Interna obalanser och reala deprecieringar i euroområdet

1 röster
2854 visningar
uppladdat: 2012-10-21
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete


Nationalekonomiska institutionen






Interna obalanser och reala
deprecieringar i euroområdet





Författare: Emelie Bergstrand

Kurs: Civilekonomuppsats inriktning Nationalekonomi EC9902 30hp

Termin: VT 2012

Datum: 12/05/14

Handledare: Lars Calmfors



Sammanfattning
Sedan införandet av euro som gemensam valuta har interna obalanser inom
euroområdet växt sig starkare till följd av reala apprecieringar i speciellt Portugal,
Irland, Italien, Grekland och Spanien. Detta har lett till att ländernas internationella
konkurrenskraft försvagats. För att få bukt med de interna obalanserna krävs det att
länderna återfår sin internationella konkurrenskraft, deras varor måste bli billigare i
jämförelse med deras handelspartner. Detta kan komma till stånd genom reala
deprecieringar. Hösten 2008 drabbades världen av den djupaste ekonomiska
nedgången sedan andra världskriget, något som förvärrade situationen för de
krisande euroländerna.
Uppsatsen belyser de interna obalanserna inom euroområdet och diskuterar
teoretiskt på vilka sätt länderna kan få stånd till reala deprecieringar när det inte finns
någon växelkurs att ändra mot de andra euroländerna. Data för de krisande länderna
visar på att dess konkurrenskraft har urholkats sedan införandet av euron. Analysen
startar år 2001 då samtliga länder hade övergått till euron. De tillvägagångssätt som
analyseras är en sänkning av de relativa arbetsgivaravgifterna, en sänkning av de
relativa lönerna eller en ökning av den relativa produktiviteten. Som sista möjliga
tillvägagångssätt analyseras ett utträde ur EMU. Svårigheter med samtliga
tillvägagångssätt lyfts fram och slutsatsen att en real depreciering tar lång tid och
kräver hög arbetslöshet dras.
I den empiriska delen görs jämförelser med de baltiska länderna under krisen 2008-
2011 och med Sverige under 1990-talskrisen. Analysen visar att de baltiska länderna
lyckades genomföra en real depreciering genom att sänka de nominella lönerna och
öka den relativa produktiviteten, dock till en hög kostnad i form av ökad arbetslöshet.
Sveriges nominella depreciering av växelkursen analyseras och används som ett bra
exempel på hur en real depreciering leder till förbättring av konkurrenskraften.
Eftersom reala deprecieringar tycks förutsätta arbetslöshet beräknas så kallade
uppoffringskvoter som visar hur stor ökning av arbetslösheten som krävs för varje
procents reala depreciering. Hypotesen att de baltiska ländernas uppoffringskvoter är
lägre än motsvarande kvoter för krisländerna i euroområdet till följd av svagare
fackföreningar visar sig stämma, likaså att Sveriges uppoffringskvot under 1990-
talskrisen var lägre eftersom en extern depreciering kunde göras. Uppsatsen drar
slutsatsen att den relativa produktiviteten är av största betydelse för att lyckas med
en real depreciering. Vidare dras slutsatsen att Irland och Spanien bör klara sig ur
krisen med hjälp av reala deprecieringar, men att situationen för Portugal Italien och
Grekland ser mörkare ut.
Rekommendationer ges för Portugal och Italien att genomföra fler reformer för att öka
sin relativa produktivitet. Ett utträde ur EMU för Grekland befaras ske i framtiden och
reflektioner kring de problem som i så fall kan uppstå görs.
Nyckelord: Real depreciering, intern obalans, PIIGS-länderna, konkurrenskraft,
bytesbalans, relativ enhetsarbetskostnad, real växelkurs, uppoffringskvot, BNP,
relativpris, nettoexport, EMU, finanskris.


Innehåll
Sammanfattning
  ................................ ................................ ................................ ................................ ............
  1
 
1.
  Inledning
  ................................ ................................ ................................ ................................ ..................
  1
 
1.1
 
  Syfte
  ................................ ................................ ................................ ................................ ................................ ...............
  2
 
1.2
 
  Avgränsning
  ................................ ................................ ................................ ................................ ...............................
  2
 
1.3
  Datainsamling
  ................................ ................................ ................................ ................................ ............................
  3
 
1.4
  Metod
 &
 Disposition
  ................................ ................................ ................................ ................................ .................
  3
 
1.5
  Bakgrund
  ................................ ................................ ................................ ................................ ................................ ......
  4
 
2.
  Teori
  ................................ ................................ ................................ ................................ ...........................
  8
 
2.1
  Real
 växelkurs
  ................................ ................................ ................................ ................................ ............................
  8
 
2.2
  Nettoexport
  ................................ ................................ ................................ ................................ ................................ .
  9
 
2.3
  Enhetsarbetskostnad
  ................................ ................................ ................................ ................................ ............
  10
 
2.4
  Relativ
 enhetsarbetskostnad
  ................................ ................................ ................................ ............................
  11
 
2.4.1
  Utvecklingen
 av
 RULC
 i
 PIIGS -­-länderna
  ................................ ................................ ........................
  12
 
2.5
  Tänkbara
 scenarier
  ................................ ................................ ................................ ................................ ..............
  13
 
2.5.1
  Nominell
 växelkurs
  E
  ................................ ................................ ................................ .............................
  13
 
2.5.2
  Relativa
 arbetsgivaravgifter
 
  ................................ ................................ ................................ ..............
  13
 
2.5.3
 
  Relativa
 löner
 
  ................................ ................................ ................................ ................................ ..........
  14
 
2.5.4
 
  Relativ
 produktivitet
 
  ................................ ................................ ................................ ...........................
  14
 
3.
  Empiri
  ................................ ................................ ................................ ................................ ......................
  15
 
3.1
 
  Jämförelse
 med
 tidigare
 kriser
  ................................ ................................ ................................ .......................
  16
 
3.1.1
  Sverige
 1990
  ................................ ................................ ................................ ................................ ..............
  16
 
3.1.2
  Krisen
 i
 Baltikum
  ................................ ................................ ................................ ................................ .....
  17
 
3.2
 
  Uppoffringskvoter
  ................................ ................................ ................................ ................................ .................
  20
 
4.
  Analys
 av
 Uppoffringskvoter
  ................................ ................................ ................................ ...........
  22
 
4.1
  Relativ
 enhetsarbetskostnad
  ................................ ................................ ................................ ............................
  22
 
4.2
 
 
  Relativ
 lönekostnad
  ................................ ................................ ................................ ................................ ............
  23
 
4.3
 
  Relativ
 produktivitet
  ................................ ................................ ................................ ................................ ...........
  24
 
5
  Diskussion
  ................................ ................................ ................................ ................................ ..............
  26
 
5.1
  Vikten
 av
 relativ
 produktivitet
  ................................ ................................ ................................ .........................
  27
 
5.2
  Valutakonvertering
  ................................ ................................ ................................ ................................ ...............
  28
 
6.
  Slutsats
  ................................ ................................ ................................ ................................ ....................
  30
 
7
  Tack
  ................................ ................................ ................................ ................................ ...........................
  32
 
8
  Källor
  ................................ ................................ ................................ ................................ ........................
  33
 
1

1. Inledning
Hösten 2008 drabbades världen av den djupaste ekonomiska nedgången sedan
andra världskriget. För Europas del har det inneburit stigande arbetslöshet,
inbromsad tillväxt samt underskott i de offentliga finanserna (Pehrson, Person, &
Oxelheim, 2010),
Den makroekonomiska diskussionen kring Europas ekonomiska och monetära union
(EMU) har i hög grad kretsat kring risken att en gemensam valuta kan medföra större
makroekonomiska svängningar då det enskilda landet inte längre har tillgång till en
egen penning- och växelkurspolitik (Calmfors, 1996). Euron introducerades under
antagandet att konjunktursvängningarna skulle vara ganska lika i de länder som
deltog i valutaunionen. Kritiken som flera framstående ekonomer framförde - om att
löneflexibiliteten och arbetskraftens rörlighet var för liten för att euroområdet skulle
vara ett optimalt valutaområde - togs inte på allvar då den ansågs grundad på
politiska överväganden i stället för på ekonomisk forskning och erfarenhet (Feldstein,
1997).
När denna debatt fördes var frågan teoretisk, men i dagens läge befinner vi oss i
precis en sådan situation, där medlemsländerna drabbats på olika sätt av en
ekonomisk kris. Insikten att konstruktionen av euroområdet är problematisk för
många av medlemsländerna är numer erkänd av de flesta, men det finns mer än en
lösning och utgången är än idag inte given. Det vi vet är att oavsett tillvägagångssätt
så är priset högt och att det inte finns några enkla lösningar. De interna obalanserna
som växt sig starkare i euroområdet är nu därför av största intresse.
Frågan om hur länder i eurozonen ska kunna förbättra sin konkurrenskraft har varit
en central del i den pågående diskussionen om den ekonomiska krisen. En
förbättring av konkurrenskraften är synnerligen viktig för de så kallade PIIGS-
länderna: Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien (EU-kommissionen, 2011).
Ett viktigt skäl till att Sverige kunde genomföra en framgångsrik budgetkonsolidering
under 1990-talskrisen var att kronans fall, vid övergången till flytande växelkurs,
innebar en kraftig real depreciering gentemot utlandet, vilket satte fart på exporten.
Tillväxten gav högre skatteintäkter och bidrog därmed till minskade budgetunderskott
(EEAG 2012).
Med euro som gemensam valuta har dock inte PIIGS-länderna samma möjlighet.
Den gemensamma nämnaren, utan att lägga vikt på hur krisen i de specifika
länderna startade, är ländernas bristande konkurrenskraft - arbetskraften är för dyr i
förhållande till produktiviteten (EU-kommissionen, 2011).
Ett sätt att återställa konkurrenskraften är reala deprecieringar, något dessa länder
kan få till stånd genom interna devalveringar, det vill säga nominella lönesänkningar
(Black, 2010). Denna typ av devalvering accepteras i regel endast i en mycket djup
lågkonjunktur med hög arbetslöshet, Priset för en ökad eller förbättrad
konkurrenskraft är därför högt.
2

Ett vanligt använt mått på den reala växelkursen är den relativa
enhetsarbetskostnaden: RULC (relative unit of labour cost). Denna variabel är den
viktigaste bestämningsfaktorn för relativpriset på inhemsk produktion (priset i
förhållande till priset på utländsk produktion). Uppsatsen kommer att analysera hur
RULC utvecklats i PIIGS-länderna.
1.1 Syfte
Uppsatsen fokuserar på de interna obalanserna som växt sig starkare mellan
euroländerna sedan införandet av den gemensamma valutan euro. Syftet med
uppsatsen är att lyfta fram och belysa de olika tänkbara tillvägagångssätt Portugal,
Irland, Italien, Grekland och Spanien (hädanefter refererade till som PIIGS-länderna)
har för att kunna få till stånd en real depreciering för att förbättra sin konkurrenskraft
och återhämta sig från den ekonomiska krisen snabbare. Metoder och svårigheter
kommer att diskuteras både teoretiskt och empiriskt.
1.2 Avgränsning
Framtiden för PIIGS-länderna och euroområdet är i dagsläget ovisst, och det finns
givetvis flera faktorer som påverkar krisländernas agerande. Jag har valt att fokusera
på problemen med de interna obalanserna och hur länderna kan återfå en
internationell konkurrenskraft.
EEAG (2012) framhåller att en framgångsrik budgetkonsolidering förutsätter tillväxt.
Det enda sättet att åstadkomma detta i samband med en stram finanspolitik är
genom en real depreciering som ökar nettoexporten. Jag har därför valt att fokusera
mitt arbete på hur den reala växelkursen kan deprecieras eftersom den reala
växelkursen är en central bestämningsfaktor för den internationella
konkurrenskraften. Nedanstående variabler kommer att diskuteras i analysen av hur
den reala deprecieringen kan komma till stånd:
• Nominell växelkurs
• Relativa arbetsgivaravgifter
• Relativa löner
• Relativ produktivitet
Jag ämnar diskutera den internationella konkurrenskraften ur ett strikt
makroekonomiskt perspektiv med fokus på den relativa enhetsarbetskostnaden
(RULC, relative unit of labour cost), Jag använder mig - precis som är vanligt i
tillämpad makroekonomisk analys - av den relativa enhetsarbetskostnaden i stället
för relativpriset därför att RULC bestämmer det långsiktiga relativpriset och är mindre
känsligt för kortsiktiga variationer till följd av tillfälliga konjunktursvängningar.
3

1.3 Datainsamling
De data som analyseras i uppsatsen är i huvudsak hämtad från den europeiska
statistikdatabasen Eurostat men även från OECD:s statistikdatabas. För prognoser
för år 2012 har data samlats in från Europeiska kommissionens prognoser som
publiceras halvårsvis. Den senaste prognosen som använts i denna uppsats är
Europeiska kommissionens prognos från hösten år 2011. För att kunna jämföra
länderna sinsemellan har jag i flertalet fall räknat om indextalen för att passa det
tidsintervall jag har undersökt. Den insamlade statistiken och den omarbetade finns
bifogad i bilaga 1.
1.4 Metod & Disposition
Uppkomsten av de interna obalanserna kommer att lyftas fram i en översiktlig
bakgrundsanalys. Teori för hur länder kan påverka den internationella
konkurrenskraften genom en real depreciering förklaras i en fördjupande del som tar
sin utgångspunkt i en ekvation för den relativa enhetsarbetskostnaden. I den
empiriska delen kommer data för krisländerna under finanskrisperioden att
analyseras för att utreda hur RULC utvecklats i respektive land.

En real depreciering förutsätter en uppgång i arbetslösheten för att komma till stånd.
En tillfällig uppgång i arbetslösheten är alltså priset som måste betalas för att
åstadkomma en depreciering. I den empiriska delen kommer jag att beräkna hur högt
detta pris är för PIIGS-länderna. Det sker genom att jag räknar fram så kallade
uppoffringskvoter som anger med hur mycket arbetslösheten måste öka för att
åstadkomma en procents förändring av den relativa enhetsarbetskostnaden. De
beräknade uppoffringskvoterna för PIIGS-länderna jämförs sedan med motsvarande
kvoter för de baltiska ekonomierna som lyckats genomföra reala deprecieringar som
en väg ur krisen. En empirisk jämförelse med Sverige under 1990-tals krisen görs
också. Den empiriska delen ämnar bevisa två hypoteser:
Hypotes 1: Uppoffringskvoten i Sverige under 1990-talskrisen var lägre än de för
PIIGS-länderna idag till följd av att Sverige kunde depreciera den nominella
växelkursen.
Hypotes 2: Uppoffringskvoterna i de baltiska länderna är i genomsnitt lägre än de för
PIIGS-länderna till följd av svaga fackföreningar.
I ett avslutande diskussionsavsnitt pekar jag på tänkbara scenarier och
rekommendationer ges baserade på den empiriska analys jag genomfört i
uppsatsen.

4

1.5 Bakgrund
I januari 1999 infördes euron som gemensam valuta i elva länder
1
med förhoppning
om en förbättrad ekonomisk stabilitet och tillväxt (Europeiska kommissionen 2010).
Medlemsländerna avsade sig, i samband med inträdet, sin valutapolitik på nationell
nivå. I stället styrs en gemensam penningpolitik av Europeiska Centralbanken (ECB),
vilket får olika effekter i olika länder beroende på deras egna ekonomiska
förutsättningar.
Den verkliga orsaken till euroområdets problem ligger i de grundläggande
snedvridningar i pris och lönenivåer som byggdes upp efter att räntorna
konvergerade i övergången till den gemensamma valutan. PIIGS-länderna
genomgick en snabbare löne-och prisutveckling i jämförelse med övriga
euroområdet, se Figur 1, något som berövade dem deras konkurrenskraft. Dessa
interna obalanser gjorde att PIIGS-länderna apprecierade i reala termer jämfört med
sina handelspartners i euroområdet, se Figur 5.
Vid inträdet till EMU föll räntorna kraftigt något som, precis som avsett, resulterade i
en investeringsboom i Europa. Men det ledde också till överbelåning och
överhettningar i PIIGS-länderna, i Portugal och Grekland via överbelåning i den
offentliga sektorn, och i Irland och Spanien genom överbelåning i den privata sektorn
(Svenska Dagbladet 2010).
ECB:s räntepolitik inte kunde hantera de interna obalanserna eftersom de satte en
gemensam styrränta för hela euroområdet. Den räntan blev för låg för länderna med
överhettning. EEAG (2007) har visat att ECB-räntan för dessa länder låg långt under
den nationella ränta som hade föreskrivits enligt Taylorregeln
2
.


Figur 1
Källa: EEAG rapporten 2012, sid 62.


1
Dessa länder är Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och
Österrike. Grekland övergick inte till euron förens år 2001. När euron blev gemensam valuta 1999, infördes den till en början
endast i elektronisk form för banktransaktioner etc. Gemensamma sedlar och mynt i euro introducerades den 1 januari 2002.
För vidare information se (Europeiska kommissionen 2010)
2
Enligt Taylorregeln sätts en ränta över jämviktsräntan om inflationen ligger över inflationsmålet och det är ett positivt
BNP-gap (Mankiw and Taylor 2008)
5

När Lehman Brothers gick i konkurs i september år 2008 ljöd startskottet för den
djupa finanskris och den allmänna ekonomiska nedgång som världen kastades in i.
Den direkta konsekvensen var att utlåningen mellan banker till företag och
privatpersoner ströps vilket ledde till en kreditkontraktion och ett kraftigt fall i tillväxten
för samtliga EU-länder, men särskilt PIIGS-länderna, något som visas i Figur 2
(Telegraph.co.uk 2008).


Figur 2
Källa: Eurostat.

I ett försök att motverka finanskrisen sänkte ECB räntan ytterligare, till rekordlåga
nivåer (The telegraph 2008). I Figur 3 ser vi överhettningen i form av ett underskott i
den offentliga sektorns finansiella sparande.


Figur 3
Källa: Eurostat. Egenritad figur. För Grekland finns ingen data före år 2000.
-­-8
 
-­-6
 
-­-4
 
-­-2
 
0
 
2
 
4
 
6
 
8
 
10
 
12
 
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
Utveckling %
BNP-tillväxt 1996-2012
Grekland
Irland
Italien
Portugal
Spanien
Euroområdet
Tyskland
-31
-29
-27
-25
-23
-21
-19
-17
-15
-13
-11
-9
-7
-5
-3
-1
1
3
5
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
i % av BNP
Offentligt finansiellt sparande år
1996-2012

Grekland
Irland
Italien
Portugal
Spanien
Euroområdet
Tyskland
6

Underskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande har i sin tur lett till en ökad
offentlig bruttoskuld, som illustreras i figur 4.

Figur 4
Källa: Eurostat 1996-2011 & 2012 Euroepan economic foreast 2012. Egenritad figur

I Figur 5 ser vi förändringen i ländernas RULC. Den visar hur enhetsarbetskostnaden i
ett specifikt land har utvecklats i förhållande till den genomsnittliga
enhetsarbetskostnaden i euroområdet. Vi kan konstatera att det har skett en real
appreciering i alla PIIGS-länder, något som har drivits av överhettningar i samtliga
länder förutom Italien, där istället dess reala appreciering berott på landets starka
fackföreningar som pressat upp lönerna ytterligare (E24 2010).


Figur 5
Källa: Eurostat. Egenritad figur
En ökning av ett lands RULC innebär förlorad internationell konkurrenskraft eftersom
inhemska varor blivit dyrare relativt till övriga euroområdet till följd av pris- och
löneökningarna. Det leder till en ökad import och en minskad export i PIIGS-
länderna, något som ger stora underskott i bytesbalansen, vilket illustreras i figur 6.
10
25
40
55
70
85
100
115
130
145
160
175
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
i % av BNP
Den konsoliderade offentliga
sektorns bruttoskuld 1996-2012
Grekland
Irland
Italien
Portugal
Spanien
Euroområdet
Tyskland
85
 
90
 
95
 
100
 
105
 
110
 
115
 
120
 
01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12
Index 2001=100%
RULC 2001-2012
Grekland
Irland
Italien
Portugal
Spanien
Tyskland
7


Figur 6
Källa: Eurostat. Egenritad figur. Positiva värden anger överskott i % av BNP.
Enligt EU-kommissionen (2011) har närmare sju miljoner människor blivit arbetslösa i
EU till följd av finanskrisen, se figur 7.

Figur 7
Källa: 1996-2010 OECD 2011-2012 european economic forecast 2011. Egenritad figur
Som en konsekvens av krisen har EU beslutat att skärpa sitt ekonomiska regelverk
både genom förändringar av stabilitetspakten och genom den nya så kallade
finanspakten
3
(Pehrson, Person, & Oxelheim, 2010). Hittills har EU också beviljat
stödlån till tre av PIIGS-länderna ur den upprättade krisfonden. Portugal, Irland och
Grekland har mottagit stödlån i ett försök för att lyckas med budgetkonsolideringen
(EEAG 2012).

3
Hänvisar till den slutgiltiga text som överenskommits per 31/1 2012:
http://europaportalen.se/sites/default/files/files/Finanspakt_slutgiltig_text.pdf. senast hämtad 23/4 2012
-­-20
 
-­-18
 
-­-16
 
-­-14
 
-­-12
 
-­-10
 
-­-8
 
-­-6
 
-­-4
 
-­-2
 
0
 
2
 
4
 
6
 
8
 
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
Bytesbalans i % av BNP
Bytesbalansunderskott år 1996-2012
Grekland
Irland
Italien
Portugal
Spanien
Tyskland
2
 
4
 
6
 
8
 
10
 
12
 
14
 
16
 
18
 
20
 
22
 
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
% av den totala arbetskraften
ålder 15-64
Arbetslösheten 1996-2012
Grekland
Irland
Italien
Portugal
Spanien
Euroområdet
Tyskland
8

2. Teori
De pris- och lönenivåer som etablerats i PIIGS-länderna före den ekonomiska krisen
var inte hållbara - något som går emot antagandet som gjordes vid inträdet till
eurosamarbetet. Ekonomen Robert Mundell har lyft fram två förhållningsregler, varav
minst ett måste vara uppfyllt, för att en valutaunion kan klassas som ett optimalt
valutaområde (Mundell 1961). Länderna måste möta liknande chocker eftersom en
gemensam penningpolitik då passar alla länder eller om de möter olika chocker krävs
en hög mobil arbetskraft så att arbetskraften är villig att flytta från land till land för att
utjämna arbetslösheten. Med det menas att om exempelvis arbetslösheten är hög i
det ena landet så söker arbetskraften jobb i ett annat land, något som sänker
arbetslösheten.
Det har sedan begynnelsen av EMU diskuterats om huruvida euroområdet är
tillräckligt ekonomiskt homogent för att klassas som ett optimalt sådant.
För att få bukt med de interna obalanserna krävs det att PIIGS-länderna återfår sin
internationella konkurrenskraft, deras varor måste bli billigare i jämförelse med dess
handelspartner. Detta kan komma till stånd genom en real depreciering.
2.1 Real växelkurs
För att återfå sin konkurrenskraft måste länder som har lidit av överhettning och
därigenom fått reala apprecieringar nu åstadkomma reala deprecieringar, alltså
sänka sina priser och löner i förhållande till andra för att få fart på tillväxten. Den
reala växelkursen, e , är en central bestämningsfaktor för den internationella
konkurrenskraften och anges som relativpriset mellan inhemska och utländska varor
(mätt i samma valuta) (Sveriges Riksbank avdelningen penningpolitik 2009):

!=  
!"
!
*  
Ekvation 1
e = real växelkurs
P* = pris utändska varor
P = pris inhemska varor
E = nominell växelkurs (enheter utländsk valuta per enhet inhemsk valuta)

Om e ökar så blir inhemska varor billigare relativt de utländska. Detta kallas en real
appreciering. Notera att en real appreciering uppstår om inflationen är densamma i
båda länderna och den nominella växelkursen stiger eller om den nominella
växelkursen är konstant men inflationen är högre än i utlandet. Om istället e minskar
så blir utländska varor relativt sett dyrare, vilket kallas en real depreciering.
9

2.2 Nettoexport
När ett land importerar mer än vad de exporterar så köper man mer från utlandet än
vad man säljer och detta måste finansieras på något sätt. Om ett land vill importera
mer än det exporterar, så måste de låna skillnaden av något annat land. Med andra
ord gäller att ett land med en negativ bytesbalans måste öka sina utländska skulder.

Efterfrågan på inhemsk produktion ges av följande ekvation:

!=  !  ( !- !)  +  !  ( !, !)  +  !  -  
!" !, !
!
 +  !  ( !
* , !)
N et t oexport en
Ekvation 2
Y = efterfrågan på inhemska varor
C = konsumtion
Y-T = real disponibel inkomst = inhemsk efterfrågan
I = investeringar
r = realräntan
G = offentliga utgifter
IM = import
X = export
Y* = utländsk real disponibel inkomst= utländsk efterfrågan

Denna formel säger oss att efterfrågan på inhemskt producerade varor är en ökande
funktion av real disponibel inkomst. Vi kan beräkna efterfrågan för inhemska
produkter genom att subtrahera värdet på de importerade varorna och sedan addera
värdet av de exporterade varorna.
En funktion av nettoexporten kan därför skrivas som en funktion av den reala
växelkursen, efterfrågan på inhemska varor och efterfrågan på utländska varor:

!"(  !, !
* , !)  
Ekvation 3

Eftersom en real depreciering gör importen dyrare väljer man att köpa mindre från
utlandet och mer hemifrån, Motsvarande volymeffekt gäller för exporten. Det finns
dock en värdeeffekt på importen som går åt motsatt håll, därför att real depreciering
fördyrar importen vid oförändrad volym, eftersom relativpriset är 1/ e. För att en real
depreciering ska öka nettoexporten måste därför volymeffekterna vara är större än
värdeeffekten. Om så är fallet säger man att Marshall-Lerner villkoret är uppfyllt
4
,
något som enligt empirisk forskning gäller på medellång sikt (Krugman och Obstfeld
2009).

För att öka nettoexporten krävs att landet får till en real depreciering, så att
relativpriset på de inhemska varorna sjunker i förhållande till de utländska. Samtliga
PIIGS-länder har lidit av en låg nettoexport och vedertaget är att en sådan
budgetsanering som länderna nu ställs inför kräver tillväxt, något som uppnås genom

4
Marshall-Lerner villkoret säger att summan av efterfrågeelasticiteten för ett lands export och import ska vara större än 1
för att en depreciering ska få en positiv effekt på landets bytesbalans.
10

en real depreciering. Nettoexporten beror således på den reala växelkursen vilket i
sin tur bestäms av den relativa enhetsarbetskostnaden eftersom produktpris och
enhetsarbetskostnad följs åt.

2.3 Enhetsarbetskostnad
Produktionskostnaden (ULC, unit of labour cost) kan ses som ett bra mått på hur
prisnivån kommer att se ut på lång sikt eftersom produktpris och produktionskostnad
är starkt korrelerade. Produktpriset i ett land bestäms nämligen i huvudsak av
produktionskostnaden per enhet (ULC, unit of labour cost). Detta är ett mått på den
genomsnittliga arbetskostnaden per producerad enhet och beräknas som kvoten
mellan de totala arbetskostnaderna och den reala produktionen. Produktkostnaden
per enhet (enhetsarbetskostnaden) kan skrivas på följande sätt:
!"#=  ! · ! ·  
!+ !
!

Ekvation 4
!!"
* =  !
* · !
* ·  
!+ !
* !
*  
Ekvation 5
W = lön
Q = real produktion
L = sysselsättning
t = arbetsgivaravgift i procent av lön
* = utlandets variabel



Figur 8
Källa: Eurostat. Egenritad figur

90
 
100
 
110
 
120
 
130
 
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
Index2001=100%

Enhetarbetskostnad (ULC)
2001-2008
Grekland
Irland
Italien
Portugal
Spanien
Euroområdet
Tyskland
11

I min analys har jag satt index till 100 år 2001 och därför beräknat om insamlade data
så att siffrorna uttryckt i procentuell utveckling utgår ifrån år 2001. I Figur 8 ser vi att
enhetsarbetskostnaden har stigit mer i samtliga PIIGS-länder än euroområdet sedan
Grekland övergick till euron år 2001. Detta har haft negativa effekter på ländernas
nettoexport, vilket illustreras av det ökade bytesbalansunderskottet i Figur 6.
2.4 Relativ enhetsarbetskostnad
Den relativa enhetsarbetskostnaden ger en bättre uppfattning än relativpriset om den
långsiktiga prisnivån, eftersom det senare kan svänga kortsiktigt till följd av den
kortsiktiga konjunktursituationen. Relativ enhetsarbetskostnad uttrycks i denna
uppsats som varje enskilt lands nominella enhetsarbetskostnad (ULC) dividerad med
ett vägt genomsnitt av det totala euroområdets ULC, uttryckta i samma valuta. Givet
Ekvation 4 och Ekvation 5, ser vi att RULC då kan skrivas som:

!"#$=  !   ·  
!   !  !  !
( !/ !)  
 !
* !!  !
* !/ !
* ,
!"# !"#
*
Ekvation 6
där den nominella växelkursen, E, anger värdet i samma valuta och multiplicerats
med den relativa enhetsarbetskostnaden.
Om man arrangerar om termerna, kan ekvationen i stället skrivas:

!"#$=  !   ·  
!+ !
!+ !
*  ·  
!
!
*  ·  
!
* / !
* !/ !

Ekvation 7
W* = Utländsk lön
(Q/L)*= produktivitet i utlandet
t *= arbetsgivaravgift i procent av lönen i utlandet

I den omskrivna formeln för RULC ser vi att det är de relativa arbetsgivaravgifterna,
de relativa lönerna, den relativa produktiviteten samt den nominella växelkursen som
är de ingående variablerna. Då PIIGS-ländernas deltagande i EMU utesluter nationell
penningpolitik har de inte möjlighet till en externdevalvering som sker genom en
förändring av den ingående variabeln E (nominell växelkurs) i Ekvation 7.
De är istället tvingade att genomföra en interndevalvering genom att påverka de
återstående variablerna och därigenom öka sin internationella konkurrenskraft. Detta
kallas för real depreciering. Det är svårt att åstadkomma en real depreciering
eftersom löntagarna strävar efter att ta för sig av det utrymme för löneökningar som
finns. Därför krävs det ofta arbetslöshet/lågkonjunktur för att tvinga fram en
lönesänkning i förhållande till utlandet eller för att förhindra att en relativ
produktivitetsökning eller en sänkning av arbetsgivaravgifterna tas ut av löntagarna i
12

form av högre löner. Priset för en ökad eller förbättrad konkurrenskraft är med andra
ord högt och betalas bland annat genom ökad arbetslöshet (Black, 2010).

2.4.1 Utvecklingen av RULC i PIIGS-länderna
För att kunna göra jämförelser länderna emellan analyseras den relativa
enhetsarbetskostnaden under samma tidsintervall. Samtliga länder förutom Grekland
gick över till euro som valuta 1 januari 1999, Grekland gick över först 1 januari 2001
då de inte uppfyllde de kraven som ställdes på euroländerna tidigare. I min
jämförelse av PIIGS-länderna analyserar jag därför perioden med start år 2001 där
index är satt till 100, på så sätt är den nominella växelkursen konstant och kan
uteslutas ur beräkningen. I min analys använder jag RULC som är framtaget genom
egna beräkningar gjorda på data för ULC för respektive land dividerad med data för
euroområdets ULC.
Under åren 2001-2008 har det i samtliga länder skett stora förändringar av RULC.
Vid övergången till euro har ländernas relativa priser ökat vilket illustreras av den
procentuella ökningen av RULC i figur 9-13. Det vi kan utläsa av figurerna är att
ländernas priser och kostnader har ökat snabbare än genomsnittet i euroområdet.
Parallellt med detta har produktivitetstillväxten inte varit tillräckligt hög i förhållande till
genomsnittet för att kompensera för den relativt snabbare kostnadsökningen.


Figur 9 Figur 10

Figur 11 Figur 12
95
 
100
 
105
 
110
 
115
 
120
 
01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12
Index 2001=100%

RULC Portugal
2001-2012
95
 
100
 
105
 
110
 
115
 
120
 
01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12
Index 01=100%

RULC Irland
2001-2012
95
 
100
 
105
 
110
 
115
 
120
 
01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12
Index 01=100%
RULC Italien
2001-2012
95
 
100
 
105
 
110
 
115
 
120
 
01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12
Index 01=100%

RULC Grekland
2001-2012
13


Figur 13
Källa figur 9-13: Egna beräkningar, egenritade figurer

Efter finanskrisens utbrott år 2008 ser förändringen av RULC olika ut för PIIGS-
länderna, där Irland, figur 10, har sänkt sin RULC mest av alla. Hur dessa skilda
utvecklingar av ländernas relativa enhetsarbetskostnader kommit till analyseras i
avsnitt 2.5.
2.5 Tänkbara scenarier
Fyra huvudvariabler kan påverka ett lands relativa enhetsarbetskostnad. Som
framgår av Ekvation 7 är dessa den nominella växelkursen, de relativa
arbetsgivaravgifterna, de relativa lönerna samt den relativa produktiviteten.
2.5.1 Nominell växelkurs E
Under Sveriges kris på 1990-talet skedde just en nominell depreciering av kronan.
Denna utväg är dock en omöjlig metod för euroländerna eftersom det inte finns
någon växelkurs dem emellan när de har en och samma valuta. Enda metoden att
förändra växelkursen är därför genom en nominell depreciering av euron mot alla
länder utanför euroområdet. Det löser emellertid inte problemet med de interna
obalanserna inom euroområdet. En sådan extern depreciering skulle bli alldeles för
liten för krisländerna och alldeles för stor för de länder som har bytesbalansöverskott
(till exempel Tyskland).
2.5.2 Relativa arbetsgivaravgifter
!!!
!!!
*

Den relativa arbetsgivaravgiften kan förändras på två sätt: antigen genom höjda
arbetsgivaravgifter i överskottsländerna såsom Tyskland eller genom sänkta
arbetsgivaravgifter i krisländerna. Eftersom Tyskland av rädsla för att öka inflationen i
landet inte vill höja sina arbetsgivaravgifter, återstår endast möjligheten för
krisländerna att sänka sina avgifter. Men eftersom PIIGS-länderna har stora
budgetunderskott kan de inte göra ofinansierade sänkningar av arbetsgivaravgifterna
eftersom det skulle öka underskotten ännu mer. En sänkning av arbetsgivaravgiften
måste i stället betalas genom en ökning av exempelvis moms eller inkomstskatt,
95
 
100
 
105
 
110
 
115
 
120
 
01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12
Index år 01=100%
RULC Spanien
2001-2012
14

alternativt genom en minskning av de offentliga utgifterna. Eftersom sådana åtgärder
redan vidtas i samtliga PIIGS-länder - under stort folkligt motstånd - i syfte att
reducera de stora budgetunderskotten, är i praktiken ytterligare sådana åtgärder för
att finansiera sänkta arbetsgivaravgifter politiskt omöjliga.
2.5.3 Relativa löner
!
!
*  
En tredje möjlig väg för att åstadkomma en real depreciering är att sänka lönerna
relativt konkurrentländerna. Det kan åstadkommas antingen genom högre
löneökningar i Tyskland och andra överskottsländer i euroområdet eller genom lägre
löneökningar/lönesänkningar i krisländerna.
Snabbare löneökningar, i exempelvis Tyskland, än i krisländerna kan i teorin leda till
en real depreciering för de senare länderna. Men priset skulle sannolikt betraktas
som alltför högt i Tyskland eftersom konsekvensen skulle bli högre inflation där, vilket
- med den inflationsrädsla som finns i landet - förmodligen inte skulle accepteras.
Om Tyskland inte vill öka måste i stället krisländerna minska sina löner i förhållande
till Tyskland, men eftersom det krävs stora förändringar räcker det inte med att
minska löneökningstakten under den tyska. Med normalt låga löneökningar i
euroområdet är utrymmet för att snabbt göra en real depreciering på detta sätt litet. I
stället krävs sänkningar av den nominella lönenivån. Det är emellertid väl belagt i
flertalet empiriska undersökningar att det finns starkt motstånd mot nominella
lönesänkningar (Blinder och Choi 1990) (Campbell and Kamlani 1997). Det förefaller
vara en stark social norm att nominella löner inte bör sänkas, något som kan antas
härstamma från känslan hos arbetarna när en lönesänkning kommer på tal:
”De anställda betraktar lönesänkningar som en
förolämpning, även om lönen sänks för alla, eftersom det faktum att man brukar
belöna ansträngning och lojalitet med löneökningar leder till att folk förknippar dessa
med företagets värdering av dem”.
– Bewley 1998
Även om det inte finns så många rationella teorier som stöder problematiken kring
sociala normer mot lönesänkningar ser vi här bevisat varför sådana i regel inte kan
komma till stånd i andra än extrema situationer med mycket hög arbetslöshet.
2.5.4 Relativ produktivitet
!
* / !
* !/ !

En fjärde metod att sänka de relativa enhetsarbetskostnaderna är att öka den relativa
produktiviteten, eftersom det sänker de relativa produktionskostnaderna genom att
minska arbetskraftsåtgången för en given produktion. Att få till stånd en
produktivitetsökning i ett helt land tar emellertid i regel lång tid med tanke på de stora
strukturella förändringarna som måste ske. Det kan vara fråga om olika åtgärder för
att öka graden av konkurrens: avregleringar av produkt och tjänstemarknader som
tillåter nya aktörer med potentiellt bättre produktionsmetoder att etablera sig,
privatiseringar av statliga företag som gör dessa mera lönsamhetsorienterade,
generellt minskade statliga regleringar som ger företagen större frihet att organisera
sin verksamhet och så vidare.
15

3. Empiri

Figur 14
Källa: Eurostat Egenritad figur. Figuren visar på förändringen i RULC under perioden 2009-2011.
I Figur 14 ser vi att en real depreciering har kommit till stånd i alla PIIGS-länder
förutom Italien under åren 2009-2011. Förändringen är beräknad på värdet i slutet av
år 2008 och värdet i slutet på år 2011. Som nämnt tidigare har det krävts ökad
arbetslöshet för att detta ska kunna genomföras.
Figur 15 visar på den förändrade arbetslösheten som är beräknad under åren 2008-
2010, alltså samma period som ovan tidsförskjuten ett år. Detta motiveras av
antagandet att arbetslösheten påverkar lönerna med viss tidseftersläpning, eftersom
det i allmänhet tar tid att omförhandla både gällande kollektivavtal och gällande
individuella löneöverenskommelser. Arbetslösheten har ökat under denna period i
samtliga PIIGS-länder, figur 15.

Figur 15
Källa: OECD. Egenritad figur. Figuren visar på förändringen i arbetslöshet under 2008 till 2010.
Förändringen är beräknad på värden i slutet av 2007 och i slutet av 2010.
-­-2,04%
 
-­-15,50%
 
0,08%
 
-­-3,52%
 
-­-7,31%
 
-­-20%
 
-­-15%
 
-­-10%
 
-­-5%
 
0%
 
5%
 
Grekland Irland Italien Portugal Spanien
förändring i %

Förändring i RULC under
år 2009-2011
4,30
9,70
2,20
4,40
13,40
2,70
-2,80
-­-5
 
0
 
5
 
10
 
15
 
Procentenhet

Förändring i Arbetslöshet under
år 2008-2010

16

3.1 Jämförelse med tidigare kriser
3.1.1 Sverige 1990
Under 1990-talet led Sverige av en djup ekonomisk kris, något som idag kan liknas
vid vad som händer i Spanien och Irland. Avregleringen av kreditmarknaderna 1985
följdes av en snabb kreditexpansion, vilken ledde till en fastighetsprisbubbla och
allmän överhettning i ekonomin (Finanstidningen, 2008). Under andra hälften av
1980-talet steg löner och priser snabbare i Sverige än i våra konkurrentländer, det vill
säga en betydande real appreciering ägde rum och Sverige upplevde en
överhettning i ekonomin. Valutakursen var fixerad genom först valutakorgen och
sedan via europeiska valutaenheten (ECU) med en fast växelkurs, detta ledde till att
exporten fick stora konkurrenskraftsproblem.
År 1992 blev svenska kronan åter rörlig och den deprecierades med närmare 25 %
gentemot D-marken. Den kraftiga deprecieringen gentemot ecun illustreras i figur 16.
Den förändringen innebar en kraftig real depreciering som återställde det svenska
näringslivets internationella konkurrenskraft och därmed gav upphov till en snabb
ökning av nettoexporten som ökade tillväxten (L. Calmfors 2011), något vi ser i figur
17, där den relativa enhetsarbetskostnaden minskade med drygt 22% under år 1990-
1994.


Figur 16 Figur 17
Källa: Egna beräkningar, för data se bilaga 1. Egenritade figurer

Total
förändring
-19.26%
75
 
85
 
95
 
105
 
1989 1990 1991 1992 1993 1994
Index 1989=100 %
Växelkurs ECU/SEK
utveckling 1989-1994
Total
förändring
-22.95%

60
 
65
 
70
 
75
 
80
 
85
 
90
 
95
 
100
 
105
 
1990 1991 1992 1993 1994
Index 1990=100%
RULC i Sverige
1990-1994
17

Sverige lyckades, tack vare att nettoexporten ökade tillväxten som i sin tur
genererade högre skatteinkomster, med att uppnå tillväxt under samtliga år av
genomförd budgetkonsolidering. Detta illustreras i figur 18 som sänkningen av
statskulden i förhållande till BNP.
Detta är ett exempel hur en real depreciering kan leda till ökad konkurrenskraft och
bevisar samtidigt varför en lyckad budgetkonsolidering kräver tillväxt.

Figur 18
Källa: EEAG 2012 sid 110.
3.1.2 Krisen i Baltikum
Under våren 2008 uppmärksammades vad som skulle komma att bli en finanskris i
de baltiska länderna, (Estland, Lettland, Litauen). Ekonomin hade under en längre tid
visat tecken på överhettning såsom skenande fastighetspriser, en snabbt växande
utlandsskuld och en hög kredittillväxt (Pehrson, Person, & Oxelheim, 2010). Krisen
fördjupades under det första kvartalet år 2009 och en ekonomisk situation med stora
budgetunderskott, hög arbetslöshet och omfattande kreditförluster uppdagades. De
baltiska länderna var bland de länder som drabbades värst av den globala
finanskrisen i Europa (Dombrovskis och Åslund 2011).
”Lån användes för konsumtion men det hade varit bättre om de
använts för industri och export. På grund av det hade vi en stark
tillväxt på fastighetsmarknaden och en hög dubbelsiffrig tillväxt.
Men nu är de åren över och nu får vi försöka att vänja oss vid
normala siffror för BNP och export”
- Lettlands f.d. premiärminister Ivars Godmanis.” (e24, 2008)

Sweden managed to combine its tough fiscal consoli-
dation in the 1990s with high output growth.
Therefore, this episode has been cited as an example
of an expansionary fiscal contraction. This is proba-
bly an incorrect inference. Indeed, Bergman (2010)
could find no support for this hypothesis: instead he
concluded that contractionary fiscal policy also had
normal Keynesian demand-reducing effects during
this episode.
28
A more plausible explanation of why Sweden could
combine fiscal consolidation with output growth is
the large real exchange rate depreciation that took
place (see Figure 4.10).
29
Between 1991 and 1995
relative unit labour costs vis-à-vis EU-15 fell by as
much as 21 percent. This was caused by a large nom-
inal exchange rate depreciation.
The real exchange rate deprecia-
tion gave a boost to net exports
as can be seen in Figure 4.11.
The stimulus effects from in -
creasing net exports (including
second-round multiplier effects
on private consumption) made it
possible for aggregate demand
and output to grow in
1994–2000, despite harsh fiscal
consolidation (reflected in the
diagram by the increases in gen-
eral government structural net
lending).
In fact, Sweden provides a vivid
illustration of the importance of
swift real exchange rate depreci-
ations for economies caught up in a situation with
large fiscal deficits, low output growth and an appre-
ciated real exchange rate. Without a real exchange
rate depreciation, tax rises and government expendi-
ture cuts are bound to reduce aggregate demand and
output. Hence, tax revenues will fall and fiscal con-
solidation will be very slow. This is the current
predicament of the most crisis-ridden euro area
countries. They are not able, like Sweden in the
1990s, to achieve export-led growth in the short run,
since a real exchange rate depreciation within the
euro area requires a fall in labour costs, which can
only be achieved after a lengthy period of high
unemployment.
4.4.2 Longer-term output growth
Table 4.3 gives a longer ter m
perspective on Swedish GDP
growth. Actual average GDP
growth per year after the 1990s
crisis until the recession in 2008
was 0.7 percentage points higher
than before the crisis: 3.0 percent
in 1995–2008 versus 2.3 percent
in 1970–1990. The difference is
accounted for by higher produc-
tivity growth after the 1990s
EEAG Report 2012 110
Chapter 4
60
70
80
90
100
110
120
130
Nominal effective exchange rate
relative unit labour costs in national currencies
relative unit labour costs in common currency
Index: 1985=100
Sources: Ameco and own calculations.
Nominal exchange rate and relative unit labour costs
vis-à-vis EU-15 for Sweden
Figure 4.10
-3
-2
-1
0
1
2
3
4
5
1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
Real GDP growth
Change in net exports relative to preceding year's GDP
Change in general government net lending, in % of GDP
%
Sources: Ameco and own calculations.
Fiscal consolidation, GDP growth and change in net exports
in Sweden, 1993-2000
Figure 4.11
28
Hjelm (2002) reaches a similar conclu-
sion.
29
See Andersen (1994) and Barry and
FitzGerald (1999) for similar conclusions
regarding the fiscal contractions in
Denmark and Ireland in the 1980s.
18


Figur 19
Källa: Egna beräkningar, för data se bilaga 1. Egenritad figur
Liksom Sverige på 1990-talet hade de baltiska ekonomierna en fast växelkurs då
deras inhemska valutor var peggade mot euron. De baltiska länderna valde att
upprätthålla sina fasta växelkurser mot euron och istället genomföra reala
deprecieringar på ett annat sätt. Istället för att devalvera sina valutor valde Lettland
och Litauen i första hand att med stora lönesänkningar sänka de relativa lönerna,
vilket illustreras i Figur 19. Estland genomförde däremot relativa
produktivitetsökningar, se Figur 20. Denna politik ledde till en real depreciering.
Endast Lettland behövde ett stödprogram från IMF och EU (Johansson och Åslund
2011).


Figur 20
Källa: Egna beräkningar, för data se bilaga 1. Egenritad figur
De stora lönesänkningar som skedde i Litauen och Lettland används ibland som
bevis för att interna devalveringar är möjliga (L. Calmfors 2011), men man kan även
se det som ett bevis på hur kostsamt och svårt det är att ådstadkomma denna typ av
devalvering. För Baltikums del innebar det bland annat en extrem ökning av
arbetslösheten, se Figur 21. Hur stora dessa kostnader är kommer att utredas i avsnitt
3.2.
-5.55%*
-9.98%*
-0.08%*
80
 
90
 
100
 
110
 
2008 2009 2010 2011
Index 2088=100 %

Relativa löner Baltikum
2008-2011

Estland
Lettland
Litauen
Förändring
08-11
5.45
 
Förändring
08-11
5.86
 
Förändring
08-11
9.78
 
94
96
98
100
102
104
106
108
110
112
2008 2009 2010 2011
INdex 2008=100%
Relativ produktivitet Baltikum
2008-2011
Estland
Lettland
Litauen
19


Figur 21
Källa: Eurostat och egna beräkningar. Egenritad figur
De svaga fackföreningarna samt den snabba produktivitetsökningen gjorde sitt till för
att påskynda processen med minska den relativa enhetsarbetskostnaden (Östlund,
2011), illustrerat i Figur 22, där vi ser att Lettland är landet som lyckats sänka sin
RULC mest under perioden 2008-2011 med drygt 18%.


Figur 22
Källa: Egna beräkningar, för data se bilaga 1. Egenritad figur.

12,2
12,7
13,5
0 2 4 6 8 10 12 14 16
Estland
Lettland
Litauen
% förändring

Förändring Arbetslöshet 2008-2011
-5.59% *
 
-18.71%*
 
-12.67%*
 
70
 
80
 
90
 
100
 
110
 
2008
  2009
  2010
  2011
 
Index
 2008=100
 %
 

 
RULC
 i
 baltikum
 2008-­-2011
 
Estland
 
Lettland
 
Litauen
 
20

3.2 Uppoffringskvoter
Som jag tidigare konstaterat måste PIIGS-länderna återfå sin konkurrenskraft genom
att sänka sina relativa pris- och lönenivåer, alltså en real depreciering av RULC. I
avsnitt 2.5 har de olika teoretiska tillvägagångssätten lyfts fram. Att samtliga PIIGS-
länder, förutom Italien, lyckats åstadkomma en sänkning i RULC framgår i figur 14,
där förändringen i RULC under perioden 2009-2011 illustreras. Vidare har också
konstaterats att samtliga länder lidit av en ökad arbetslöshet, figur 15. Denna analys
stämmer överens med slutsatsen i Black (2010), att priset för en förbättrad
konkurrenskraft betalas genom en ökad arbetslöshet. Med denna information som
grund har jag valt att studera sambandet mellan RULC och arbetslösheten för att få
ett mått på kostnaden av en real depreciering. Dessa kostnader är så kallade
uppoffringskvoter.
Tidigare studier har beräknat uppoffringskvoter (sacrifice ratios) i
deflationsprocessen, för att visa kostnaden av en minskning i inflation mätt i
minskningen av BNP (Ball 1994). Genom dessa uppoffringskvoter har beslutsfattare
fått ett instrument för att estimera kostnaden som ett sänkt inflationsmått medför.
Denna kvot anger hur stor tillväxt som går förlorad till följd av minskad inflation.
Det är av intresse att tillhandahålla liknande information för att visa vilka kostnader
som uppstår i samband med en minskning av RULC. Jag har därför valt att beräkna
tre olika uppoffringskvoter.
Den första, ekvation 8, anger kostnaden för en procents minskning av RULC, uttryckt
i ökad arbetslöshet angivet i procentenheter. Uppoffringskvoten för RULC visar därför
på hur hög kostnad en real depreciering medför. Den kan därför fungera som ett
hjälpmedel för beslutsfattare. Vidare ger uppoffringskvoten för RULC också en
indikation på vilka/vilket av PIIGS-länderna som kan klara av att återställa den
internationella konkurrenskraften genom en real depreciering.
RULC bestäms, ekvation 7, av den nominella växelkursen, de relativa
arbetsgivaravgifterna, de relativa lönerna och den relativa produktiviteten. Genom att
beräkna uppoffringskvoter för de ingående variablerna får man en indikation på vilket
tillvägagångssätt, presenterat i avsnitt 2.5, som är förknippad med lägst kostnad.
Uppoffringskvoter för de ingående variablerna kan ses som ett hjälpmedel vid
utformandet av rekommendationer för de bäst passande finanspolitiska
åtstramningarna i respektive land. Vidare ger dessa kvoter också en indikation på
vilka/vilket av PIIGS-länderna som är mest flexibelt.
Då PIIGS-länderna inte har möjlighet att devalvera den nominella växelkursen på
grund av avsaknaden av en egen penningpolitik, beräknas inga uppoffringskvoter för
den variabeln.
Jag har valt att inte titta separat på relativa löner och relativa arbetsgivaravgifter, utan
de slås istället ihop till en gemensam variabel: relativ lönekostnad. Detta beror på
brist av data över de enskilda variablernas utveckling. Uppoffringskvoten för den
relativa lönekostnaden, ekvation 9, ger ett mått på hur mycket en procents minskning
i den relativa lönekostnaden kostar, uttryckt i ökad arbetslöshet i procentenheter.
Den ger ett mått på arbetsmarknadens flexibilitet.
21

Det sista tillvägagångssättet för att sänka RULC är genom att öka den relativa
produktiviteten. Det sänker de relativa produktionskostnaderna genom att minska
arbetskraftsåtgången för en given produktion. Den tredje uppoffringskvoten är därför
beräknad för den relativa produktiviteten, ekvation 10. Den anger hur mycket en
procents ökning av den relativa produktiviteten kostar, uttryckt av ökningen av
arbetslöshet i procentenheter.
Resultaten, som redovisas i figur 23 kolumn 5, visar att uppoffringskvoterna skiljer sig
åt mellan PIIGS-länderna. Analys av uppoffringskvoterna ges i avsnitt 4.

Uppoffringskvoter för perioden 2009-2011

1. Ökning i 2. Ökning i relativ 3. Fall i relativ 4. 5. Ökning av 6. Ökning av 7. Ökning av

arbetslöshet Produktivitet lönekonstnad Fall i RULC arbetslöshet/ arbetslöshet/ arbetslöshet/



fall i relativ ökning i relativ
i procentenheter i procent i procent * i procent * fall i RULC lönekostnad produktivitet
Grekland 4.30 0.32 1.06 2.04 2.10 4.05 13.65
Irland 9.10 3.79 2.70 15.50 0.59 3.38 2.40
Italien 2.30 2.70 -3.06 -0.08 - - 0.85
Portugal 3.10 1.29 -2.92 3.52 0.88 - 2.41
Spanien 11.80 2.12 -2.79 7.31 1.61 - 5.57
Estland 12.20 5.55 0.08 7.60 1.61 152.50 2.20
Lettland 12.70 5.86 9.98 18.70 0.68 1.27 2.17
Litauen 13.50 9.78 5.55 12.70 1.06 2.43 1.38


Uppoffringskvoter för Sverige 1990-1994
Sverige 7.70 7.97 - 22.95 0.34 - 0.965850291

* Minus i kolumnen betyder ökning


Arbetslösheten är beräknad på perioden 2008-2010 (samt för Sverige 1989-1993) då den antas påverka lönekostnaderna med viss
tidseftersläpning

För specifika källor se bilaga 1.

Figur 23
Källa: Egna beräkningar, för data se bilaga 1. Egenritad figur.

22

4. Analys av Uppoffringskvoter
4.1 Relativ enhetsarbetskostnad

Ö !"#"$  !"  !"#$%&’ö !h !"  ( !"#$%&’%&h !"!#) !"##  !  !"#$

Ekvation 8

Grekland har den näst högsta uppoffringskvoten (2.10). Varje procentuell minskning i
RULC har alltså kostat Grekland 2.10 procentenheters ökning i arbetslöshet.
Irland har den lägsta uppoffringskvoten (0.59) av samtliga jämförda länder under
perioden 2009-2011. Irland är också det land som lyckats sänka sin RULC mest av
PIIGS-länderna med 15.50%, vi kan se att Irland är det mest flexibla landet där en
minskning i RULC är förknippat med den lägsta kostnaden.
För Italien däremot går det inte att beräkna någon uppoffringskvot då dess RULC har
stigit under den analyserade perioden. Den reala apprecieringen i Italien visar på att
landet ett sällsynt oflexibelt land eftersom dess ökning av arbetslösheten inte
resulterat i något fall i RULC, vilket illustreras genom dess oändligt höga
uppoffringskvot (-).
Portugals låga uppoffringskvot (0.88) är ett förvånande resultat med tanke på de
stora motsättningarna de finanspolitiska åtstramningarna i landet har stött på.
Portugal har den näst lägsta uppoffringskvoten av PIIGS-länderna. Med tanke på den
nedgång i tillväxt som skedde i landet under 2011, ett sämre resultat än vad som
förväntats (Europeiska kommissionen 2012), är denna låga uppoffringskvot ett
överraskande resultat. Det kan tydas som att Portugals återhämtning i
konkurrenskraft kan komma att bli större under 2012 än vad som väntats då landet,
enligt beräkningarna, visar sig ha en relativt låg kostnad kopplat till de pågående
reala deprecieringarna.
Som en följd av minskningen i RULC (7.31 %) har Spanien lyckats öka sin export och
minskat sin import, något som leder till en minskning i landets bytesbalansunderskott,
Figur 6. Denna ökning i konkurrenskraft har dock lett till en betydande ökning i
arbetslösheten under perioden (11.8 procentenheter). Vid beräkningen av
uppoffringskvoten för Spanien (1.61) ser vi att den höga arbetslösheten betalar av sig
i form av ökad konkurrenskraft.

23

Då PIIGS-ländernas saknar möjlighet till en extern depreciering är det, i jämförelse
med krisen i Sverige på 1990-talet, angeläget analysera en eventuell skillnad i
uppoffringskvoter. Nedan följer därför ett svar på den tidigare ställda hypotes 1:
Uppoffringskvoten i Sverige under 1990-talskrisen var lägre än
de för PIIGS-länderna idag till följd av att Sverige kunde depreciera
den nominella växelkursen
Hypotes 1
Uppoffringskvoten för Sverige, vilken är beräknad under förändringsperioden 1990-
1994, är 0.34. Den lägsta uppmätta kvoten bland PIIGS-länderna är Irlands kvot
(0.59). Sverige är därmed det land som har den lägsta uppoffringskvoten. Det som
skiljer Sverige från PIIGS-länderna, är att de uppnådde en real depreciering genom
en nominell depreciering av växelkursen, något som är omöjligt inom euroområdet.
Den lägre uppoffringskvoten för Sverige kan ses som en bekräftelse av hypotes 1,
det är mindre kostsamt att depreciera den nominella växelkursen än att genomföra
en real depreciering.
Av de baltiska länderna har Lettland uppbringat den lägsta uppoffringskvoten (0.68),
en kvot som är likvärdig med den för Irland (0.59). I en jämförelse av de beräknade
uppoffringskvoterna för de baltiska länderna och för PIIGS-länderna ser vi också att
Litauens (1.06) och Estlands (1.61) värden är likvärdiga med uppoffringskvoterna för
Spanien (1.61) och Portugal (0.88).
För att utreda vilket av tillvägagångssätten, av de som anges i 2.5, som är bäst för
respektive krisland har jag beräknat uppoffringskvoter för de påverkbara variablerna i
RULC.
4.2 Relativ lönekostnad

Ö !"#"$  !"  !"#$%&’ö !h !"  ( !"#$%&’%&h !"!#) !"##  !  !"#$%&’  !ö !"#$%&!’(

Ekvation 9
Inget av PIIGS-länderna, förutom Irland (3.38) och Grekland (4.05), har varit kapabla
att genomföra tillräckligt hårda besparingsåtgärder för att på så sätt tvinga fram
sänkningar i den relativa lönekostnaden. Den relativa lönekostnaden i Italien,
Portugal och Spanien har rent av ökat under den analyserade perioden, något som
illustreras med ett minus i kolumn 3, figur 23. Detta resultat visar att länderna helt
saknar flexibilitet i förändring av de nominella lönekostnaderna.
Studier på uppoffringskvoter för deflationsprocessen gjorda av Laurence Ball visar på
ett samband mellan flexibla löneavtal och lägre uppoffringskvoter (Ball 1994). Med
denna studie i åtanke formulerade jag hypotes 2:
Uppoffringskvoterna i de baltiska länderna är i genomsnitt lägre än de
för PIIGS-länderna till följd av svaga fackföreningar.
24

Hypotes 2
Om vi bortser från Estland, där de relativa lönerna enbart fallit marginellt, ser vi att
Lettland och Litauen (1.27 respektive 2.43) båda har avsevärt lägre uppoffringskvot
än både Grekland och Irland (4.05 respektive 3.38).
Hypotes 2 kan därför också ses som bevisad, men för att empiriskt kunna fastställa
att de lägre uppoffringskvoterna beror på en mer flexibel arbetsmarknad krävs vidare
studier. Det vi kan säga genom att jämföra länderna med varandra är att de baltiska
länderna har i genomsnitt lägre uppoffringskvoter än PIIGS-länderna.
4.3 Relativ produktivitet

Ö !"#"$  !"  !"#$%&’ö !h !"  ( !"#$%&’%&h !"!#) Ö !"#"!  !  !"#$%&’  !"#$%&’()(’*’

Ekvation 10
Samtliga PIIGS-länder har, trots den långa tidsaspekten som är förknippad med
strukturella förändringar, lyckats med att öka den relativa produktiviteten.
I Grekland har ökningen skett till priset av en hög uppoffringskvot (13.65), vilket
betyder att arbetslösheten ökat betydligt mer än vad man fått tillbaka i relativ
produktivitetsökning.
Irland och Portugals uppoffringskvoter (2.40 respektive 2.41) är återigen likvärdiga
med det beräknade värdet för Estland och Lettland (2.20 respektive 2.17). De
baltiska länderna lyckades med sin reala depreciering genom en sänkning i de
relativa lönekostnaderna samt relativa produktivitetsökningar. Spanien har också
varit framgångsrikt i att öka den relativa produktiviteten, dock till en hög
uppoffringskvot (5.57).
Italiens låga uppoffringskvot (0.85) i relativ produktivitet är överraskande. Trots att
den totala förändringen i RULC under perioden är negativ har Italien åstadkommit en
ökning i relativ produktivitet som är den näst högsta inom PIIGS-länderna (2.7%).
Dess låga uppoffringskvot bör dock läsas med viss skepsis med tanke på att RULC
faktiskt ökat under perioden, något som lett till en minskning av den internationella
konkurrenskraften. Ökningen i RULC förklaras i Italiens fall genom att den relativa
produktivitetsökningen medförde att de nominella lönerna pressades upp ytterligare.
Därigenom har de ökade relativa lönekostnaderna i Italien tagit ut den positiva
effekten.

25


När jämförelser görs av uppoffringskvoten i relativ produktivitet mellan PIIGS-
länderna och de baltiska länderna, bör försiktighet beaktas innan rekommendationer
ges. Ökningen i relativ produktivitet för de baltiska länderna var högre än den ökning
av relativ produktivitet som uppmätts i något av PIIGS-länderna under samma
förändringsperiod, figur 23. Enbart för att några länder har lyckats med en real
depreciering betyder inte likvärdiga uppoffringskvoter för ett annat land att samma
strategi är framgångsrik.
Samtliga beräknade uppoffringskvoter är inte i sig själva ett bevis på om en real
depreciering är framgångsrik eller inte, utan de ska istället ses som ett mått på hur
kostsamma reala deprecieringar är.

26

5 Diskussion
Det finns inga enkla lösningar för att få bukt på de interna obalanserna i
euroområdet. Finanspolitiska åtstramningar har i många länder visat sig väcka stora
politiska motstånd, något omvalen i framförallt Grekland är ett bevis på. Det enda
som man med säkerhet kan säga, är att den internationella konkurrenskraften är av
stor betydelse för de krisande euroländernas framtid.
För att PIIGS-ländernas finanspolitiska åtstramningar ska kunna minska deras stora
budgetunderskott substantiellt, måste länderna samtidigt generera tillväxt. Det ställer
krav på reala deprecieringar som återställer den internationella konkurrenskraften,
där den relativa enhetsarbetskostnaden är av största vikt. Så länge landets import
överstiger landets export så ökar landets skulder eftersom utgifterna överstiger
inkomsterna. Tillväxten kommer genom en stärkt konkurrenskraft som ökar
nettoexporten när inhemska varor blir billigare relativt till övriga euroområdet.
I avsaknad av en egen penningpolitik som stabiliseringsverktyg, där den nominella
växelkursen kan ändras genom en nominell depreciering, tar de reala
deprecieringarna längre tid. Krisländerna måste nu enbart förlita sig på finanspolitiska
åtgärder för att åstadkomma depreciering av den reala växelkursen, antingen genom
en sänkning av lönerna i förhållande till övriga euroområdet, eller genom att öka sin
produktivitet.
Inget av PIIGS-länderna, förutom Irland och, förvånansvärt nog, Grekland, har varit
kapabla att genomföra tillräckligt hårda besparingsåtgärder för att på så sätt tvinga
fram lönesänkningar. Bristen på lyckade lönesänkningar för PIIGS-länderna, trots
hög arbetslöshet är, enligt min mening, ett bevis på att EMU inte är en optimal
valutaunion. Arbetsmarknaden har inte varit tillräckligt flexibel för att kunna justera de
interna obalanserna inom euroområdet.

Irland har, både genom att sänka de relativa lönekostnaderna genom att pressa upp
arbetslösheten så att arbetskraftens löneanspråk sänks, och genom att öka den
relativa produktiviteten, sänkt sin RULC med drygt 15 %. Det är den främsta
sänkningen som gjorts i alla PIIGS-länder. Situationen i Grekland och Portugal ser
inte lika förhoppningsfull ut, då dessa har haft en väldigt lågt produktivitetstillväxt
under den analyserade perioden, något som torde göra dem ännu känsligare för
inflation. Greklands minskning i den relativa lönekostnaden har därför inte fått något
stort genomslag på RULC.
I Italien har RULC istället ökat som följd av en höjd lönekostnad, relativt till övriga
euroområdet, som slagit ut effekten av landets ökning i relativ produktivitet. För
Spaniens del har de finanspolitiska åtgärderna resulterat i en minskning av RULC på
drygt 7 %.

Den långsamma förändringen av RULC i PIIGS-länderna visar att det tar lång tid att
åstadkomma en real depreciering med enbart finanspolitik som stabiliseringsverktyg.

Med tanke på den tid det tar för en finanspolitisk åtstramning att ge resultat, ställs det
ännu högre krav på ländernas flexibilitet. De beräknade uppoffringskvoterna ger en
indikation på vilka länder som är mest flexibla. Irland är det land som har lägst
uppoffringskvot i RULC, och de har därmed också lyckats bäst med att motverka de
27

interna obalanserna. Även om Portugal och Spaniens uppoffringskvot för RULC är
förhållandevis låga, vilket talar för dessa länders relativa flexibilitet, har inte den
flexibiliteten visat sig i lönekostnaderna.
5.1 Vikten av relativ produktivitet

Då PIIGS-länderna överlag har visat sig ha svårt för att uppnå en real depreciering
genom en minskning av den relativa lönekostnaden, blir den relativa produktiviteten
ännu viktigare. För att en ökning i relativ produktivitet ska få genomslag i RULC,
krävs det att kostnadsminskningen i produktion inte går förlorad till följd av att de
nominella lönerna förhandlas upp, något som hänt i Italien.
Samtliga PIIGS-länder har lyckats med att öka den relativa produktiviteten, fast med
blandade resultat och till priset av olika uppoffringskvoter. Irlands minskning av RULC
med drygt 15 % har lett till en minskning i landets bytesbalansunderskott, något som
har möjliggjorts genom bland annat en ökning av den relativa produktiviteten, men till
en uppoffringskostnad av 2.4 procentenheters ökning av arbetslösheten för varje
enprocentig ökning i den relativa produktiviteten.
Uppoffringskvoterna för den relativa produktiviteten talar för att alla länder kan lyckas
åstadkomma en real depreciering, men det sker, speciellt i Grekland och Spanien, till
en hög kostnad av arbetslöshet.
Irland och Spaniens reala depreciering har enligt analysen redan tagit fart, och
flexibiliteten är högst i Irland enligt de beräknade uppoffringskvoterna. Trots att
Spaniens relativa produktivitetsökning sker till följd av en hög uppoffringskvot, är min
slutsats att dessa två länder kan lyckas genomföra en real depreciering, där den
relativa produktiviteten är nyckeln till dess framgång.
Med tanke på den enbart marginella ökningen av relativ produktivitet i Grekland och
Portugal befarar jag att dessa länders konkurrenskraft inom en snar framtid kan
komma att försämras, då pris- och lönenivåerna inte ser ut att sjunka i tillräckligt hög
takt, då lönerna i Portugal till och med har ökat. Om länderna varken kan öka den
relativa produktiviteten eller sänka de relativa lönekostnaderna signifikant saknar de
helt finanspolitiska möjligheter till att öka sin konkurrenskraft och därigenom få ökad
tillväxt som minskar budgetunderskotten.
Situationen för Italien ser inte heller ljus ut då den relativa ökningen i produktivitet
inte fått någon genomslagskraft på RULC eftersom de relativa lönekostnaderna
fortsätter att stiga i en högre takt. Italien står då, precis som Grekland och Portugal,
helt utan möjligheter att på egen väg konsolidera sina skulder.
Av den anledningen är det i dagens läge dags att se över hur en valutakonvertering,
med andra ord utträde ur EMU, skulle kunna påverka länderna.
28

5.2 Valutakonvertering
Att överge euron och återinföra en nationell valuta, som sedan får falla i värde,
skyndar på den kostnadsanpassning som måste genomföras. Som jag konstaterat
var den nominella deprecieringen av växelkursen i Sverige en förändring som
innebar en kraftig real depreciering. Detta återställde den internationella
konkurrenskraften och gav därmed upphov till en snabb ökning av nettoexporten som
i sin tur ökade tillväxten. Sverige kan anses vara en framgångssaga i många fall,
men den största skillnaden mellan Sveriges situation på 90-talet och krisländernas
situation idag är att de sistnämna ingår i en valutaunion, något som egentligen
omöjliggör en nominell depreciering. Problemen länderna står inför vid en eventuell
devalvering är därför många.
Problematiken kring en devalvering av detta slag, en valutakonvertering, är att
utgången från en valutaunion ökar utlandsskulden, då dessa fortfarande är angivna i
euro. Det skulle därför bli fråga om en rad konkurser när företagens utlandsskulder
ökar i förhållande till inkomsterna, konkurser som innebär att företagens skulder
skrivs ner. En valutakonvertering skulle därför behöva kombineras med en
nedskrivning av landets utlandsskuld.
Det är möjligt att ett utträde ur valutaunionen är den bästa lösningen sett från det
enskilda landets synvinkel, men det förutsätter att ett kursfall för en ny valuta inte
startar en okontrollerad inflationsprocess. Med tanke på Greklands och Portugals
känslighet mot inflation då deras produktivitetsökning är marginell, drar jag slutsatsen
att de positiva effekterna av en devalvering skulle kunna slås ut av inflationen. Med
detta menar jag att som en effekt, av att den inhemska valutan blir billigare i
förhållande till euron, skulle lönerna och priserna i dessa länder stiga. Som jag nämnt
tidigare i teoridelen är det svårt att åstadkomma en real depreciering eftersom
löntagarna strävar efter att ta för sig av det utrymme för löneökningar som finns, jag
anser att detsamma gäller vid en devalvering i detta fall. Samma effekt skulle kunna
drabba Italien vid en devalvering då landets starka fackföreningar gör att en ökning i
produktion motverkas av de uppressade nominella lönekostnaderna.
Om majoriteten av PIIGS-länderna skulle lyckas genomföra en real depreciering,
genom finanspolitiska åtstramningar, skulle ett utträde för ett enskilt land vara till
fördel för även de andra euroländerna. Men om både Portugal, Italien och Grekland
skulle överge euron anser jag att följdverkningarna med stor risk skulle bli svåra. Det
bör därför vara i euroområdets intresse att förminska risken för ett framtida utträde.
Ett ytterligare problem är en så kallad bank-run, när en misstanke om att ett land ska
komma att lämna EMU driver upp räntorna i landet. Detta gör att bankernas kunder,
både privata och företag, löser ut alla sina pengar från banken innan devalveringen
för att skydda sig mot valutaförluster. En bank-run leder då till en likviditetskris som
inom en kort period kan växa till en bankkris. En bankkris som denna kan förväntas
drabba de krisländer som stannar kvar i euroområdet, då oron för ytterligare utträde
driver upp räntorna i samtliga krisländer. Exempelvis skulle ett tilltänkt Grekiskt
utträde kunna skapa bank-runs i båda Italien och Portugal, som enligt mina slutsatser
är de länderna som lyckats sämst med att återställa konkurrenskraften.
Vidare kan det också antas att det finns en viss smittoeffekt när en devalvering sker i
enskilda länder. Om Grekland lämnar EMU och devalverar ökar således risken att
29

även Portugal eller något annat av de krisande PIIGS-länderna tvingas till
devalvering.
Då ett utträde ur EMU är emot EU:s förordning, saknas det mekanismer för ett
sådant utträde. Det är därför av största vikt att nya regler inrättas för att minimera
risken för att skapa bank-run och för att isolera smittoeffekten.
30

6. Slutsats
Framtiden för PIIGS-länderna och euroområdet är i dagsläget ovisst och det finns
givetvis flera faktorer som påverkar krisländernas agerande. Jag har valt att fokusera
på problemen med de interna obalanserna och hur länderna genom en real
depreciering kan återfå en internationell konkurrenskraft. Mina slutsatser dras
därefter.
I jämförelsen med krisen i de baltiska länderna som uppdagades våren 2008 och
med Sveriges kris under 1990-talet ges bevis på att uppoffringskvoterna tenderar att
bli mindre när ett land har svagare fackföreningar såsom i Baltikums fall, eller
möjlighet till en extern depreciering av valutan, såsom i fallet för Sverige.
Det man bör ha i åtanke när man jämför uppoffringskvoter länder emellan är dock att
länderna kan skilja sig åt rent strukturellt, något som påverkar storleken på
uppoffringskvoterna. Det kan antas att invånarna i de baltiska ekonomierna hade
högre incitament för att genomföra en real depreciering med tanke på ländernas mål
att i framtiden bli medlemmar i EMU. Detta skulle i sådana fall generera en lägre
uppoffringskvot då motståndet för lönesänkningar inte var så stort. För att kunna
utreda varför de baltiska ekonomierna lyckades genomföra en real depreciering
krävs vidare studier på exempelvis arbetsmobilitet och lönesättningsnormer i
länderna. En analys av tidigare krisers uppoffringskvoter kan därför fungera som
hjälp- och styrmedel för beslutsfattarna i de nuvarande krisländerna. Det är viktigt att
belysa både tänkbara tillvägagångssätt en real depreciering innebär, samt att visa på
hur kostsam respektive metod kan vara. Jag anser därför att analysen av
uppoffringskvoter för RULC och dess påverkbara variabler ligger i euroområdets
intresse.
Greklands ringa ökning i relativ produktivitet är förknippad med en väldigt hög
uppoffringskvot (13.65). Greklands enda möjlighet till att uppnå en minskning av
RULC är därför att genomföra ännu större minskningar av de relativa
lönekostnaderna. De hittills genomförda budgetkonsolideringarna har inte lett till ett
tillräckligt fall i RULC, något som gör att Greklands konkurrenskraft inte varit
behjälplig för att öka tillväxten och därigenom inte heller för att minska
budgetunderskottet. Grekland står därför i ett kritiskt läge där ett utträde ur euron
måste ses som ett alternativ, speciellt med hänsyn till de rådande politiska
omständigheterna kring valet. Ett grekiskt uttr&au...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Interna obalanser och reala deprecieringar i euroområdet

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2012-10-21]   Interna obalanser och reala deprecieringar i euroområdet
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=59146 [2020-08-04]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×