Pjäsen VD – en recension

1 röster
3754 visningar
uppladdat: 2009-07-30
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inför uppgiften att recensera Susan Taslimis uppsättning av Stig Larsson pjäs VD på Folkteatern i Göteborg, ställs jag inför vad Sven-Åke Heed kallar "notationsproblemet".[1] Hur beskriver man lingvistiskt en förflyktigad teaterhändelse så att det blir mer än en vag, "impressionistisk" iakttagelse av ett fåtal teaterkoder? Föreställningens polyfoni av tecken är förbi, och den enda dokumentation jag har att återgå till är mina minnesbilder av föreställningen, några anteckningar av intryck och några citat och bilder i programmet.

Heed skriver att den ideala föreställningsanalysen bör ta upp både text och föreställning och ta hänsyn till dramaturgi, regi, gestaltning och reception. Platsbrist hindrar mig från att göra föreställningen full rättvisa och tvingar mig att begränsa varje nedslag. Jag kommer att utgå från några av Birthe Sjöbergs startpunkter i Dramatikanalys, samt använder mig av termer ur båda böckerna. Till grund för den värderande delen av recensionen ligger en läsning av kapitlet Värderingsproblematiken i Tomas Forsers Kritik av kritiken, men jag värderar sparsamt, den analytiska refererande delen dominerar på grund av platsbristen.

  En fabelbeskrivning kan vara att paret Anna och Hans lever i ett barnlöst förhållande, att deras ekonomi är ansträngd och sexuallivet obefintligt. Anna är undersköterska och Hans anställd som arbetare på företaget där Sven är verkställande direktör. Annas sexuella hämning beror på en obehaglig sexuell debut vid sexton års ålder. Hans bror Tage lever ett missbrukarliv med sin partner Lena på samhällets bottenskikt. Sven är gift och har en dotter i Anna och Hans ålder. Dessutom är han enligt egen utsago far till ett stort antal barn, resultaten av hans många sexuella erövringar.

 Dramats intrig börjar en fredagskväll hemma hos Anna och Hans. Sven anländer, det bjuds på whisky och han driver igång ett spel där han demonstrerar sin makt och försätter de båda unga i förnedrande situationer. Tage och Lena dyker upp påverkade och trötta. När Sven provocerar Tage blir han rasande, drar kniv och släpper inte Sven förrän alla har spottat på honom. Detta är en stark scen, en riktig Coup de théâtre, och en av dramats vändpunkter. Förnedraren förnedras och med kniven mot strupen ser man honom i hans mänskliga sårbarhet. Men när Tage och Lena gått fortsätter han sitt sadistiska spel. Sven tros ett tag ligga död i soffan, men vaknar och lyckas så småningom övertala Anna att ligga med honom, med motiveringen att han ska hjälpa henne att komma över sin sexualskräck. Hans är förtvivlad men Anna har bestämt sig. Tage kommer och somnar i soffan. Hans berättar i telefonen för Svens fru om Sven och Anna. Därmed sätter han ner foten och bryter maktspelet. Sven blir utjagad av Tage och pjäsen slutar där den började, med att Anna ska låtsas bikta sig för Hans.

Stig Larssons har skrivit flera dramer på temat förnedring, och pjäsen kan tolkas som en allegori på samhällets hierarkiska system där frågor om makt och värde aktualiseras vilket gör den till en i högsta grad politisk pjäs. I programmet kan man läsa Larssons egna ord om pjäsen som han ser har flera bottnar: den handlar även om "den svenska flatheten" och konsten att säga nej, samt om förhållandet mellan skam och åtrå. Titeln är dubbeltydig, VD står för verkställande direktör men också för veneral disease, enligt Stig Larsson själv. [2]

Horace Engdal skriver: "Ett genomgående drag i Stig Larssons författarskap [...] är hans exakta öra för hur människor faktiskt talar. Ingen svensk författare skriver idag en mera trovärdig dialog." I denna dialog kan vi lätt identifiera oss med personerna. Det groteska i situationen ligger väldigt nära det normala. Detta gör situationen obehaglig för oss. Jag noterar att publiken både skrattar och vrider på sig. Jag hör flera "usch" och "nää".

Så hur har denna text spatialiserats av regissör, scenograf, ljussättare och skådespelare? Pjäsen öppnas med ett stämningsfullt gult ljus som belyser vardagsrummet där Anna sitter på soffan iförd enkel blårandig bomullsklänning. Hon är vänd bort från Hans som står en bit bort vid den falska brasan iklädd beiga, propra kläder och tofflor, vänd mot Anna. Båda ser på en punkt snett till höger om scenen. Efter en stunds tystnad börjar de tala med varandra. Scenografin är enkel med en soffa, ett bord med värmeljus till höger, en pall och en falsk brasa till höger. Längs väggarna på båda sidor projiceras gatubelysning som längs en gångväg i en förort. I mitten en gatlykta och ett kalt lövträd som kan ses som en metafor för den sexuella torftigheten hos Anna och Hans, eller som den sociala nöden hos Tage och Lena. Vi är ute och inne samtidigt. Scenografin kan ses som en metonymi för två av dramats "världar": Hans och Annas trygga vrå och det sociala utanförskapet hos Tage och Lena. När deras världar korsas av den tredje, Svens, laddas dramat med spänning och hotar den sociala ordningen [3] hos Hans och Anna. Spänningarna finns mellan Anna och Hans, mellan paret och Sven, mellan Tage och Lena, mellan Tage och Sven, där sistnämnde stöter på patrull. Tage kan sätta VD:n på plats eftersom han till skillnad från Hans inte är beroende av honom.

Ernst-Hugo Järegård spelade på Dramaten 1988 en järegårdskt osympatisk Sven. Lars Magnus Larsson däremot gestaltar honom återhållsamt. Han levererar sina repliker med ett självsäkert flin och det är inte svårt att (som kvinna?) finna denne skitstövel både charmerande, sympatisk, attraktiv och sårbar. Karaktären blir därmed en större utmaning att förhålla sig till än om han förstärkt det ondskefulla draget med gestik och mimik. Skrattar gör vi mest åt den ångestridna, utmattade missbrukande Lena, spelad med stor värme och tragikomik av Lena B Nilsson.       

Maktpositionerna och känslolägena gestaltas av skådespelarna även visuellt med ett tydligt kroppsspråk: korsade armar, flackande blick, samt auditivt med rösten som instrument. Hans är spänd och stammar och talar antingen för lå...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Litteratur: Heed Sven Åke, Teaterns tecken, Lund 2006 Pettersson Carl-Gustav/ Lagerlöf Smids Theres, Teaterhistoria, Örebro 2004 Sjöberg Birthe, Dramatikanalys, Lund 2005 http://www.idehist.uu.se/distans/ilmh/Ren/larsson.htm [1] Heed s. 98 [2] http://www.idehist.uu.se/distans/ilmh/Ren/larsson.htm [3] Sjöberg s. 49

Kommentera arbetet: Pjäsen VD – en recension

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2009-07-30]   Pjäsen VD – en recension
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=58293 [2020-02-26]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×