Döden

1 röster
18694 visningar
uppladdat: 2001-04-07
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Inledning


I begynnelsens början sa Gud ”varde ljus” och det blev ljus, men inte ens en makrosekund efter det att den första ljuspartiklen träffade vår kära Jord så skapades skuggan och upphovet till all dess mörka och onda uppsåt kom till, någonting som idag är lika nödvändigt som ljuset självt.

I det ögonblicket då vitt mötte svart blev det en tid då både gott och ont var lika starka och de båda krafterna flöt samman. Ur detta ögonblick av total jämlikhet skapades många olika ”neutrala” krafter eller kanske man kan säga nyckfulla. Krafter som inte lyder vare sig gott eller ont utan följer sin egen bana som Gud har bestämt att det ska bli (på grund av dessa krafter tror vi vanliga döda att det råder enbart kaos ute i universum).
Ödet är en av dessa krafter, den som leder oss på grund av sin nyckfullhet till ställen vi inte ens kunnat drömma om. Till slut så vann ljuset över skuggan och därför blev det naturligt att ljuset råder över natten att himmelen ligger ovanför oss och helvetets brinnande käftar ligger under oss liksom skuggan som binds vid våra fötter och avbildas på marken och inte ovanför våra huvuden.

Jag kommer att koncentrera mig på en av dessa neutrala krafter. Dessa krafter är oerhört stora och de primitiva människorna kunde omöjligt hantera alla dessa abstrakta väsen så de valde att helt enkelt personifiera dem och med tiden så blev de till olika religioner.

Många antika och moderna religioner har stor respekt för denna person eller väsen kanske man ska säga, så stor att de oftast har försökt att personifiera detta väsen till en mer konkret bild. Även den kristna religionen har gett detta väsen ett ”ansikte” som kanske de flesta nästan omedelbart relaterar till personen ifråga.

I form av ett mänskligt levande skelett klädd i enbart en svart munkkåpa och med en väldig lie i sin hand, med ögon som ligger djupt inne i kraniet och kan liknas vid den tidlösa eld som brinner i helvetets allra djupaste håla och som skiftar från djuprött till isblått i takt med dess humör. Ögon som är skarpa nog att tränga in i den djupaste delen av våran själ och mäta vår livslängd med den skarpaste precisionen och med sin lie (ibland med ett svärd sägs att det användes vid adliga och kungligheter, tyvärr har ingen fått leva länge nog att kunna berätta det J) hugga av det så att själen släpper taget om den jordliga lekamen den föddes i och ta sig till de dödas sal och få sitt dom och sedan vidare till skärselden för att få sin dom och via den upp till himmelen, till själarnas brunn för att födas om på nytt eller ned till helvetet och lida i all evighet.

Denna ”person” har många namn beroende på vart i världen man möter honom och än mer ansikten som döljer hans väsen. Han gör ibland olika offentliga framträdanden och en del av dem kommer jag att berätta här, givetvis är de uppfunna av oss men det är väl egentligen allt annat också.
Detta väsen eller person om ni nu väljer att ha en mer konkret synbild av den är nämligen ingen mindre än DÖDEN i egen hög person.



Problemformulering

Jag har tänkt mig att skriva om något som kanske inte lockar så många till att göra det förrän i absolut sista stund. Vissa väljer att möta denna person tidigare än andra men faktum är att just de personer som gör det lider av någon sorts personlighetsstörning eller en sjukdom som är så fruktansvärt smärtsamt att de hellre väljer en annan väg.
Döden eller liemannen som han brukar kallas är en person som enbart existerar i våra tankar. Han kanske finns på riktigt? Ingen vet, men teologi är ett ganska abstrakt ämne och svårt att sammanställa i skrift.

”Döden är nog det enda rättvisan med livet” sa Bibi Ståhle till mig en gång och hon har ju så rätt så. Döden kommer ingen levande själ ifrån vare sig den vill eller inte så kommer vi alla dit och då är allt på lika villkor, det är ganska kul att tänka sig att jag kanske har en möjlighet att uppnå en högre status än vad t ex chefen för FBI har i livet efter döden (det vill säga om det finns något).

När jag var liten omkring 9 år eller så drabbades jag för första gången av insikten att jag en dag kommer att dö. Självfallet frågade jag min mamma om vad som händer när man dör och lika självklart fick man världens lögn bara för att man inte skulle lipa. De frågor som dök upp omkring den tiden har följt mig ända in i vuxen ålder och lagt grunden för de intressen som jag har för ockultism och religion i olika former.

De flesta har ju säkert undrat någon gång om döden verkligen existerar, var han finns, vad han gör, hur han ser ut, vad han heter, etc. Jag kommer att besvara på dessa och genom det jag berättar här hoppas jag på att ni får en inblick i hur bl a. den nordiska hedendomen, Egypten, och grekerna hade för syn på döden, dess rike och allt som kommer till.

Syfte

Syftet med detta arbete är att chocka läsarna med något så absurt, abstrakt, tabu och skräckinjagande som döden. Samtidigt som att informera dem att det kristna synbilden på ”de mörka krafterna” var mestadels en illasinnad förvrängning av de gamla hedniska religionerna. Exempel på detta är guden Pan från den grekiska mytologin, Han är en skogs- och herdegud. Stor och hårig, försedd med horn, getskägg, svans, och bockfötter så som han såg ut så blev han det perfekta målet för all kristet förakt och omvandlades till djävulen och allt som det onda står för, fastän han var en fridfull gud i den grekiska mytologin.
Som ni snart kommer att se så har samma sak hänt med döden och dess rike men kanske inte i samma möjliga grad.


Metoder

Jag kommer att använda mig av olika böcker för att skaffa fram det material som jag behöver för att kunna skriva denna uppsats, böcker så som hexikon och mytologiböcker samt delar ur bibeln.
Själva metoden att skriva arbetet går på sådant sätt att jag samlar in det material jag behöver och skummar lite igenom den för att ha en grund att starta på. Sen kommer jag att berätta oftast ur den dödes synpunkt på hans resa genom/till dödsrikena i de olika mytologierna.

Under arbetet kommer jag hela tiden att falla tillbaka på de anteckningarna som jag gjorde och använda mig av mitt hexikon för att snabbt kunna ta reda på närliggande fakta och precisera samt bekräfta de andra böckernas berättelser.


Dödsriket (Necropolis)


Döden i Egypten

De gamla Egyptierna hade många gudar, en av dem var Amon Ra solguden och han ansågs bära ansvaret för hela skapelsen. De andra gudarna hade ansvar för var sitt område. Egyptierna som trodde att alla händelser bestämdes av gudarna försökte göra dem på gott humör genom att offra och deltaga i olika offerceremonier i en av de många tempel som har uppbyggts i antika Egypten. Man försökte leva ett gott liv för att vara beredd när guden Osiris skulle avkunna sin dom. Osiris var den gud som styrde över det himmelska kungariket där egyptierna hoppades att få leva efter döden.


De föreställde sig den som en fulländad kopia av dåtidens Egypten och kallade det ”sävfältet”. För att kunna ta sig dit måste den dödas själ ta sig genom underjorden, förbi farliga monster och brinnande sjöar. Lyckades man ta sig förbi allt detta ställdes man nu inför den sista prövningen, Osiris dom i De två sanningarnas hus.

Man förberedde sig på många olika sätt inför döden. Man mumifierade den dödas kropp för att bevara den för evigt så att själen alltid kommer att ha ett hem. Organen satte man i heliga krukor som vaktades av guden Horus fyra söner så att själens skulle fortsätta att fungera som en människa efter döden. Symboler ristades in i deras sarkofager och på väggarna i gravkammaren för att hjälpa till på dennes resa i underjorden. Resan genom underjorden till det himmelska kungariket var lång och tröttsam och den tog flera dagar att gå, för att kunna klara av denna prövning så proppade man gravkammaren full med mat och dryck så att själen kan klara resan.
De rika och Faraonerna nöjde sig inte med bara en kammare med bara mat och dryck utan de byggde till flera kammare där de fyllde dessa med alla möjliga rikedomar så att de skulle ha det lika bra i livet efter detta (tyvärr var alla dessa rikedomar för lockande för de flesta för att kunna låtas varas ifred en längre tid).
De rika hade även med sig en hel del Shabti-figurer. Dessa figurer fungerade på så sätt att de väcktes till liv när man har passerat De två sanningarnas hus för att arbeta åt den döde ifall Osiris beordrade denne att arbeta ute på fälten.

Dödsboken kallades den papyrusrulle som följde med i graven. Dödsboken innehåller en samling magiska formler, dessa formler är böner eller vädjanden som hjälper den döde på sin resa. Återigen ju rikare man var desto finare var papyrusen och desto fler formler fanns det på den för att säkra den dödes väg så mycket som möjligt (visst är det konstigt att religionen alltid varit ett bra sätt att tjäna grova pengar på?).


Om de döda klarade sig igenom underjorden kom de till slut till De två sanningarnas hus där guden Osiris väntade på dem. Där vägdes den dödes hjärta på våg mot Sanningens fjäder (en symbol för Ma’at ordningens, sanningens och rättvisans gudinna) för att se om det var tungt av synder. Guden Anubis är den gud som ser till att inget fusk förekommer under vägningen och även den guden som tar emot de döda och vägleder dem genom underjordens mörker till vågen, och guden Thoth vishetens gud antecknar resultatet.

Klarar den döde av provet kommer denne att presenteras inför Osiris och träda in i hans himmelska rike. Misslyckas man kommer monstret Ammut att sluka hans hjärta och med det hans själ.

Anubis spelar en viktig roll i det antika Egyptens tro om döden, han är bland annat den som varslar om döden. Han är väktaren av Necropolis (kyrkogården), övervakaren av mumifieringen och vårdaren av mediciner, örter och drycker. Han var den som såg till att skaffa fram sällsynta örter och salvor vid mumifieringen av Osiris som skulle bli modellen för alla kommande mumifieringar.
I De två sanningarnas hall så står han på den dödes sida och skyddar den döde från besten Ammut.
Han är även den gud som hämtade den döde i sin kammare och ledsagade honom genom underjorden till De två sanningarnas kammare.

Anubis ser ut som en människa men har ett schakalhuvud istället för ett vanligt människohuvud. Han tros vara son till Nephthys och Osiris. Vissa tror att han är son till Seth (kaosets gud), senare adopterad av Isis.


Anubis i schakal hamn


Döden i det antika Grekland

Högt uppe på toppen av Olympen härskar Zeus över människorna och alla de andra gudarna, men han var långt ifrån allsmäktig. Som hjälp för att kunna styra sitt rike hade han en myriad av andra gudar som hade olika poster och funktioner hos människorna nere på jorden. En av dem var hans bror Hades som sattes att härska över dödsriket
(Hades är även namnet på själva riket men ibland omnämns den som Tartaros som förvisso bara är en del av Hades.)

Hades betyder ”den osynlige” som är ett ganska passande namn på härskaren och dess rike. Oftast var det bara de döda som såg den och själva guden Hades lämnade sällan sin dystra tron. Till Hades kommer alla som dör så väl rika som fattiga onda som goda och även vissa olycksaliga gudar.


Guden Hades är gift med gudinnan Persefone (identisk med Hekate mångudinna samt spökenas och häxornas härskarinna, dotter till Zeus i vissa skrifter) och hur han kom att gifta sig med henne är en helt annan saga men vad som sägas kan är att årstiderna kom till i och med att Persefone gick ned till underjorden.
Hades (Pluto, Dis i romersk) var en sträng men rättvis härskare över sitt rike, han dömde sällan några domar över de döda själv utan överlät de till sina tre domare. Hans drottning Persefone deltog oftast vi de få domar som henne make utdelade och hon var den enda i hela dödsriket att kunna övertala honom när det gällde en dom, hon dömde oftast till det mildare.
När Hades väl begav sig ut i världen så var det i sin vagn med dess dystra svarta hästar.

Under den allra antikaste tiden trodde man på att riket Hades var belägen långt borta i väster, bortom horisonten där floden Okeanos som omgav jorden hade sin källa. Senare kom vissa skildringar att innehålla beskrivningar av mörka hålor och långa dystra gångar som ledde ned till underjorden från vissa bestämda punkter i centrala Grekland som Thesprotia i väster eller från någon plats på andra sidan av egeiska havet i Mindre Asien.

För att en människa ska kunna ta sig till Hades så måste den dö först (såvida han inte har blivit utsänd av en gud eller har en trollformel över sig). Innan man begraver liket så stoppar man ett litet mynt en så kallad obol under hans tunga. Seden lever kvar i Grekland än.
När man har begravt kroppen med obolen i tungan kommer guden Hermes (Olympens budbärare och springpojke) och ledsagar själen fram till ingången till Hades där han kanske säger några väl valda ord och flyger i väg och lämnar själen till sitt öde.

För att kunna ta sig in till Hades så måste själen passera genom portarna som vaktas av den trehövdade hunden Cerberos eller Kerberos. Cerberos släpper in alla men det är väldigt få han släpper ut.


Efter att ha passerat porten så kommer man till floden Styx som är en av fem Floder som korsar och omger Hades: Styx, Acheron, Phlegeton, Cocytus och Lethe.

(Styx är den av flod som är mest omtalad, svär man en ed vid dess vatten så är den oåterkallelig.)


För att kunna ta sig över den svarta och dystra floden Styx så var man tvungen att vara död, (även om vissa undantag förekom) ha kvar obolen och vara hederligt begraven, om inte var man dömd till evinnerlig väntan.
Färjkarlen Charon eller Karon (grund för den kristna döden och dödsängeln heter Charon) som väntar vid flodens strand är en dyster historia, han är vresig och brutal, hans båt är i väldigt dåligt skick efter en gedigen användning av den.
När man har kommit på andra sidan Styx så är man framme vid en äng som är bevuxen med liljor av släktet Asphodelus därav dess namn Asfodelos-slätten.

Asfodelos-slätten (skärselden, den plats man väntar på sin dom i kristen tro) är en plats med dimmor och skuggande träs med sorgsna, gråtande grenar som sopade marken och suckade hemskt i den vind som blåste över det flacka grå och trista landskapet. Där var det aldrig dag och aldrig natt, där var det bara ljusdunkel.
Hit kom de mindre lyckliga själarna som inte har haft några viktiga invändningar mot sina domar. De vandrade planlöst fram och tillbaka på slätten ty de kunde ej ta sig därifrån. De drabbades inte av någon nämnvärd straff förutom leda men de flesta skulle nog lyckligt fly därifrån.

Hinsides Asfodelos slätten ligger floden Lethe. Var och en som smakade på dess vatten glömde bort det liv de har levat på jorden.
Bortom Lethe höjdes de väldiga tornen till Hades palats men där fick ingen vanlig dödlig gå.
Innan man kom fram till utkanten av palatsområdet stannade själarna för att invänta den dom som en av de tre domarna skulle ställa en.
Domarna var: Minos, Rhadamanthys och Aiakos, som utvalts till uppgiften beroende på det värdefulla liv de levat uppe på jorden.

Efter att ha dömts fördes själen nedför en av tre vägar. Den första förde tillbaka till Asfodelo-slätten. Denna väg var hårt sliten, det var inte många som kunde övertyga domarna om att de hade rättmättiga krav på annan behandling.
Några få, hjältar eller de som hade behagat gudarna med offer eller för dem offrat sina liv fördes nedför den andra vägen som ledde till de Elyseiska fälten (lika med himmelen)

På de Elyseiska fälten eller Elysion sken solen och de enda moln som syntes på himlen var vita strömoln. Här förekom ingen natt ty själar behöver ingen vila. Musiken genljöd i varje glänta och vinet flöt rikligen men ingen kände någon obehag ty man kunde inte dricka i övermåtta.


Här erbjöds också möjligheten att återfödas om man så ville, men många var så lyckliga här att få ville återvända.
Bland de gäster som vistas här återfinner vi Titanen Kronos (titaner = gudarnas ärkefiende nummer ett innan de utrotades) varför vi finner han här är att han råkar vara Zeus pappa.


Den tredje valmöjligheten består av vägen till Tartaros (ett riktigt helvete). För att komma in till Tartaros var man tvungen att passera en bronsport som alltid var låst från inifrån och öppnades endast för att släppa in de döda.
Tartaros är en ort för eviga straff och för fördömelse, reserverad för de gudlösa eller personer som har kränkt eller retat upp gudarna.
En av dem residerande är en man vid namn Sysifos. Han har fängslat Döden när den kom för att hämta honom och för det och andra brott får han nu sitta och rulla upp ett stenblock uppför en brant backe och när den nått toppen så rullar den ned igen.


De som hade till uppgift att bedöma de anklagelser som de dödliga riktade till varandra och att dela ut det rättmättiga straffet var de tre furierna (söner till Gaia moder jord) Tisifone, Alecto och Megaira.
Till de som gjort sig skyldig till ohyggliga mord eller onda uppsåt skickade de Hadeshundarna var förskräckliga vidunder, de var röda hade vingar, horn och långa vita tänder. Dessa hundar kunde förfölja en till världens ände tills de till sist kom ifatt en och kom rusande för att döda dem med käftarna på vid gavel, och när de slutat så kom de ned till Hades med dess själ i klorna.

Thanatos är döden som personifierad, det är han som reser runt och överför själarna från de levandes värld till de dödas.
Thanatos är en yngre bror till Hypnos (Sömnen personifierad).


Döden i Fornnorden

Yggdrasil heter det väldiga asken där hela världen har sin boning. Dess grenverk om sluter hela himmelen. På dess översta grenar sitter det en örn och ekorren Ratatosk kilar upp och ned som en budbärare och förmedlar olika smädelser mellan örnen som representerar ljusmakten och d mörkermakten den väldiga draken Nidhögg nere i underjorden.
Asken Yggdrasil tar sitt vatten från tre källor. En av dessa vetter mot asarnas land, där de tre nornorna spinner ödets trådar, och den kallas därför Urdabrunnen. En annan källa är belägen nära rimtursarnas värld och den bevakas av Mimer (en gud av jättesläkt som förlorade sitt huvud vid försoningen av de nya gudarna asarna och de gamla vanerna). Mimers källa är känd för dess vishet och kallas för Mimers brunn. Oden offrade sin ena öga för att slänga det i Mimers brunn och på det viset veta allt som händer i världen.’

Den tredje av Yggdrasils rötter sträckte sig långt ned i underjorden till Nifelheim, det är källan Hvergelmer den sträcker sig till. Den av trädets rötter som låg vid denna källa var hårt ansatt av draken Nidhögg, Ragnaröks början skulle börja när draken har tuggat sig igenom roten.


Oden hette den gud som härskade över alla de andra gudarna i Valhall.
Valhall( de stupades krigarnas hall) är Odens boning i Asgård.
Asgård är beläget i de högsta grenarna, i de mellersta grenarna ligger Midgård människornas boning och i de nedersta delarna ligger Nifelhel de dödas rike.

Till Valhall kom endast de som dödats i strid eller sådana som Oden själv valt ut. De hämtas av Valkyrior som även kallas för Odens jungfrur. Dessa har till uppgift att på Odens vägnar leda striden och utse dem som ska stupa och leda de upp till Valhall där de kan festa dagarna i ända med Oden och hans följe.

Valkyriorna står även i nära samband till de tre ödesgudinnorna eller nornorna Urd, Verdandi och Skuld. De representerar så som namnen säger det gångna, det varande och det kommande.
Nornorna bor i ett hus vid Urdabrunnen vilket i själva verket var en liten sjö. Dess vatten var självlysande och bara helt vita djur levde där.
De tre nornorna spinner varje nyfötts barns öde och bestämmer dess livslängd. Urd spinner tråden, Verdandi väver tråden så att den antingen blir fin och slät så att personen i fråga lever ett gott liv eller så väver hon den så att den blir grov och trasslig så att han får ett miserabelt liv, slutligen så klipper Skuld av tråden där det passar henne. De spinner även de trådar som avgör världens öde (Man kan säga att nornorna har högre makt än Oden eftersom det är de som bestämmer vem som ska dö och när Ragnarök komma skall).

Eftersom de tre nornorna blev trötta av att spinna, väva och klippa hela tiden så ville de vila ett tag, men eftersom de inte kunde sova på grund av det vita ljuset som strålade från källan så spände de fast ett svart skynke för den och skickade upp tuppen Gyllenkam i trädets topp att gala efter han har räknat alla minuter som går på en dag. När han har gjort det så gol han och nornorna tog bort skynket från källan. På så sätt blev det dag och natt i världsträdet.


Hel ”den dolda” eller ”den döljde ” är inte bara namnet på det skumma dödsrikets gudinna utan också på det hela underjordiska dödsriket.
Hel är mycket äldre och mer äkta än det sent påhittade Valhall (därav är det förbryllande varför Oden utser vem som ska dö och komma upp till honom och inte nornorna).
Hel är en tröstlös och dyster boning för de döda, det är egentligen inte en helvete med straff för tidigare synder (jfr Hades).

Till Hel kommer alla de som dött av pest olika sjukdomar eller av ålderdom
(Vikingarna ansåg att det var ärofullt att dö i strid men inte av ålderdom, om man levde så pass länge att man dog av hög ålder så kallades man för feg).
Klippte man inte strax innan man dog så bidrog man med sina naglar att bygga på skeppet Nagelfar, när den står segelklar går världen under.


Hel var en trist avspegling av livet så som i andra primitiva dödsriken (jfr Hades). Himlen har sin tupp Gyllenkam och döden har sin den är mörkt svartröd.
Jämförelsen med jordelivet är till så hög grad att Hel har sin egen död. De som dör i Hel färdas ännu längre ned i underjorden till det andra dödsriket Nifelhel det dimmiga och dunkla (vissa tror att skärselden och helvetet härstammar härifrån).

I eddakvädet om Oden hos kung Geirröd (eddakväde = en sorts berättelse dikt) uppräknas de stora älvar som rinner genom världen och mynnar i Hel (jfr Hades). Den värsta av dem heter Slid (jfr Styx), den rinner från öster genom is dalar och strömmen går med svärd och kniv.

Hel är även härskarinnan i självaste Hel. Hon är dotter till Loke och jättekvinnan Angurboda och dessutom syster till Fenrisulven och Midgårdsormen. Hon är till hälften blek och till hälften blå och ser väldigt sur ut hela tiden (...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Döden

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2001-04-07]   Döden
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=493 [2018-11-12]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook