Universum

9 röster
8266 visningar
uppladdat: 2009-05-12
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Universum

Stjärnor

En stjärna består av heta gaser, främst helium och väte, och är formad som ett klot. Yttemperaturen på en stjärna varierar mellan 3 000-10 000°C, men en stjärna kan ha en högre temperatur än 10 000°C. Om temperaturen på ytan är runt 10 000°C så är stjärnan vit, är det runt 6 000°C på ytan så är stjärnan gul och är det runt 3 000°C på ytan så är stjärnan röd.

Vår sol är en gul stjärna med en temperatur inne i kärnan på 10-20 miljoner Celsius och storleken på vår sol är 1 000 gånger mindre än en rödjätte. Storleken på stjärnorna varierar mellan rödjättar och vita dvärgar.

Större stjärnor åldras snabbare än t ex solen pga. att de förbrukar materia/energi än de mindre stjärnorna.

En stjärna föds

Rymden mellan stjärnorna består av moln som innehåller stoft och gas. Av dessa interstellära moln bildas stjärnorna. När så molnet har blivit tillräckligt stort och tätt, drar gravitationskraften samman molnet. Då krockar stoftpartiklar och gasmolekyler med varandra och temperaturen stiger.

Ur ett enda moln bildas i regel flera stjärnor. Runt dessa nya stjärnor finns grus och stenar som kan vara grundmaterialet till kommande planeter.

Ett interstellärt moln innehåller till största delen väte. När värmen uppnår ett antal miljoner grader Celsius startas en kärnreaktion. Väteatomkärnorna krockar och slås ihop till helium. Denna kärnreaktion avger stora mängder energi och det påskyndar skapandet av en stjärna.

Det föds en ny stjärna ungefär var artonde dag. Därför tar aldrig stjärnorna på vår stjärnhimmel slut.

Vår närmsta stjärna

Stjärnan som ligger närmast oss på Tellus, förutom solen, är Proxima Centauri som ligger 4,3 ljusår, 76 000 år, ifrån oss. Vår sol ligger 8 ljusminuter ifrån oss på jorden. Proxima Centauri kan bara skådas från södra halvklotet, vill man däremot se en stjärna från norra halvklotet så får man skåda Sirius, 9 ljusår från oss, eller Polstjärnan, 780 ljusår från oss.

Dom flesta stjärnor som vi ser idag kanske inte ens finns längre p.g.a. att när ljuset väl når oss så har det tagit massor med ljusår, för att inte tala om "vanliga" år för ljuset att färdas hit.

I Vintergatan finns det mer än 100 miljarder stjärnor, d.v.s. fler stjärnor på vår stjärnhimmel än det finns sandkorn i haven på jorden.

När en stjärna dör

När en stjärnas liv tar slut så kollapsar stjärnan helt och de yttre lagren av stjärnan sprängs utåt och bildar en stark stjärna, en supernova. Kvar i mitten av stjärnan bildas en kompakt neutronstjärna som har en diameter på bara några mil. En bit stor som en sockerbit i neutronstjärnan väger lika mycket som hundra miljoner bilar, cirka 10 000 ton, p.g.a. att materien i stjärnan är så tätt och kompakt packad.

Stjärnbilder

De stjärnbilder vi ser idag såg även våra förfäder på 1800-talet. Men stjärnorna sakta igenom rymden vilket gör att de sakta ändrar utseende.

I Clisson, Frankrike, finns en klippa som har märken som avbildar Karlavagnen. Men den ser inte exakt ut som den nuvarande Karlavagnen vilket får astronomer att tro att märkena gjordes för 40 000 år sedan.


Galaxer

Vår galax, Vintergatan, är spiralformad, som galaxen M81, och innehåller mer än 100 miljarder stjärnor!  

En stjärnklar natt så kan vi bara se en bråkdel, ca 5 000 stycken, av alla stjärnor i vår galax.

Vår galax ser ut som en diskus om man kollar från sidan och har en tjocklek på 10 000 ljusår och en diameter på 100 000 ljusår. Vår sol befinner sig 30 000 ljusår från Vintergatans centrum. Hela vår galax snurrar runt sitt centrum och ett varv tar hela 240 miljoner år, den tiden kallas för ett galaktiskt år.

Vår galax är inte ensam i universum för det existerar mer än ett hundratal miljarder galaxer i det synliga universum, vem vet hur många fler det finns?

Våra närmsta granngalaxer är Lilla och Stora Magellanska molnet som ligger 200 000 ljusår ifrån oss och har en oregelbunden form. Magellanska galaxerna kan skådas med blotta ögat från södra halvklotet.

Alla galaxer har olika former, vissa kan vara spiralformade vissa andra är klotformade, elliptiskt formade, stavspiralformade, irreguljära galaxer o.s.v.

Andromedagalaxen

Näst närmast oss befinner sig Andromedagalaxen som ligger 2,2 miljoner ljusår ifrån oss och liknar Vintergatan, förutom att Andromedagalaxen är betydligt större än Vintergatan. Andromedagalaxen är det objekt som är längst ifrån oss som går att se på natthimlen, utan teleskop (!).

Andromedagalaxen är en spiralformad galax. Den har fått sitt namn från stjärnbilden Andromeda eftersom det är där den finns.

Mätningar har visat att den är på kollisionskurs med Vintergatan. Den rör sig med en hastighet av 110-140 km/s vilket gör att man tror att galaxerna kommer att krocka om cirka 3 miljarder år. Man tror att de kommer att smälta samman och bilda en enda jättelik elliptisk galax.

Ett tiotal satellitgalaxer följer Andromedagalaxen, varav några har observerats. En av satellitgalaxerna, M32, verkar ha haft kontakt med huvudgalaxen och då stört spiralstrukturen på den och tappat en del av sitt eget stjärnbestånd.

Vid ett enda tillfälle, hittills, har en supernova observerats utanför Vintergatan. Detta skedde år 1885 och var just i Andromedagalaxen. 


Svarta hål

Ett svart hål bildas när de allra största och tyngsta stjärnorna kollapsar.

En stjärna producerar en massa värme genom att omvandla väte till helium. Detta gör att det skapas ett tryck som håller stjärnan uppe mot sin egen tyngdkraft. När detta bränsle tar slut så finns det inget som stoppar trycket som finns i stjärnan och materien i stjärnan pressas samman så hårt så att all materia samlas i en enda punkt, ett svart hål har då bildats. Gravitationen är då så enorm så att ingenting kan lämna himlakroppen, inte ens ljuset.

Många forskare tror att det existerar ett antal svarta hål i centrumet av vår galax, Vintergatan.

Historia kring svarta hål

Den brittiske geologen John Mitchell år 1783 sände in en uppsats till Royal Society. Uppsatsen handlade om en idé han hade om en kropp så massiv att inte ens ljus kan undslippa den. Han beräknade att en kropp med 500 gånger solens radie och med ungefär samma densitet skulle ha en flykthastighet på ytnivån som motsvarade ljusets hastighet. Det skulle betyda att kroppen skulle vara osynlig.

John Mitchell ansåg dessutom att det var osannolikt men fullt möjligt att det skulle finnas många sådana objekt i rymden, kosmos.

År 1796 var det en fransk matematiker Laplace som lade fram samma idé, precis som Mitchell. Själva idén om svarta hål fick väldigt lite uppmärksamhet under 1800-talet. Detta eftersom ljus troddes vara en vågrörelse som saknade massa och därför inte påverkades av gravitationen. 

År 1915 förändrade Albert Einsteins (född 1879, död 1955) allmänna relativitetsteori detta. Han hade tidigare visat att gravitation faktiskt påverkar ljus. Ett tag efter publiceringen av den allmänna relativitetsteorin så publicerade Karl Schwarzschild lösningen av ekvationen. Lösningen beskriver gravitationsfältet hos en punktformig massa i en tom rymd och därmed antydde han att svarta hål teoretiskt kan existera. Schwarzschild-radien är idag känd som radien hos ett icke roterande svart hål, men det förstod man inte då.  

Det var inte förrän under år 1967 som de svarta hålen fick ny uppmärksamhet. Detta i och med upptäckten av pulsarer.

En pulsar är en roterande neutronstjärna som avger regelbundna pulser av strålning.

Kort därefter myntade den teoretiske fysikern Jon Wheeler termen svart hål. Före år 1967 så använde man inte termen svart hål, utan man använde termen svart stjärna.

Rumtiden

Man pratar mycket om rumtiden när man forskar kring svarta hål. Rummet och tiden bildar ett fyrdimensionellt rum, rumtiden. Rumtiden är inte plant utan förvrängt av energin och materien som det innehåller. Detta gör att planeterna vill röra sig på rät linje men pga rumtiden så kröks deras linje. Detta ser man bland annat på vår planet. Egentligen skulle Jorden röra sig rakt fram men kröks och rör sig runt solen i en cirkel istället. Detta pga solens massa. Materien kan alltså kröka ett område så mycket så det snörs av från resten av universum. Ett svart hål har bildats.

Har vi hittat dem?

Det finns en stor mängd astronomiska vittnesbörd för svarta hål.

Det finns två olika massa-kategorier:

  • Stellära svarta hål, massan liknar en vanlig stjärna.
  • Supermassiva svarta hål, massa omkring 1 % av
    massan hos en vanlig galax.

Det finns vissa tecken på att det finns mellanmassiva svarta hål, dess massa motsvarar några tusen gånger solens massa. Dessa skulle kunna vara grunden till supermassiva svarta hål.

Stellära svarta hål tros ha koppling till förekomsten av gammablixtar.

Man hittade de första svarta hålen i aktiva galaxcentra och kvasarer. De upptäcktes av radioastronomer på 1960-talet.

Idag antar man att supermassiva kompakta objekt måste finnas i centrum av de flesta galaxer, även Vintergatan. I Vintergatan anses Sagittarius A vara den mest sannolika kandidaten för platsen för ett supermassivt objekt. Dessa supermassiva kompakta objekt åstadkommer enorm strålning, när de suger in gas och damm. Detta gör de tills att allt materia i närheten sugits in och sedan stannar processen upp, som en helvetiskt starkt sugande dammsugare.

Kan ett svart hål försvinna?

Små svarta hål kan försvinna. Detta genom att de sänder ut partiklar snabbare än vad de stora svarta hålen gör. Detta gör att hålet minskar i massa och storlek hela tiden. Det kommer att fortsätta att försvinna partiklar tills det att det svarta hålet till slut strålar bort och avdunstar. Det sista stadiet av avdunstningen skulle gå så fort att det skulle sluta i en väldigt kraftig explosion.

Ett stort svart hål däremot kan inte försvinna på detta sätt. De sänder inte ut lika mycket partiklar och dessutom går den hela tiden samman med andra svarta hål i området. Detta gör att den bara blir större.

Nya upptäckter

Under år 2004 upptäcktes ett kluster av svarta hål. Fysiker och astronomer tror idag att det finns 5 gånger så många svarta hål som man har trott tidigare. I juli 2004 hittades ett supermassivt svart hål, Q0906+6930, i en avlägsen galax i Stora Björnen. Storleken och åldern på det svarta hålet kan ändra uppfattningen om universums ålder.

Asteroider, kometer och meteorer

En asteroid är en liten planet som kan vara allt från ett klippblock till en himlakropp med en bredd på ett antal hundra kilometer. De flesta asteroiderna i vårt solsystem kretsar i Jupiter och Mars banor. Men det händer också att vissa asteroider kan komma nära jorden.

Man har upptäckt hundratusentals asteroider i solsystemet och det upptäcks cirka 5 000 nya varje månad. Man har i år registrerat sammanlagt 437 773 småplaneter. Astronomer uppskattar antalet asteroider med en diameter på minst 1 kilometer till 1,1-1,9 miljoner!

Idag är man mest intresserad av att söka efter "hotfulla" asteroider. D.v.s. asteroider som kan slå ner på jorden. Man har idag ett högeffektivt automatiserat system som består av kameror och datorer anslutna till teleskop. Dessa system har sedan 1998 upptäckt den stora majoriteten av asteroider.

En komet, relik från solsystemets födelse, är en typ av himlakropp som består till största del av is och grus, helt enkelt ett skitigt isberg. Kometerna kretsar i ovalformade banor från solsystemets utkant in till solen och vänder tillbaka när de har rundat solen. Kometens svans "bildas" när kometen närmar sig solen så isen smälter och vattnet då kondenseras och bildar kometens kännetecken, svansen.

Det händer 10-15 gånger per år att jorden krockar med en kometsvans och det bildar ett vackert "regn" av meteorer på himlen.

Den mest kända av alla kometer är Halleys komet som har en omloppstid på 76 år.

En komet som blev stjärna över en natt, är kometen Holmes. Rymdteleskopet Hubble fotograferade Holmes 1999 för första gången och då var storleken 3,4 kilometer i diameter. År 2007 har den en diameter på 2,2 miljoner kilometer!! Jämför med solen som har en diameter på 1,4 miljoner kilometer. Trots sin storlek så består den nästan enbart av oerhört tunn gas.

Kometen Holmes var lätt att urskilja från stjärnorna tack vare det lysande höljet av gas som fick den att se ut som en lysande maskrosboll. Kometen drog till sig många amatörastronomer som fyllde sina hemsidor med vackra bilder av den. 

En mindre asteroid, <100 meter tvärs över, kallas för meteoroider och de, liksom kometer, färdas runt solen. När en meteoroid kommer in i atmosfärens yttre skikt bromsas den upp och börjar glöda, från jorden ser det precis ut som ett stjärnfall. Det kallas för en meteor.

De meteorer som lyckas ta sig igenom atmosfären och faller ner på jorden kallas för meteoriter. De kratrar och berg man kan se på t.ex. månen har bildats av meteorit nedslag.

För cirka 400 miljoner år sedan så slog en 2 km bred meteorit ned i nutidens Dalarna och bildade en 4 mil bred krater.

Resterna av kratern återfinns idag i Siljansringen och Siljan är en del av den kratern.

En annan känd krater är Meteor Crater i Arizona, USA, som bildades för 65 miljoner år sedan och är 1 mil djup och 30 mil bred (!).

Meteoriten krockade med jorden med en fart på 160 000 km/h och det i sin tur gjorde så globala bränder startades, >100 meter höga vågor översvämmade land och enorma mängder damm revs upp från kratern och täckte himlen i troligtvis flera månader. Det var nog den meteoriten som utplånade dinosauriernas liv här på jorden. Hur hade livet på jorden sett ut om inte dinosauriernas liv hade tagit slut, om de hade levt än idag, hade vi kunnat anpassa oss?

Vårt solsystem

Solsystemet bildades för cirka 4,6 miljarder år sedan ur gasmolnet som kretsade kring galaxens centrum. Molnet bestod mest av väte och helium men även av kemiska föreningar såsom vatten, koldioxid, kolmonoxid, kol, ammoniak och kisel.

Vårt solsystem består av nio stycken planeter (i ordning från solen räknat): Merkurius, Venus, Tellus (jorden), Mars, Jupiter,

Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto.

När planeterna bildades så spelade avståndet till solen in. Tunga element blev kvar nära solen och de som mest bestod av gaser trängdes ut av solvindarna. Så Merkurius, Venus, Jorden och Mars består mest av kisel och järn. De yttre planeterna består mest av lätta gaser som metan, helium och väte.

Solsystemet består också av asteroider, kometer och andra föremål som kretsar runt solen. Alla dessa planeter kretsar runt solen, som utgör solsystemets mitt, och runt planeterna kretsar i sin tur också "kroppar", månar.

Solen är vår närmaste stjärna men jämfört med andra stjärnor i Vintergatan så är solen relativt liten. 99 % av solsystemets totala massa finns i solen.

Solen tros vara cirka 4,5 miljarder år gammal och man tror att det är ytterligare 5 miljarder år kvar innan den kollapsar ihop till en mycket liten storlek och skulle då kallas för vit dvärg.

Omloppstiden runt galaxens centrum är 220 miljoner jordår.

Merkurius ligger närmast solen och har inga himlakroppar (månar) som kretsar runt sig. Man har känt till Merkurius sedan urminnes tider så det är ingen som vet när och vem som upptäckte den. Planeten Merkurius har fått sitt namn efter den romerska guden Mercurius, handels- och köpmännens beskyddare.

Merkurius har nästan ingen atmosfär, så därför varierar temperaturen mellan -180°C, när solljuset inte lyser på, och 480°C när solljuset lyser på. Eftersom planeten ligger så nära solen klarar inte ens Hubbleteleskopet av att ta bilder av planeten. De enda bilder man har är från 1970-talet.

Ytan på Merkurius liknar väldigt mycket vår måne, många kratrar. Merkurius radie är ungefär en tredjedel av Jordens. Dess rotationstid är 58 dagar, 15 timmar och 36 minuter och omloppstiden är 87 dagar, 23 timmar och 15 minuter.

Venus har precis som Merkurius ingen måne, det är de enda planeterna i vårt solsystem som inte har någon måne. Venus kallas även för morgonstjärnan/aftonstjärnan därför att stjärnan bara kan skådas på morgonen/kvällen.

Planeten döptes från början i antikens Grekland efter deras kärleksgud Afrodite, men man använder romarrikets motsvarande gud, Venus.

Planeten är den mest synliga på himlen och den är nästan lika stor som Jorden och har samma massa, men den saknar nästan helt magnetfält dock.  Den brukar också kallas för Jordens systerplanet.

Det tar 243 dygn för planeten att rotera ett varv runt sin egen axel, men det tar bara 225 dagar att rotera kring ett varv kring solen.

Man trodde förut att det skulle finnas liv på Venus p.g.a. att det finns en atmosfär och planeten liknar Jorden, men efter noga observationer så såg man att det inte finns liv där p.g.a. dåliga förhållanden. Bland annat finns det inget hav på planeten och atmosfären består mest av koldioxid och svavelsyra. Temperaturen vid ytan är hela 482° vilket gör att den är varmare än Merkurius!

Tellus är det latinska namnet på vår planet, Jorden. Enda planeten vars engelska namn inte kommer från grekisk eller romersk mytologi.

Jorden är den enda kända planeten i hela universum med liv. Jorden är den största planeten i vårt solsystem med en fast kropp, de övriga planeterna såsom Jupiter och Saturnus består av gas. Jordens atmosfär består av 78 % kväve och 21 % syre och dess inre består av mestadels metaller.

Det var inte förrän på 1900-talet som vi fick en karta som täcker hela planeten.

Jorden har dessutom en måne som har det kreativa namnet månen. Vår måne påverkar vattnet väldigt mycket, och det är månen som gör att hög- och lågvatten "existerar".

Förr trodde man att det även fanns en liten måne, Lilith, men det visade sig vara fel. Ändå så hänvisar många astrologer till den i sina horoskop.

Mars är döpt efter en gud med namnet Ares och planeten kallas för "den röda planeten".

Mars är den planet som vi utforskar mest idag. Det finns bland annat höga berg och djupa dalar som man har kunnat se under sina undersökningar av planeten. Högsta toppen är på 26 km över ytan och kallas Olympus Mons och den djupaste dalen heter Hellabassängen och är 4 km djup!

Mars har två små månar med namnen Phobos och Deimos och de månarna upptäcktes av Asaph Hall år 1877. Phobos och Deimos var dessutom Ares följeslagare.

Mars har en tunn atmosfär bestående av koldioxid, argon och kväve. Temperaturen varierar -130 och +20 grader för att atmosfären är rätt så tunn. Men man har hittat fruset vatten vid polerna och under Mars yta. Men det verkar inte ha funnits liv på planeten. 

Jupiter är solsystemets största planet. Jupiter är en enorm gasplanet och består till 95 % av väte och helium. Planeten påminner väldigt mycket om Solen, där väte och helium dominerar.

Jupiter är första planet utanför asteroidbältet och därför säger man att den ligger i det yttre solsystemet.

Planetens enda synliga yta är molnlagret som är så tjock att den hindrar genomsynlighet. Jupiters väder domineras av kraftiga stormar. Den mest kända stormen kallas för Röda Fläcken och den har kunnat observeras från Jorden i mer än 300 år!

Jupiter har ringar som kretsar runt planeten, men ringarna upptäcktes först med Voyagersonderna. Ringarna är cirkus 7000 km bred 3 mil tjock. Det kretsar cirka 60, tror att det är 63 stycken, månar runt ringarna, men endast 38 har "riktiga" namn, de övriga är namngivna med siffror och bokstäver, t ex. S/2000 J11.

Saturnus är den näst största planeten i vårt solsystem. Saturnus är en gasplanet, precis som Jupiter, med en väldigt ogästvänlig miljö.

Saturnus har varit känd sedan urminnestider så man vet inte vem som upptäckte den. Men 1610 vet man att Galileo observerade planeten i sitt teleskop.

Saturnus döptes efter guden Saturnus.

Det som gör Saturnus igenkännligt, precis som Jupiter, är dess ringar som kretsar runt planeten. Tre av ringarna kan ses från jorden.

Dessa ringar består av is och grus som har en storlek varierande mellan stora block och små korn. Bland dessa ringar kretsar även cirka 50 stycken månar.

Saturnus omloppstid är 29,5 år och dess rotationstid är 11 timmar. 

Uranus upptäcktes den 13:e mars år 1781 av astronomen Herschel. Den hade observerats tidigare också men då trodde man att det var en stjärna, inte en planet.

Uranus består dessutom av gas och har 11 stycken ringar.

Uranus har 27 månar som kretsar runt planeten. Dessa månar har fått namn efter William Shakespeares och Alexander Popes verk, t ex Ophelia, Desdemona och Puck.

Det som verkligen utmärker Uranus är att planeten verkar rulla fram. Det beror på att Uranus axel har en lutning på 98 grader, jordens lutning är bara 23,6 grader. Man tror att denna konstiga lutning kan bero på att planeten har krockat med någon himlakropp.

Uranus diameter är 4 gånger större än Jordens. 

Neptunus är en så kallad gasjätte och tillhör de fyra jätteplaneterna. Men den är minst och kallast av dem. Efter att man upptäckt Uranus märkte man att Uranus banor inte följde naturlagarna, så man misstänkte att det fanns en annan planet som påverkade Uranus med sin gravitation. Galileo upptäckte även denna planet i sitt teleskop redan 1613 men trodde då att Neptunus var en stjärna.
Två matematiker, Adams och Leverrier, beräknade den okända planetens position i solsystemet. Planeten upptäcktes av astronomen Johann Gottfried Galle den 23:e september 1846 med hjälp av dessa beräkningar. Planeten fick då sitt namn efter havsguden Neptunus p.g.a. sitt blåa havsliknande utseende.

Planeten består av, liksom de övriga tre jätteplaneterna, mestadels av väte. Neptunus har fått sin blå färg p.g.a. den stora mängd metan som finns på planeten.

Planeten har en väldigt livlig atmosfär med vindar som når otroliga hastigheter. Man har nu kommit fram till att dessa vindar uppstår eftersom planeten är så kall så det finns inget som bromsar upp.

Neptunus har 13 månar, 9 stycken är namngivna. Planeten roterar kring sin egen axel på 16,1 timmar och ett varv kring Solen tar ca 165 år.

Pluto är den minsta planeten i vårt solsystem och den befinner sig längst ifrån solen. Planeten upptäcktes av Clyde Tombaugh 18:e februari 1930 då han jämförde två bilder av samma del av stjärnhimlen, men bilderna var tagna vid två olika tidpunkter. När han såg att en ljuspunkt på bilderna hade flyttat sig mer än de övriga punkterna insåg han att det var en ny planet som han hade upptäckt.

Plutos diameter är inte större än att den skulle täcka mindre än halva USA!

Pluto har tidigare räknats som vår nionde planet men 24 augusti 2006 klassades Pluto om från planet till dvärgplanet!

I juni 2008 infördes en beteckning som heter plutoid för dvärgplaneter utanför Neptunus.

Ingen rymdsond har ännu utforskat Pluto men en sond som heter New Horizons kommer att passera Pluto när den ska undersöka Kuiperbältet. Det man vet är att Plutos bana är väldigt elliptisk. Vilket innebär att när Pluto är som närmast solen så är den innanför Neptunus och när den är som längst ifrån solen så är Pluto nästan inne i Kuiperbältet. Detta tror man tyder på att Pluto egentligen hör hemma där. Men Neptunus och Pluto kommer aldrig att kollidera eftersom de kretsar kring solen på olika plan.

Pluto har tre månar; Charon som är den största och upptäcktes tidigast. De andra två upptäcktes så sent som år 2005, och är "döpt" till S/2005 P1 och S/2005 P2. Pluto och dess månar består till störst del av is och sten. Ett dygn på Pluto varar i hela 153,3 timmar och ett år i 248 år!

Breaking news! Jordlik planet hittad!

Detta kunde man läsa om i DN 2007-04-30.

Det man skrev om var att en grupp astronomer tror sig ha upptäckt en planet som påminner om jorden. Den är cirka 50 % större än jorden och medeltemperaturen ska vara mellan 0 och 40 grader Celsius. Det ska även finnas flytande vatten på planeten.

Astronomerna kommer från Portugal, Schweiz och Frankrike. Det var det europeiska sydobservatoriets anläggning i La Silla i Chile som de använde när de gjorde upptäckten.

De såg då en stjärna i stjärnbilden Vågen. Stjärnan kallas Gliese 581 och ligger 20,5 ljusår från jorden. Runt denna stjärna kretsar planeten som man tror kan vara lik vår egen planet.

Redan för två år sedan hittade man en annan planet runt denna stjärna. Den är i storlek som Neptunus och detta gjorde att astronomerna hoppades på mer. Man har länge velat finna planeter som motsvarar Jorden och nu har man äntligen gjort det.


Big Bang

Big Bang (stora smällen) är en teori som grundar sig på flera iakttagelser. Det är alltså inte bara en hypotes. Man tror att universum skapades för cirka 13,7 miljarder år sedan.

Det var astronomen Fred Hoyle som myntade termen Big Bang i en radiointervju i BBC den 28 mars 1929. Men grunden till denna teori kom redan 1922 av en rysk matematiker, Aleksandr Fridman, och 1927 av Georges Lemaître som var präst och astronom.

Både Fridman och Lemaître jobbade utifrån Albert Einsteins allmänna relativitetsteori. Det var Lemaître som drog slutsatsen att om universum expanderar så måste det ha haft en början, det som vi kallar Big Bang

(Big Bang får inte blandas ihop med vår valutakrasch 1982).

År 2006 gjordes nya mätningar som säger att universum skulle vara 15,8 miljarder år gammalt. De här mätningarna är baserade på ljuset från en förmörkelsebinär i galaxen M33. Astronomerna mäter variationer i stjärnornas ljus, när de ligger på linje. Resultatet har blivit att M33 ligger längre bort än vad man har tidigare trott. Universum är alltså äldre än vad man först trodde.

Universums uppkomst

Big Bang-teorin beskriver utvecklingsförloppet för universum. Dagens universum är ett resultat av en rumslig expansion av hela universum.

Ett vanligt missförstånd när det gäller Big Bang-teorin är att den beskriver en explosion i likhet med en bomb. En vanlig expansion sker i ett befintligt rum medan universums expansion sker i själva rummet. Resultatet av en vanlig expansion är att den rör sig ut ur rummet och ut i ett tomt utrymme, the expansion thinks outside the box.

Universum däremot expanderar genom att avståndet mellan punkter på större avstånd ökar med tiden. Expansionen går varken att mäta i tid eller i de mått vi använder i vardagen, t.ex. meter och kilometer. Rumsliga begrepp, såsom "vad expanderar universum i?" eller "vad finns utanför universum?" är då meningslösa eftersom de bara kan definieras i universum efter Big Bangs uppkomst.

Stöd för Big Bang-teorin

Det finns en kosmologisk modell som heter Standardmodellen. Den ger en mycket exakt beskrivning av en stor mängd kosmologiska experiment och observationer.

Edwin Hubbles, grundaren av Hubble-teleskopet, observation av mycket avlägsna galaxer visar att de avlägsnar sig från oss med en hastighet som är proportionell mot avståndet. Eftersom universum expanderar sker en rödförskjutning av de avlägsna galaxernas spektra, de kan användas för att avståndsbestämma dem. Detta förhållande kallas numera Hubbles lag.

Ett annat starkt stöd för teorin stod Arno Penzias och Robert Wilson för. 1964 upptäckte de den så kallade kosmiska bakgrundsstrålningen. Enligt Big Bang-teorin så ska det finnas en nästan helt jämn kosmisk bakgrundsstrålning och mycket små förändringar i strålningens temperatur. Mätningar av detta har gjorts av satellitexperimenten COBE och WMAP. Dessa har bekräftat förutsägelsen i Big Bang-teorin i detalj.

De nio faserna av Big Bang

Man brukar prata om att det finns nio faser.

Fas 1:     Den första fasen är de första 10-43 sekunderna (!). Den tiden kallas även Plancktid. Den här fasen vet man inte mycket om. Fysiker jobbar idag med att lära sig mer om denna första fas. Stephen Hawking menar att man måste lära sig mer om de minsta byggstenarna för att kunna förstå det stora. Men det gör att det blir mest funderingar kring vad som är mest sannolikt. Det är svårt att hitta bevis.

Fas 2:     Fas två brukar kallas för den storförenande eran. Det var väldigt varmt, 1032 Kelvin! (1 Kelvin är 0,01° Celsius enligt uppgift i Wikipedia) Kärnkrafterna och elektromagnetiska krafterna började då samverka till att accelererande expandera universum. Detta brukar även kallas den kosmiska inflationen.

Fas 3:     10-34 sekunder efter att Big Bang inleddes gick den in i den tredje fasen, det gick undan! Den starka kärnkraften skiljs nu ut från de svaga kärnkrafterna och de elektromagnetiska krafterna. Nu utgörs universum av ett plasma av elektroner och kvarkar. Universum håller på att utvidgas.

Fas 4:     Efter 10-10 sekunder inleddes så fas 4. Nu börjar de svaga krafterna och de elektromagnetiska krafterna på att skiljas åt. Det var ett överskott på materia gentemot antimateria. Partiklarna börjar få sin massa eftersom kvarkar går samman till protoner och neutroner.

Fas 5:     Nu har det gått cirka 1 sekund och fas fem har inletts. Temperaturen har sjunkit till 1010 Kelvin och nu frikopplas neutrinerna och därefter förintar elektroner och positroner varandra. Detta sker under frigörande av stora mängder energi. Till slut finns det en liten rest av elektroner och den kosmiska bakgrundsstrålningen.

Fas 6:     Den sjätte fasen inleds efter 3 minuter och temperaturen har nu sjunkit till 109 Kelvin. Nu är bindningsenergin större än bakgrundsstrålningen vilket gör att protoner och neutroner binds samman till kärnor. Tidigare hade fotonerna från strålningen slagit isär kärnorna pga den energi som fanns i dem.

Fas 7:     Nu har det gått 300 000 år och strålningstemperaturen har sjunkit till 3 000 Kelvin. Nu frikopplas materian och bakgrundsstrålningen eftersom elektronerna binds till kärnor och bildar neutrala atomer.

Fas 8:     Nu har det gått ytterligare 700 000 år och temperaturen är nere i 18 Kelvin. Nu bildas kvasarer, stjärnor och protogalaxer.

Fas 9:     Den nionde fasen lever vi i just nu, cirka 15 miljarder år senare. Bakgrundsstrålningen är nu nere i cirka 3 Kelvin. Det är ingen som vet vad som kommer att hända i framtiden.

Cykliska universa

Det finns en variant på Big Bang-teorin som kallas "cykliska universa". Modellen går ut på att universum "pulserar" och genomgår upprepade "Big Bangs" då materien i universum praktiskt taget nyskapas med jämna mellanrum. Denna modell förespråkas av bland andra Fridman.

Andra forskare menar att det finns för många problem med denna modell för att det ska vara sannolikt.

Neil Turok gjorde ett arbete år 2006 som handlar om att den Big Bang som vi idag pratar om bara är en av många Big Bangs som har skett under historien och att fler kommer att komma.

En av konsekvenserna av hans arbete är att universum skulle kunna vara så gammalt som 986 miljarder år eller till och med oändligt gammalt. 


Tankar kring annat liv i universum och UFO:n

Jag vet att det finns annat liv i Universum än vi. För vad är chansen för att vi skulle vara de enda levande varelserna i universum?

Det finns så många andra planeter med nästan samma förhållanden som vår planet Tellus och det finns massvis med andra stjärnor som är precis som solen. Vi kan inte vara de enda livet här i universum när det finns så många liknande förhållanden till liv i universum.

Men, finns det däremot liv i vårt solsystem och i vår galax? Det finns liv i vår galax, Vintergatan, på grund av de förhållanden som finns och jag själv tror dessutom på att det finns annat liv i Vintergatan. Jag tror faktiskt att det ska finnas/har funnits liv här i vårt solsystem fastän det teoretiskt inte ska kunna finnas, för som sagt var varför ska vi vara de enda levande varelserna i universum? Men det är inte säkert att det just nu i denna stund finns liv på t.ex. Mars. Det har funnits vatten på Mars för det har de senaste observationerna av NASA pekat på. Dessutom har vissa delar av Mars just formats av vatten och is.

Och allt detta snack om att är det för kallt eller för varmt så finns det inget liv. Det behöver inte vara ett klimat som i Spanien för att Mars-varelser ska kunna leva, de kanske lever i ett varmt klimat med 170 Celsius och inte alls kan leva i vårt klimat. Deras kroppar är nog anpassade efter deras klimat, precis som vi människor har vant oss att leva med ett visst klimat.

Så ja, det finns och har funnits och det kommer att fortsätta att finnas liv i universum, Vintergatan, andra galaxer och i vårt solsystem.

För någon vacker dag så kommer det att finnas UFO:n, flyg och andra farkoster som kommer att kunna ta oss snabbt och enkelt till de andra varelserna i andra galaxer och varelser som kommer att flyga hit till oss på jorden. Det sitter nog dessutom varelser på andra planeter/galaxer som tänker samma sak som vi "finns det annat liv i universum?". Och svaret på deras och våra frågor om det finns annat liv i universum så är svaret ja, ja och återigen ja!

Jakten på att få se ett UFO är just nu stor och känslan för många att kunna få säga "jag har sett ett UFO" är stor. Jag tror personligen att det finns UFO:n som redan har besökt oss och kommer att fortsätta att göra det i framtiden. Om några år tror jag att det inte kommer att vara samma hysteri att få se ett "riktigt" UFO, utan det kommer mer att vara "jaha, ett UFO, det har man ju inte sett förut...".

Det finns dessutom satellitbilder på ett nytt flyp...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Universum

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2009-05-12]   Universum
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=58165 [2020-09-27]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×