Den medeltida inkvisitionen

2610 visningar
uppladdat: 2011-04-28
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete


Den medeltida  inkvisitionen

Mimmi Rönnqvist

Innehållsförteckning

Sammanfattning    

1 Inledning                                                                     1         

1.1 Syfte                                                                               1

1.2 Frågeställningar                                                             1

1.3 Material och metod                                                       1

1.4 Begränsningar                                                                1

2 Den katolska kyrkan                                                   2

2.1 Historik                                                                          2

2.2 Den stora schismen                                                        2-3

2.3 Katolska kyrkans maktutveckling                               3

3 Den inkvisitoriska proceduren                                   3

3.1 De första domstolarna                                                   3-4

3.2 Inkvisitoriska processen                                               4

3.2.1 Förhöret                                                                  4-5

3.2.2 Förhörsmetoder                                                       5-6

3.2.3 Dom och straff                                                        6-7

4 Inkvisitionens slut                                                      7

4.1 Den svarta legenden                                                       8

5 Diskussion                                                                  8

6 Referenser                                                                   9

Sammanfattning

1 Inledning

Sen människans ungdom har vi sökt efter en högre makt som kan ta hand om oss, någon att lita på när inget annat hopp finns. Religionen har tyvärr skapat väldigt mycket misär för oss människor i form av krig och förföljelser bara för att man tror på olika saker.

Texten kommer berätta om ett fall där den katolska kyrkans maktgirighet och hat mot oliktänkande skapande helt förskräckliga situationer för tillsynes helt oskyldiga medborgare som bara råkade tro och tycka på ett annat sätt än de som hade makten.

1.2 Syfte

Syftet med uppsatsen är att utreda de metoder den katolska kyrkans inkvisitionstribunaler använde sig av för att få de medborgare man misstänkte vara kättare att bekänna sin synd och istället erkänna sig som anhängare av den katolska tron och hedra bibelns budskap.

1.3 Frågeställningar

  • Varför startades inkvisitionen?
  • Vilka drabbades och hur?

1.4 Material och metod

Materialet jag samlat in är till störst del internetkällor, men det jag använt är mestadels från faktaböcker och tidningsartiklar med internetkällorna som komplement där böckerna saknar det fakta jag söker. Jag har valt att använda en deskriptiv metod och lämna alla jämförelser till slutdiskussionen.

1.5 Begränsningar

2 Den katolska kyrkan

2.1 Historik

Den kristna tron har som bekant sitt ursprung i judendomen. Jesus av Nasaret, som av kristna även kallas Messias, grundade kristendomen ur sin egen religion och ansågs därför som en upprorsmakare och hädare av den judiska tron. Jesus sade sig vara guds son och reste land och rike runt och spred det kristna budskapet. Det tog inte länge innan folk anslöt sig till Jesus och hans lärjungar, inte bara från judendomen utan även andra trosuppfattningar.

Inom ett par århundraden var kristendomen en etablerad religion som tagit över en del av den judiska befolkningen, 7 av 50 miljoner judiska anhängare erkände sig nu som kristna. Till och med de högt uppsatta männen i Rom som från början sett kristendomen som en harmlös sekt inom judendomen och sedan helt ändrat riktning och förföljt de kristna medborgarna i och med att dem vägrade att erkänna de romerska kejsarna som sitt överhuvud utan menade att gud var deras kung, lämnade allt eftersom den polyteistiska religion man länge dyrkat.

År 313 förklarade kejsar Konstantin kristendomen som laglig i Rom och fler och fler vågade träda fram som anhängare av den kristna tron. Även kejsaren själv blev kristen och med honom en stor del av överklassen. Mängder av kyrkor byggdes över hela riket och 391 hade kristendomen spridit sig så brett att den då regerande kejsaren utnämnde den till statsreligion. [1]

2.2 Den stora schismen

Vi vet inte exakt vid vilken tidpunkt detta inträffade men det årtal man funnit nedskrivet är 1054. Efter en lång tid av stridigheter påverkade av många skilda åsikter och tolkningar mellan de västliga och östliga kristna kom man tillslut till den händelse som dokumenterats som "Den stora schismen". Splittringen uppkom bland annat på grund av vilket bröd man använde i de olika kyrkorna, osyrat i väst och syrat i öst, vem som bestämde över kyrkorna på Balkan, huruvida staten och kyrkan skulle vävas ihop till en makt och påvens ställning när patriarken av Konstantinopels makt växte.

I grund och botten var det påven i väst och Patriarken i Konstantinopel som sakta med säkert gled ifrån varandra och försökte visa att den ena var mäktigare än den andra. Teologiska, politiska och kulturella skiljaktigheter gjorde till slut att påven skickade en bannbulla, en skrivelse om bannlysning, till kyrkan Hagia Sofia i Konstantinopel där det lämnades på altaret. Detta ledde i sin tur till att patriarken i Konstantinopel fördömde och bannlyste påven.

Nu delades kristendomen upp i två grenar, den ortodoxa och den katolska kyrkan. Båda är trossamfund som bekant finns kvar i stor utsträckning ännu idag.[2] [3]

2.3 Katolska kyrkans maktutveckling

Allt eftersom den katolska trons anhängare ökade, ökade även påvens makt i Italien och delar av Italiens angränsande länder. Katolicismen blev statsreligion och påven hade snart makten över både kyrkan och staten. Allt eftersom påven fick makt blev kyrkan försiktigare och mer aktsam mot sina motståndare. Man ville inte förlora anhängare och inte heller ville man att utomstående sektliknande rörelser skulle sprida rykten och locka iväg människor in i synd. Sakta men säkert ändrades den forna toleransen mot oliktänkade till ren avsky vilket ledde till förföljelser och anklagelser vid minsta lilla misstanke om brott mot kyrkan, även kallat kätteri.[4]

3 Den inkvisitoriska proceduren

3.1 De första domstolarna

Redan under 1100-talet hade man upprättat särskilda domstolar för att spåra och eliminera kätteri, organisationer ledda av biskoparna själv. Eftersom tiden gick såg man hårdare och hårdare på kättarna och 1199 valde den då sittande påven att beteckna all slags kätteri som förräderi mot den katolska kyrkan.[5]

1231 instiftades den allra första inkvisitionen efter order av påven Gregorius IX. Det var en religiös domstol med uppgift att lokalisera alla som gick emot den katolska tron eller avvikit från trosuppfattning och återföra dem in på den rätta vägen. Därför valdes domstolens namn efter det latinska ordet inquisito som betyder undersöka, söka bevis och utforska. Påven anställde inkvisitorer som arbetade direkt på hans order, därför behövde dem inte oroa sig för andra biskopar och abbottars åsikter.

Inkvisitorerna upprättade sina baser på de ställen där man misstänkte att det fanns mest kättare. Dem mest utsatta områdena ansågs vara norra delarna av Spanien och Italien samt Schweiz och södra Frankrike. Inkvisitionsmännen hade egna fängelser, förhörslokaler och bostäder. Även stora arkiv uppfördes för att all information skulle bevaras och lönen var en procentuell del av det som konfiskerades från de anhållna kättarna. [6]

3.2 Inkvisitoriska processen

Det första kyrkan gjorde och det som räknas som inkvisitionens början var att genom munkars predikan uppmana allmänheten till att erkänna eller vittna om kätteri för att avslöja oliktänkande och diverse sektmedlemmar. Detta kallades för generalinkvisitionen eller nådatiden och om man bekände sin synd och ångrade sig inför en inkvisitionsdomare inom en månads tid efter att kyrkan hållit en öppen predikan i ens närhet välkomnades man tillbaka in i kyrkan samt att alla ens brott som hade med kätteri att göra avskrevs och glömdes, men i vissa mer omfattande fall kunde man få ett lindrigare straff, t ex böter eller annat som domaren i fråga fann lämpligt.

Inkvisitorerna presenterade nu något som hette trosförordningen som befallde alla kristna att ange kättare och vittna vid misstänkt kätteri. Gjorde man inte sin plikt som medborgare kunde man bli straffad genom att bli bannlyst.

De misstänka som inte frivilligt klivit fram och bekänt sitt kätteri inom månaden som var nådatiden kom nu att bli förföljda efter minsta misstanke om brott mot kyrkan. Stämningar lämnades ut och kättarna var då tvungna att inställa sig hos den inkvisitoriska domstolen, gjorde man inte det eller flydde från kyrkans män blev man tvångsarresterad och förd till förhöret.[7][8]

3.2.1 Förhöret

 Under förhöret fanns alltid två munkar, en notarie, en av kyrkans tjänsteman och självklart domaren närvarande. Det fanns färdiggjorda mallar som följdes vid förhören beroende på vilken typ av kätteri man begått samt vilken sekt eller motståndsrörelse man tillhörde.

När man inställt sig hos domstolen, frivilligt eller ej, lästes alla anklagelser upp och den misstänkte gavs en chans att ge domstolen svar på tal och försvara sig mot dem uppräknade brotten eller erkänna dem. Den åtalade fick tala precis så länge han ville, men domaren kunde ibland fråga om mer utförliga svar. Domarna var listiga och använde olika metoder för att bara genom samtal få den åtalade att erkänna sin synd. [9]

För att fälla den misstänkte krävdes endast två vittnen, dessa vittnen kunde emellertid vara vem som helst, kyrkan godtog till och med tjuvar och andra kättare att vittna för att fälla en misstänkt. Om den åtalade var en omtyckt och välkänd medborgare kunde domaren ta in fler vittnen för att slippa klagomål från allmänheten. [10]

Advokater och andra försvarspersoner förekom ibland hos den åtalade men det var väldigt svårt att få tag i en då de kyrkliga myndigheterna hotade advokaterna med att dra in deras ämbeten om dem hjälpte kättarna. Ett förbud mot detta kom år 1248 men det tillät advokater som inte var misstänkta för kätteri samt godkända av inkvisitorn att bistå den misstänkte. Frågan är om dennes tilldelade advokat var till så stor hjälp då allt han egentligen fick göra var att under förhöret fråga den åtalade om han erkände sin synd.[11]

3.2.2 Förhörsmetoder

Självklart ville kyrkan helst att kättarna skulle erkänna och ångra sina brott frivilligt, men de ville även bevara den katolska tron och skydda den från syndare, därför valde man att få fram "sanningen" med hjälp av vissa hjälpmedel och förhörsmetoder.

Kyrkan hade sen länge haft många olika tekniker och grader av det som dem kallade förhörsmetoder, något som vi i dagens samhälle skulle döma som ren tortyr. Beroende på hur allvarliga anklagelser man hade mot sig fick man utså olika hårda tekniker. Vanligast var att man fängslade den misstänkte och förhindrade honom från att sova samt att han bara fick mat så han precis hölls vid liv. Just denna metod kallades för "det blottande sinnet" och kunde pågå under flera år. Valde den misstänkte att fortfarande förneka inkvisitionens anklagelser efter behandlingen blev han utsatt för grövre tortyr:

  • Gissling - Ansågs vara den lindrigaste formen av straff och innebar oftast hård piskning, hudflängning och liknande.[12]
  • Pinobänk - En sträckbänk som tillät förhörsmannen full tillgång att plåga sitt offer.[13]
  • Glödande kol - Användes på den misstänkte och gav svåra brännskador. Kolen kunde även tillämpas om en misstänkt kättare blivit hängd för att efteråt förinta kroppen och därmed alla synder.[14]
  • Spansk stövel - Ett instrument gjort av två plattor sammansatta med en typ av gångjärn som sattes fast på kättarens ben som sakta men säkert pressades ihop, ofta så att märgen rann ut från benet. För att höja den intensiva smärtan kunde man klä insidan av anordningens plattor med taggar och även slå på plattorna med en hammare.[15]

Ovanstående är bara några exempel på vad inkvisitionsmännen gjorde för att tvinga fram ett erkännande från anklagade kättare, det fanns många andra metoder för envisa fångar. När alla förberedelser inför tortyren var färdiga klädde man av fången och läste än en gång upp alla anklagelser och berättade hur alla redskap fungerade i hopp om att skrämma personen till ett bekännande. Då tortyren väl börjat gavs offret då och då pauser för att få chans att erkänna och bli benådad.

Påven valde att införa regler för hur allvarlig tortyren fick vara, dessa regler var dock bara saker man skulle undvika, t ex stympning och dödsfall, men det var inte för humanistiska skäl utan för att slippa klagomål från allmänheten.[16] [17]

3.2.3 Dom och straff

Då den anklagade efter en lång tids tortyr och psykisk misshandel tillslut erkände sitt brott fick denne en dom av en behörig domare vald av inkvisitorn. Samma påve som tillåtit tortyr vid förhören sade nu att en för att utge ett hårt straff måste en biskop konsulteras och han måste även godkänna straffet.

Efter erkännandet ville kyrkan försäkra sig om att den åtalades ånger var äkta så han fick förkasta sina tidigare trosuppfattningar och ange sina "medbrottslingar". Dock fanns ingen ljus framtid kvar för kättaren som hamnat i denna situation. Den lindrigaste domen han hade att vänta var livstids fängelse med chans för kortare perioders permission för att till exempel vårda sjuka familjemedlemmar. Kyrkan valde två olika fängelsestraff som helt berodde på hur grovt brottet varit från början samt hur väl kättaren samarbetat med inkvisitorn. Dessa två var:

  • Murus largus, det öppna rummet, erbjöd sina inneboende att gå runt i cellen och även viss kontakt med omvärlden. Om en munk blev dömd fick han detta straff men fick sitta instängd i ett kloster istället för ett fängelse.
  • Murus strictus, det trånga rummet, var en mycket liten cell där fången oftast var fastkedjad och helt oförmögen att röra sig. Det var det hårdaste slutliga straffet efter dödstraffet och man fick inga besöksförmåner och ingen chans att få permission för att träffa släkt och vänner, dock var det bara de som inte gett den fulla sanningen eller de som försökt fly som gavs detta grymma öde.

     Oavsett vilket straff man fick, largus, strictus eller döden, så konfiskerades ens tillgångar och lämnades till staten.

För de som efter tortyr och andra grymheter fortfarande inte erkände sin skuld fanns det för kyrkan ingen annan utväg än att ge denne kättare döden som straff. Oftast användes bålet för att eldens flammor skulle förtära kättarens synder efter döden, men i vissa fall hängde man förbrytaren och lade den döde på glödande kol där kroppen långsamt fick brännas. Det var väldigt viktigt att man förgjorde synderna på ett rättfärdigt, även om kätteriet aldrig bekänts. Därför valde man att gräva upp liken efter misstänkta kättare som dött av andra orsaker utan att ha blivit förhörda, och sedan bränna hans kvarlevor för att förgöra synderna och konfiskera allt arv som han efterlämnat. Sist av allt drog man de brända resterna på kärror genom städerna för att varna och skrämma andra medborgare så att alla skulle följa kyrkans ord.[18]

4 Inkvisitionens slut

När inkvisitionsproceduren slutade tillämpas vet man inte eftersom den informationen har suttit instängd bakom lås och bom i Vatikanstatens arkiv sen de skrevs. Påven vill inte visa protokollen från inkvisitionsförhören för allmänheten, men på senare tid har kyrkan valt att publicera en del av dokumenten för att visa att man i dagens samhälle inte längre stödjer dessa idéer. Forskare har mestadels sökt igenom arkiv från den spanska inkvisitionen, som startades kort efter den medeltida, och på så sätt försökt leta svar. Man vet inte heller hur många som blev utsatta för tortyren och de grymma förhören, men det var sällan tribunalerna utdömde dödsstraff.

4.1 Den svarta legenden

Forskare har hittat många bevis på att inkvisitionsproceduren inte alls var så grym och brutal som historieböckerna framställer den. Det är till stor del lögn...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Den medeltida inkvisitionen

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2011-04-28]   Den medeltida inkvisitionen
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=58922 [2020-08-13]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Mimmi Rönnqvist                                                             Bodens kommun

Björknäsgymnasiet                                                           Historia