Thérèse Raquin analys

2 röster
131 visningar
uppladdat: 2019-05-20
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Romananalys Thérèse Raquin Jag har läst romanen Thérèse Raquin som är skriven år 1867 av författaren Èmile Zola. Titeln delar namn med bokens protagonist. Verket utspelar sig under 1800-talet i Frankrike där den försiktiga och tystlåtna Thérèse har bott tillsammans med sin faster och kusin sedan barndomen, efter hennes mors död och faderns inkompatibilitet att ta hand om henne ensam. Fastern tvingade Thérèse att gifta sig med kusinen Camille som varit sjuk i många år, därav var han en väldigt liten och svag man. Giftermålet gynnade fastern eftersom Camille skulle dö inom några år och hon behövde någon som kunde sköta om henne när hon blev äldre, så att inte Thérèse skulle få för sig att ge sig iväg efter någon annan. Ingen av de två makarna njöt något särskilt av giftermålet. Thérèse var fast i detta oländiga hushåll och letade efter något mer. Den oändliga önskan att få fly utvecklades när Thérèse mötte Laurent, en man hon ville rymma tillsammans med. I hans närhet upplevde Thérèse en sinnesstämning hon aldrig någonsin vidrört förut, hon kände sig som en sprutande champagneflaska, där hon skummade över av alla möjliga känslor, livlig, lycklig och längtan. Därför har jag valt temat längtan i denna analys. Jag får känslan av att Thérèse alltid velat något annat, för att när hon mötte Laurent så vågade hon för första gången kämpa för att få det hon längtade efter. Deras kärlek växte och blev så stark att hon till slut var villig att dräpa Camille för att få den friheten hon alltid hade drömt om. Men mordet gjorde inte paret fria från Camille, utan hans själ levde kvar och skulle komma att förfölja de två och i sin tur leda dem ner till sina egna gravar.

 

“Thérèse blev inte tillfrågad. Hon hade alltid visat en så passiv lydnad att fastern och mannen inte längre brydde sig om att fråga efter vad hon tyckte. Hon flyttade dit de flyttade, hon gjorde de som de gjorde, utan ett ord av klagan, utan en förebråelse, utan att ens tyckas märka att hon bytte vistelseort.” (s. 5)

 

Detta stycket fick mig verkligen att inse Thérèses särdrag. Här sägs det, svart på vitt, hur Thérèse tillbakadragna personlighet gör henne karaktärslös. Det väcker även tanken på mig, att denna unga kvinna inte kan ha mått särskilt bra. Vem trivs i en stum kropp, fylld med tankar som blir kvävda och instängda? Utan att få ha en egen åsikt eller vilja, följer hon trippandes på tå efter sin familj vart de än går. Jag tror att tanken om att lämna aldrig hade slagit henne men att hon verkligen längtade bort.

 

“I timmar kunde hon sitta hukad framför brasan, tankfullt stirrande in i lågorna utan att slå ner ögonlocken.” (s. 11) En sida senare avslöjas vad hon tillbringar sin tysta tid åt: “Och där låg hon i timmar och tänkte på ingenting, lät sig brännas av solen, lycklig att få gräva ner fingrarna i jorden. Hon drömde omöjliga drömmar; hon såg trotsigt på den brusade floden, hon inbillade sig att vattnet skulle kasta sig över henne och anfalla henne.” (s. 12)

 

Thérèse må vara en ljudlös varelse, men knappast tanklös. De flödar av filosofiska, djupa och hoppfulla påhitt. I hennes vilda fantasier är hon fri, i ovanstående exempel fick Thérèse ligga och slappna av längs floden, men framför allt kunde hon drömma i fred. När dessa  tillfällena dyker upp är det inte alltid glädjande tankar, men de är iallafall försvinnande. Som till exempel vattnet, som ska svepa bort henne. Här använder hon en metafor för att hon egentligen vill bli slukad av flodens vågor och svepa iväg med dem, alltså en längtan för att få komma bort, bort från hennes överordnade.

 

Under Zolas livstid (1840-1902) utvecklade han en ny författarstil, nämligen naturalismen, som man även kan kalla radikal realism. Skrivsättets avsikt är att skapa förutfattade tolkningar på karaktärerna tidigt i skriften, alltså vill skribenten ge läsaren en tydlig och stark uppfattning innan de hinner bilda sin egen, och att man sedan bara ska glida med i bokens gång. Detta märks tydligt då personbeskrivningarna till vardera karaktär är många, men synonymer till varandra, (Gustafsson, Linda. Wivast, Uno. Språket och berättelsen 2. 2016 uppl. Sida 164)vilket ger en kompakt bild av karaktären. Zolas noggrant angedda naturbeskrivningar tror jag används för att läsaren ska få upp bilden av omgivningen i huvudet, ungefär som de intryck en själv skulle få ifall man befann sig på samma plats, till exempel när Laurent befann sig på dårhuset, då beskrev Zola ingående hur de döda kropparna uppfattades. Det kan anses obehagligt men är ett tydligt kännemärke för naturalismen. Sen är skrivsättet radikalt på det viset att idealiseringar inte används, till skillnad från den skönmålade romantiken. Naturalismen ger en pessimistisk och hård synvinkel på livet, vilket skildras väldigt tydligt i Thérèse Raquin, då hennes olyckliga historia inte är förskönad, utan en uppriktig levnadsteckning. Detta var något helt nytt, som läsarna under 1800-talet gav mycket kritik för. Romanen ansågs vulgär och Zola var tvungen att lägga till förord i de nya upplagorna år 1868 där han var tillmötesgående och sade sig förstå sig på reaktionerna. Men han nämnde även att han inte klagade över bemötandet utan skrev “jag är förtjust över att konstatera att mina medbröder har lika känsliga nerver som en flicka”(s. 5) vilket säger att han var beredd på bedömningen i och med att romanens syfte var att väcka känslor och ge läsarna en verklighetscheck.

 

Symboliken väver Émile Zola in noggrant och det krävs djupa funderingar för att finna dem. Men det nämns på varenda blad. Protagonistens namn är nämligen djupt genomtänkt, och söker man upp betydelsen ur en etymologisk synvinkel betyder Thérèse jägarinna eller den som skördar på grekiska. Raquin kommer från det franska verbet raquer, att betala. Sammansättningen mellan de två blir ungefär den som skördar får betala. Därför handlar det symboliska budskapet om karma. Prioriterar man sin egen kärleksrelation över någon annans liv kommer det förr eller senare att hämnas på dig. Även bettet på Laurents hals som återupptas frekvent i romanen symboliserar att handlingar sätter spår och kommer påminna dig och finnas kvar genom hela livet.

 

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Zola, Èmile. Thérèse Raquin. 1994 uppl. Gustafsson, Linda. Wivast, Uno. Språket och berättelsen 2. 2016 uppl. Sida 164

Kommentera arbetet: Thérèse Raquin analys

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Maya Wilhelmsson [2019-05-20]   Thérèse Raquin analys
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=60526 [2019-06-17]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×