Ekonomisk historia A moment 4

6611 visningar
uppladdat: 2005-12-06
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Innehållsförteckning
1 Inledning 3
2 Arbete och kapital 3
2.1 Arbetarens arbetskraft är också en vara, som köps och säljs på marknaden 4
2.2 Varucirkulation och penningcirkulation 5
2.3 Människans arbetskraft som vara 6
2.4 Värdet på varan arbetskraft 8
2.5 Arbetsdagen 9
2.5.1 Maximal värdeförmering 9
2.6 Teknologiskt utnyttjande av naturvetenskapen och maskindrift 9
2.6.1 Maskineri och extramervärde 10
2.6.2 Motsägelse i den maskinella produktionen av relativt värde 11
2.6.3 Arbetsdagens förlängning som följd av maskindriften 11
2.6.4 Intensifieringen av arbetet 12
2.6.5 Intensifieringen av arbetet. Varuvärde och merväreproduktion 12
2.6.6 Arbetarnas kamp mot ökningen av arbetsintensiteten 12
2.6.7 Den industriella reservarmén av arbetslösa och den industriella cykeln 13
2.6.8 Kapitalackumulationens verkningar på arbetarklassens situation 14
3. Arbetslöshetens psykologi 16
3.1 Locus of control 16
3.1.1 Grundläggande koncept: Social Learning Theory 17
3.1.2 Locus of control och samhället 18
3.2 Två teser om arbetslöshetens psykiska betydelse 19
3.3 Den subjektiva betydelsen av arbete och arbetslöshet 20
3.4 Isolerings- och individualiseringstendenser 21
3.5 Familjeproblem 21
3.6 Några forskningsperspektiv 22
3.7 Arbetslöshet och sjukdom 22
3.8 Depressiva lidanden 23
Egna tankar/sammanfattning 24
1. Inledning
Jag har valt att redogöra och undersöka hur den tekniska utvecklingen och kapitalismen har påverkat människorna och deras roll i arbetslivet. Mitt första kapitel i detta arbete är hämtat från Kapitalet av Karl Marx. Jag kommer inte att ta upp alternativa tänkare till detta synsätt. Därefter kommer jag att ta upp hur arbetslösheten påverkar människor och till sist en sammanfattning av egna ord och tankar. Denna rapport behandlar till stor del kapitalismen och beskriver hur kapitalet går tillväga för att få ut så mycket som möjligt ur arbetskraften. Detta har varit till både fördel och nackdel för människorna som dels har utnyttjats som arbetskraft, och dels fått ta del av det mervärde som kapitalet skapat åt människorna. Detta mervärde är dock inte skapat av välvilja mot de arbetande människorna utan för att man har velat tillverka konsumtionsvaror som underlättar vardagen så får man igen detta i arbetet i och med att arbetarna är mer utvilade och effektivare i arbetet.

2. Arbete och kapital
På avlöningsdagen får varje arbetare lön för det arbete som hon utfört under månaden. Om hon arbetar på tidlön får hon en fast summa för varje arbetad timme, arbetar hon på ackord får hon stycklön för varje felfri levererad produkt. Har hon dessutom övertid får hon extra betalt. Kort sagt: beroende på vilken anställningsform man har kan man tjäna mera om man producerar mera. Men lönen stannar inte kvar i arbetarens ficka. Varje människa har bestämda behov. Hon behöver något att äta, hon behöver kläder och bostad. Bil, tvättmaskin, torktumlare, TV och video tillhör idag de helt normala behoven. Men hon kan bara tillfredsställa sina behov om hon har pengar. I vårt samhälle har varje sak sitt pris. Men en arbetare har inget fett bankkonto och det är få förunnat att vinna på lotteri. En arbetare har normalt bara sin arbetslön som med dagens lönenivå snabbt är förbrukad. Det vet alla som går till affären och handla. De produkter som står på hyllorna och ligger i diskarna är varor. Om man skall ha en vara måste man köpa den. Det verkar ganska logiskt eftersom de varor som arbetaren skall tillfredsställa sina behov med, ursprungligen tillhörde arbetsgivaren, som sedan i sin tur sålt dem vidare till affären.
Hur ligger det till med detta egentligen? Varför tillhör varorna arbetsgivaren? Alla de saker som vi kan köpa är ju i grund och botten framställda av arbetare!
Varför ger egentligen arbetsgivaren arbetarna bara löner, medan hon själv tar hand om produkterna av arbetarnas arbete? Jag skall försöka finna svar på dessa frågor. Det sammanhang mellan arbete-Avlöningsdag - användande av pengar, som jag just har beskrivit i ord, kan också framställas med en formel. Arbetaren arbetar (A), för arbetet får hon lön i form av pengar (P) varmed hon köper saker som hon behöver till sig och sin familj. Dessa saker är varor (V). A -> P -> V
Vid slutet av denna rörelse från A till V är arbetarens lön slut. Lönen har gått åt till att upprätthålla arbetarfamiljens liv, med allt vad därtill hör. Nu måste rörelsen börja på nytt igen. Arbetaren måste åter arbeta. Följden blir ett ständigt kretslopp A -> P -> V / A -> P -> V / A -> P -> V....osv. i ett ständigt återkommande mönster. Man undrar nästan om arbetaren arbetar för att leva eller lever för att arbeta!
Om inte förr så när lönen är slut märker arbetaren, att hon egentligen inte äger någonting alls - förutom sitt arbete eftersom de varor som hon köpt, har antingen ätits upp eller slitits ut och måste därför ersättas med nya. Endast hennes arbete är en verkligt bestående, egendom. Men vad är "arbete"?
I ”kristider” har många arbetare inte ens arbete. De går "arbetslösa". När en arbetare förlorar sitt jobb, kan hon inte längre utföra sitt arbete och kan inte heller tjäna några pengar. Därför kan vi nu påstå att uttrycket "arbetaren äger sitt arbete" är felaktigt.

2.1 Arbetarens arbetskraft är också en vara, som köps och säljs på arbetsmarknaden
Det är först när arbetsgivaren har köpt varan arbetskraft just i det ögonblick när arbetskontraktet sluts - som den tillhör henne, precis som varje annan vara tillhör sin köpare.
Vad gör en köpare med sin vara? Hon förbrukar eller konsumerar den. Den av arbetsgivaren köpta varan arbetskraft konsumeras också. Arbetsgivaren placerar den vid en maskin och sätter den i arbete. Härmed förbrukas den. I vanligt språkbruk kallas arbetsgivaren "arbetsgivare". Arbetaren kallas "arbetstagare". "Arbetsgivaren" köper varan arbetskraft och förbrukar den i sin arbetsprocess. När vi säger "vad du ser utsliten ut" betyder det i verkligheten: "Arbetsgivaren" har förbrukat din arbetskraft så grundligt, att du ser direkt dålig ut. "Arbetsgivaren" strävar nämligen efter största möjliga utnyttjande av arbetskraften. Varför?
"Arbetsgivarens" mål är vinst, så är det och det vet alla. Jag skall senare mera grundligt försöka utreda varifrån vinsterna kommer. Här ger jag bara ett allmänt svar: vinsterna kommer från utnyttjandet av varan arbetskraft. Ty de produkter som arbetaren skapar i produktionen är mer värda vad arbetsgivaren sammanlagt har betalat ut i lön och för inköp av produktionsmedel. På avlöningsdagen får arbetaren alltså inte ut det värde, som motsvarar hennes presterade arbete, i form av lön. I stället för att få ut den summa pengar, som är lika stor som värdet på det hon har producerat, så får hon endast ut värdet av sin vara, alltså arbetskraften, d.v.s. den summa som arbetsgivaren köpte varan arbetskraft för på arbetsmarknaden.

Genom att varubytet förmedlas av pengar, ges möjligheten att försäljning och köp inträffar vid skilda tillfällen. När en varuproducent säljer sina varor utan att åter köpa andra varor till samma värde så får hon i stället motsvarande mängd pengar över. Med dessa pengar kan hon senare köpa utan att dessförinnan behöva sälja ytterligare. Hon innehar pengar, som är den allmänna varan, utbytbar mot alla andra varor, bara så länge pengarna inte betalas ut igen. För penning ägaren är sparandet alltså inte ett sätt att förvärva mer pengar med hjälp av de pengar hon redan har. Sparandet är en process, som äger rum utanför bytesprocessen. Eftersom det inte är möjligt att skapa pengar av pengar utanför bytesprocessen, så måste vi undersöka om detta är möjligt innanför bytesprocessen.

2.2 VARUCIRKULATION OCH PENNINGCIRKULATION
Den enkla varucirkulationen (V -> P -> V) är i sig själv ett avslutat och meningsfullt kretslopp. En varuproducent byter den vara hon producerat, en vara som alltså för henne själv inte har något bruksvärde, mot pengar. Med dessa pengar köper hon varor, som är ägnade att tillfredsställa hennes behov, som alltså har ett bruksvärde för henne.
Varubytets förmedling av pengar gör det möjligt att sälja och köpa vid skilda tillfällen och därmed också att spara pengar. Genom att spara blir varuproducenten penningägare. När hon som penningägare köper och senare säljer varor på marknaden, så fullgör hon rörelsen P -> V -> P. När vi betraktar kretsloppet P -> V -> P så förefaller detta meningslöst. Penningägaren har ju vid slutet inte mer pengar än i början. Hon har inte heller fått ett för henne själv nyttigt bruksvärde (som den ovan omtalade varuproducenten fick) men hon har ändå riskerat sina pengar på marknaden eftersom ingenting garanterar att hon sedan kan sälja alla de köpta varorna till samma pris. Detta avgörs först på marknaden.
Köpa för att sälja verkar alltså till en början vara meningslöst. Likväl säger Marx: "Pengar som i sin rörelse utför detta kretslopp, förvandlas till kapital"(Kapitalet)..
Kretsloppet P - V - P börjar och slutar med pengar. Syftet med detta byte är därför inte att förvärva ett bruksvärde, utan i stället pengar, själva bytesvärdet. Men eftersom det här bara gäller tillägnelse av pengar, så är denna form av byte meningsfull endast om penningägaren vid slutet har mer pengar än hon har lagt ut från början. Det från början satsade penningvärdet måste föröka sig, det måste bildas ett MERVÄRDE. (Så kallar Marx överskottet utöver det ursprungligen satsade värdet). Det är först i denna värdeförökande rörelse som pengarna förvandlas till KAPITAL. Denna värdeförökande rörelse är måttlös och saknar gränser.

2.3 MÄNNISKANS ARBETSKRAFT SOM VARA
Människans arbetskraft har inte i alla tider och under alla samhälleliga förhållanden varit en vara. Under den enkla varuproduktionen är det fortfarande så att var och en, såsom oberoende, självständig privatproducent, framställer varor som byts på marknaden. För produktionen av dessa varor använder hon förutom verktyg och råmaterial också sin arbetskraft. Denna arbetskraft är då ingen vara, eftersom den varken köps eller säljs, den används av sin egen innehavare. Men innehavaren kan bara använda sin arbetskraft för egen del, så länge som hon också innehar de för produktionen nödvändiga arbetsmedlen och arbetsföremålen. Det är först när hon saknar dessa nödvändiga medel för produktionen av varor, som hon är tvungen att sälja sin arbetskraft som vara på marknaden. Åtskiljandet av den omedelbara producenten (bäraren av arbetskraften) från de produktionsmedel som är nödvändiga för användandet av denna arbetskraft, är emellertid bara den ena förutsättningen för att arbetskraften skall framträda på marknaden som vara. Den andra lika nödvändiga förutsättningen är att bäraren av arbetskraften kan råda över sin arbetskraft, att hon formellt sett är en fri medborgare som bestämmer över sig själv. Denna förutsättning är inte självklar. Varken på medeltiden eller tidigare kunde den livegna eller slaven råda över sig själv och sin arbetskraft som fri person. Frågan är ju om nutidens arbetare fortfarande är slavar eftersom vi fortfarande är tvingade att arbeta för att överleva. Många arbeten är tråkiga och inte så stimulerande men kan duga för någon som bara har det som ett tillfälligt steg upp i sin karriär. Till exempelvis för en ung skådespelare som jobbar extra på McDonald’s, eller för en student för att dryga ut sin kassa under studietiden kan det upplevas acceptabelt att arbeta där för en kortare tidsperiod. "Yngre personer från högre socialklasser som är på väg upp i karriären kan ha lättare att acceptera dåligt betalda lågstatus arbeten än äldre personer från lägre socialklasser" (Olsén, 1985).
Båda förutsättningarna utgör resultat av bestämda historiska förlopp, som här bara kort kan antydas. Utvecklingen av städernas marknader och penningekonomins framväxt är förbundna med utvecklingen av den enkla varucirkulationen. Framväxten av vara-penning-förhållandet på landet ledde å ena sidan till upphävandet av böndernas livegenskap eftersom deras tidigare feodala dagsverksarbete måste ersättas med penningavgifter. A andra sidan ledde den till att många småbönder drastiskt skildes från sin egendom och jord, när de inte kunde klara av sina penningbetalningar. Dessa bönder som fördrevs från sin jord, d.v.s. berövades sina produktionsmedel, sökte sin tillflykt till städerna. De kunde här försörja sig genom att sälja sin arbetskraft och blev därmed de första lönarbetarna. Den historiska utvecklingen fram mot det kapitalistiska samhället har alltså två sidor: Av den undertryckta livegna blir det en fri medborgare. Men därmed fråntas hon också samtidigt grundvalen för sitt livsuppehälle, och därmed tvingas hon att sälja sin arbetskraft, som vara, till den som förfogar över produktionsmedel, d.v.s. till kapitalisten. Människan förlorade sin frihet och makt att bestämma över sin egen arbetskraft samtidigt som man började effektivisera jordbruket och bonden var tvungen flytta in till staden.. I takt med att tekniken utvecklades och skördetröskorna kom så behövdes färre och färre bönder inom jordbruket. Jordbrukarna fick det till en början bättre med högre lön, men man var även tvungen att börja passa tider och man bestämde inte längre över sitt eget arbetstempo, det gjorde arbetsgivaren som avlönade industriarbetaren.

2.4 VÄRDET PÅ VARAN ARBETSKRAFT
Även människans arbetskraft blir till en vara. Liksom alla ting, genom bytet av produkter med lika värde, blir till varor, så blir också arbetskraften en vara genom byte mot pengar. Det säregna med varje vara är att den har ett värde. Vi har också redan sett, hur varje varas värde bestäms av arbetstiden. Värdet på varan arbetskraft bestäms genom den nödvändiga arbetstiden för att ta fram varan och att underhålla den.

2.5 ARBETSDAGEN
Arbetsdagens längd består av summan av nödvändig arbetstid och merarbetstid, d.v.s. den tidrymd under vilken arbetaren producerar dels lika mycket som värdet på hennes arbetskraft, dels mervärdet. Vid en bestämd längd på den nödvändiga arbetstiden kan arbetsdagens totallängd variera alltefter varaktigheten av merarbetet. Men den kan bara variera inom vissa gränser. Jakten på mervärde har inga gränser. Arbetarens hälsa kan komma i kläm när arbetsgivaren står inför valet mellan ökad produktion och arbetarnas hälsa, vilket tyvärr ofta leder till att "kapitalet" är den vinnande parten. Arbetsgivaren strävare efter att utnyttja sin arbetskraft optimalt mycket eftersom det leder till att man tjänar mer pengar, vilket leder till tillväxt för företaget. Men efter en viss gräns kommer det att leda till förlust för företaget och samhället eftersom sjuka människor kommer att kosta pengar för företaget och samhället. För företaget kostar det pengar i form av lägre produktivitet och för samhället kostar det i form av ökade sjukhuskostnader och sjukskrivningar. Arbetsdagens övre gräns bestäms dubbelt. För det första genom gränsen för arbetarens fysiska prestationsförmåga. Av dygnets 24 timmar behöver hon en viss tid för att vila ut och för att äta. För det andra måste arbetaren tillfredsställa kulturella och sociala behov. Även om denna fritid endast tjänar till att arbetaren ska få ladda upp sina batterier och återfå sin normala arbetskraft, vilket ju också ligger i kapitalisternas intresse, beviljas denna tid inte arbetaren frivilligt.
Kapitalisten har intresse av en så lång arbetsdag som möjligt, medan arbetarna kämpar för en så kort arbetsdag som möjligt. Redan från mitten av 1800-talet kom arbetarna med kravet på 8-timmars arbetsdag. Detta krav uppfylldes i Tyskland först 1918. Men när 8-timmarsdagen redan för 50 år sedan inbringade kapitalisten fullt tillräckligt mervärde, ja hur är det då inte idag efter de senaste 50 årens enorma framsteg.. Trots detta har sedan dess 8-timmarsdagen aldrig ifrågasatts på allvar.

2.5.1 Maximal värdeförmering
Kapitalet strävar efter maximal värdeförmering. Kapitalisterna strävar också hela tiden efter att öka arbetets produktivkraft för att få ett extramervärde. Detta leder i samhällelig skala till en fortlöpande ökning av det relativa mervärdet. I det följande ska jag behandla metoderna för produktion av detta relativa mervärde. Det handlar i huvudsak om teknologiskt utnyttjande av naturvetenskapen; maskindrift.

2.6 TEKNOLOGISKT UTNYTTJANDE AV NATURVETENSKAPEN OCH MASKINDRIFT
Med ångmaskinerna och senare med elektriciteten, blir arbetsprocessen relativt oberoende av den enskilda arbetarens styrka och skicklighet. Arbetsprocessen bestäms nu av maskinernas styrka och snabbhet. Marx skriver i anslutning till detta:
Samtidigt berövar maskineriet arbetaren det sista innehållet i hennes arbete, som därigenom blir ännu mer monotont:
"Medan maskinarbetet till det yttersta angriper nervsystemet, hindrar det musklernas mångsidiga spel och undertrycker all fri kroppslig och andlig verksamhet. Till och med åtgärder för att underlätta arbetet blir tortyrmedel, ty maskinen befriar inte arbetaren från arbete utan arbetet från allt innehåll. Det är gemensamt för all kapitalistisk produktion, försåvitt den inte endast är en arbetsprocess utan samtidigt en kapitalets värdeökningsprocess, att det inte är arbetaren som använder arbetsmedlet, utan tvärtom arbetsmedlet som använder arbetaren. Men först med maskineriet blir denna omvända ordning en teknisk handgriplig verklighet. Genom att arbetsmedlet förvandlas till automat, uppträder det i arbetsprocessen som kapital gentemot arbetaren, som dött arbete som behärskar och utsuger den levande arbetskraften. Såsom redan tidigare antytts, fullbordas skilsmässan mellan produktionsprocessens andliga potenser och kroppsarbetet samt deras förvandling till kapitalmakter över arbetet i den på maskineriets grundval uppbyggda storindustrin. Den enskilde, facklärde maskinarbetarens detaljskicklighet försvinner som en obetydlig bisak inför vetenskapen, de oerhörda naturkrafterna och det samhälleliga massarbetet, som alltsammans är förkroppsligat i maskinsystemet..." (Marx s 367-368)
Nackdelarna för arbetarklassen när det gäller hur maskineriet används i kapitalistisk produktion är alltså klara och tydliga. Vi kan då fråga oss vilka fördelar för kapitalistklassen som detta sätt att använda maskinerna har.

2.6.1 Maskineri och extramervärde
Kapitalet eftersträvar en gränslös värdeförmering, alltså inte bara att producera absolut mervärde genom att utvidga arbetsdagen så mycket som möjligt, utan dessutom att producera relativt mervärde genom att ständigt försöka förkorta den nödvändiga arbetstiden. Maskindriften ger möjligheter till fortsatta förbättringar som leder till nya produktionsmetoder. Maskindriften utgör alltså ett perfekt medel för att producera relativt mervärde. Konkurrensen mellan de enskilda kapitalisterna framtvingar ständigt införandet av bättre maskiner. Den kapitalist, som först använder maskiner som ger en produktivitet över genomsnittet får ett extramervärde, eftersom hon kan tillverka billigare varor än konkurrenterna, samtidigt som hon säljer dem lika dyrt.

2.6.2 Motsägelsen i den maskinella produktionen av relativt mervärde
Konkurrensen tvingar de enskilda kapitalisterna till att ständigt förbättra sina produktionsmetoder. Den enskilda kapitalist som för tillfället har den bästa produktionsmetoden kan därför aldrig erhålla ett extramervärde mer än under en viss begränsad tid. När konkurrenterna har infört de nya produktionsmetoderna i sina företag, försvinner möjligheten att få mervärde för den kapitalist som först använde den nya produktionsmetoden. När en kapitalist använder mer produktiva maskiner än tidigare, så innebär detta, att hon använder relativt sett mindre arbetskraft än tidigare, eftersom samma mängd produkter nu framställs på kortare tid. Därför avskedas en del av arbetarna. Men likväl tillägnar sig denna kapitalist genom extramervärdet en större mervärdemassa än tidigare när hon satte ännu flera arbetare i arbete. Det är först när detta extramervärde har fallit bort, som det på nytt visar sig att mervärdet produceras av de arbetare som arbetar kvar i företaget och från de bättre maskinerna.
Konkurrensen om extramervärdet får nu, sett ur samhällelig synvinkel (alltså från kapitalisterna som klass) två resultat:

1. Det leder till en ständig ökning av den samhälleliga arbetsproduktiviteten, och alltså även till att livsförnödenheterna blir billigare, d.v.s. till en minskning av den nödvändiga arbetstiden och till en motsvarande ökning av merarbetstiden. Alltså leder det till en ökning av mervärdekvoten.

2. Konkurrensen leder till en relativ minskning av antalet arbetare satta i arbete, eftersom en bestämd och lika stor mängd produkter vid ökad arbetsproduktivitet kan framställas med användning av mindre arbete.

2.6.3 Arbetsdagens förlängning som följd av maskindriften
Vid maskindrift är en lång arbetsdag nödvändig. Ju mer komplicerade maskinerna är, desto dyrare kommer de att vara. De har dessutom en relativt lång livstid. Men konkurrensen leder ständigt till införande av ännu mer avancerade maskiner, vilket leder till att de befintliga maskinerna föråldras tekniskt och därmed också sjunker i värde. Ju kortare tid man behöver använda maskinerna innan de behöver bytas ut, desto mindre blir maskinens kostnad. Maskinens värde överförs på kortare tid ju längre tid maskinen är i drift per dag och därmed alltså ju längre arbetsdagen är.

2.6.4 Intensifieringen av arbetet
När arbetsdagens förkortning genomförts har det också skapats förutsättningar för en intensifiering av arbetet. Medan en sådan intensifiering av arbetet, så sker den nu genom att maskinerna och banden körs i ett snabbare tempo. Därigenom tvingas arbetaren att utföra samma arbetsmoment på kortare tid.

2.6.5 Varuvärde och mervärdeproduktion
För kapitalisten går höjningen av arbetets intensitet ut på följande. När hon tidigare ville öka sin mervärdemängd, så kunde hon tvinga arbetarna att jobba längre. Om arbetaren gjorde 32 produkter på en 8-timmars arbetsdag så kunde arbetaren om arbetsdagen förlängdes till 10 timmar göra 40 varuexemplar. Kapitalisten kan emellertid likväl få ut sina 40 varor om dan genom att intensifiera arbetet under 8-timmarsdagen i motsvarande grad. Kapitalisten kan alltså hämta hem det mervärde, som hon förlorar genom den lagliga begränsningen av arbetsdagen, genom att tvinga fram en intensifiering av arbetet.

2.6.6 Arbetarnas kamp mot ökningen av arbetsintensiteten
Arbetarna motsätter sig den ständiga ökningen av arbetsintensiteten. De gör med all rätt motstånd, eftersom denna ökning av arbetstempot medför en allt större fysisk och psykisk belastning som förstör arbetskraften. På detta vis uppkommer för arbetarklassen faran för en mycket tidigt förstörelse av bruksvärdet på deras arbetskraft. Kapitalisterna har därför inte gått med på 8-timmars arbetsdag av ren och skär mänsklighet. Faktum är att det är ekonomiskt nödvändigt för dem. Det allt högre arbetstempot är bara möjligt om det sker en motsvarande förkortning av arbetsdagen. Men omvänt gör varje förkortning av arbetsdagen det också möjligt att ytterligare intensifiera arbetet.



2.6.7 Den industriella reservarmén av arbetslösa och den industriella cykeln
Arbetarna tillverkar mer än tidigare under samma tid. De presterar mera merarbete än tidigare och skapar ett större mervärde som kan ackumuleras. I denna situation erbjuds två möjligheter för kapitalet.
1. Det sker en utvidgning av produktionen på oförändrad teknisk nivå. Då ökar antalet arbetare.
2. Det införs tekniska förbättringar. Då minskar antalet arbetsplatser relativt sett.
Efterfrågan på arbetskraft bestäms inte av det totala kapitalets storlek, utan av dess variabla beståndsdel. Hur många arbetare som kan användas beror av det samhälleliga totalkapitalets organiska sammansättning. Visserligen kan den variabla delen av kapitalet öka absolut sett, men vid stigande organisk sammansättning måste den minska i förhållande till den konstanta delen. Ju större totalkapitalet är, desto snabbare ökar den organiska sammansättningen, och desto snabbare minskar det variabla kapitalet i förhållande till det konstanta. Ju snabbare denna process äger rum, desto snabbare avtar den mängd som kapitalet behöver satta i arbete. Utbudet av arbetskraft blir större än efterfrågan. En del av arbetarna kan inte längre sälja sin arbetskraft och blir arbetslösa. De anmärkningar som nu följer är nödvändiga eftersom de påvisar de verkliga förhållanden som reservarméns rörelser, dess tillväxt och minskning, i stor utsträckning beror på. Dessa förhållanden kan ännu inte behandlas och utvecklas systematiskt, men en kort antydan är tills vidare tillräcklig. Det är kapitalisternas målsättning att tvinga in alla till buds stående produktionsmedel och arbetskraft under kapitalets kommando och använda dem i den kapitalistiska produktionsprocessen. Men det finns perioder då produktionen inte drivs i full omfattning. Anläggningar står delvis stilla, råvaror ligger outnyttjade på fabriksområdena och färdigvaror staplas upp på lager då de inte kan säljas.
Följden blir avskedanden och förstörda råvaror. Då försäljningen stagnerar och alla producerade varor således inte kan förvandlas till pengar, äger endast ett begränsat utnyttjande av kapitalet rum och ackumulationen minskar.
Vi kan visa verkningarna av den industriella cykeln på arbetslösheten. Kapitalets efterfrågan på arbetskraft stiger och faller allt efter konjunkturläget. I en fas av uppsving och överproduktion kan denna efterfrågan överstiga tillgången på arbetskraft. De arbetare som tidigare utgjorde reservarmén sätts nu i arbete, och eftersom kapitalet behöver mer arbetskraft än vad som finns kan arbetarna få högre lön. I motsats härtill avskedas arbetarna under en kris. Reservarmén växer, lönerna faller och många av de som inte blivit avskedade måste ofta finna sig i en kortare arbetstid och motsvarande lägre lön. Den förkortade arbetstiden är idag ett populärt sätt att dölja tillväxten av den industriella reservarmén. Korttidsarbetaren kvarstår visserligen i företaget, men hon måste sälja sin arbetskraft under dess värde. I samma omfattning som hon måste arbeta kortare tid är hon själv arbetslös och således en del av reservarmén. Ackumulationsprocessen och den industriella cykeln bestämmer hur många arbetare som vid bestämda tidpunkter kan sälja sin arbetskraft.

2.6.8 Kapitalackumulationens verkningar på arbetarklassens situation
På grund av att inte alla arbetare längre kan sälja sin arbetskraft splittras arbetarklassen i två delar, de som är satta i arbete och den industriella reservarmén. De arbetslösa konkurrerar med de som har arbete om de existerande arbetsplatserna. Denna konkurrenskamp mellan arbetarna ger kapitalisterna möjlighet att hålla nere lönerna. Det obetalda arbetet ökar i förhållande till det betalda. Detta innebär ökat merarbete, varigenom skapas ytterligare mervärde. Kapitalisterna omvandlar detta större mervärde till ytterligare kapital. Nya tekniska förbättringar införs och kapitalets organiska sammansättning ökar ytterligare. Denna process kallar man idag "rationalisering". Det tekniska nyskapandet gör allt fler arbetare överflödiga. Om den totala produktionen inte utvidgas, så att ytterligare arbetsplatser tillkommer, som är tillräckliga för att suga upp de "bortrationaliserade" arbetarna, så blir den industriella reservarmén med nödvändighet allt större och större. Arbetarklassens relativt höga levnadsstandard i västvärlden står i motsättning till arbetarklassens nedslående situation i de underutvecklade kapitalistiska länderna. Redan av detta kan vi förstå att det inte går att använda denna allmänna lag på arbetarklassens situation i bara ett land. De gynnsamma ackumulationsbetingelserna för kapitalet och den därmed sammanhängande relativt höga levnadsstandarden för den västerländska arbetarklassen, står i omedelbart samband med situationen i de underutvecklade länderna. Länderna i den så kallade tredje världen är hänvisade till byte med de ledande kapitalistiska nationerna, och förlorar därvid.
Liksom den enskilda kapitalisten skaffar sig ett extramervärde i förhållande till sin konkurrent genom mer produktiva tillverkningsmetoder, så kan även de utvecklade länderna skaffa sig en kraftig extra vinst i bytet med de underutvecklade länderna (som har en mycket låg arbetsproduktivitet). På världsmarknaden gäller endast den genomsnittliga nödvändiga arbetstiden, på så sätt att de underutvecklade länderna måste sälja sina varor under deras nationella värde. Den relativt höga levnadsstandarden bland arbetarna i de ledande kapitalistiska länderna sammanhänger således med dessa länders extra vinster. Denna levnadsstandard kan därför aldrig komma arbetarna i samtliga kapitalistiska länder till del samtidigt, då den beror av det djupaste armod bland de beroende länderna i "tredje världen". Hela den kapitalistiska delen av Europa bildar således mer och mer en gemensam arbetsmarknad. Därför lever alla europeiska lönearbetare i den ständiga osäkerheten att kunna mista sin arbetsplats. Som lönearbetare kan vid första bästa tillfälle avskedas.
Levnadsstandarden har aldrig varit så hög som nu. Men vad betyder "hög levnadsstandard"?
Marx sammanfattar resultaten av analysen av mervärdeproduktionen på följande sätt:
"[...] Inom det kapitalistiska systemet genomföres alla metoder för stegring av arbetets samhälleliga produktivkraft på den enskilde arbetarens bekostnad. Alla medel, för utveckling av produktionen, slår om till medel, som behärskar och exploaterar producenten, stympar arbetaren till en delmänniska, degraderar honom till maskinens bihang. Tillintetgör arbetets innehåll genom dess kval, gör honom främmande för arbetsprocessens intellektuella kraft, i samma omfattning som vetenskapen införlivas som en självständig kraft. De vanställer de betingelser som han arbetar under och gör honom under arbetsprocessen till offer för den småaktigaste despoti, förvandlar hans livstid till arbetstid, men alla metoder att producera mervärde är samtidigt metoder att ackumulera, och varje utvidgning av ackumulationen blir omvänt medel för utveckling av dessa metoder. Därav följer, att i samma utsträckning som kapitalet ackumuleras, måste arbetarnas villkor försämras, oavsett om arbetslönen är hög eller låg". (Marx s 570)
Har arbetarna en arbetsplats, så tar de skada av den höga arbetsintensiteten. Den ständiga ökningen i arbetstempot ligger i kapitalets intresse. Att arbetaren efterhand förstörs av detta bekymrar inte kapitalet. Antalet fall av tidig invaliditet ökar ständigt. Orsaken till tidig invaliditet idag står huvudsakligen att finna i det höga arbetstempot, som till det yttersta anstränger arbetarnas nervsystem, vilket därigenom fortlöpande bryts ner. Enligt borgerliga undersökningar är var femte invånare i Västtyskland psykiskt sjuk, varav 600 000 obotligt. Men det är inte bara arbetarnas nerver som blir förstörda i den kapitalistiska produktionsprocessen. Arbetarklassen befinner sig ständigt i livsfara, medan den måste producera mervärde. Olycksstatistiken talar sitt tydliga språk. Man frågar sig vilka som har den största fördelen när ett företag väljer att effektivisera genom att friställa personal, de som blir kvar eller de som får gå? Oftast är det väl så att de som får behålla sina jobb är de som är mest nöjda, men priset de får betala kan många gånger vara högt. De ska nu både göra sitt eget arbete samt det arbete som förut varit utlagt på andra arbetare, vilket leder till producerat mervärde, man får tillväxt. Men detta kan också leda till att arbetarna som man har kvar blir utbrända.

3 Arbetslöshetens socialpsykologi
Hittills har vi sett på arbete och effektiviseringar på företag ur kapitalets synvinkel. Nu ska jag titta närmare på effektiviseringens följder; arbetslösheten, ur människornas synvinkel.

3.1 Locus of Control
Locus of Control kan sägas mäta till vilken grad en person förväntar sig att förstärkning och andra möjliga utgångar av sitt beteende är beroende på sitt beteende eller personliga karakteristika.
Julian Rottner och Walter Mischel är föregångarna inom detta synsätt som har kopplingar till George Kelly´s kognitiva approach till personlighetspsykologin. Denna teori trycker särskilt på betydelsen av förväntan, vad en människa har för förväntan om utgången av en händelse kan påverka beteendet. Denna teori är skeptisk mot "Trait-psykologin", där människor förväntas ha ett visst antal färdiga personlighetsdrag, "traits" som är medfödda och stabila genom olika situationer och därigenom påverka beteendet. Ett experiment som Rotter tar som exempel är när två grupper får i uppdrag att lösa ett problem där den ena får veta att utgången hänger på turen och den andra att utgången hänger på skicklighet. Resultaten från detta och andra experiment visar på att känslan av kontroll över det man håller på med, att kunna påverka utgången också leder till bättre och mer adekvata beteenden och resultat.

3.1.1 Grundläggande koncept: Social Learning Theory
Social Learning Theory är Julian Rotters grundläggande koncept och den kan definieras som ett sätt att inhämta användbar information genom interaktion med andra människor och andra källor i omgivningen. (Allén, 1997). Rotters sociala inlärningsteori baserar sig på tre huvudsakliga begrepp, "Reinforcement value", "Psychological situation" och "Expectancy". Förstärkning har här betydelsen vad som helst som kan ha en influens på händelsen, riktningen eller typen av beteende, alltså inte i likhet med Skinners syn på beteende som en direkt följd av tidigare förstärkning.

Reinforcement value, kan betecknas som graden av preferens för att en viss förstärkning ska ske om det finns många olika möjliga förstärkningar. Värdet av förstärkningen hänger på hur mycket denna föredras av individen, jämfört med andra förstärkningar som är tillgängliga i samma grad.

Psychological situation, kan betecknas som en situation som är speciell för varje människa och som låter sig kategoriseras med andra speciella situationer, samtidigt som den skiljer sig från andra. Situationer är alltid "i betraktarens öga". Om en given situation uppfattas på ett speciellt sätt av en individ så är det för att just den personen, hur konstig den kategoriseringen än kan te sig för en utomstående betraktare.

Expectancy, kan betecknas som en form av förväntan som gäller för en mängd olika situationer som liknar varandra på något vis eller till någon grad. Denna generaliserade förväntan blir mera trolig eller frekvent när en individ konfronterar nya eller tvetydiga situationer, som kategoriseras såsom att de har en viss likhet med kända situationer.

Locus of Control kan sägas mäta till vilken grad en person förväntar sig att förstärkning och andra möjliga utgångar av sitt beteende är beroende på sitt beteende eller personliga karakteristika. I motsats till i vilken grad som han/hon tror att det beror på slumpen, ödet, andra människor med makt, eller helt enkelt oförutsägbarhet (Rotter, 1972). Detta betyder att kontrollen över utgången kan ses som antingen förlagd till sig själv, sina beteenden och skicklighet, eller vara förlagd till tur och slump.

3.1.2 Locus of Control och samhället
Alienation är ett sociologiskt begrepp som har och har haft stor betydelse inom sociologin. Marx, Durkheim och andra har beskrivit människan och hennes roll i det moderna samhället, våndan av att känna sig som en "kugge i maskineriet". Psykologen Melvin Seeman (Rotter et al, 1972) har kopplat detta begrepp till social Learning Theory för att få en psykologisk motsvarighet för att studera det som han kallar massamhället och dess konsekvenser för människan. Alienationsbegreppet delades upp i fem beståndsdelar: maktlöshet, normlöshet, meningslöshet, isolation och självdistansiering. Dessa definierades sedan som individuella förväntningar eller som belöningar. Exempelvis maktlöshet visar på förväntan av sannolikhet som en individ internaliserat av att inte kunna påverka och kontrollera utgången av en given händelse. Seeman visar att intern-extern kontroll av förstärkning, d v s Locus of Control som generaliserad förväntning är en viktig korrelat till begreppet maktlöshet.

Laboratorieförsök där "skicklighet-tur"- förväntningar har introducerats hos försökspersonerna har visat på att förväntan av utgången hos en händelse påverkar situationen och det slutgiltiga resultatet. Detta anser Seeman kan föras över på det större makroplanet för att förklara den maktlöshet som människor t ex känner inför politik och andra stora samhällsfrågor. En annan av Seemans slutsatser är att de givna sociala strukturerna i massamhället uppmuntrar utvecklingen av en känsla av maktlöshet och att följden av detta är sådana låga förväntningar på möjlig kontroll leder till dålig inlärning, okunnighet och distansering.
Peter Olsén skriver i ”Arbetslöshetens socialpsykologi”:
”Arbetslöshet är socialt och psykologiskt nedbrytande, lönearbete är att föredra ur social och psykologisk synvinkel. Utöver de ekonomisk-materiella belastningarna medför arbetslösheten i dag ofta belastningar som upplevs som social och psykisk ”upplösning”: tidsperspektivet förstörs, självkänslan hotas, de sociala relationerna tunnas ut och skapar isolering, familjerelationerna belastas, det utvecklas psykiska och psykosomatiska symtom osv. Det finns en tendens till en ”psykologisering” av konsekvenserna av arbetslösheten.”
De flesta människor mår bra av att ha ett arbete där man får känna att man behövs i samhället och självförtroendet ökar oftast när man har ett arbete, eller känner att man behövs. Det underlättar även den sociala tillvaron eftersom man träffar arbetskamrater.
Att framställa arbetslösheten som en befrielse och arbetet som en belastning är lika felaktigt som det omvända; att framställa arbetet som tillfredsställande och arbetslösheten som enbart nedbrytande. Dubbelheten i såväl lönearbetet och arbetslösheten måste hävdas.

När man pratar om arbetslöshet så är det inte varje form av arbetslöshet som behandlas. Hela ungdomsproblematiken är utelämnad. Vidare finns det en rad sociala grupper som är uteslutna ur den samhällsmässiga produktionen: pensionerade, handikappade, hemarbetande husmödrar osv. Dessa är inte behandlade här p g a utrymmesskäl.

3.2 Två teser om arbetslöshetens psykiska betydelse
Den påtvingade avstängningen från arbetet kan omedelbart vara en lättnad, om den samtidigt utgör en befrielse från exploatering från det förtryck som arbetet utövar, förutsatt att det finns en viss ekonomisk trygghet. Men lättnaden kommer antingen att vara kortvarig eller inte alls uppfattas som en sådan- av två skäl. Dels betyder avstängningen naturligtvis en förlust av de positiva sidorna i arbetet- som finns i olika omfattning och som tidigare nämnts i förbindelse med arbetets dubbelkaraktär. Klasserfarenheten ”sysslolöshet” är traumatisk och ångestladdad och medverkar aktivt i det intima samband mellan lönearbete och identitet. De ökade prestationskraven är både av fysisk och psykisk art:
1. Tempot ökar; de olika rörelserna vid arbetet måste utföras snabbare, med färre avbrott. Det kräver större uppmärksamhet och energiutveckling - det ges färre möjligheter till avkoppling och avspänning. 2. Arbetsrytmen förändras till följd av att flera rörelser standardiseras och hela arbetstiden genomregleras. Det medför att arbetet blir monotont. När det sker nya teknisk-organisatoriska förändringar i produktionen kräver det extra ansträngning och koncentration tills den nya rytmen är inarbetad. Även dygnsrytmen kan försämras genom förskjutning av arbetstiden och skiftarbete. 3. Kroppsprestationerna ökas genom ökad fysisk belastning. Det ökande behovet av att ha ett arbete illustreras av t ex av att arbetare ofta går till arbetet trots smärtor och sjukdom, då sjukfrånvaron ökar risken för avskedande. Det ökar naturligtvis nedslitningen och den sociala risken på lite längre sikt. Denna grupp åker in och ut ur arbetslivet beroende på om det är hög- eller lågkonjunktur (Olsén s 58). För de företagsspecifikt kvalificerade arbetare får en långvarig arbetslöshet en stor nedbrytande verkan på självkänslan, därför att identiteten, livsperspektivet och den sociala prestigen i högre grad är bunden till arbetet. Även därför att erfarenheter av arbetslöshet är sällsyntare och ofta innebär att det hittillsvarande självförtroendet får sig en knäck (Olsén s 61). Inte helt överraskande är det kvinnorna, de icke-yrkesutbildade, de handikappade, de äldre och de helt unga som drabbas oproportionerligt hårt av arbetslösheten. Yrkesutbildade och de med högre utbildning söker arbete genom andra kanaler än de icke-yrkesutbildade som är hänvisade till att söka arbete genom den statliga arbetsförmedlingen.

3.3 Den subjektiva betydelsen av arbete och arbetslöshet
Å ena sidan betyder produktivkrafternas tillväxt att befolkningen förses med fler ”konsumtionsförmåner”. Hushållsarbetet förenklas genom mekanisering och genom utbudet av helfabrikat. Bostäder förses allmänt med fler faciliteter och mer hygieniska förhållanden. Alla har i princip tillgång till medier, tidningar och litteratur. Allt fler kan skaffa sig eget transportmedel. Generellt sker det en allt större produktanhopning och produktdifferentiering. Massproduktionen levererar allt fler helfabrikat samtidigt som kapitalet försöker differentiera varornas kvalitet och utseendeformer i förhållande till specifika ”mottagargrupper”. Men: denna utveckling är inte bara ett ”framsteg”. Den andra sidan av saken är att rikedomen i sin samhälleliga form för med sig ensidighet, omyndigförklaring och yttre styrning av individerna. Produkterna dominerar objektivt över aktiviteter, relationer och behov.
1. Hushållsarbetet underlättas men tekniska hjälpmedel är svåra att förstå sig på, hur de repareras
2. Bostadsfaciliteter förbättras men det skapas ofta upplevelsefattiga betongmiljöer i förstäderna (”sovstäder”), där invånarna är isolerade och barn och ungdomar saknar utvecklingsmöjligheter.
3. Alla har tillgång till massmedier, dessa präglas endast i ringa grad av upplysning men däremot alltmer av kapitalets avsättningsintresse. Tendensen går i riktning mot att passivt ta emot upplevelser i stället för att aktivt skaffa sig åsikter och erfarenheter.
4. Flera kan skaffa eget transportmedel men behovet beror i första hand på avståndet mellan bostad och arbete. Transporttiden mellan hem och arbetsplats ökar och lägger beslag på en viktig del av individernas reproduktionstid.

3.4 Isolerings- och individualiseringstendenser
Det anmärkningsvärda idag är inte att de icke-ekonomiska belastningarna anges som de största: tidsperspektivet rubbas, självkänslan hotas, de sociala relationerna tunnas ut och skapar isolering, familjerelationerna belastas mm. En vässtysk undersökning från 1977 av 1 800 arbetslösa kunde urskilja följande fyra olika ”typer” av reaktioner: Typ 1 (35 %) tillbringade mesta tiden med mediekonsumtion, promenader, festande eller leda. De flesta var äldre, kvinnor och outbildade. Typ 2 (13 %), som övervägande bestod av yngre, ogifta och korttidsarbetslösa, hade fortfarande intresse av omvärlden, sysslade med sport och bearbetade arbetslösheten genom kommunikation med andra ( grannar, vidareutbildning). Typ 3 (27 %) som övervägande bestod av arbetare och tjänstemän upp till 35 år- och med fler gifta än typ 2 och lade större vikt vid hemmaaktiviteter som mediekonsumtion, läsning och hobbies. Typ 4 (24 %) kännetecknades av att man gärna hade samvaro med barnen utan att detta hindrade utåtriktad kommunikation.
Brinkmann (1978) registrerade i en representativ undersökning bland arbetslösa i Västtyskland 1975 att nästan hälften av de tillfrågade hade svårt att berätta för vänner och bekanta om sin arbetslöshet (Olsén s 106).

3.5 Familjeproblem. Barnens problem
Den sociala isoleringen visar sig dels i att de arbetslösa alltmer drar sig tillbaka till hem och familj. Förhållandet till omgivningen utanför hemmet förändras: en uttunning av sociala kontakter och en omläggning av aktiviteter och konsumtion av underhållningsindustri och media. Familj och parförhållande kan rymma vissa möjligheter till bearbetning eller kompensation. Familjen kan ”skydda” personerna mot de upplösande verkningarna av arbetslösheten. Förändringar, problem och konflikter i parförhållande måste differentieras till kön. Brinkmanns undersökning (Brinkmann, 1978) pekar på att gifta kvinnor med heltidsarbetande äkta män upplever den egna arbetslösheten mindre betungande än nästan alla andra grupper. Kvinnor har generellt lättare att ställa om sig till arbetslöshet och har lättare att återuppta meningsfulla aktiviteter typ familj och hem. Generellt tyder en undersökning (Schindler, 1979) på att arbetslösheten skapar familjeproblem i form av sämre ekonomi, färre sociala aktiviteter, fler konflikter och auktoritetsförskjutningar (Olsén).

3.6 Några forskningsperspektiv
En avgörande dimension av förtingligandet är urbaniseringen. På landsbygden har det i högre grad än i städerna bevarats relativt självreglerade aktivitets- och samvaroformer med speciell inriktning. Produktions- och reproduktionsplats sammanfaller ofta. I gengäld är den arbetande befolkningen här generellt sett ekonomiskt sämre lottad, det finns fler långtidsarbetslösa, färre traditioner att organisera sig som löntagare- och därigenom ett stort materiellt beroende. Det finns en tendens till att TV lägger beslag på mer tid hos folk på landsbygden än hos folk i städerna. Å andra sidan är de nya, socialt blandade förortsmiljöerna präglade av större välstånd, men också av större isolering, social kontroll och konsumtionstvång. Arbetarna med de tyngsta arbetena har minst subjektiva erfarenheter av självständig planering och praxis och sociala kontakter. Den normala fritiden avslöjar sig som vad den är: en utifrån bestämd spilltid.(Olsén)

3.7 Arbetslöshet och sjukdom
De materiellt sämst lottade grupperna (ofta med de mest barnrika familjerna) hade knappast ens möjlighet att täcka de mest elementära behov av kalorier, kalcium och fosfor. Den dominerande uppfattningen bland forskarna var att fel- och undernäring var ett direkt utslag av bristande inkomst. Olika statistiska korrelationsundersökningar bekräftar att hjärtkretsloppssjukdomar är knutna till kris- och arbetslöshetsperioder Brenner fann att det för tidsperioden 1900 till 1970 i USA fanns ett signifikant samband mellan arbetslöshetens omfattning och frekvensen av dödsfall p g a hjärtsjukdomar. Dödligheten steg efter växande arbetslöshet- med två års ”eftersläpning”- och sjönk i motsvarande grad när arbetslösheten minskade.(Olsén s 124)

3.8 Depressiva lidanden
Den mest allmänna, ospecificerade beskrivningen av personlighetsförändringar under arbetslöshet är resignation, modlöshet och apati. Det rör sig om en slags nedbrutenhet, en brist på vitalitet, självkänsla, livsvilja, hopp och aktivitet ett tillstånd som enligt Robb undergräver hälsan och motståndskraften och man blir lättare sjuk. Detta tillstånd ligger i gränsområdet mellan det man i allmänhet uppfattar som normalt- och en egentlig avgränsbar psykisk sjukdom. Tillståndet kan glida över i allvarligare former, depression eller schizofreni. Schlionsky (1937) fann att 90 % av de arbetslösa utvecklade en reaktiv depression. En undersökning av Frese och Mohrs (1975-77) visar att det är personlighetsdrag, ålder, sjukdom eller liknande individuella karaktäristika som avgör om arbetslöshet leder till depressivitet.
Sammanfattningsvis: Det finns ett klart samband mellan arbetslöshet och sjukdom. Arbetslöshet är förenad med en markant risk för nedsättning av motståndskraften generellt. Men samtidigt är det också bestämda sjukdomsgrupper som dominerar. Det har historiskt skett en förskjutning från direkt fysisk materiell nöd mot en psykologisering av arbetslöshetens problem. Det kan inte råda något tvivel om vad som är den grundläggande inriktningen av sambandet mellan arbetslöshet och sjukdom: det är arbetslösheten som verkar nedbrytande, det är den som utlöser eller skapar sjukdom - inte sjukdom som skapar arbetslöshet. Det framgår för övrigt redan av det faktum att arbetslösheten är ett samhällsproblem, som följer konjunkturerna under kapitalismen. Det finns en klar tendens till att långtidsarbetslösa har svårt att börja arbeta igen p g a sjukdom, förlust av självkänsla osv. Det blir ett moment 22 eftersom sjukdom medverkar till fortsatt arbetslöshet som i sin tur leder till sjukdom.



Egna tankar
Anledningen till att vi skriver detta arbete är att vi börjat tänka på livet, arbete, människor och
vår plats här i tillvaron. Man kan fråga sig om vi arbetar för att leva eller om vi lever för vårt arbete. Det är kanske dags att tänka om beträffande livskvalitet och vad som är hög standard här i tillvaron. Är värt att spendera den tid vi lägger ner på vårt arbete till förmån för respektive arbetsgivare? Är det värt att jobba övertid, stressa för att hinna med av företag och organisationer uppsatta mål så att vår egen hälsa försämras? Medan man är mitt uppe i ”livet” med allt vad det innebär så känns det kanske självklart att lägga ner mycket tid och energi på sitt arbete och i utbyte för det erhålla kapital, för vilket man kan köpa konsumtionsvaror och få en hög materiell standard. Man jobbar mycket och får mindre fritid. Därför är man tvungen att köpa konsumtionsvaror som sparar tid åt en, t ex bil, diskmaskin och tvättmaskin. Sedan blir man påverkad av företag att köpa produkter och tjänster som man egentligen inte har något behov av utan uppfinns av kapitalet. CD-skivor, filmer, resor, modekläder mm är exempel på sådana produkter. Priset vi får betala för att får denna materiellt höga standard är att vi får mindre tid för oss själva eftersom minst 8 timmar per dag är arbetsgivarens. På fritiden är det tänkt att vi ska vila upp oss för att orka med nästa dag. Den fritiden är oftast inte helt kostnadsfri; bio, idrottsevenemang, musikkonserter, träningsanläggningar osv. Västvärlden ser sig själva som vinnare i den ekonomiska utvecklingen och u-länderna som förlorare. Detta p g a att man har erhållit en högre materiell utveckling. Visst är det mycket bra som har kommit genom den teknologiska revolutionen såsom medicinsk utveckling och mycket annat men det har skett på bekostnad av många gene...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Ekonomisk historia A moment 4

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2005-12-06]   Ekonomisk historia A moment 4
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=5048 [2020-08-04]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×