Terror,1900tal och framåt

3 röster
14881 visningar
uppladdat: 2005-12-13
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Förord
En av de viktigaste förutsättningarna för att kunna bekämpa terrorism på ett effektivt sätt är att man har kunskaper om de regimer, organisationer, grupper etc. som bejakar terror som medel för sina politiska strävanden. Den viktigaste kunskapsproduktionen sker genom de nationella säkerhetstjänsterna och olika internationella organ, men även inom den akademiska världen och på andra håll sker viktigt arbete för att skapa förståelse kring de mekanismer och processer som leder fram till terrorism och enskilda terrordåd.




 Begreppsförklaring: Olika definitioner och tolkningar av begreppet terrorism
 Syfte: Försöka hitta möjliga orsaker till terrorism, kronologiskt förklara dem, påvisa olika perspektiv och/eller värderingar i fenomenet, samt belysa gemensamma/olikartade konsekvenser av fenomenet. Vilka olika synsätt kan relateras till fenomenet, från vilka olika perspektiv?
 Metod: Att ta del av de i dagsläget starkt ökande forskningsresultat i ämnet, aktuella och från historiskt perspektiv, samt från olika sidor av världspolitiken.
 Avgränsning: Historisk avgränsning till 1900-tal och framåt, geografisk tyngdpunkt på Asien – Europa – USA, nutida konfliktmönster.





Begreppsdefinition av fenomenet Terrorism


”Terror är ofta på sitt värsta när det används av diktatoriska statsskick mot egna befolkningar. Men terrorism har inte alltid yttrat sig så här. Dess historia är lika mycket europeisk som från Mellanöstern, och lika mycket materialistisk som av religiösa skäl.
Historiskt yttrade sig terrorism ofta utmärkande kategoriserad, långt ifrån oorganiserad. Dock finns några gemensamma nämnare att spåra i terrorismens historia. Den 11 september var en skrämmande ny vändning i en gammal tradition av politiskt våld”.
Denna definition får begreppet terrorism av professor Adam Roberts i boken The changing faces of terrorism.

Ordet terrorism introducerades i Europa under Franska revolutionen. Under revolutionens tidiga år använde sig de styrande i Paris huvudsakligen av våld för att införa den nya ordningen på ett motvilligt samhälle. 1798 togs ordet terrorism upp av Académie Francaise, då med betydelsen ”system eller styre av terror”. Ordet terror är däremot har sitt ursprung i det latinska språket, med innebörden skräckvälde. Att sprida skräck är nämligen en gammal beprövad metod att påtvinga människor sin vilja, genom tiderna använd för såväl statsledare som frihetskämpar. Det är med andra ord svårt för forskare och politiker att enas om vad som kan anses som terrorism, då inga regeringar eller politiska grupper vill att deras aktioner ska kunna kallas terrorism. Historien visar nämligen att många organisationer som hyllats som befrielse- eller motståndsrörelser åtminstone någon gång använt sig av terror för att nå sina mål.

För vad som anses vara terrorism respektive legitim motståndskamp har folkrättsexperten Ove Bring angett en tumregel: ”Väpnat motstånd mot en ockupationsmakt är inte internationellt olagligt så länge motståndsmännens attacker är riktade mot ockupantens militära eller administrativa strukturer. Motståndsrörelsen får i sin tur bekämpas, men dess verksamhet är inte olaglig i folkrättslig mening.”
Denna regel lämnar dock frågan öppen om hur man ska benämna gerillagrupper som riktar sin kamp mot den egna regeringen eller andra grupper inom landet. Som exempel på detta kan man nämna kurdiska PKK med aktioner under Turkiets inbördeskrig 1984-1999, eller Tamilska Tigrarna i Sri Lanka. Båda dessa grupper finns med på den amerikanska regeringens lista över terroristgrupper.

RiskNet, forum för riskforskning, tolkar ordet terrorism som användning av våld, hot eller tvång för politiska syften, och kategoriserar fenomenet i tre olika former:

 Nationell terrorism
 Internationell terrorism
 Statsterrorism

Nationell terrorism grundar sig i, reellt eller upplevt, politiska eller sociala missförhållanden inom en viss stat och riktar sig mot statens företrädare och intressen.
Internationell terrorism har ett liknande ursprung men riktar sig mot mål utanför landets gränser. Dessa två terrorismformer utövas som regel av fristående organisationer eller grupper.
Statsterrorismen däremot har sitt ursprung i en statsledning, eller till och med styrs därifrån. Mål för denna är oftast regimkritiker eller organiserade grupper som anses utgöra ett hot mot regimen.

De två ideologiska skillnaderna i terrorismutövandet ligger i politisk terrorism; höger- och vänsterterrorism samt religiös terrorism, den bevisat äldsta formen av terrorism. Det finns fakta från 1000-talet som vittnar om terrordåd mellan de muslimska assassinerna och de kristna korsfararna, i nuvarande Iran. Sannolikt är att terrorism har varit en användbar form av stridsmedel betydligt längre tillbaka i tiden än så.

Medel för terrorism är bevis på människans ohyggliga uppfinningsrikedom. Vår moderna historia visar upp en rik flora av medel för ett terrorattentat: bomber på offentliga platser, kidnappningar av inflytelserika personer, flygkapningar, kemiska medel, självmordsdåd, o.s.v.

I FN har man under ett halvt sekel försökt komma fram till en definition av terrorism som alla medlemsländer kan enas om, en omfattande uppgift då begreppet hela tiden förändras i och med nya världsbilder. I samband med förslaget om att reformera hela FN-systemet december 2004, lade generalsekreteraren Kofi Annan också fram ett förslag till en ny definition av begreppet terrorism: ”Vilken som helst handling som syftar till att döda eller allvarligt skada civila eller icke-stridande, med avsikt att skrämma en befolkning eller utöva tvång på en regering eller en internationell organisation”. Om alla FN-stater enas kring denna definition skulle det kunna stärka FN:s gensvar på det dödliga hot som terrorismen utgör.






Historiens betydelse

Begreppet terrorism som användningsbar metod att styra folk är gammalt. För förståelse och för åtgärder mot terrorism respektive terrorvälde måste man ha tillgång till befolkningens eller landets historia av problemet. I dagens världsbild ryms många terrororganisationer, en del nya, en del med tunga bördor av skräckvälde bakom sig. Detta avsnitt kommer att behandla några av de världsmedborgargrupper som är aktuella för terrorism.

Terrorismens utveckling på nittonhundratalet

Under 1800-talets senare del vände terrorismen till nationell terrorism, från den statsterrorism som förde in begreppet i våra ordböcker under franska revolutionen. Ryssland var det värst drabbade landet, med den erkände Bakunin som terrorismens ansikte utåt. Nihilister blev en samlad benämning på alla revolutionära åsikter, anarkister, revolutionärer, socialister, alla över Europa som var kritiska mot styret stämplades som nihilister och därmed benägna till terrordåd.
Historiens första brevbomb exploderade i Sverige, då direktören på Svenska Centrifugbolaget, Karl Fredrik Lundin, den 19 augusti 1904 mottog en mindre låda som exploderade då han öppnade den. Avsändaren var uppfinnaren Martin Ekenberg, som ville hämnas Centrifugbolaget för refuserade uppfinningar.
Skottet i Sarajevo, då kronprins Franz Ferdinand av Österrike skjuts ned av Gavrilo Princip, räknas in i genren terrordåd eftersom man anser att Princip tillhörde den upproriska studentgruppen Svarta Handen. Följden blev i alla fall Första Världskriget.



Mot slutet av 1920-talet växte den troligtvis genom tiderna värsta statsterrorismen fram; nazismen. Motståndare utstod lönnmord och misshandel, partidiktatur infördes efterhand, judeterrorn tog fart tidigt och då en tysk diplomat blivit skjuten i Paris av en judisk flykting, resulterade detta i Kristallnatten och Andra Världskriget följde.
Efter andra världskriget tilltog en judisk terrorism som aktuell metod för politisk påverkan, till en början av en grupp judiska aktivister under benämningen De moderna Seloterna. Kampen var för en egen stat, vilket i Israel blev ett faktum 1948. Grannländerna anföll direkt den nya staten, men israelerna lyckades hålla stånd och till och med erövra delar av det arabiska området och kämpa sig fram till Jerusalem, vilket resulterade i en omfattande palestinsk flyktingström. En medlare tillsattes nu, nämligen svensken Folke Bernadotte, men efter en tid mördades han av israeliska fanatiker anslutna till den så kallade Sternligan. Resultat av kriget blev en delning av Jerusalem i en judisk och en arabisk del, samt en säkring och utvidgning av den nya staten Israels gränser. Den palestinska flyktingströmmen tilltog och den svåra situationen för den arabiska delen medförde bildandet av befrielseorganisationen PLO, vilken kom att företa hårda vedergällningsaktioner. PLO växte under fortsatta motsättningar, blev alltmer aktivt och erkändes av arabstaterna 1964.
1980 utropades Jerusalem som Israels huvudstad, men konflikten fortskrider ännu utan lösning med politiska och religiösa motsättningar, nya judiska bosättningar i arabiska områden, vattentillgångsproblem och späds på med terrordåd.

Många terroristgrupper som verkade på 1960-, 1970- och 1980-talen var starkt våldsinriktade: Bader-Meinhofligan eller Rote Armee Fraktion (RAF) i dåvarande Västtyskland, RAF:s systerorganisation Röda Brigaderna i Italien, baskiska ETA i Spanien, Irländska Republikanska Armén (IRA), palestinska PFLP, Svarta september och Abu Nidal, Sendero Luminoso i Peru, Japanska Röda Armén, extrema sikhiska grupper i Indien är exempel på de mest kända organisationer uppförda på internationella terroristgrupplistor.
Stora risktagningar var vanligt hos terroristorganisationerna, dödsfall förekom då militär eller polis sökte stoppa dem, men för att en aktion skulle anses lyckad krävdes att gärningsmännen undkom oskadda. Självmordsattentat förekom alltså inte allmänt fram till 1980-talet, då två vitt skilda grupper började utföra sådana. Dels de Tamilska Tigrarna (LTTE), som kämpade för en tamilsk stat i Sri Lanka, dels den shiamuslimska gerillan Hizbollah i Libanon.
De Tamilska tigrarna är den hittills enda terrorgrupp som mördat två statsöverhuvuden med hjälp av självmordsattentat; nämligen den indiske premiärministern Rajiv Gandhi 1991, och Sri Lankas president Prendesa 1993. Ännu vid millennieskiftet var denna grupp troligen ledande i världen på utförda självmordsattentat. Då de aldrig åberopat religiösa motiv, utan deras attentat främst riktats mot politiker, militärer och poliser, faller de Tamilska tigrarna under definitionen nationell terrorism.

Afghanistan

Afghanistans historia är blodig, omstörtande och full av ockupationsmakter. Alexander den store med sitt hellenistiska rike, det arabiska riket, Djingis Khans mongoler, (dagens hazarer i norra Afghanistan härstammar från mongolerna), Persien, Ryssland, och Storbritannien, alla invaderade och kontrollerade genomfartslandet Afghanistan, som inte förrän 1919 internationellt erkändes som stat. All denna inblandning i nationen Afghanistan resulterade bland annat i starkt varierande religiösa makter.
Pashtunerna, på 1700-talet, räknas som grundare av den moderna afghanska statsbildningen. Dessa anser sig härstamma från profeten Muhammeds följeslagare Quais , alltså ett semitiskt folkslag, dock ser antropologer dem som indoeuropéer.
Islam har haft en stor betydelse för Afghanistan genom historien, exempelvis var landets hela rättssystem uppbyggd runt islam fram till 1925, då civil lagstiftning med muslimsk grund infördes.

Under första halvan av 1900-talet sökte sig många afghanska akademiker till Deoband i Indien, där en muslimsk reformrörelse, deobandismen, växt sig stark sedan det misslyckade Sepoyupproret mot britterna 1857. Deobandismen var panislamisk, värnande om intellektuell kunskap och att involvera islam med det moderna samhället. Trots afghansk uppslutning till deobandismen i Indien, blev Pakistan det land där rörelsen fick starkast fäste efter Indiens delning 1947. Här radikaliserades Deobandismen under läraren Abdul A’la Maududis auktoritet till att bli en del av islams fullkomlighet, en missionsrörelse och slutligen ett politiskt parti; Jamiat-e-Ulema Islam (JUI).
JUI fick tidigt fäste i nordvästra Pakistan, dit många afghanska pashtuner flydde under Sovjetunionens invasion och långvariga krig mot Afghanistan med början december 1979. På denna landsbygd, med hjälp av flyktinglägrens isolation, växte en extrem och unik islamtolkning fram i JUI:s koranskolor.
Sovjets invasion, stödd av Indien, Iran och Nordkorea, innebar en vändpunkt för det konservativa islamstyret i Afghanistan. Motståndspartiernas resurser var mycket små och knapphändigt organiserade, men USA:s ekonomiska stöd kom att förändra detta. USA allierade sig med Saudiarabien och Pakistan och finansierade, beväpnade och tränade mellan 80 000 -150 000 islamistiska gerillasoldater (Mujaheddin) under president Reagans tid, 1981-1988.
CIA:s första, hemligstämplade stöd till Mujaheddin godkändes av president Jimmy Carter den 3 juli 1979, sex månader innan den sovjetiska invasionen av Afghanistan. Syftet med USA:s politik i landet var således inte enbart att tvinga tillbaka sovjetiska styrkor i enlighet med Trumandoktrinen, utan även en spridning av reaktionär islam och nationalism via Mujaheddin till de muslimska republikerna i Sovjetunionen.
Den USA-ledda operationen i Afghanistan förutsatte enorma ekonomiska medel. Även om det amerikanska försvarsdepartementets ”svarta” budget fyrdubblades till 36 miljarder dollar mellan 1981 och 1990, mötte Washington stora svårigheter att finansiera sina insatser i Afghanistan. Då stridskostnaderna steg i höjden, skedde en total omläggning av Afghanistans ekonomi till opiumproduktion för att på så vis skaffa fram nya ekonomiska medel till kriget. ”Från en blygsam produktion innan ryssarna och CIA började kriget 1979 har Afghanistan och Pakistan i den så kallade Gyllene Halvmånen vuxit till världens största centrum för tillverkning av heroin som konsumeras både lokalt och utomlands”(Oheliga krig).


Allianser mellan USA och konservativ islam går långt tillbaka i tiden. Saudiarabien, vilken anses av historiker som den äldsta fundamentalistiska staten, utgör det första bandet 1933 i och med oljekoncessioner. Genom åren följande täta ekonomiska band får Saudiarabiens diktatoriska statsskick USA:s stöd. Saudiarabien har en extremkonservativ gren av islam, wahabismen, vilken var den som med stöd av USA spreds till de muslimska republikerna i Sovjetunionen strax innan Sovjetinvasionen i Afghanistan. Det har framkommit att den saudiska kungafamiljen strax efteråt finansierade pro-amerikanska organisationer i Nicaragua, Panama och Moçambique.
I stället för att vara motståndare till varandra nådde wahabismen och västimperialismen alltså en historisk överenskommelse grundad på olja i utbyte mot beskydd.
Jihad, den islamistiska, nu terroriststämplade motståndsrörelsen med målet att genom heligt krig upprätta den islamiska läran, stöddes av Saudiarabien bland annat för att sätta motstånd till islamistiska kontrarevolutioner, vilket visade sig i Sovjetunionens muslimska republiker, där runt år 1985 ett rekryteringsprogram av frivilliga från arabvärlden till det anti-sovjetiska jihad, visade sig i ett företag som åtnjöt aktivt stöd från den saudiske underrättelsetjänstens chef. Denna underrättelsetjänst hade samma år bildat en militär underorganisation, al-Qaida, med ledaren Usama bin Ladin.
Wahabismens tillväxt fortsatte obarmhärtigt över den muslimska världen. Tack vare det saudiarabiska ekonomiska stödet såg omvärlden passivt på hur Pakistans diktator Zia ul Haq (1977-1988) med den mäktiga underrättelsetjänsten ISI kunde förmedla de militära insatser samt ekonomiska stöd från CIA som Mujaheddin behövde för att upprätthålla sina stridigheter i Afghanistan.
Efter att Sovjetunionen dragit sig tillbaka från Afghanistan 1989, försvann även de utländska intressen som stöttat upp motståndsrörelsen militärt och ekonomiskt.
Ett enormt maktvakuum uppstod nu. De från CIA, Pakistan och Saudiarabien högeffektiva militära medel bidrog till att lokala krigsherrar kunde roffa åt sig så mycket makt som möjligt, då ingen centralmakt existerade efter Mujaheddins decennielånga övertag. Afghanistan drabbades nu av kaos, anarki och svältkatastrofer. Olika Mujaheddingrupper stred nu mot varandra om herraväldet, och när den afghanska Mujaheddin erövrade Kabul 1992 hade uppskattningsvis 35 000 islamister från 43 länder deltagit i detta jihad, varav två tredjedelar från arabiska länder, enbart Saudiarabien bidrog med 15 000 man, direkt från den militära underorganisationen till landets underrättelsetjänst, Al-Qaida med den saudiske mångmiljardären Usama bin Ladin i spetsen.

Talibanregimen

I nordvästra Pakistan, i de afghanska flyktinglägren med sina JUI-skolor, startade diskussioner om hur hemlandet skulle räddas ur det kaos som följt på den sovjetiska arméns uttåg 1989. Två år senare hade Mujaheddin nått och erövrat Khostprovinsen vid pakistanska gränsen strax söder om Kabul, och en puritansk väckelserörelse växte fram bland flyktingar från södra Afghanistan, pashtuner, en rörelse som ville rena sitt folk från omoral, korruption och västerländsk dekadens och skapa fred i hemlandet. Två namn utmärkte sig som grundare av rörelsen; Mohammed Hassan Rhemani och Mulla Omar. Då JUI-skolornas inriktning låg på tolkning av Koranen, fick anhängarna snart namnet talibaner, från talib = ”en som studerar islam”.
Talibanerna var ute efter att rädda Afghanistan från kaos, rensa upp i korruption och laglöshet, skapa fred och avväpna befolkningen. De visade från början inget intresse för att ta makten i landet.

Efter parlamentsvalet i Pakistan 1993 kom det nybildade islamiska partiet JUI in i regeringen. Afghanistans katastrofsituation efter de utländska makternas tillbakadragande krävde direkta åtgärder av grannlandets premiärminister Benazir Bhutto, då anarkin var en kostsam granne och innebar att handels- och transportvägar, exempelvis för olja och gas, förblev avstängda. Det fanns också ett behov av en motkraft till Iran och iransk islamism.
JUI-ledaren Maulana Fazlur Rehman hade en lösning. Från sin nya maktposition som ordförande i nationalförsamlingens utrikesutskott presenterade han, i både Pakistan och Saudiarabien, talibanerna som svaret på Afghanistans problem.
Pakistans regering började hjälpa talibanerna att bygga upp infrastruktur där de drog fram, ISI tillhandahöll vapen och militär träning och Saudiarabien blev den viktigaste finansiären.
En av talibanernas första militära insatser var att slå ut banditgängen mellan Quetta i Pakistan och Kandahar, och därmed öppnades en viktig väg för den mäktiga transportmaffian som blev en av talibanernas större finansiärer.
Befolkningen i södra Afghanistan såg i början talibanerna med välvilja, de skapade ordning och ett slut på det totala kaos som rått innan.

Ekonomiskt uppburna av religiösa militanta organisationer, vapensmugglare och narkotikahandelskarteller, och militärt uppburna av att öppna landet för militanta muslimska krigare och terrorister av olika nationaliteter, kunde talibanerna snabbt fylla det post-sovjetiska vakuumet i Afghanistan, och erövrade Kabul 1996.
Usama bin Ladin och hans Brigad 55, uppbyggd av soldater från tolv olika nationaliteter, är det viktigaste bidraget för talibanregimen. Bin Ladin själv agerade som en storfinansiär för rörelsen, likaså hans hemland Saudiarabien som gav talibanerna betydande ekonomisk hjälp. Norra alliansen, d.v.s. Afghanistans nordöstra del med sympatier från Tadzjikistan och Uzbekistan stöddes militärt och ekonomiskt av Iran och Ryssland gentemot den hårda framfart som talibanerna erövrade mer och mer av landet med. Pakistan och Saudiarabien ökade vapenleveranserna till de talibanska styrkorna, med påföljd att Iran och Ryssland ökade leveranserna till Massoud. I det här läget blev U.S.A. på allvar oroade, de såg all inblandning utifrån som ett orosmoment för hela regionen
U.S.A. under president Clinton var dock från början positivt inställd till talibanrörelsen då de utgjorde ett stabiliserande instrument mot Iran.
Talibanernas första åtgärd var att döda den före detta presidenten Najibullah, varpå de, inspirerade av de wahabitiska lärorna, införde det strängaste islamiska regelverket i historien, en åtgärd som försäkrade att de skulle få den lokala befolkningen emot sig ganska snart. Dessa påbud hade ingen grund i Afghanistans egen, mer toleranta islamiska tolkning. Minoriteter blev föremål för brutala förföljelser.










Norra alliansen segrade dock snart i ny strid om huvudstaden och genomförde en massiv slakt på talibaner, vilket endast föranledde en ännu värre slakt än den som förekommit på dem själva ett år tidigare. Striderna om makten i Afghanistan fortsatte oavbrutet.



År 2001, när USA skickade trupper till Afghanistan, blev ”frihetskämparna”, Mujaheddin, omdöpta till ”illegala kombattanter” och förnekades de grundläggande rättigheter som fångar normalt sett ska åtnjuta enligt Genèvekonventionen. De träningshandböcker som användes för att utbilda al-Qaida-kämpar idag utgår ifrån CIA:s och Pentagons handböcker som på 1980-talet delgavs Mujaheddin. ”Den amerikanska marinkårens träningshandböcker, översatta till persiska, arabiska och urdu, visade sig vara särskilt dugliga för att lära rekryterna hur man tillverkar försåtmineringar och demonterar vapen” (War Without End).

Efter att talibanregimen brutit samman till följd av USA:s militära intervention i Afghanistan, träffades i Petersberg strax utanför Bonn en överenskommelse mellan de fyra mest inflytelserika afghanska grupperna. I enlighet med denna överenskommelse tillsattes en interimsadministration, vilken sedermera övergick i en övergångsregering med Hamid Karzai som president. En ny konstitution antogs i januari 2004. Vid presidentvalet som hölls i oktober 2004 vann Karzai en majoritet av rösterna. En reforminriktad regering utsågs i slutet av december 2004.





Den ökande odlingen av opiumvallmo, vilken är en direkt konsekvens från krigsårens långvariga ekonomiska behov, och de forna krigsherrarnas fortsatta inflytande utgör två av de största utmaningarna för den nya afghanska staten. Idag är Afghanistan världens ledande opiumproducent, med 75 procent av världsproduktionen. Effekterna av detta har varit förödande för regionen. ”Socialarbetare (i Pakistan) hade funnit omkring 200 000 barn som missbrukade heroin. I januari 2000 fanns det över en miljon missbrukare, därav 80 000 barn, enbart i Karachi” (Oheliga krig).



Religiös terrorism

Gerillagruppen Hizbollah grundades 1982, med stöd av Iran och Ayatollah Khomeini, som ett svar på Israels invasion av Libanon. Denna organisation tog intryck av Irans syn på martyrskapet, då frivilliga martyrer användes under Iran-Irakkriget 1980-1988, unga pojkar som röjde minor på slagfälten för soldaterna, och 1983 utfördes uppseendeväckande självmordsbombningar i Beirut, mot USA:s ambassad och militärhögkvarter samt Frankrikes militärhögkvarter. Operationerna sågs som en stor framgång då USA och Frankrike valde att lämna Libanon följande år. Händelserna blev en inspirationskälla för flera grupper i den muslimska världen, bland andra de palestinsk-islamistiska rörelserna Hamas och Islamiska Jihad.


I och med Sovjetunionens och Warszawa-paktens kollaps och det därpå följande slutet för det "kalla kriget" så grundar sig konflikterna inom världspolitiken inte längre på spänningen mellan kapitalism och kommunism. I samband med de allt fler religiösa inslagen i terrororganisationer, jämte alltmer accepterade självmordsattentat, medför en trend som går från politisk, nationell terrorism till religiös, internationell terrorism.


Nutida konfliktmönster och terroristorganiseringar

Under det kalla kriget kunde aktionsgrupper och motståndsrörelser nå ut till sina mål genom att spela ut de två rivaliserande supermakterna - USA och Sovjetunionen - mot varandra. Med den möjligheten i graven kan stater fientligt inställda mot den resterande supermakten aldrig räkna med att vinna ett konventionellt krig mot USA, en slutsats som även diverse aktionsgrupper och motståndsrörelser dragit.
Idag står konfliktorsaker att finna inom enskilda länder med tidigare dolda konflikter nu vid ytan. Perioden från kalla krigets slut fram till nutid har även inneburit ett genombrott för den religiöst motiverade terrorismen. Rand Corporation är en amerikansk tankesmedja som har i uppgift att kartlägga terrorism. 1968 fann man ingen internationell terrorgrupp med religiösa motiv bland de elva som uppfördes på statistiken. 1994 identifierades 49 grupper varav drygt en tredjedel klassificerades som religiösa. Dessutom visar statistiken på att dessa i allmänhet är de mest extrema, då deras dåd vållat flest dödsoffer och störst materiell skada, samt vara mer benägna att tillgripa kemiska och biologiska massförstörelsevapen.
I Europa ligger numera IRA och ETA, med sina politiska motiv, i lä för extrema islamistiska organisationer som ligger bakom de mest uppmärksammade terrordåden, grupper med förgreningar i vitt skilda länder, som utför dåd både i hemlandet och andra länder.
I Sverige kartläggs aktiviteten av SÄPO, som bedömer att det finns gott om representanter för terrorism här. Exempel på detta är Egyptiska Al-Gamaa al-islamiya och Islamiska Jihad, som ligger bakom bomben i World Trade Center 1993. Iranstödda Hizbollah, även den en fundamentalistisk muslimsk organisation aktivt bekämpande staten Israel, har anhängare i Sverige sedan 1990-talets början, och Kurdiska PKK, som bär skuld för ett stort antal våldsdåd i Tyskland och mördade två avhoppare i Stockholm och Uppsala, finns etablerat i Sverige.
De i antal, både i mängd dåd och mängd döda, stora självmordsattentaten i Israel under 1900-talets sista decennium har utförts av palestinska Hamas, och riktats mot civila. Organisationens målsättning är att befria Palestina och inrätta en islamisk stat, då det för Hamas är otänkbart att erkänna existensen av Israel.
I likhet med de flesta muslimska terrorgrupperna idag aktiva, har Hamas en väl utbyggd social gren också, då syftet är att skapa ett religiöst, fundamentalistiskt samhälle. Hamas avsäger sig all inblandning i, eller sympatier för, al-Qaida.
Ryssland, som av vissa räknas som terrorismens hemland, har efter kalla krigets slut och unionens upplösning fått oanade konsekvenser av det nya konfliktmönstret, då tidigare undergrävda konflikter rusat upp till ytan i en stor del av de nya republikerna från Sovjetunionens imperium. Den republik som utmärkt sig mest är Tjetjenien, som på grund av de ryska krigsinsatserna i landet utfört en mängd terrordåd av betydelse. Bland annat gisslandramat i Moskva 2002, med självmordsbombare och dödlig gas som vapen, kapare av transportmedel, exempelvis lastbilar med sprängämnen som körts in i ryska byggnader, sprängningar av passagerarflygplan och det stora gisslandramat för ett år sedan då ett tusental skolbarn och vuxna hölls som gisslan på en skola i Tjetjenien, varav närmare 400 dödades. Detta ”det andra Tjetjenienkriget”, som terrorister kämpar mot, anses grunda sig i ett terrordåd i Moskva 1999, då hyreshus sprängdes i luften och skulden lades på tjetjenska terrorister. Då konflikterna grundar sig i frigörelsen från Ryssland kan man här tala om definitionen nationell terrorism i och med de ryska trupperna i Tjetjenien, och internationell terrorism på grund av det självständiga Tjetjeniens aktioner i ett annat land.


Al-Qaida


Al-Qaida grundades alltså som en underavdelning till den saudiska underrättelsetjänsten, och ställde upp med resurser, soldater och finansiärer till den afghanska Mujaheddins samt senare talibanrörelsen i Afghanistan, där även Pakistans ISI gjorde detsamma, och CIA och Pentagon tillhandahöll träningsläger och militärbaser i såväl Saudiarabien som Afghanistan åt denna nya organisation.
Usama bin Ladin hade mycket nära band till det saudiska kungahuset fram till 1991. Under hela 1980-talet sammanföll bin Ladins aktiviteter med den officiella saudiska politiken, som styrs med samma metod som al-Qaida; enligt företagsprinciper.
Vändpunkten för detta band kom 1990 då Irak invaderade grannlandet Kuwait och man i Saudiarabien fruktade en fortsatt irakisk offensiv. Denna fruktan delades med landets allierade i Washington, men Usama bin Ladin, nu tillbaka i Saudiarabien efter ett decennium i Afghanistan och Pakistan, var emot tanken på att släppa in USA-trupper i landet, ett avståndstagande som innebar en allt större splittring mellan den saudiska regimen och dess wahabism, som anklagade de styrande för att sätta för mycket tilltro till USA. Faktum är att det sedan 1980 oavbrutet i Saudiarabien funnits USA-trupper, men deras närvaro skulle bli officiell för landet nu.


När Afghanistankriget gick mot sitt slut, de sovjetiska trupperna drog sig undan och de talibanska trupperna, med stöd från Saudiarabien och Pakistan, började ordna upp det kaos som rådde i det krigshärjade Afghanistan, vände bin Ladin sin uppmärksamhet mot nästa stora mål – att ena den muslimska världen, störta dess USA-stödda regimer och driva ut de amerikanska trupper som fanns i, bland andra stater, Saudiarabien, nära islams heliga städer Mecka och Medina. Nätverket al-Qaida går även under benämningen ”Islamiska världsfronten för jihad mot judar och korsfarare”(jihad =heligt krig).
Bin Ladins erbjudande till Saudiarabien inför det förestående hotet från Saddam Hussein löd: ”genom att till kungadömets militär lägga 30 000 stridshärdade afghanska araber, varav hälften saudiska medborgare, som hade deltagit i det framgångsrika anti-sovjetiska jihad”. Saudiarabien hade vid det här laget dock redan uppfört bevakning på flertalet av bin Ladins ”frivilliga”, och listat dem på säkerhetspolisens ansvar.
Bin Ladin blev nu en öppen kritiker av regimen, hans rörelse förbjöds, han själv berövades sitt saudiska medborgarskap och hamnade i landsflykt i Sudan 1994, där han blev utsatt för det första av en lång rad mordförsök från den saudiska staten.
Här hade Usama bin Ladin uppehållit sig i tre år nu, med resultat i ett stort antal upprättade militära träningsläger. Från denna utgångspunkt genomfördes al-Qaidas första försök att spränga World Trade Center 1993. Organisationens första, avgörande framgång kom dock samma år, i Somalia, där USA-trupper inhysts, på grund av långvariga inbördeskrig, av den dåvarande presidenten George Bush Sr. Dessa trupper stötte på hårt motstånd från oväntat håll, från klanledaren Aidid, hemligt stödd av Usama bin Ladin, vilket ledde till en förödmjukad reträtt för USA-trupperna.
Kommande år genomfördes flera attentat med misstänkt anknytning till al-Qaida, exempelvis algeriska GIA:s kapning av ett franskt flygplan 1994, Egyptens ambassad i Pakistan som sprängdes 1995, en amerikansk militärförläggning som sprängdes 1996, planerade överfall och mord på turister i Egypten 1996, massmord på invånare i ett antal algeriska byar under ramadan.
1996 var också det år som Usama bin Ladin flyttade tillbaka till Afghanistan, nu under skydd av landets nya, extremislamistiska talibanregim.
I ett tal 1997 varnade USA:s försvarsminister William Cohen för en stigande svallvåg av attentat mot amerikaner och amerikanska intressen världen runt. Enligt USA låg bin Ladin även bakom sprängningarna av de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998 samt en självmordsattack mot den amerikanska jagaren USS Cole i en hamn i Yemen år 2000.

I Indonesien, Filippinerna och Malaysia har extrema islamister utfört flera attentat efter millennieskiftet. Bland grupper som misstänks ha någon form av band till al-Qaida är den mest kända Jemaah Islamiah, som har medlemmar i alla dessa länder. Jemaah Islamiah vill skapa en islamistisk stat som ska omfatta Malaysia, Singapore, Indonesien och södra Filippinerna. Gruppen gjorde sig först känd i Indonesien, genom att angripa kristna indonesier i de så kallade julaftonsbombningarna år 2000.
Bilbomber som sprängdes på den indonesiska ön Bali i oktober 2002 dödade omkring 200 personer. Några av dem som greps efter dådet var medlemmar i Jemaah Islamiah.
Källhänvisning: John K Cooley, Mellanöstern-korrespondent, frilansande journalist och bevakare, Oheliga krig. Dilip Hiro, brittisk historiker, War without end.



Den 11 september 2001 kapades fyra amerikanska inrikesflygplan av nitton män. Två av dem flögs in i World Trade Centertornen i New York, vilka senare rasade samman. Ett plan flögs in i försvarshögkvarteret Pentagon i Washington. Det fjärde planet skulle troligen ha flugits in i kongressbyggnaden Capitolium i Washington, men det störtade innan dess. Sedan den japanska attacken mot Pearl Harbour på Hawaii 1941, var detta första gången USA anfallits på egen mark. Femton av flygplanskaparna var från Saudiarabien.
Under en kort tid fick USA sympatibevis från de flesta delar av världen.
Vedergällning

I september 1970 gav USA:s president Richard Nixon order om att likvidera de USA-soldater som flytt från Vietnam till Laos. De bombades med en dödande gasen sarin, samma gas som användes av en japansk terrorist i Tokyos tunnelbana år 1995. Operationen döptes till Tailwind och leddes av löjtnant Van Buskirk. Ett dussintal desertörer och nära hundra laotier fick sätta livet till, framgår av en undersökning gjord av Time Magazine och CNN.
År 1991, två dagar efter det att eld upphör blåsts i Gulfkriget under president Bush den äldre, lät den 24:e infanteridivisionens chef Barry McCaffrey utplåna en pansarkolonn ur det irakiska republikanska gardet, på väg hem till sina baser besegrad och stridsoduglig. 400 soldater miste livet. Tidningen The New Yorker har granskat och dokumenterat McCaffreys krigsförbrytelser.

Attackerna den 11 september ledde till en omprövning av amerikansk utrikespolitik. President George W Bush tog initiativet till att samla världens stater i ett krig mot den internationella terrorismen. Den 7 oktober 2001 gick USA och Storbritannien till angrepp mot Afghanistan, där de styrande talibanerna hjälpte al-Qaidas ledare Usama bin Ladin att hålla sig gömd.

USA gav också signaler om att man ville blåsa nytt liv i fredsprocessen mellan Israel och palestinierna - en process som vid det här laget låg i spillror. Palestinierna hade startat ett nytt uppror som åtföljdes av nya terrordåd mot israeler. Den nya israeliska regeringen under Ariel Sharon svarade med hårda militära motmedel, och under 2002 återockuperade Israel Västbanken. USA:s nya Mellanösternpolitik fick ingen lyckosam start.

Kriget i Afghanistan ledde snart till att talibanregimen föll. al-Qaidas träningsläger i Afghanistan förstördes, talibanstyrkorna skingrades och i december 2001 tillsattes en USA-stödd övergångsregering under Hamid Karzai.

Efter operation Afghanistan vände sig USA mot Iraks diktator Saddam Hussein och sympatier för USA svalnade på många håll. Amerikanska teorier om att Saddam skulle ha samarbetat med Usama bin Ladin vann ingen allmän tilltro, FN:s vapeninspektörer bekräftade inte USA:s påståenden om att Irak skulle ha massförstörelsevapen, och i den muslimska världen hade man inte glömt att USA tidigare hade stöttat Saddam Hussein, bland annat under Iran-Irakkriget, likväl som Usamas medverkan i Afghanistan – Sovjetkriget.

I mars 2003 gick USA och Storbritannien till angrepp mot Irak. Saddams regim föll, och åtta månader efter inmarschen kunde amerikanerna gripa den förre diktatorn, men man lyckades inte skapa ordning och lugn i landet. I augusti 2003 sprängdes FN:s högkvarter i Bagdad av en bilbomb. En annan bilbomb exploderade utanför shiiternas viktigaste helgedom, Imam Ali-moskén i Najaf, varpå ett hundratal moskébesökare dödades. I oktober attackerades Röda korsets högkvarter i Bagdad av en självmordsbombare. 19 italienare sprängdes till döds i november.

Få statsvetare tror att våldet avtar på kort sikt. Nu har en ny terrorvåg sköljt över Irak med välorganiserade grupper - både gamla Saddam-anhängare och nytillkomna al-Qaida-anknutna jihadister - som står bakom attackerna, och de har inte för avsikt att lägga ner vapnen innan USA tvingas ut ur Irak.

Efter att Saddam Husseins regim i Irak hade störtats meddelade Saudiarabien och USA gemensamt att alla amerikanska soldater skulle lämna Saudiarabien. Radikala saudiska islamister lät sig dock inte nöjas utan startade en terrorkampanj mot utlänningar i landet.

Vid midnatt den 12 maj 2003 körde tre bilar med sprängämnen mot bostadsområden där utlänningar bodde. 35 personer dödades av självmordsbomberna, däribland nio amerikaner, och 200 skadades. Under november skedde ännu en attack mot ett bostadsområde för utlänningar, denna gång främst libaneser. Under 2004 fortsatte attentaten mot utlänningar, och i maj försökte terrorister också angripa en petrokemisk anläggning.

I Istanbul i Turkiet exploderade fyra bilbomber i samordade självmordsattacker i november 2003. De två första detonerade utanför två synagogor, de andra invid en brittiskägd bank och vid det brittiska konsulatet. Ett sextiotal personer dog, däribland den brittiske generalkonsuln, och över 700 skadades. Turkiska myndigheter misstänkte att al-Qaida var inblandat. Attackerna sammanföll med ett statsbesök i Storbritannien av USA:s president George W Bush
Den värsta terrorattacken dittills i ett EU-land kom den 11 mars 2004, då en serie bomber exploderade på tågstationer i Madrid och 191 människor dog. Terroristerna, som av allt att döma var sympatisörer till al-Qaida, vann en stor framgång då den Bush-vänliga spanska regeringen föll i valet några dagar senare. Spaniens nya regering fördömde ockupationen av Irak och kallade hem sina trupper därifrån i maj.

Många fruktar att Europa kan bli ett nytt mål för terrorattacker. Man pekar bland annat på närheten till Mellanöstern, Nordafrika och Asien, på att det är lättare för terrorister att ta sig in i Europa än i USA samt på spänningar i flera länder mellan ursprungsbefolkningen och stora grupper av utomeuropeiska invandrare som känner sig missgynnade.






Den nära relationen mellan USA och Europa som beseglades efter andra världskrigets slut, i och med Marshallplanen, visar tendenser på att falla samman. Sedan Sovjetunionens fall och därmed en bortryckning av en gemensam fiende, tycks inte längre förhållandet lika självklart.
Även i samband med USA:s krig mot terrorismen och kriget mot Irak har skillnader i värderingar blivit allt tydligare mellan de båda kontinenterna, vilket bland annat visar sig i militär styrka och vad man anser vara den bästa lösningen till internationella problem. Som en följd av detta verkar en antiamerikanism breda ut sig över Europa.
President Bush’s lösning på terrorismproblemet, i form av starkt användande av militärt våld i internationella förhållanden, tilltalade inte européerna. Genom dessa nya förhållningssätt till internationella relationer från USA:s sida, förkastades flera internationella avtal som exempelvis Kyotoprotokollet och International Criminal Court.
Då Bushdoktrinen introducerades, med innebörden att förekomma eventuella krig eller sammandrabbningar med terrorister eller potentiellt fientliga stater, fick USA betala ett dyrt pris i form av nedgång i prestige.
Antiamerikanismen har utvecklat sig till att bli ett användbart politiskt vapen, bland annat vann Gerhard Schröder valet 2002 mycket p.g.a. denna inriktning, liksom Zapatero i Spanien 2004, efter att ha motsatt sig kriget i Irak. Även i Italien, men främst Frankrike, är antiamerikanismen nu en stark politisk strömning.




Om USA:s terrorism

”Operation Northwood” var en militärplan i USA under president Kennedys tid. Den gick ut på att genomföra en fejkad terroristkampanj, komplett med bombningar, flygkapningar, flygkrascher och omkomna amerikaner. Syftet var att rättfärdiga en Cuba-invasion. President Kennedy avvisade planen, och två månader senare mördades han.

Militäranalytikern William Arkin har i Los Angeles Times kastat ljus på en ny, hemlig armé som existerat i USA sedan millennieskiftet, skapad av Donald Rumsfeld, en ”stödaktivitet för en superunderrättelsetjänst”. Ett hemligstämplat dokument tyder enligt militäranalytikern på att den nya organisationen kommer att provocera fram terroristattacker för att sedan rättfärdiga motattacker av USA, mot ”terroristhysande” länder.

Sedan sekelskiftet 2000-2001 har ett projekt, skapat av de män som nu finns runt George Bush, existerat. Enligt projektet behövde projektet ”ett nytt Pearl Harbour”. Riktlinjerna för terroristhotet från USA mot enskilda människors och nationers trygghet drogs upp in i minsta profetiska detalj i ett dokument skrivet å projektets vägnar och som avslöjades 2003. Vad USA behöver för att dominera större delen av mänskligheten och världens resurser var, enligt dokumentet, ”någon katastrofal händelse som katalysator, som ett nytt Pearl Harbour”.
Under 1990-talet bildades i USA, ”för att rättfärdiga förnekandet av den ’fredsåterbäring’ som följde på det kalla kriget. Projektet för det Nya Amerikas Århundrade (PNAC) bildades jämte andra institut som sedermera förenat Reagan-administrationens ambitioner, då grupper från yttersta högern och tankesmedjor bildades för att hämnas USA:s nederlag i Vietnam, med den nuvarande Bushregimens.

En av Bush’s rådgivare är Richard Perle, som då han var rådgivare till Reagantalade om det totala kriget, ett uttryck han återupplivade då han beskrev USA:s ”krig mot terrorismen”: ”Om vi bara låter vår vision få vingar och om vi helt och hållet bejakar denna vision, om vi istället för att försöka pussla ihop skicklig diplomati helt enkelt går in för det totala kriget… då kommer våra barn att sjunga hyllningssånger om oss i framtiden”.
Källhänvisning:(ETT NYTT PEARL HARBOUR av John Pilger (www.johnpilger.com))



Perle är en av grundarna av PNAC, tillsammans med Dick Cheney, vicepresident, Donald Rumsfeld, försvarsminister, Paul Wolfowitz, vice försvarsminister, I. Lewis Libby, Cheney’s stabschef, WJ Bennett, Reagans utbildningsminister och Zalmay Khalitzad, Bush’s ambassadör i Afghanistan.
Som en första åtgärd rekommenderade PNAC en ökning av USA:s ,militära utgifter på 48 miljarder dollar, så att ”Washington kan utkämpa och vinna ett stort antal samtidiga storkrig”. I samma dokument föreslogs att USA borde utveckla ”bunker buster”-kärnvapen och göra stjärnornas krig till en nationell prioritet. Det behandlades också att om Bush fick makten så borde Irak bli en måltavla.

En serie artiklar i Washington Post av Bob Woodward (känd som Deep Throat som avslöjade Watergateaffären) pekar ut 11 september som manipulerad. Artiklarna var baserade på långa intervjuer med högt uppsatta medlemmar av Bush-administrationen.
På morgonen den 12 september krävde Rumsfeld att Irak skulle anfallas. Enligt Woodward sade Rumsfeld till deltagarna i ett kabinettsmöte att Irak borde bli den första måltavlan i den första ronden av kriget mot terrorismen. Utrikesminister Colin Powell ansåg att den allmänna opinionen först måste mjukas upp innan ett angrepp mot Irak var möjligt. Afghanistan valdes som ett mjukare alternativ.
Om och om igen beskrivs nu den 11 september som ”en chans”. I The New Yorker skrev den undersökande reportern Nicholas Lemann att Bush’s högsta rådgivare Condoleezza Rice sagt honom att hon sammankallat de främsta medlemmarna i Nationella Säkerhetsrådet och uppmanat dem att tänka över frågan: ”hur kan man dra fördel av dessa möjligheter?”

Sedan kriget mot terrorismen startade har USA etablerat baser vid inkörsportarna till alla stora källor till fossila bränslen, speciellt i Centralasien. Oljebolaget Unocal bygger en oljeledning tvärs över Afghanistan. Bush har skrotat Kyotoavtalet om utsläppen av växthusgaser, krigsförbrytarbestämmelserna i den Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag och avtalet om antiballistiska missiler.

Howard Zinn, historiker vid Boston University, förklarar antiterrorkrigets moraliska försvarare i sin bok Howard Zinn on War. Attacken mot tvillingtornen i New York, skriver han, står i en moralisk relation till amerikanska och israeliska angrepp mot det arabiska Mellanöstern. Om de aktioner som utförs av västvärldens officiella fiender får enorm uppmärksamhet som terroristiska grymheter medan de terroristiska grymheter som begås av USA och dess allierade får ytterst lite politisk och medial uppmärksamhet, då ”är det omöjligt att göra en balanserad moraliks bedömning, att finna lösningar som kan stoppa spiralen av hämnd och repressalier och att ta itu med den bakomliggande frågan om global ekonomisk ojämlikhet och förtryck”.

Det är, enligt Zinn, ”ett bevis på vanliga människors humanitet att fruktansvärda handlingar måste skylas över med ord som säkerhet, fred, frihet, demokrati, ’nationens intresse’…”
Donald Rumsfeld och Dick Cheney har sina egna definitioner angående medias betydelse: ”den högprioriterade uppgiften att få välrenommerade journalister att acceptera vår position”.

Då Bush gjorde gemensam sak med Storbritanniens Tony Blair och angrep Irak mot FN:s majoritet, påstod de två att ”världsopinionen står bakom oss”. Av 30 länder som undersökts av Gallup International är det enbart i Israel och USA som en majoritet av befolkningen håller med om att militära attacker är att föredra framför skipande av rättvisa på fredlig väg genom internationell rätt, oavsett hur lång tid det tar.




Framtida terrorism


Dagens terrorismforskare gör gemensam sak i teorin att enskilda frågeställningar, i avsaknad av ideologisk konflikt, kommer att engagera människor i allt större omfattning. Som exempel ges djurens rättigheter, miljöfrågor, anti-teknologi, och man menar att det föreligger alltid en risk att sådana frågor kan engagera samhällsgrupper som anser att våld är en rimlig metod för att nå sina syften.
Politiska riktningar som rör sig utanför den klassiska högervänsterskalan, eller den nu alltmer rådande tillväxt – miljöhänsynsskalan, har enligt forskningen visat högre benägenhet till terrordåd som metod för att nå resultat. Detta kan poängteras med de genom tiderna mest extrema regimer vi haft i världen: exempelvis nazityskland, Pol Pots diktatur, apart-heid-sydafrika, Stalins skräckvälde, o.s.v. som är genuina exempel på statsterrorism.
Då nationalistiska rörelser stärkts, i motsatsförhållande till det kalla krigets ledande supermakter inom världspolitiken, och därmed nationella oroligheter synliggjorts mer, har en våg av högerextremism följt. Detta går att utläsa ibland annat Frankrike, med dess ultra-högerinriktade parti med ledaren Jean-Marie lePen nu är representerat i flera kommunfullmäktige. Även i andra delar av EU har extremhögern vunnit mark, så som Tyskland, Belgien, Ungern och framför allt Österrike.
Nya, tänkbara mål för terrorister är, enligt internationella säkerhetsråd, telemaster, datanätverk och den infrastruktur som världen över byggts upp kring informationsteknologin.





Diskussion



I begreppsdefinitionen lades tre olika sorters terrorism fram; nationell terrorism, internationell terrorism och statsterrorism. Under arbetets fortskridande har jag kommit fram till att statsterrorismen är den mest förekommande, om än, eller kanske på grund av, det stora mörkertalet som finns här. Inom genren nationell terrorism faller gerilla- och motståndsrörelser som kämpar mot sin regim, alltså kan dessa belysas av landets styre på ett helt annat sätt än vad styret själv kan. Den internationella terrorismen riktar sig mot transnationella företag eller statsregimer med inflytande över nationsgränserna. Tendensen här är att den går från ideologiskt baserad till mer och mer religiöst baserad. Även här gäller att terrorismen belyses av den starkaste parten för att den skall synas för vad den är: våldshandling. Inom statsterrorismen, som torde vara den äldsta formen av terror, används fenomenet som styrelseskick av ett lands regim mot sin befolkning. Enbart skillnaden i de två ordens betydelse talar för vilken form som är flitigast använd genom tiderna: terror= skräckvälde, ett ord med sitt ursprung i forngrekiska, gentemot det mycket senare terrorist, med sitt ursprung i modern franska (från franska revolutionen),= enskild medborgare som utövar våld i politiskt syfte.
De tre, enligt fredsforskare erkända förklaringar som finns till krig eller våldsamheter inom eller mellan nationer idag, är användbara även när det gäller att förklara terrorismuppkomst;




 Teori 1, rubbad maktbalans som ökar krigsrisken.
Bäst som exempel till denna teori är balansen som rådde mellan Sovjetunionen och USA under det kalla kriget. Terrorismen under denna tid var nationell, ideologiskt baserad, med stora antal gerillastrider inom nationer. Fråga kvarstår dock om denna terrorism, alternativt frihetskamp, var felriktad, och borde yttrat sig som internationell, då det framkommit att många av de inbördeskrigsdrabbade länderna under dessa år fått betydande stöd och använts som maktsymboler för de två rivaliserande supermakterna.

 Teori 2, våld föder våld.
Att som kämpande nation eller samhällsgrupp visa upp ett passivt motstånd mot en regim är tidskrävande, och kanske denna teorins anhängare lidit svårast nederlag under statsterrorism, då regimer med tendenser till statsterrorism har många möjligheter, än idag, att kväva obehagliga åsiktsyttringar inom sitt land. Även detta har vi sett exempel på under det kalla kriget, då de två rivaliserande supermakterna hävdade sina intressesfärer runt om i världen, många gånger med samma mål, och då använt sig av bland annat ekonomiska maktmedel; narkotikakarteller, maffia-styrda multinationella företag, eller andra former av stöd till berörda länder. När sådana tendenser motarbetas av medborgare, sätts stödet in som väpnad militär istället, då det är berätti...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Terror,1900tal och framåt

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2005-12-13]   Terror,1900tal och framåt
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=5272 [2020-04-09]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×