Det blir aldrig som man tänkt sig

3355 visningar
uppladdat: 2006-04-21
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Det blir aldrig som man tänkt sig
Nina Laaksonen SP3B

Tårarna strilade nedför kinderna, det kändes som om jorden försvann under mina fötter. Jag stod och tittade på mitt ansikte i den stora spegeln, jag var blek och håret var rufsigt, livlöst. Min pojkvän hade till slut lämnat mig, efter ett stort bråk om våra olikheter. Jag hade lagt ner min själ i vårt förhållande, han hade trots allt varit min första och största kärlek. Alla minnesbilder rullade fram på näthinnan när jag satte mig på min säng. Jag började snyfta igen. Tur att ingen i min familj var hemma, annars hade de hört bråket och fått se mig helt förstörd, vilket hade gjort dem rosenrasande. TV:n kastade ljus över mitt proppfyllda rum och skrek något om nya Libero- blöjor.
- Ha!, fnyste jag. Som om jag någonsin skulle behöva gå och köpa blöjor. Inte när man inte har någon pojkvän precis.

Några dagar innan bråket hade allt varit som i sjunde himlen. Jag och Fredrik hade varit på middag i Gamla stan, suttit och fnissat åt andra par och andra människor och diskuterat en gravid kvinna som drack vin, vilket fick Fredrik att bli irriterad. Därefter åkte vi för att bowla. Han hade överraskat mig när jag var hemma, knackat på dörren och svingat fram en stor bukett med röda rosor och sedan föreslagit att vi skulle gå ut den kvällen. Vi kramades och pussades som om vi hade varit nykära, trots att vi hade varit tillsammans i tre år. Fredrik vägrade sluta att tala om för mig hur mycket jag var värd, hur fin jag var, hur mycket han älskade mig. Han pillade på min förlovningsring som han hade köpt sju månader tidigare. Jag var så lycklig och trodde att det alltid skulle vara sådär.
Efter bowlingen gick vi sakta hemåt genom parken, sommarkvällen var ljum och fylld av skratt och fågelkvitter, det var som en dröm att promenera där, hand i hand med Fredrik. Överallt satt folk kvar i parken, myste och gjorde det bästa av den fina kvällen. Vi stannade och pratade med Fredriks höggravida storasyster som satt med sin man och deras kompisar i parken och grillade. Det var bara en månad kvar tills hon skulle föda sitt andra barn. Jag beundrade hennes styrka, att hon orkade sitta med kompisarna sent på kvällen trots den stora magen och allt. När vi gick därifrån tog jag ett djupt andetag från den friska, härliga luften, vilket fick hjärtat att dunka lite extra i bröstet. Trots att jag visste riskerna, struntade jag i att ta mitt P-piller den kvällen, det kändes bara onödigt. Fredrik hade sagt till mig många gånger att vara noggrann med preventivmedel för han var inte redo att bli far än. Men risken var liten att det överhuvudtaget skulle hända.

Dagarna gick utan att jag hörde ett ord från min före detta. Jag hade pratat en hel del med min kompis Amelia, och jag antar att hon var ganska less på orden ”varför”, ”hur”, ”kanske” och ”skitstövel”. Men hur mycket jag än tjatade så fanns hon där för mig, till och med när jag kunde ringa fyra på morgonen, för att fråga om hon hade hört något skvaller om honom sedan vi lade på elva kvällen innan. Jag var rastlös och sårbar, lättretlig och sorgsen. Min själ hade susat iväg och gömt sig någonstans, antagligen för att den var trött på all smärta. Det var inte första gången min själ hade fått ta stryk av mina kärleksbekymmer. En viss poäng hade Fredrik haft när han sagt att vi var olika, för det var vi. Men det var ingenting som vi inte hade kunnat fixa tillsammans.
- Du förstår inte, vi passar inte ihop, vi är för olika, hade han sagt åt mig.
- Har du någonsin hört talas om kompromiss, Fredrik?
- Det spelar ingen roll, för allt ska vara på ditt sätt och blir det inte som du vill så blir det bara tjafs.
- Jaså? Det handlar om att vi måste lyssna på varandra och ta hänsyn till vad båda vill, men du är för omogen för att förstå det, skrek jag åt honom.
- Det finns inget att diskutera, vi kommer aldrig fungera ihop, suckade han.
- Hur kommer det sig att du har kommit på det nu helt plötsligt? Har du hittat någon ny tjej? Vi är för fan förlovade Fredrik! Då måste man tänka till lite innan man bara dumpar sin partner, skrek jag hysteriskt.
- Ny tjej? Det var moget tänkt! Det fungerar inte, det vet du, du har själv sagt det en gång förut.
- Men jag menade det inte, snyftade jag.
- Du är omöjlig, vet du det? Jag orkar inte längre, jag älskar dig men det är ingen idé att vi fortsätter ihop, sa han och tårar började fylla hans ögon.
Den biten grubblade jag på hela tiden. Om han älskade mig, varför kunde han då inte kämpa för förhållandet som jag gjorde? Varför var han så livrädd för allt som hette ansvar? I slutänden kom jag fram till att det var mitt fel som hade förväntat mig för mycket, jag hade bara inbillat mig att han var mogen.

Trots att det gick veckor utan att vi pratade med varandra, mådde jag inte bättre. Skolan, mitt sista år på gymnasiet, hann börja. Psykiskt var jag väl mer stabil för jag hade insett vad han var för människa och det var inte värt att ödsla tid på människor med en sådan mentalitet som Fredrik hade. Dessutom var det sant det alla talade om för mig, att jag var värd något bättre. Hur man bara kan strunta i en människa som man har påstått att man älskat, det är bortom mitt förstånd, men jag älskade honom ändå på något konstigt sätt, och tre års förhållande kan inte bara suddas inte ut från huvudet, inte från mitt huvud i alla fall. Hade det bara varit det som plågat mig så hade mitt liv nog kunnat flyta på ganska bra ändå. Det var bara det att fysiskt sätt var jag väldigt svag, jag hade ofta huvudvärk och var yr. Lärarna började ifrågasätta mitt ständiga illamående och att det började gå över min skolgång lite väl mycket. Jag ryckte på axlarna och fortsatte stanna hemma tills min mamma tyckte att jag borde gå till läkaren.


Jag stannade hemma tills resultaten från mitt blod- och pissprov skulle komma. Läkaren hade sagt att han kunde ringa till min mobil så att jag kunde fortsätta med mina studier i skolan, men jag ville bara vara hemma.
En dag när jag var helt koncentrerad på mitt favorit program med en kopp te i handen, ringde telefonen. Då jag var den enda personen hemma, var jag tvungen att masa min lata och trötta kropp till luren för att svara.
- Jag ringer från SÖS, jag söker Marlena, sa en grov röst i andra änden.
- Det är jag, svarade jag kort, men nervöst, för nu skulle jag få veta vad det var. Hade slagit vad med Amelia, hundra spänn på vitaminbrist, för sedan förhållandet hade upphört hade jag ätit dåligt.
- Vi har dina provsvar och vi vill meddela dig att du är gravid i åttonde veckan, därav yrseln och illamåendet. För övrigt är du kärnfrisk, kanske i behov av lite järn och C- vitamin men det finns receptfritt i din ICA- butik, om du förstår vad jag menar, skämtade gubben. Man får gratulera. Av hänsyn till din ålder vill vi rekommendera att du samtalar med någon om ditt tillstånd och motta råd. Ska vi boka in dig på en tid?
- Ursäkta, jag får återkomma, sa jag och lade på luren. Tiden stannade, men det gjorde inte illamåendet. Jag kräktes, gick och la mig på soffan och somnade med tårar i ögonen.


Jag vaknade en timme senare av att telefonen ringde igen.
- Hallå? svarade jag med sömnig röst.
- Hej, det är Fredrik. Jag har inte sett dig i skolan på ett tag och ville bara veta hur det är med dig.
- Så nu går det bra att höra av sig, efter så lång tid?frågade jag irriterat.
- Jag har inte vågat prata med dig, eftersom jag vet att jag har sårat dig otroligt mycket. Men jag vill att du ska veta att jag inte heller mår bra av det, sa han med svag röst. Han lät uppriktigt ledsen.
- Jaha, och vad hjälper det mig? frågade jag.
- Vill du träffas och prata?
- Det kanske är lika bra, jag har något viktigt att berätta för dig.
Senare den dagen satt vi i mitt rum, ansikte mot ansikte, helt tysta. Spänningen var så stark att jag nästan sprack. Hur skulle jag berätta för honom? Vad skulle det göra för nytta? Jag var totalt emot abort, men jag visste att Fredrik inte var mogen för ett barn. Var jag det? Jag började gråta av all stress och alla känslor som fyllde mig inombords.
- Varför gråter du? undrade Fredrik oroligt.
- Jag vet inte hur jag ska säga det här. Allt är mitt fel, och jag måste ta ansvar för det, snyftade jag.
- Får jag bara fråga dig en sak? Har du varit med någon annan sedan det tog slut?
- Nej, hur skulle jag kunna glömma dig så fort? frågade jag.
- Jag vet inte, det är bara något jag har gått och varit orolig för, suckade han.
- Så du vill inte att jag ska vara din flickvän, men inte heller att jag ska vara någon annans flickvän? Vad i helvete håller du på med?
- Lyssna på mig, det är inte alls så, jag tror bara…jag vet inte, förlåt, sa han och åter igen fick jag se hans ögon tåras.
Utanför började höstmörkret falla på och vinden som smög in genom mitt rumsfönster var kylig, men på något sätt gav den lilla vinden mig mod. Jag tittade ut på de gulnade löven som prasslade i vindens sus och såg det sista av solens strålar leka på trädkronan. Då insåg att jag hade inget att förlora på det.
- Fredrik, det som är gjort är gjort, eller hur? Bli inte arg på mig för min dumhet.
Jag ville inte att det skulle låta klyschigt när jag meddelade honom, hur skulle jag säga det? Tystnaden tyngde ner stämningen ännu mer.
- Vad är det du vill säga? undrade Fredrik.
- Jag är gravid, sa jag rakt ut och såg honom i ögonen. Han ryggade tillbaka och ögonen blev stora som tefat.
- Hur…hu..hur länge har du vetat?, stammade han.
- Jag fick beskedet idag. Det är inte mer än rätt att du får veta det, men mitt beslut kan du inte strida emot, jag tänker behålla barnet med eller utan ditt stöd.
Fredrik såg ut att fundera ett bra tag, öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen. Han såg relativt lugn ut medan han tittade ner i golvet och tog helt plötsligt upp sin mobiltelefon och stängde a...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Det blir aldrig som man tänkt sig

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-09-19

    Det var en spännande handling

Källhänvisning

Inactive member [2006-04-21]   Det blir aldrig som man tänkt sig
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6026 [2020-10-26]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×