Thérèse Raquin - En karaktärsanalys av Thérèse

4295 visningar
uppladdat: 2016-05-20
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Thérèse är en stel ung kvinna som bor tillsammans med sin Faster, Mme, och sin kusin, Camille. Hon hade övergivits av sina föräldrar så därför han hennes faster tagit hand om henne. Mme Raquins relation med sin son är otroligt udda då hon behandlar honom som en liten fågelunge, han är alltid sjuk, svag och får alltid som han vill. “Han måste gräla med sin mor för att kunna ta plats hos lärftkramhandalaren. Hon ville alltid ha hon kvar i sin närhet mellan två täcken fjärran från livets olyckstillbud” (sida 16), modern ville som sagt aldrig låta honom vara ifrån henne. Camille beskrivs som en klen och patetiskt liten man, som pga brist av andra sociala miljöer har formats helt av den instängda, smått hysteriska världen hemma. Thérèse som ändå är en utomstående visar brist på sociala och mänskliga kunskaper på grund av det isolerade livet hos fastern. I hemmet fungerar hon som en passiv, grå skugga som lärt sig att det är bäst att låta Camille daltas av sin mor.  Hon håller sig emotionellt utesluten och har minimal kontakt med andra människor, vilket inte är speciellt hälsosam miljö att växa upp i. Thérèse uttrycker sig aldrig om någonting alls, vilket resterande familjemedlemmar också vet om. När faster Raquin tillslut går med på att de ska flytta till Paris så följer Thérèse med utan att ifrågasätta det. Hon har som sagt redan funnit sig i att hon kommer behöva gifta sig med sin kusin Camille inom en snar framtid, så att flyttat till Paris är en sak hon finner sig i lika lugnt. Hon känner skyldighet att ta Camille som sin make pga att Mma har tagit hand om henne. Så Thérèse har ett väl utvecklat beteende för att trycka ner känslor, förneka sig själv och finna sig själv skyldigt att delta i sin fasters utplanerade framtid. Detta är det som tar henne igenom alla hinder hon möter, speciellt giftemålet. “När det talades om hennes giftemål, blev Thérèse allvarlig, nöjde sig med att nickande samtycka till allt vad Mme Raquin sade.” (sida 20). Efter de ha flyttat in i den nya affären så behåller Thérèse sitt beteende sen tidigare, men alla undertrycka känslor kommer upp när hon träffar Laurent. Som en stor emotionell lättnad blir hon attraherad av honom och för första gången i boken får vi uppleva en passion hos huvudkaraktärerna. Långt ifrån Mme Raquins besatthet av Camille och Thérèse giftemål, och hur deras framtid ska se ut. Thérèse relation med Laurent tar fram en sida av henne som aldrig annars finns, hon beskrivs som en total motsats från den tråkiga, stela kvinnan vi lärt känna. “Detta en älskande kvinnas ansikte var liksom förvandlat, hon verkade förvildad och smeksam, hennes läppar var fuktiga, ögonen lyste, hon strålade av glädje.” (sida 39). Äktenskapet med Camille sätter spänningen i förhållandet mellan Laurent och Thérèse, medans Mme är som det bindande klistret för alla involverade i boken. Utan Mme Raquin skulle inte de inte flyttat till Paris och upprätthållit en umgängeskrets som alla i sällskapet gynnas av. Camille får känna sig viktig och bygger sociala kontakter, Mme får känna sig ännu mer viktig i familjen, Laurent blir ompysslad och respekterad, Thérèse får se andra människor och lär känna Laurent. Pågrund av att Laurent blir viktig i Camilles liv tar det misstankarna ifrån att han och Thérèse har ett förhållande vid sidan av. Thérèse beter sig lika lömskt mot sina familjemedlemmar som Laurent, vilket ger känslan av att allt i hennes lilla liv kretsar runt att få behålla sin älskare. Deras förhållande ger Thérèse chansen att få ha en känsloliv för första gången, allting blir svart och vitt. Dötrist vardag med intensiv passion. Det är första gången man får se att Thérèse har ett mål med sin vardag och hon lägger fokus på någonting istället för att sitta tyst som hon vanligtvis gör. Allt efter som tiden går känner det hemliga paret att de måste få vara tillsammans på riktigt istället för att smyga omkring. Deras lösning på detta blir tillslut att mörda Camille, “Var försiktig, jag tänker slänga honom i vattnet… lyd mig… jag tar hela ansvaret.” (sida 66). En drastisk lösning som är svår att förstå för moderna läsare, men det är det gemensamma mål de sätter. Det går enligt planering, plötsligt så har Laurent dragit ner Camille i vattnet, medans Thérèse ser på, och han kommer undan med ett bitmärke som kommer att blir en symbol för händelsen. Mordet på Camille blir början på slutet. Efter detta försöker paret få Mme att hålla med om att de två borde ingå ett äktenskap vilket tar sin lilla tid, men det blir tillslut ett förhållande byggt på skuldkänslor och tvång. De båda mår dåligt av mordet, inte mist Thérèse själv. Hennes tankar hemsöks av sin avlidne make och hon skyller mer och mer på Laurent. Deras “nyfödda” förhållande blir byggt på skulden, skammen av Camilles bortgång, vilket driver dem båda till vansinne. Genom att inte lämna varandra stängs de in i ett liv enbart fyllt av starka känslor som de uppenbarligen inte kan hantera. “Endast de själva visste att Camilles lik låg mellan dem i sängen; endast de kände under ansiktets lugna hud de nervösa ryckningar som på ett fruktansvärt sätt härjade deras drag om nätterna och gjorde deras blida ansiktsuttryck till en hemsk och plågad mask.” (sida 150). Samtidigt är de båda så besatta av hatet att de ändå inte kan skiljas, de kan bara leva med skulden om de gör det tillsammans.

Jag tycker Thérèse är en orealistisk kvinna, men jag anser att detta är relativt då jag kanske hade tyckt annourlunda om kvinnor om jag levde i 1800-talet. Kraften hon lägger ner i att vara så omänsklig som hon bara kan, förstår jag på sätt och vis, men det blir tillslut psykosliknande när den fortsätter att leda henne till döden. Självskadebeteendet hon har i början av boken är i form av total emotionell isolation, eskalerar till förhållandet med Laurent som gå överstyr, kan jag till viss mån relatera med. Hade det inte framställts så melodramatiskt skulle den varit mer realistiskt men istället får jag en väldigt uppblås variant av 1800-tals människan. Jag tror bristen på kunskapen av människans psyke gör Thérèse orealistisk. Mycket av de problem Thérèse möter hade gått att lösa med ett annat förhållningssätt, som många ser som en självklarhet idag. Hade hon efter en viss tid skilt sig ifrån Camille skulle hon kunna hitta ett eget liv, hon var som sagt i Frankrikes huvudstad. Visst en konsekvens hade säkerligen varit den sociala skammen av skiljsmässa och svårigheterna att leva som ensam kvinna. Det är ett hot för dåtidens kvinnor och jag kan tänka mig hur svårt det hade varit. Thérèse reflekterar aldrig tillräckligt mycket på sina känslor (eftersom hon alltid förnekar dem) för att ens kunna förstå varför hon inte trivs med familjen. Så i en perfekt värld kanske hon hade kunna skilja sig, upptäcka sig själv, hittat ett jobb eller en man, men det är en påfrestning för någon som inte ens vågade invända till att gifta sig med sin kusin från första början. Så jag kan förstå varför hon inte skiljer sig, men jag tycker det är orealistiskt att hon inte ens reflekterar över känslorna hon har kring det. Vilket inte kommer ifrån Thérèse själv, utan författarens syn på Thérèse. Zola framställer karaktärer som ska låt jobbigt realistiska, men misslyckas för mig på grund av dagens kunskap om människans beteende och psykologi. Så jag tror att vissa läsare kan ha medlidande för Thérèse, och man kan förstå hur hon agerar, och har man i åtanke att det är en man från 1800-talet som skriver om en 1800-tals kvinna kan man också förstå varför Thérèse tänker som hon gör kring allt detta. Man blir som kvinna mer tystad, man ska inte ifrågasätta personer högre upp i hierarkin, inte heller kräva något och man kan verkligen inte be om skiljsmässa. Hon passar in på den bild av kvinnor som fanns då, vilket gör karaktären relaterbar. För personer i dagens läge tycker jag det kan ge en felaktig bild om hur personer, inte minst kvinnor, tänker. Varför jag tycker så är för att skulle jag sätta in mig själv i hennes sits hade jag kanske gjort samma saker men min kropp och mitt psyke skulle stretat emot mer. I historien har människor lärt sig bli ner tryckta på alla olika sätt, men oavsett så försöker kroppen streta emot det som känns fel. Människo...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Thérèse Raquin av Émile Zola 1867

Kommentera arbetet: Thérèse Raquin - En karaktärsanalys av Thérèse

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2016-05-20]   Thérèse Raquin - En karaktärsanalys av Thérèse
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=59835 [2018-11-14]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook