Sverige under andra världskriget

1 röster
8398 visningar
uppladdat: 2005-12-12
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Inledning

Jag valde att jobba med olika saker som kan förknippas med Sverige under andra världskriget. Det valde jag för att jag tycker att det står för lite om det i våra SO-böcker och jag vill lära mej mer om det. Jag vill veta mer om Sveriges hjälpinsatser under kriget och hur man resonerade kring judeförföljelserna. Jag vill även veta mer om hur kriget påverkade det dagliga livet i Sverige och om den ifrågasatta ”neutraliteten”. Om jag hinner och orkar tänker jag skriva lite om antingen Raoul Wallenberg eller de Vita Bussarna också för det är saker som har med Sverige att göra som är väldigt kända internationellt.


Hedda Berander, Falkenberg, 12 maj, 2004 klockan [16:47]




Sveriges Hjälpinsatser

Sverige hade en omfattande hjälpverksamhet under andra världskriget. I kampanjerna samarbetade staten, kommunerna, stora företag, politiska partier tillsammans med ”det vanliga svenska folket”. Förutom de vanliga hjälporganisationerna, tillexempel Röda Korset, som fanns redan före kriget bildades flera nya. Det största var Finlandshjälpen och Norgehjälpen. De startades strax efter att respektive land blivit invaderat. Några saker de gjorde var: Skänka kläder, mat och andra förnödenheter, ha matbespisningar, upprätta provisoriska sjukhus och barnhem samt ta hand om flyktingar som kommit till Sverige. I Danmark var det inte riktigt lika illa sällt men efter septemberkrisen 1943 kom det många flyktingar därifrån. Den hösten transporterades även Danmarks alla judar över till Sverige med hjälp av halländska fiskare och deras båtar.

Sverige gav information från underrättelsetjänsten till de danska och norska motståndsrörelserna och de skickade även vapen och annat viktigt till dom. Inte speciellt neutralt men ändå. 1944 började man även hamstra medicin och livsmedel om att kriget skulle ta slut för då skulle man komma att behöva hjälpa ännu fler.

När kriget väl var över gick de flesta planerade hjälpaktionerna bra. Man byggde snabbt sjukhus i Norges större städer och skickade sjukvårdsmaterial och medicin till många krigsdrabbade länder. Vintern 45-46 hade man barnbespisningar i Centraleuropa som räddade livet på hundratusentals barn.


Raoul Wallenberg

Raoul Gustav Wallenberg föddes 1912 i Stockholm. Hans far, sjömannen Oscar Wallenberg var kusin med överhuvudena i finansfamiljen Wallenberg. När Raoul tagit studenten 1930 utbildade han sej till arkitekt, men jobbade aldrig som det för han blev affärsman istället. Han arbetade i Sydafrika och i krigets början i Palestina, där han mötte judar som berättade om nazisternas terror. Berättelserna gjorde stort intryck på den humanistiskt lagde Raoul. Sedan 1942 arbetade det svenska utrikesdepartementet med att hjälpa judar och andra undan deportation till dödslägren. Då jobbade Raoul som handelsresande. Det han sålde var konserver.

1944 fick hela världen reda på vad som egentligen pågick i Auschwitz-Birkenau. Två judar som genom ett under lyckats fly därifrån krossade alla hemska rykten med ännu hemskare fakta. På den svenska legationen i Budapest förhandlade man om införskaffandet av Svenska Skyddspass. Hade man ett sånt skulle man behandlas som svensk medborgare och var man jude behövde man inte bära Davidsstjärnan. Det utfärdades snabbt 700 skyddspass men det var ju ingenting i för de hundratusentals som behövde. Man sa till UD att det behövdes mer personal. Samtidigt i Stockholm pågick World Jewish Congress, vars huvudfråga på mötet var: Hjälp till de Ungerska judarna. Eftersom att Sverige gjorde seriösa försök att hjälpa dom beslutade man att skicka ner Raoul Wallenberg och några till som förstärkning. Raoul hade några annorlunda krav innan han tackade ja till jobbet. Han skulle få skicka diplomatiska kurirer utanför de vanliga kanalerna, han skulle inte behöva jobba med byråkrati och pappersarbete och han skulle inte behöva gå via ambassadören om han ville förhandla med någon.

När Raoul Wallenberg kommer till Budapest har 400 000 av 750 000 judar redan deporterats, tågen till Auschwitz har gått non-stop under en månad. Adolf Eichmann, som hade hand om judefrågorna i Ungern hade under tiden jobbat på en plan för att ta kål på alla judar i Budapest på en dag. Svenska kungen fick nys om det och skrev till Ungerns dåvarande statsöverhuvud Miklós Horthy och bad honom sätta stopp för planerna. Det gjorde Horthy.

Deportationerna stoppades direkt. Ett tåg som redan var mer än halvvägs till Auschwitz vände och åkte tillbaka igen. Den som möjliggjorde det var ingen mindre än Heinrich Himmler som bakom ryggen på Hitler försökte fredsförhandla med väst. Han hade aldrig varit en riktigt inbiten antisemit, bara jobbat med det för att det var viktigt för nazistpartiet. Nu satt alltså Adolf Eichmann i Budapest och kunde inte göra någonting.

Då gjorde tyska armén en attack mot Ungern och satte den ungerska nazistorganisationen Pilkorsarnas ledare som statsöverhuvud, Vips! Så var skyddspassen ogiltiga och Eichmann hade makten igen. Wallenberg talade då med utrikesministerns fru (talade?) Och lyckades få passen giltiga igen. Sedan köpte han ungefär 30 hus på Pest-sidan av Budapest. Han sa att det var svenskt territorium, en ren lögn, och hängde ut stora svenska flaggor på fasaderna. Tyskar och Ungrare var ofta lite svaga för pompa och ståt så det var nog ett smart drag. I husen gömde han ungefär 20 000 judar som annars skulle ha skickats direkt till Auschwitz-Birkenau. Raoul arbetade som en toke. Han, hans kollega Per Anger och Raouls chaufför Vilmos Langfelder for runt till fängelser, uppsamlingsläger och bangårdar där man skickade iväg folk till dödslägren och gjorde allt de kunde för att rädda så många som möjligt. Raoul mutade, hotade och ljög för Pilkorsare och även SS-män. Alla som hade en aldrig så liten anknytning till Sverige fick skyddspass och blev onåbara för Nazisterna.

Egentligen hade skyddspassen inget värde, enligt internationell lag i alla fall. Men vem kunde tro att ett litet häfte med tre guldkronor på blå bakgrund var värdelöst? Man kan nog säga att även skyddspassen var utformade med tanke på tyskar och ungrares känsla för prakt. Raoul lyckades få tryckt tiotusentals fler pass än vad som egentligen var täkt, troligen med okonventionella metoder. Ungefär samtidigt startade sadisten Eichmann de så kallade Dödsmarcherna, när tiotusentals människor skulle gå ut ur Ungern. Många var misshandlade och på svältgränsen redan innan marschen börjat och orkade inte gå. De sköts på direkten. Raoul var där hela tiden och delade ut pass, mat och medicin. Han hotade och mutade nazisterna tills de lät alla med svenska pass gå fria. När de sista deportationstågen skulle lämna Budapest hoppade han upp på vangstaken och släppte ner pass till fångarna i vagnarna. De tyska soldater som beordrats att skjuta honom siktade medvetet fel, man kan inte skjuta en så modig människa. Wallenberg gick sedan lugnt fram till nazisterna och krävde att de skulle släppa ut alla med svenska pass.

I januari 1945 var den lilla lag och ordning som rått i Budapest borta, bara panik överallt. Tyskarna planerade en reträtt tillbaka till Österrike och Tyskland men innan de retirerade gav (äcklet) Eichmann order om att det största ghettot i Budapest skulle sprängas, med människor och allt. Då kontaktade Raoul Wallenberg högste befälhavaren för de tyska trupperna i Ungern, August Schmidthuber. Wallenberg försäkrade att när kriget var slut skulle Schmidthuber stå som ansvarig och hängas om han inte stoppade planerna. I sista sekunden återkallades ordern om sprängningen och 70 000 människor var räddade.

Två dagar senare kom den ryska armén och hittade 97 000 överlevande judar i Budapest. Totalt hade 120 000 judar i Ungern överlevt, alltså räddade den svenska legationen och speciellt Raoul Wallenberg över 100 000 människors liv med i stort sett värdelösa pappershäften och stort mod.

Men vad hände med Raoul Wallenberg efter ryssarnas intåg i Ungern?

Ryssarna tog honom till fånga och officiellt dog han av en hjärtattack i Ljubljankafängelset i Sovjet 1947. Då var han anklagad för att vara ”amerikansk spion”. Senare har en rad olika källor sett honom i livet långt efter 1947. Hans historia har alltid varit kantad av märkliga händelser och varit ett litet problem i de svensk-ryska relationerna. 1992 var familjen Wallenberg i Moskva och fick då Raouls ”plötsligt upphittade” pass och en ordentlig ursäkt. Den nya ryska regeringen hoppades väll slippa fler frågor om ubåtar, DC-3: or och Raoul Wallenberg i framtiden men dom lyckades inte riktigt. Många historiker tror på ryssarnas version, alltså att han dog 1947. Jag själv tror mer på den teori som jag hittade i materialet jag har använt till det här arbetet.

Raoul Wallenberg dog inte 1947 men lever inte längre
1: Det finns hyfsat pålitliga vittnen som sett honom i livet långt in på sextiotalet.
2: Efter kaoset i Ryssland i & med kommunismens fall kan det omöjligen ha dolts om Wallenberg fortfarande var i livet. Dessutom är medelåldern i ryska fängelser läskigt låg och dödligheten är lika läskigt hög, levde Raoul Wallenberg skulle han vara 92 år i år.



De Vita Bussarna

Det började hösten 1944…
Niels Christian Ditleff, som jobbade på norska ambassaden i Stockholm fick rapporter ifrån Tyskland om underliga massförflyttningar av fångar från koncentrationslägren. Rapporten informerade också om att människor i lägren bara ”försvann”. Via ”Norske Centre” fick Niels reda på i vilka läger det fanns norska och danska fångar och han började göra upp namnlistor. När de var klara skickade han dom till den svenska legationen i Berlin och sedan vidare till legationen i Stockholm. Ditleff och en dansk general, Karl Hammerich, bad de svenska myndigheterna att ordna en räddningsexpedition för att rädda de skandinaviska fångarna. Det var ont om tid och man var tvungna att agera genom Sverige eftersom Sverige var neutralt. Sverige gick med på förslaget och som ledare för det hela valdes greven Folke Bernadotte. Han skulle förhandla om expeditionen med Hitler och Himmler. I februari 1945 flög Folke till Berlin. Han visste om att Himmler var intresserad av runskrift och gav honom en bok om det, allt för att öka chanserna. Efter de snabba förhandlingarna såg villkoren ut såhär:

1. Frigivna skandinaviska fångar skulle inte föras till Sverige utan till Neuengamme-lägret norr om Hamburg.
2. Svenska delegater skulle få komma in i lägret för att ge fångarna mat, medicin och kläder.
3. Svenska kvinnor med tyskt medborgarskap skulle få utresevisum till Sverige
4. Expeditionen fick inte vara mer än 250 man, allt skulle genomföras i Röda Korsets namn och det fick inte stå någonting alls om det hela i svenska tidningar.

Nu hade Bernadotte bara tio dagar på sej.
Den elfte mars 1945 kör bussarna ut ur Malmö mot Köpenhamn. Strax innan avfärd hade de allierades flygvapen sagt att alla fordon var tvungna at vara vitmålade med Röda Korsets symbol på taket och sidorna samt svenska flaggor på sidorna. Det var för att bombflyget skulle kunna se skillnad på dom och vanliga arméfordon. I stort sett alla målare i hela Malmö blixtinkallades, och de sista bussarna målades klart på färjan över till Köpenhamn. Det var en stor expedition som var på väg till det sönderfallande Tredje Riket. 308 personer, 36 bussar, 19 lastbilar, 7 motorcyklar, 7 personbilar, en bärgningsbil, verkstadstross och koktross. Dessutom behövde man extra transporter till tyskland för där fanns ingenting att köpa. Därför skickade man fartyget ”Lille Mathiassen” till Lübeck med bränsle och mat. Resan tur och retur Neuengamme-Dachau var 225 mil och till det hade man 40 000 liter bränsle. Körde man fel var det kört för i tyskland fanns ingen bensin att uppbåda.

Nåväl, de tog sej till Dachau men kommendanten där ville inte lämna ut fångarna. Han gav inte med sej föränn man hotade med att skvallra för Himmler. Då bussarna inte var fulla när skandinaverna lastats på fyllde man på med andra nationaliteter, tvärtemot överenskommelsen med Himmler. Så fort de var ombord på bussarna stod de ju under internationellt beskydd och nazisterna kunde ingenting göra.

När man kom tillbaka till Neuengamme blev det lite problem. De från den svenska delegationen som stannat kvar för att göra i ordning en del av lägret till dom som kom från Dachau hade inte blivit insläppta. Efter lite förhandlande och mutor med cigaretter och choklad fick de komma in. Svenskarna fick en chock av misären de mötte. Neuengamme var, precis som alla andra läger vid krigsslutet, överbefolkat och innan de nyanlända kunde komma in fick man flytta 2000 döende fångar till Braunschweig, ett litet dödsläger. Man körde flera turer till andra läger och tukthus, ända bort till Theresienstadt i Tjeckoslovakien, tyskarnas ”mönsterläger" som de tidigare låtit Röda Korset inspektera.

Vid den andra förhandlingen med Himmler fick Folke Bernadotte tillåtelse att föra de befriade fångarna till Sverige. De flesta kom till sjukhus och improviserade sjukhus i Sydsverige. Totalt räddades ungefär 27 000 människor av de vita bussarna.


Flyktingpolitiken

Under trettiotalet var Sverige inte speciellt intresserat av att ta emot flyktingar ifrån övriga Europa. Det berodde på flera saker, t ex. att Sverige, tillsammans med Norge och Finland, låg lite avskilt och man visste inte mycket om övriga Europa, mer än att det var oroligt. Man kände även ganska stor samhörighet med folket i de baltiska staterna. Under det första krigsåret var det i princip bara politiska flyktingar (politiker alltså) och folk ifrån Baltikum som fick asyl i Sverige, men det förändrades allt eftersom kriget blev värre. Det var inte bara Sverige som hade ”återhållsam” flyktingpolitik, de andra länderna i Europa som inte krigade var lika illa dom. Följden blev att miljontals människor blev kvar i de krigande länderna och dog. Det är som i melodifestivalen, man ger tolvpoängaren till något grannland. Det blev bättre efter ett tag och flera olika hjälpinsatser gjordes, de mest kända är ”Vita Bussarna” och Raoul Wallenbergs arbete i Budapest. I slutet av kriget fanns det ungefär 200 000 flyktingar i Sverige och rädslan för främlingar var i princip bortblåst.

Sverige och judeförföljelsen

På 1930-talet sket Sverige fullständigt i att alla judar som kunde flydde från Tyskland. Utrikesdepartementet såg judarnas flykt som själva problemet, inte orsaken till att de flydde. Man ville inte fatta och vägrade tro på den lilla information om ”Die Endlösung” som läckte ut. I slutet av 1942 ändrades allting över en natt. Tyskland började deportera norska judar och UD insåg att ”omfördelningen av arbetskraft” egentligen var en gigantisk plan för att utrota judarna. Från att ha varit en oförstående åskådare blir UD en organisation som vill rädda så många som det bara går undan tyskarnas dödsfabriker. Det första som görs är att man erbjuder Tyskland att ta hand om alla judar i Norge. Metoden som användes kallas ”det byråkratiska motståndet” och det innebar att tjänstemän på ett strikt och okänsligt vis förhandlade till sej människoliv. Det var viktigt hur de formulerade sej för att i minsta möjliga mån reta tyskarna. Man körde med lögner som att personen var svens medborgare eller hade släkt i Sverige. Den största anledningen till att de så ofta lyckades var att Tyskland var beroende av den svenska järnmalmen och de svenska kullagren. Ju sämre det gick för tyskarna i kriget desto bättre gick det att förhandla.

Dessutom hade de allierade sagt att alla som gjorde brott mot mänskligheten skulle få stå till svars för det efter kriget och det fick många högt uppsatta tyskar att fundera lite. Svenskarna lyckades ofta skapa förvirring i Tysklands byråkrati och det ledde indirekt till att folk överlevde. Dessutom utdelade man hiskeligt många svenska skyddspass. Många liv räddades men det hade varit fler ifall Sverige inte jobbat i stort sett ensamt.


Kriget ur folkets perspektiv

Redan dagen efter att Tyskland invaderat Polen kom den första stora förändringen. All privatbilism förbjöds för att spara bensin. Endast kollektivtrafik, lastfordon och taxibilar fick köpa bensin, med ransoneringskort. I december 1940 beslutades det att de enda fordon som skulle ha rätt till bensin var de militära samt ambulans, brandkår och polis. Övriga fick vackert hålla sej till gengas, ungefär som en ångmotor fäst bakpå bilen. Dom drog mycket ved dom. Efter några månader ransonerades allt fler varor. Den stora anledningen till att man började ransonera var att folk hamstrade varor. Man bytte ransoneringskort mellan varandra även om att det inte var tillåtet, tillexempel bytte rökare till sej tobakskort.

Maten
De första matvarorna ransonerades i mars 1940. Det var kaffe och te, mycket beroende på att de kom utifrån. 1940 skulle ett halvt kilo kaffe per person räcka i femton veckor. Därför fick man göra olika surrogat som ersättning. De kunde innehålla allt från ärtor till ekollon.

Några veckor senare ransonerades även socker för att förhindra att folk hamstrade. Mellan maj och december 1940 började man även ransonera tvål och tvättmedel, kakao, mjöl och bröd, samt ost och matfett. Våren 1941 startade köttransoneringen.

Ett sätt för vanliga familjer att få kött var att skaffa (eller kanske fånga?) Kaniner. Dom var inte ransonerade och förökar sej rätt fort. Folk slutade däremot att äta makrill för man trodde att de livnärde sej på människolik som flöt runt i havet efter minor och sånt.

Kläder
Kläder började ransoneras vid årsskiftet 41-42. Då fick man 120 kuponger som skulle räcka i 18 månader. En klänning i ylletyg, tillexempel, krävde mellan 6 och 11 kuponger beroende på kvalitet. Det var störst brist på bomulls och ylletyger så ur cellulosa utvecklade man ett tyg som kom att kallas Cellull. Det funkade, enligt min mormor, alldeles utmärkt. Eftersom tvättmedlet var ransonerat fick man nog se till att hålla sej ren.

Energi
Tyskland var den stora kolexportören före andra världskriget och det gjorde det hela klurigt för Sverige för på den tiden värmdes alla hus med kol. Man fick börja elda med ved istället och det krävdes fyra gånger så mycket ved för att få samma värme. Därför bestämde man att i hyreshus fick det inte vara mer än 18 grader varmt på dan och 15 grader varmt på natten. Som om inte det räckte var vintrarna 39-40, 40-41 och 41-42 de kallaste på hela 1900-talet. Isbrytarna var igång fram till midsommar. 1940 fick man stänga skolorna i 23 dagar för att slippa elda där. Men även om de civila frös så tänkte de nog mer på de inkallade för att sova i tält när det är -20 grader är inte alls roligt.

Våren 1940 var det så ont om bränsle att man förbjöd varmvatten i hyreshus. Först i september fanns det bränsle nog för att värma vatten igen, men bara på fredagar och lördagar. Vid jul ungefär, försämrades läget igen och under resten av krigstiden fanns det bara varmvatten några dagar i taget med långa mellanrum. Under ”Stora Julbadet” i Stockholm 21-24/12 1942 gjorde man av med lika mycket vatten som skulle ha rymts i 300 järnvägsvagnar.

Beredskap
I stort sett alla män var inkallade någon gång under kriget. Tillexempel så körde min farfar ambulans uppe vid finska gränsen. Under tiden så jobbade kvinnorna dubbelt, både på männens arbeten och i hemmet. Man var tvungen att sätta svarta skivor eller skynken för fönstren på nätterna för att bombflygplanen inte skulle hitta städerna.

Den sjuttonde september 1940 driver de första spärrballongerna in över land. De var stora korvar, ungefär tio meter långa som var till för att hindra tyska flygplan men det de gjorde mest var att fastna i elledningar och orsaka strömavbrott.

Under de sista krigsåren kunde man i Sydsverige höra bullret från de allierades flygflottor på väg till Tyskland. Ibland behövde plan nödlanda i Sverige, eller så störtade de och hoppade fallskärm. Då togs de omhand av ortsbefolkningen innan de skickades hem till vart de nu kom ifrån. I Halland störtade eller nödlandade elva plan, en pilot dog och han ligger begravd på Skogskyrkogården i Falkenberg.

Ett stort problem var alla minor som flöt runt i haven. Under en storm på hösten 1940 drev några av dom in på Bohus-Malmön och exploderade mot klipporna. Mer än 40 människor blev hemlösa. Många fiskare riskerade livet när de var ute med sina båtar eftersom tyskarna minerat Skagerak och bitar av Kattegat och Nordsjön. Den femtonde april 1943 försvinner en svensk ubåt, Ulven, utanför Marstrand. Tjugo dagar senare hittas den, med nosen sprängd av en mina och helt vattenfylld. Ombord fanns trettiotre döda besättningsmän, de flesta var unga värnpliktiga. Det tog två månader att bärga den och när Ulven bogserades in till Göteborg var alla flaggor på öarna på halv stång och många människor stod tysta vid stränderna. Det var nästan som landssorg. Marinen röjde minor långt in på sextiotalet.

En annorlunda bombövning…
Min mormor fyllde tolv år fyra dagar efter att andra världskriget börjat. Då hade hon lunginflammation och låg på Akademiska Sjukhusets barnavdelning (för hon är ifrån Uppsala). När hon väl var frisk och tillbaka i skolan hade man byggt om källarna till skyddsrum och man hade bombövningar. En gång när hennes klass hade skolköksundevisning blev det övning. Hela klassen och deras fröken sprang ner i källaren som de skulle. Sedan skulle de ta sej vidare ut på gatan genom en källarglugg och det var ju inga problem för flickor i tolv-trettonårsåldern. Nu var ju inte skolköksfröken någon flicka i den åldern och hon var inte speciellt tanig heller, snarare tvärtom. Det gick inte bättre än att hon fastnade i gluggen och först efter en lång stunds kämpande kom hon loss.


Sveriges Neutralitet

Sverige beslutade att hålla sej neutralt under kriget och för att det inte skulle bli något tjafs tillsatte man en samlingsregering där alla politiska partier utom kommunisterna och nazisterna fick vara med.

Det allra viktigaste för ”neutraliteten” under hela kriget var den svenska järnmalmen. Eftersom Tyskland var beroende av järn och kullager från Sverige hade man en särställning hos tyskarna som ingen annan hade.
Britterna tyckte absolut inte om att Sverige exporterade malm till Tyskland och de försökte utarbeta en plan för att få kontroll över gruvorna. När Vinterkriget startade ville man skicka soldater genom Sverige och Norge och på vägen till Finland ta över gruvorna. Isåfall skulle Tyskland ha anfallit Sverige och allt hopp om att stå utanför kriget skulle ha gått åt pepparn. Nu blev det ju inte så för Sverige hjälpte till att förhandla fram en fred mellan Finland och Sovjet som britterna inte räknade med. Churchill blev förbannad och anklagade Sverige för att stå på Tysklands sida. Då minskade Sverige mängden järnmalm som exporterades till Tyskland. Britterna blev nöjda för de hade ju ingen aning om att man istället exporterade malm med bättre kvalitet än innan. När Norge och Danmark ockuperades var Sverige helt inringat av Tredje Riket.

Sverige var ändå tvunget att fortsätta handla med dom för man importerade kol och koks från Tyskland och det var jätteviktigt att ha för den svenska energimarknaden. 1944 åkte den sista malmbåten ifrån Luleå, för då hade de allierade lyckats övertyga den svenska regeringen att tyskarna inte hade armé nog att anfalla med.
Som mest exporterades 40 miljoner ton järnmalm om året till Tredje Riket. En del brittiska forskare tror att den exporten kan ha förlängt kriget med över ett år men det är tveksamt. I vilket fall som helst behandlade Hitler Sverige med silkesvant...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Sverige under andra världskriget

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2005-12-12]   Sverige under andra världskriget
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=5180 [2020-07-12]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×