Sammanfattning: Antikens Grekland

10 röster
18403 visningar
uppladdat: 2010-03-08
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

När grekerna på 700-talet f.Kr. utvandrade till östra Medelhavet och Syditalien från det överbefolkade fastlandet lades grunden till västerländsk kultur och civilisation. Ur filosoferna Aristoteles och Pythagoras tänkande kom naturvetenskap och matematik. Arkitekter reste byggnader och skulptörer avbildade människor på ett sätt som fortfarande speglas i våra skönhetsideal. Diktare som Homeros och Sofokles byggde upp berättelser som har satt upp kraven för dagens filmskapare och författare.

Dessa diktare, rapsoder, var kringvandrande historieberättare som underhöll rika furstehov med sina berättelser. Varje rapsod hade ett fåtal berättelser som han lärde sig utantill, som blev hans ”egna”. Han kunde utveckla historierna hur han ville, göra dem mer spännande, etc. Dessa egna versioner kallas epos. Homeros, som nämndes tidigare, tror man ha levt på 700-talet f.Kr. Han ses som den europeiska litteraturens urfader och hans två epos var Iliaden och Odysséen. Iliaden handlar om det trojanska kriget och Odysséen om krigaren Odysseus långa resa hem efter kriget.

Men grekisk dikt handlar inte bara om krig, hjältar och äventyr, utan även om personliga känslor, tankar och upplevelser. På 500-talet f.Kr. fanns en kvinna vid namn Sapfo som levde på ön Lesbos där hon troligen drev en internatskola för flickor av god familj. Sapfo skrev dikter om kärlekens längtan, glädje, sorg och besvikelse. Hon skildrade den öppet erotiskt och intensivt kroppslig. Sapfos intresse låg hos kvinnor, deras behag och skönhet. Hon liknade dem ibland vid naturen.

Till fruktbarhetens, extasens och vinets gud Dionysos byggdes cirka 350 f.Kr. en arena i Aten där man uppträdde i bl.a. körsång, dans och tävlingar i körlyrik. Man hade fram tills på 500-talet f.Kr. haft en kör och en försångare som sjöng om en viss person, men en dag uppträdde försångaren som om han var den personen och höll en slags dialog med kören. Den första försångaren som gjorde detta hette Thespis och han fick äran av att ha uppfunnit dramat (grekiska för handling).

Dramat blev den viktigaste kulturformen och man började hålla tävlingar där tre skådespels-författare fick tävla om vem som var den bäste dramatikern. Ända fram till 1600-talet e.Kr. hade man bara manliga skådespelare – även till de kvinnliga rollerna. Man bar trattformade masker för att förstärka rösterna och karaktärsdragen hos rollerna.

Tre stora dramatiker var Aiskylos, Sofokles och Euripides. Aiskylos var den äldste (525 – 456 f.Kr.) och i hans tragedier (omkring nittio stycken) skildras gudarna som mycket moraliskt vägledande. Han ville inpränta en gudfruktig levnadslära hos publiken. Dramerna är opersonliga – karaktärerna är inte individer, de representerar t.ex. släkter eller mänskligheten.

Till skillnad från Aiskylos skrev Sofokles, som levde 496 – 406 f.Kr., om individen, inte släkten. Han berättar om individens känslor, hur han/hon söker sanningen. För att åstad- komma en så personlig och intim skildring höll ofta huvudpersonerna monologer med sig själva. Men även Sofoklos trodde på gudar och högre makter och visade detta genom att låta karaktärerna försöka undfly sitt öde men misslyckas på grund av att högre makter styr dem.

I Sofokles dramer skildras människan som hon borde vara, men Euripides, som levde 480 – 406 f.Kr., skildrar henne som hon är. Det är den största skillnaden mellan de två författarna. Euripides blev inte lika stor som Aiskylos eller Sofokles, mestadels på grund av hans bittra och illusionslösa människosyn. Han trodde inte på gudarna, men de medverkar i hans dramer eftersom finansiärer och publik krävde det. Men här är gudarna inte alls styrande i mänskliga öden – de är förmänskligade, hänsynslösa översittare.

Aiskylos, Sofokles och Euripides olika skrivsätt går att jämföra i historien om ätten Pelops, om vilken de har skrivit varsin version. Historien beskriver hur Thyestes förbannar hela sin släkt efter att han blivit utsatt för ett ondsint dåd av sin broder Atreus. Förbannelsen drabbar den unge Agamemnon, son till Atreus, och hans familj mycket hårt - han blir mördad av sin hustru Klytameistra och hennes älskare och till följd av detta mördas Klytameistra av sina två barn, Elektra och Orestes.

I Aiskylos version, Orestien, framställs syskonen som hjältar när de dödar sin faders mördare – sin egen moder och hennes älskare. Detta fenomen kallas blodshämnd, vilket innebär att när en person mördas måste en person från dennes släkt döda gärningsmannen. I slutet på historien kommer gudarna in i bilden och upphäver släktförbannelsen.

Sofokles version, Elektra, handlar mest om systern Elektra. Här är syskonens hämnd stor och renande. Han skriver inte om hur ättens öde förändras, bara om familjemedlemmarnas känslor och tankar.

I Euripides version, som också heter Elektra, tvivlar Orestes på om att döda modern är det rätta att göra, men Elektra övertalar honom. När hämnden är gjord ångrar sig de båda. Elektra var så hämndlysten och förblindad av hat att hon aldrig insåg vilka minnen hon måste bära på resten av sitt liv.

Efter att ha studerat olika verk av tragediförfattare som Sofokles, kunde filosofen Aristoteles visa i skriften Om diktkonsten hur man berättar en historia så att den fängslar sin publik. I den beskriver han den grekiska tragedins vanliga byggstenar. Några av de viktigaste bygg-stenarna är att karaktärerna bör vara något mellanting mellan gott och ont, det bör också inträffa en oväntad händelse som förändrar huvudpersonens liv radikalt och denne bör sedan kämpa för att övervinna motgångarna men vad personen än gör kan den inte undfly sitt öde.

Lustspelet, komedin, kom att skrivas senare än tragedin. Men dagens komedi innebär inte helt samma sak som den antika grekiska gjorde. Dagens komedier ska locka till skratt, men under antiken behövde komedin inte vara så rolig - skillnaden mot tragedin var att lustspelet hade ett lyckligt slut. I komedin skämtades och drevs det mycket med politiskt betydande personer, på ett sätt som idag antagligen skulle ses s...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Den levande litteraturen (bok)

Kommentera arbetet: Sammanfattning: Antikens Grekland

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2010-03-08]   Sammanfattning: Antikens Grekland
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=58580 [2020-09-30]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×