Just Like Heaven

1 röster
3433 visningar
uppladdat: 2006-02-22
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
1 – Kärlekens huvudstad

Fnissande, med armarna runt min nacke, viskade hon: Vi rymmer!

Jag log, överväldigad av kärlek, varm i hela kroppen, bedårad av hennes ord, av hennes ögon fulla av glitter. Man visste aldrig vad som skulle komma när man var med Louise. Överspontana, glödande Lo, min mjuka fjuniga lokatt.

Hon upprepade det hon precis sagt, men fnissade inte längre. Hennes röst var lyckligt konstaterande: Vi rymmer! Jag smekte över hennes rygg, ner längs ryggraden, över svanken, drog snabbt handen över hennes ena skinka. Manchesterbyxorna hon hade på sig var mjuka och åtsittande.

”Ikväll”

Jag höjde leende på ena ögonbrynet. Hon fnös.
”Lite entusiasm, tack!”

”Vart? Vart ska vi rymma?”

Hon log stort och min mage exploderade. Det var första gången jag var så kär och hon hade mig virad runt sitt lillfinger.
”London? Paris? New York? Vad tycker du?”

Hon såg oskyldigt på mig och väntade på ett svar.

”Du vet vad jag skulle välja, Lo… Romantikens huvudstad!”

”PARIS!” pep hon och gav mig en stor puss på munnen. Jag försökte utveckla det till en kyss, men hon började prata igen.

”Hur mycket pengar har du?”

Jag såg allvarligt på henne. Hur seriös var idén?

”Ärligt talat är jag rätt rik. Sommarjobbet gav mig femtusen, och sen i julas har jag en tusenlapp.”

Hon fnissade till.
”Vi har ungefär lika mycket. Kom, vi går och packar!”

Vi gick tillbaka mot byn. Jag visste fortfarande inte hur seriös hon var, men i mitt förälskelserus gjorde det detsamma. Om hon ville rymma så kunde det bli hur kul som helst, och om det bara var en lek… Ja, desto bättre.







2 - En kattunge med tofsar på öronen



Det var ingen lek, konstaterade jag då vi stod på perrongen och väntade på roslagsbanan med varsin stor ryggsäck. Det var två veckor kvar innan skolan skulle börja. Vi skulle båda börja ettan på samhällslinjen. Lo hade skrivit en lapp och lagt på sitt köksbord och dikterat mitt. Jag hade, med ett hugg av skuldkänslor, lagt mitt på mammas och pappas säng.







Kära föräldrar,

Jag och Lo tar lite semester.
Var inte oroliga, vi ringer någon gång.

Kram, Kim.



Mina föräldrar, precis som alla andra vuxna, tyckte mycket om Lo. Hon bodde själv med sin pappa sen sju år. Mamman försvann då Lo var nio, och man visste fortfarande inte vad som hänt.

Los pappa Anders var vänlig och älskade Lo innerligt, men han var alltid lite disträ, som om han ständigt gick och väntade på något.



Jag skulle precis fråga om rymningen verkligen var en bra ide, då tåget kom dundrande och Lo bländade mig med ett leende och jag åter blev övertygad om att det var en LYSANDE idé.

Det var ju jag och Lo. Ingenting kunde vara mindre fel.



Det var ganska fullt på tåget. Ingen tittade på oss, fast vi var nog sevärda. Fnissiga och mystiska med händerna ständigt i varandras nacke, hår, händer och ansikte. Viskande såg jag in i hennes gröna ögon, förbi glittret och min egen spegelbild. Där tyckte jag mig se allt det där jag var så tokig i. Det låg en kattunge därinne och kurrade, en kattunge med tofsar på öronen. Mitt i all hysterisk spänning var Lo helt lugn. Själv bubblade min mage av undertryckt oro. Jag lät inte mig själv tänka det, men jag förstod hur oroliga mina föräldrar skulle bli, och tyckte synd om dem.



När tåget en halvtimme senare rullade in på Östra Station fick jag en hemsk föraning om vidden av Los impulsivitet.

”Lo… Var ska vi sova inatt?”







3 - Bigmouth strikes again



Min föraning stämde – Lo hade ingen aning om var vi skulle sova. Det var redan sent på eftermiddagen och vi hade satt oss på en bänk på centralen för att tänka.

”Park?”, sa Lo nöjt. Det här var hennes paradis – resande i busigt kaos. Jag la min hand på hennes och blev lugn och varm. Hon var mitt paradis!

Och då, precis då, kom en ide till mig.

”Jag har en gammal släkting”

”Meh! De kommer ju ringa hem”, invände Lo.

”Inte om vi gör det”, sa jag, och log självsäkert.

”Om du ringer hem kommer de tvinga hem oss!”

”Men vi låtsas bara.”

”Vad ska vi säga att vi gör i stan? Varför har vi inte ringt innan vi kommer?”

”Uehrm. Vi åkte in till stan för att handla… Men tåget går inte, för någon olycka, och du har ingen mobil, och min är död, och vi måste få ringa hem och till SL, men tyvärr går inget tåg på hela natten, får vi veta då vi ringt…”

”Och om de vill prata med din mamma då?”

”Då springer vi!”

Lo nickade accepterande. Den följande timmen satt vi i kungsträdgården tills Lo kom att tänka på hur misstänkt det skulle se ut om vi kom och sa att vi hade handlat hela dagen, men inte hade några som helst kassar. Vi gick tillbaka till centralen, gick in i massor av affärer på drottning- och gamla Brogatan och bad snällt om kassar. De flesta var vänliga och när vi satte oss på hötorget hade vi samlat ihop så många påsar att vi kunde sprida ut ryggsäckarnas innehåll i dem utan problem.

Då klockan var sju plankade vi på tunnelbanan till Skanstull där min mormors syster Kajsa bodde. Vi fick vänta i en kvart innan någon som kunde koden till det nybyggda bostadshuset kom, och då var det att övertyga dem – det var ett gammalt par – att släppa in oss. Jag fick berätta hela får snyftiga berättelse – ”vi kommer inte hem! Har ingenstans att sooova!” – och dessutom berätta vad min gammelmoster hette, var hon bodde och hur det såg ut där. När vi stod i hissen log Lo mot mig som om jag var hennes stora idol. Innan jag hann tänka hade jag utbrist ”Jag älskar dig!”, något vi aldrig sagt tidigare. Hon stannade till i samma ögonblick, jag rodnade men höll kvar hennes blick. Hon tog min hand, hissen stannade och vi gick ut i trappuppgången. Min gammelmoster bodde till höger och jag klämde Los hand då jag ringde på







4 - "Tänk om det kommer pedofiler!"

Vi skulle ha fått en oskar för skådespelet som följde. Min gammelmoster kände först inte igen mig, men när jag förklarat vem jag var och vad som hänt var hon nära gråten. Lo var tyst och artig, fyllde bara i dramatiskt ibland - "Om vi inte kommer hem får vi sova i en park - Åh Kim, tänk om det kommer PEDOFILER!"



Kajsa bjöd in oss och ställde fram bullar och saft. Lo mumsade och berömde bullarna ivrigt medan jag gick in i det andra rummet för att låtsas ringa. Jag förde ett högljutt samtal med fröken ur, men när jag gick in i köket visade sig det varit onödigt.

"Det går inga tåg på hela natten", sa jag glåmigt.

"Kajsa har lovat att vi får sova här!", sa Lo med ett blixtrande leende. Hon hade uppenbarligen charmat min gammelmoster på den korta stund de varit ensamma och det förvånade mig inte. Lo var underbar på människor. Hennes empati och inkännande var stor och ibland trodde man att hon kunde läsa tankar. Hon ville bli psykolog eller mentalskötare, något som de flesta runt henne applåderade ivrigt.

Själv var jag mer konstnärligt lagd. Jag skrev och spelade teater och helst ville jag bli pjäsförfattare. Det var få som applåderade det i vår lilla by, det tycktes överlägset och orealistiskt. Lo däremot, den enda som fick läsa nästan allt jag skrev, tyckte att jag skulle satsa stenhårt. Men jag var fortfarande tveksam, man kunde ju inte direkt kalla Lo utomstående.



Vi hade varit ihop i två månader och tio dagar. Vi hade träffats på en fest hos en gemensam vän i Vallentuna, och genast fattat tycke, en månad innan skolan slutade. På sommarlovet hade vi träffats nästan varje dag. Vi hade blivit kära och sagt det också, men JAG ÄLSKAR DIG var stora ord som vi var överens om att vänta med tills vi var säkra. Jag var lite rädd att jag skulle ha förstört allt nu, men samtidigt kunde jag inte vara mer säker. Min lilla lokatt.







5 - ”Flygrädd”, sa Lo, och köpte två chokladkakor

Jag vaknade av att Lo satte sig på min mage och blåste mig i örat. Jag var fortfarande hemskt trött och uppvaknandet var inte det mysigaste så jag grymtade surt och vände in mig mot väggen. Då såg jag att jag låg i en soffa som inte passade in hos någon av mina vänner, och minnena från gårdagen kom farande. Plötsligt var jag klarvaken. Lo satt fnissande på soffkanten och såg på mig då jag rullade över igen. Hon var påklädd och hade ställt undan madrassen hon fått sova på. Lakanden låg i en prydlig hög på soffbordet. Jag fumlade efter mina glasögon och muttrade: "Vad är klockan?"

"Shh! Hon är tio över fem - vi måste dra snabbt!"

Med glasögonen väl på stirrade jag på hennes upprymda ansikte.
"Varför DÅ!?"

"Jag har bokat biljetter! Kom, klä på dig, jag har packat ner allt i ryggsäckarna igen, och skrivit ett förklarande brev till Kajsa, vi måste vara där inom två timmar, SKYNDA DIG!"
Jag reste mig, såg att hon lagt fram kläder till mig, och satte mig igen.

"Vad för biljetter, Lo?"

"Flygbiljetter! Paris! Nu! Sista sista minuten, skitbilligt! KOM IGEN! Jag förklarar på vägen till Arlanda."

Jag klädde på mig. Löftet om Paris kunde jag inte stå emot!



Det visade sig att det inte var så mycket att förklara. Lo hade nämligen, som vanligt, inte planerat speciellt mycket. Vårat flygplan, enkel biljett, skulle gå klockan åtta. Vi hade haft världens tur, en familj hade avbeställt resan kvällen före och flygbolaget hade gett upp tanken på att fylla platserna. Alltså fick vi dem mycket billigt - sexhundra kronor styck!

I brevet till Kajsa hade Lo skrivit att vi inte ville besvära till frukost, att vi var väldigt tacksamma och att Lo gärna ville träffa henne igen.


Väl i Paris skulle vi leta upp något vandrarhem, lägga våra grejer där och utforska staden jag drömt om sen jag började skolan och forskade om Frankrike för nio år sen.



Allt gick förvånansvärt bra. Jag var nervös varenda sekund. Nu kommer de och tar oss! Tänk om vi är efterlysta! Tänk om sextonåringar inte får åka själva!... Men ingen kommenterade oss. Flygvärdinnan log förstående då jag hoppade högt i sätet när hon kom med godisvagnen. "Flygrädd", sa Lo, och köpte två chokladkakor.




6 - "Méetroooo", sa Lo

På Arlanda hade vi mailat min mamma, meddelat att vi mådde jättebra och ämnade stanna borta ett tag till.

Vi behövde aldrig ens visa våra pass. Jag var tvungen att praktisera min franska, fegt i början men sedan mer och mer vågat, påhejat av Lo som läste tyska. Det blev nog en hel massa fel, men jag mötte bara vänliga blickar och lyckades göra mig förstådd.

Känslan då vi tio minuter i elva steg ut ur svängdörrarna på Charles de Gaulle-flygplatsen var fantastisk. Inte bara var jag i Frankrike, utan jag var i MITT PARIS, med Lo, min Lo, min lokatt! Vi gick ner i métron, köpte varsitt enveckas turistkort för både buss och tunnelbana ("méetrooooo", sa Lo), och åkte till Hôtel-de-ville. Det var varmt i Paris, varmare än i Sverige, och vi ramlade ner mot Seine där det var något slags jippo. Det fanns massor av växter och träd i gigantiska krukor. Stora fejkade sandstränder med solstolar, duschar, barnfamiljer, förälskade par och glassätande kompisgäng. Vi promenerade där, hand i hand, och njöt. När vi kom förbi en gräsmatta la vi ut en filt och somnade med armarna om varandra.







7 - Just like heaven



För en gångs skull vaknade jag innan Lo. Det rev av hunger i min mage. Jag skrev en lapp åt Lo där jag sa att jag var och handlade och att hon skulle STANNA där. Jag frågade mig fram till en mataffär som hette Monoprix, köpte äpplen, brieost, tomater och iste i en stor flaska. Sen gick jag in på ett bageri - Boulangeriiiii- och köpte en stor baguette och en varsin croissant åt oss. Jag fick fråga mig tillbaka till Seine också, och promenera längst floden med hjärtat oroligt dunkande tills jag fick syn på Lo. Hon sov fortfarande, ihoprullad i en liten boll. Min lokattunge! Nog älskade hon mig? En liten tagg av oro satt i hjärtat, men visst SKULLE hon säga att hon älskade mig också?



Jag satte mig och gjorde i ordning mackorna och när jag var klar väckte jag henne med en kyss, som sagans prins.

"Godmorgon, prinsessan", sa jag, "sugen på frukost?"

Hon satte sig genast upp och slog armarna runt mig.

"MAAAAAAAAAAT!"



När vi ätit letade vi oss till en turistinformation på Place Hôtel-de-ville och fick en lista över billiga och bra vandrarhem i Paris. Vi ringde från en telefonkiosk, våra mobiler var avstängda och skulle så förbli så länge vi inte tappade bort varandra. Det fanns lediga sängar först på det tredje vandrarhemmet jag ringde upp. Jag bokade i namnet Rasmus (på Los inrådan, efter han på luffen), och vi åkte dit, till Montmartre. Återigen frågade vi oss fram, vägbeskrivningen erkände jag snabbt att jag inte förstod. Vi kom in i allt slummigare kvarter, och när vi stod inför rätt adress tittade Lo oroligt på mig. Lo! Oroligt! Det var alltså ILLA.





8 - Mademoiselle Bernadette



Det där om att vandrarhemmen var billiga och BRA var tydligen en lögn. Huset var förfallet och dess innehavare likaså, en tant som såg ut att ha levat den senare hälften av sitt liv på övertid. Hon var så böjd att hon såg ut som Ringaren i Notre-Dame och hennes röst var lika knarrig som trapporna hon ledde oss upp för. Det enda vi såg på nedervåningen var en liten hall med en dörr som det stod damens namn på - Mademoiselle Bernadette - och trappan upp till övervåningen. Däruppe luktade det till vår stora lättnad inte lika illa som på undervåningen. Man kom från trappan upp i en lång korridor med fem dörrar som det stod 1, 2, 3, 4, och Salle de bains [badrum] på.



Mademoiselle Bernadette haltade in i rum tre där det fanns fyra våningssängar. Hon pekade på en och muttrade att det var våran. Att duscha kostade två euro och ingen frukost serverades. Lo och jag bytte några ord och beslöt att nöja oss. Det var billigt, och vi fick tak över huvudet. Jag undrade om man kunde lämna saker inlåsta någonstans och fick svaret att det också kostade extra. Tjugo cent i timman. Lo konstaterade att det fick det vara värt. Vi tog med mobilerna - fortfarande avstängda - och plånböckerna. Så gav vi oss ut i den Parisiska kvällen...





9 - Sightseeing och dåliga idéer.



Det är klart att det hände då jag kopplat av. Vi vandrade runt länge, i ett rus som jag aldrig känt maken till. JAG OCH LO I PARIS! Vi gick upp till Sacre-Coeur, åkte till Eiffeltornet med buss, promenerade från Notre-dame längs Seine till små amfiteatrar på kajen där det var musik och dans. Först satt vi bara och tittade, men efter en stund kunde inte Lo stå emot, och drog ner mig i den nersänkning där det var någon slags folkmusik med en någorlunda enkel dans. Vi snurrade och studsade och skrattade tills månen stod högt upp på himlen och Lo ramlade ihop i danslärarens armar under en särskilt intensiv snurr. Vi tackade för oss och tog metron tillbaka till Montmartre.



Vi vet inte när på kvällen det hände, men vi märkte det först då vi var nästan framme vid vandrarhemmet.

"Kim... Har du mina saker?" sa Lo, med den där hemska, oroliga rösten.

Jag stannade till, kände i mina shorts och konstaterade:
"Nej, bara min mobil".
Lo spärrade upp ögonen.
"Din plånbok då?!"

Jag stelnade till. Jag hade inte tänkt på det - jag BRUKADE bara ha med mobil, och ibland nycklarna när jag var ute och gick med Lo. Men nu var vi på rymmen i Paris, och jag hade tagit med mig plånboken. Visst hade jag det?

"Mina saker är borta", sa Lo, och min magknut drogs åt mer än jag trodde möjligt.

Det kan verkligen ha hänt när som helst den där kvällen. Tunnelbanan, bussen, folkmassan utanför Notre-dame, den vilda dansen... Båda våra plånböcker och Los mobil var borta. De fanns inte på vandrarhemmet som vi desperat hoppats, och Mademoiselle Bernadette sa att om vi kom hem senare än två var det låst och vi fick sova ute. Vi beslöt att sova och skjuta upp problemen till morgonen efter. (Typiskt Lo. Hon är bra på att framställa en dålig idé som den enda lösningen. Jag, dödstrött och osäker på hur vi skulle komma ur den här knipan, var inte så svårövertalad.)







10 - Söta finska par och antal låtar på flygplanets musikkanal

Vi hade tack och lov inte så mycket kontanter, och vi spärrade våra kort via min mobil. Jag hade tolv nya meddelanden på IQ-svar, som jag inte orkade lyssna på. Oroliga och arga föräldrar var INTE vad jag behövde för tillfället. Jag vaknade flera gånger den natten, efter mardrömmar om flyg som lyfte med Lo, utan mig, och bilar körda av Lo, rakt in i en rasande eld. Vid fyratiden klättrade Lo ner till mig från sin överslaf, och jag kunde sova lite bättre med handen i hennes långa silkeshår och näsan i hennes vaniljdoftande nacke.



Klockan sex GICK det dock inte att sova längre. Vi gick upp, tog med oss min mobil och fem euro vi fått låna av ett sött, finskt par i våningssängen bredvid vår. Vi hade dyrt och heligt lovat att betala tillbaka, men de verkade ta mycket lugnt på det, tagna av den situation vi hamnat i.



Vi åt frukost på ett sött och någorlunda billigt café vid namn Café Polisière, ett passande namn då det hade utsikt över en polisstation. När vi var klara tog vi mod till oss och gick in på polisstationen.

”Ursäkta”, sa jag på franska till den medelålders, mörka mannen i receptionen. ”Talar ni engelska?”

Då mannen nickade flödade orden ur både mig och Lo. Vi berättade att vi var svenskar, på rymmen, sexton och att vi hade förlorat en mobil och bådas plånböcker. Dessvärre smet det också med mer ovidkommande upplysningar så som att vi hade rest med SAS där flygvärdinnorna var trevligare och serverade pastasallad, men att det var snålt med bara en liten havrekaka och att de spelade bara 13 låtar på flygradions musikkanal.

Jag kom att tänka på hur mycket vi varit med om, och att det kändes som att vi varit borta i MYCKET mer än två dygn... Snarare två veckor.



11 – Efterlysta!



Polismannen såg allvarligt på oss. Han bad om våra namn, skrev in dem i datorn och tittade ännu bistrare på oss.

”Ni är efterlysta”

Det kändes som ännu ett slag i magen. Mamma! Pappa!

”Får jag ringa hem?”

Han rynkade pannan.

”Det måste ni. Jag vill prata med era föräldrar också.”

Han gav mig en telefon och jag slog numret med ett dunkande hjärta.



Mamma svarade som vanligt med förnamn och efternamn, men lite mer desperat än vanligt.

”Mamma…”

”KIM! ÅH PER, DET ÄR KIM!”

”Är inte pappa på jobbet?”
”KIM! Mår du bra, är du oskadd? Var är du?”

”Jag mår bra, Lo med, vi är i Paris”

”Åh Kim, inser du hur oroliga vi varit?”

”Jag… Förlåt”

”Kommer ni hem?”

Jag blev tyst. Dog inombords men kunde ändå inte ångra att jag gått med på galenskapen. Det hade varit så VANSINNIGT roligt!

”Kim?!” Hördes det skräckslaget i luren.

”Förlåt, jag är kvar”
”När kommer ni hem?”

Min röst var en hes viskning:
”Vi har inga pengar – korten och allt är borta – men spärrade”

Mammas röst blev än gällare.

”Ni är i Frankrike utan chans att ta er hem, utan pengar att leva på?”

”Det är ingen fara…”
”Var är ni, Kim?” Pappas röst i telefonen var mjuk och orolig. Hade han stannat hemma från jobbet för att jag var borta?
”På en polisstation i Paris”

”Vad säger polisen?”

”Tala med honom direkt”, sa jag, och sträckte över telefonen till polisen. De pratade en bra stund på snabb franska, sen sträcktes luren mot Lo. Hon såg paff ut.

”Hallå?” Hon spärrade upp ögonen. ”Pappa!”





12 – Utegångsförbud

”Pappa, förlåt! Jag ville bara –” Lo tystnade.

”Okej. Jo… Ikväll? Ring Kims mobil sen då”

Hon la på. På engelska sa hon:
”De ska ringa och köpa biljetter hem till oss… Till ikväll, om det finns”

Polisen nickade.

”Bra”

”Är din mobil på, Kim? De skulle ringa dit sen”

Jag tog fram den och satte på den. 14 nya meddelanden på IQ-svar.

Lo strök mig över kinden och tryckte sig intill mig.

Polisen harklade sig. Lo log mot honom och la sin hand i min.

”Tack så mycket för hjälpen, herr polis!”, sa hon, och gick baklänges mot utgången, vinkandes, och drog med mig.

”Nej, jag kan inte låta er gå”

Vi tvärstannade.

”Huh?”

”Ni är internationellt efterlysta, bara sexton. Ni rymde för bara två dygn sedan, vi kan inte lita på att ni gör det ni säger att ni ska.

”Meh! Vad ska hända, då?”

”Vi väntar på era föräldrars samtal. Om de inte drar tillbaka efterlysningen får ni hålla er här, och en polis följer er till flygplatsen till dess att ni går på planet.”

Lo fnissade till.

”Coolt!”





13 – Chrystoph, låttexter och ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Just Like Heaven

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2006-02-22]   Just Like Heaven
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=5716 [2020-08-11]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×