Raoul Wallenberg - En svensk hjälte

3 röster
4259 visningar
uppladdat: 2009-05-19
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

RAOUL WALLENBERG - EN SVENSK HJÄLTE

Raoul Wallenberg föddes 1912 som son till en sjöman, Oscar Wallenberg, vars kusiner var de båda huvudmännen i den kända finansfamiljen Wallenberg. Efter studentexamen 1930 utbildade Raoul sig till arkitekt, men övergav snart det yrket och blev affärsman i stället. Han arbetade först i Sydafrika och under krigets början bl. a i Palestina, där han mötte flyende judar som berättade om nazisternas terror. Berättelserna gjorde stort intryck på den redan humane Raoul och kom att påverka hans framtida handlande.

Sedan 1942 arbetade det svenska utrikesdepartementet, i princip helt ensamma, aktivt för att hjälpa judar och andra som deporterades till dödslägren. Under våren 1944 hade dock hela världen vaknat upp och insett vad Hitlers "slutgiltiga lösning" egentligen innebar. I maj 1944 nådde den första ögonvittnesrapporten västvärlden om vad som föregick i utrotningslägret Auschwitz. Den kom från två judar som lyckats fly de tyska plågoandarna. Nu rådde inte längre några tvivel, bara plågsamma fakta.

På den svenska legationen i Budapest förhandlade man snabbt fram regler för de svenska skyddspassen tillsammans med tyskarna. Det innebar att innehavarna av skyddspassen skulle behandlas som svenska medborgare, och - om de var judar - få dispens att bära den gula davidsstjärnan som annars var obligatorisk. Legationen utfärdade i rask takt 700 skyddspass, men det var bara en droppe i havet i jämfört med hur många som led nöd. Man begärde omedelbart hjälp från UD i form av mer personal.

Samtidigt pågick World Jewish Congress´ sammanträde i Stockholm. Huvudfrågan var organiserad hjälp till de ungerska judarna, vars situation nu började uppmärksammas på allvar. Den amerikanska organisationen WRB (War Refugee Board) insåg på ett tidigt stadium att seriösa försök gjordes från svensk sida för att rädda den judiska befolkningen i Ungern. Därför träffades på deras initiativ WRB:s representant i Stockholm och ett antal prominenta judar för att diskutera lämpliga personer för en omfattande räddningsoperation i Budapest. WRB och de judiska representanterna enades om Raoul Wallenberg, och de svenska myndigheterna nappade. Efter att den WRB rådgjort med den svenska kungen beviljades också Wallenbergs lite speciella krav. Wallenberg ville få skicka diplomatiska kurirer utanför de vanliga kanalerna, och att få slippa byråkrati och pappersarbete. Han slapp även konsultera ambassadören om han ville förhandla med någon.

DE VITA BUSSARNA

Den judiska författarinnan Zenia Larsson beskriver sina upplevelser från koncentrationslägret Bergen-Belsen:

"Tyskarna utrotade miljoner människoliv som man utrotar ohyra. De hade dömt henne och hennes kamrater till ett liv bland tusentals lik, bland levande lik, bland människorester där bara munnen rörde sig ibland. Till slut hade hon själv oberörd vandrat bland döda människokroppar, oberörd gått förbi de döendes rosslingar, likgiltigt förstått att snart skulle hon själv förvandlas till en sådan. Hon hade erfarit hur lite ett människoliv betyder, hur lite miljoner liv betydde."

Hon skulle inte, som hon hade trott, förvandlas till ett av dessa tusentals lik. För henne nådde räddningen fram i tid:

"Dessa kroppar som hon själv bara för några veckor sedan sömngångaraktigt släpat sig förbi blev nu burna så varligt och mjukt av det främmande folket att det verkade som om världens öde hängde på att just denna människospillra överlevde. Och inte nog med att de blev burna, inte nog med att de som ingen ville veta av blev insläppta i ett främmande land - utan de blev hämtade på ort av ställe av ett främmande folk som de inte kände. Från Bergen-Belsen och hit, från människovärdets största förnedring till denna ofattbara varsamhet."

Det främmande folket som kom och hämtade undernärda och torterade, men ändå överlevande, offer ur koncentrationslägret var svenskar.

EXPEDITIONEN BLIR VERKLIGHET

Den 11 mars 1945 körde den första vita bussen ut ur Malmö mot Köpenhamn. Just innan avresan hade ändrade order kommit från det allierade flygvapnet, alla fordon var tvungna att vara helt vitmålade med stora röda kors och svenska flaggor på sidorna. I princip allt vad Malmö kunde uppringa i form av målare blixtinkallades, och de avslutande penseldragen fick dras ombord på färjan till Köpenhamn.

Det så kallade svenska Tysklandsdetachementet, som nu snabbt rörde sig mot det sönderfallande Tredje Riket, var omfattande. Expeditionen bestod av 308 personer, 36 bussar, 19 lastbilar, 7 motorcyklar, 7 personbilar, en bärgningsbil, verkstadstross och koktross.

Trots det behövdes ytterligare transporter till Tyskland, där absolut ingenting fanns att uppbringa. Samtidigt som de nymålade bussarna åkte över Öresund, stävade fartyget Lille Mathiesen över till Lübeck med förnödenheter och bränsle. Avståndet tur och retur mellan Neuengamme och Dachau var 225 mil. Man beräknade att den resan sammanlagt för alla bussarna skulle kräva 40 000 liter bensin. En felkörning kunde var ödesdiger - inte en droppe drivmedel fanns att tillgå i Tyskland.

När kolonnen väl var framme i Dachau visade det sig att SS-kommendanten i lägret var allt annat än samarbetsvillig. Det gick så långt att chefen för hela Tysklandsdetachementet, Gottfried Björk, var tvungen att hota med att gå till Himmler innan fångarna befriades. Först då gav lägerchefen upp och utlämningen kunde börja.

Svenskarna struntade snart i det avtal som slutits med Himmler, och tog med fler fångar än bara skandinaver. På det viset kunde människor av 24 olika nationaliteter komma att samlas på de vita bussarna. Från den stunden lägerfångarna kommit under Röda Korsets beskydd var de säkra och onåbara för nazisterna. Detta var uppenbarligen svårt att acceptera för flera SS-officerare, som kände sin makt inskränkas.

När man återvände till Neuengamme visade det sig att den svenska delegationen, som skulle förbättra de sanitära förhållandena, inte släppts in av kommendanten Pauli. Efter förhandlingar fick svenskarna dock komma in, och fick en chock av misären. Neuengamme var som så många andra läger vid den här tidpunkten grovt överbefolkat. En ny tragisk uppgift gick därför till svenskarna, att förflytta 2000 döende människor till ett annat läger.

DE VITA BUSSARNAS SAMLADE INSATS

I en andra överenskommelse med Himmler fick Bernadotte tillåtelse att föra de befriade fångarna till Sverige. De flesta spreds ut på sjukhus eller improviserade vårdinrättningar i södra Sverige. Många var så misshandlade, sjuka och svaga att de trots all hjälp bara tynade bort. Fastän problemen var stora, kunde totalt 27 000 människor återföras till livet tack vare denna räddningsoperation i krigets slutskede.

Baltutlämningen

I januari 1946 utlämnades 146 baltiska soldater från Sverige till Sovjetunionen.
Detta föregicks av en upprörd debatt om de 167 baltiska soldater som varit i tysk tjänst och som flytt till Sverige vid slutet av andra världskriget.
De allierade hade kommit överens om att tysk militär på flykt skulle återsändas till den front de lämnat. Sverige utfäste sig att följa denna regel.
Av de ca 2700 tyskar som flytt till Sverige stod det ingen strid, då de förutsattes bli behandlade som krigsfångar. Men när det blev känt att det också ingick ca 150 baltiska soldater, krävde en stark opinion att dessa skulle få stanna då man antog att de skulle straffas som landsförrädare.
Anledningen till detta var att balterna betraktades som sovjetmedborgare, då Sovjetunionen hade annekterat de baltiska länderna som en del av en överenskommelse med Hitlertyskland 1939 (Molotov-Ribbentrop-pakten).

Vissa var för en utlämning. Sveriges Kommunistiska Parti SPK, föreslog att även skicka tillbaka de 30 000 civila flyktingarna från Baltikum.

Försök gjordes att få Sovjetunionen att avstå från balterna, bl a vädjade Kung Gustaf V till Stalin. När detta misslyckades genomfördes utlämningen i januari 1946.
Hungerstrejk, självstympningar och sjukdomar medförde att endast 146 balter sändes iväg.

Baltutlämningen påverkade starkt den svenska opinionen och en gryende osäkerhet om Sovjetunionens planer och de baltiska staternas framtid kvarstod efter utlämningen.

Per Albin Hansson Stadsminister under andra världskriget

»Vår beredskap är god!« Söndagen den 27 augusti 1939 kl 13.45 höll Sveriges statsminister Per Albin Hansson ett med viss spänning emotsett tal inför 20.000 människor på Skansen i Stockholm, till vilken Stockholms fackliga centralorganisation hade förlagt sin årliga stora familjedag.

Nyheten om Molotov-Ribbentrobpakten mellan Tyskland och Sovjetunionen hade slagit ned som en bomb - kriget verkade vara nära förestående. Regeringen hade hastigt sammankallats till en extrakonselj lördagen den 26 augusti. Statsminister Per Albin Hansson visade, som justitieminister Westman i sin dagbok skrev, "en lugn okänslighet för det utrikespolitiska barometerfallet". Per Albin såg som sin främsta uppgift att lugna det svenska folket och förhindra panikreaktioner. I sitt Skansental nämnde han det pågående förberedelsearbetet för att säkra folkförsörjningen, och att "Sverige inte har orsak till panik. --- Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam. Vi ha icke otalt med andra, vi känna icke någon vår fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kunna anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinns nödvändigt. Vår beredskap är god."


Tyska soldater på svensk räls. Få bilder kan symbolisera Sveriges
eftergiftspolitik som denna.

Utöver de närmast företagna anstalterna för vakthållning och skydd, gick statsministern sedan in på de beredskapsåtgärder som vidtagits för folkhushållningens tryggande. Per Albin ville särskilt lugna befolkningen med att man noga sett till, bland annat genom välfyllda lager, att svenskarna inte skulle behöva uppleva det första världskrigets nödår.

Radiotjänst hade insett stundens allvar, och såg till att statsministerns tal gick ut över hela landet i kvällens radioutsändningar. Det allmänna intrycket dagarna därefter, var genomgående unisont: "Statsministerns lugna och fasta framställning gjorde i alla avseenden ett gott intryck".

För mången beredskapssoldat, som de första dagarna efter det tyska anfallet på Polen den 1 september 1939 eller den 9 april 1940 sattes att vakta beredskapsförråd med en gevärsattrapp eller en handfull patroner till mausergeväret, kom statsministerns lugnande ord med tiden att få en besk eftersmak. I det allvarliga läge som då rådde, manades till be-sinning och nationell samling, och någon debatt om sanningshalten i statsministerns ord förekom ej. Först i samband med valrörelsen inför valet 1940, började en försiktig kritik av Per Albin Hanssons ord. Härvid anspelades även på tidigare socialdemokratiska försyndelser på försvarsområdet, främst då att i tid vilja satsa resurser på den svenska upprustningen under 1930-talet.

Efter det andra världskriget kom statsministerns ord "Vår beredskap är god" närmast att ges ett skimmer av en närmast machiavellisk eller goebbelsk statslögn, helt utan sanning. Särskilt markant har denna "lögn" varit, i konfrontationen med utsagor från olika beredskapsinkallade, gjorda i efterhand. Per Albin Hansson själv kunde inte i efterhand svara på frågor; en hjärtattack i oktober 1946 hade ändat hans liv.

En omtvistad historisk fråga

Frågan är dock, hur pass god var beredskapen hösten 1939? Ljög statsministern, eller kunde han tala uppriktigt hur det faktiskt förhöll sig? Frågan har många bottnar, och svaret beror lite på vad vi inkluderar i tesen om "den goda beredskapen". Tittar vi på den militära beredskapen var vår beredskap allt annat än god. Ser vi däremot på den ekonomiska, sociala eller "psykologiska" biten, är den kanske inte lika lätt att värdera och bestämma, men inte desto mindre lika viktigt.

Tågtransporter  genom Sverige med tyska soldater, 1940-...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Raoul Wallenberg - En svensk hjälte

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2009-05-19]   Raoul Wallenberg - En svensk hjälte
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=58214 [2019-10-18]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×