kraftigt sedan 1986 när steroiddoping var allmän. Inte bara resultaten från östra Tyskland utan också i VM och OS i övrigt har resultaten blivit sämre för varje år.

Dopingkontrollanterna, dvs. de som skulle se till att doping inte förekom deltog själva i dopingen och förfalskade många dopingprov från idrottsutövarna. De bidrog alltså inte bara till dopingen utan var också själva med och utvecklade den, och det är kanske det allra värsta?

Trots att vi idag tycker att denna typ av doping är gräslig och fullständigt oacceptabel måste man erkänna att den har lärt oss mycket om medlens effekter och bieffekter eftersom allt är så grundligt dokumenterat.


USA och Canada

Medan länderna i Skandinavien under hela tiden har klassat dopingen som oacceptabel har man haft en annan inställning i USA och Canada. Man har uppfattat bruket av exempelvis anabola steroider som något som varje individ får ta ställning till själv så länge det inte är kriminellt. På samma sätt som man låter var och en bestämma om man vill röka eller dricka sprit.

Det har också förekommit en tillåtande attityd mot dopingpreparat så länge det inte skadar någon annan. USA hade länge dåligt med dopingkontroller med under hösten år 2000 bildades en ny antidopingorganisation, USADA och sedan dess har kontrollerna skärpts väsentligt.

Enligt tidningen Sports Medicine 1988 noterades det att antalet användare av anabola steroider i USA var minst 1 miljon och det finns tecken på att bruket har ökat efter det. Numer är det bara en liten del av elitidrottarna som dopar sig. De som är regelbundna användare av AAS är oftast vuxna amatörer och gymnasieelever som ligger långt under elitnivå.

Under 2003 avslöjades det att ett laboratorium i Kalifornien hade utvecklat en ny anabol steroid, THG (tetrahydrogestrinon), endast för idrottsutövare. Den var inte bättre eller sämre än andra anabola steroider men eftersom den var ny och okänd för antidopinglaboratorierna så kunde den inte avslöjas. Numera går den lätt att avslöja med ett enkelt dopingtest.

Idrottsutövares prestationsförmåga går ofta före deras hälsa. Inte sällan finns det intresse för att hålla idrottsstjärnor ”akut friska” genom att ge dem olika preparat. De representerar ett ekonomiskt värde och det ses som ekonomiskt mest effektivt att idrottarna presterar maximalt under en kort tid och sedan ersätts de med nya.



Diskussion

De flesta blir såklart upprörda när någon försöker fuska men man tänker kanske inte på att doping egentligen ligger ganska nära det naturliga mänskliga beteendet, nämligen genom att ta en tablett eller dricka någon dryck för att snabbt bli bättre än man brukar vara. De flesta skulle väl tycka att det vore bättre om man var lite klipskare? Man skulle också vilja vara lite starkare och uthålligare, dels för att få arbeten utförda och dels för att imponera på omgivningen. Många skulle vilja vara lite roligare och gladare och få fler vänner eller bli mer uppskattade. Det är väl därför många tar ett glas alkohol då och då? inget av ovanstående sammanhang skulle någon reagera om någon la ner pengar på kläder, piller eller drycker men det är nästan exakt samma mål som idrottarna vill uppnå genom dopingpreparaten .

För att riktigt veta vad du själv har för inställning till doping måste du svara ärligt på denna fråga:

Vad skulle kunna få dig att ta dopingpreparat?


 En guldmedalj i OS eller ett svenskt mästerskap
 Om du visste att preparaten var garanterat ofarliga, men att du säkert skulle prestera bättre inom ett område du tycker är viktigt
 Om någon du tycker mycket om skulle ha dig mera kär om du tog preparaten
 Pengar och i så fall hur mycket?

Den som säger att han aldrig skulle tänka sig att ta dopingpreparat är antagligen inte trovärdig med tanke på hur mycket det finns som man egentligen vill vara bättre på. Om preparaten var helt ofarliga och gjorde så att jag fick så mycket pengar att jag kunde göra gott även för andra eller om det gjorde att min familj och mina vänner tyckte mer om mig så skulle jag säkert kunna överväga att ta preparatet trots att jag personligen är helt emot folk som dopar sig bara för att få vinna. Jag upplever inte att jag skulle kunna känna någon ära om jag visste att jag hade fuskat mig till en vinst. Jag tror dock inte att min familj skulle tycka mer om mig bara för att jag tog ett piller eller en spruta, men man kanske får den känslan.

Jag förstår inte riktigt hur man kan använda vilka läkemedel som helst i tron att man ska få en massa fördelar av det. T.ex. tillväxthormon, som är till för att behandla småväxta barn. Det smugglas ut från sjukhusen och hamnar hos t.ex. en kroppsbyggare som är i desperat behov av att visa sina, tycker han extremt snygga muskler och det får till följd att barnen som verkligen behöver medicinerna får leva sitt liv som dvärg.

Den som tar dopingpreparat tycker att allting blir så jättebra. Men det är ju trots allt bara alldeles i början. På frågan om doping egentligen är effektivt blir nog svaret ja. Det är ju i alla fall vad den dopade upplever....

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Dopingvärlden

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2006-05-02]   Dopingvärlden
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6082 [2020-10-30]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×