Viltvård

6550 visningar
uppladdat: 2001-04-02
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Ända sen Granfjällsbjörnen började vandra söderut har jag funderat på hur vår viltvård fungerar. Varför kan man inte släppa lös en honbjörn här nere och starta upp en ny björnstam? Hur mår våra vilda djur egentligen? Hur kan vi hjälpa dem att få plats i vårt samhälle? Det här fördjupningsarbetet var ett bra tillfälle att få svar på mina frågor.

GRANFJÄLLSBJÖRNEN OCH HANS ARTFRÄNDER

Björnen var vårt första fridlysta rovdjur. Under åren 1910-1942 påbörjades de första försöken att freda den. År 1930 var stammens troligtvis nere i endast 130 djur! Efter fortsatt skyddsarbete återinfördes dock allmän jakttid för björn 1943. Men, 1981 bromsades jakten igen, då licens krävdes, och Naturvårdsverket fastställde antalet björnar som fick skjutas. Efter vårt inträde i EU har skyddsjakt varit tillåten i hela Norrland och delar av norra Svealand. På diagrammet ser det ut som om jakten har ökat drastiskt under de 17 år som finns med, men naturligtvis har stammen ökat under tiden. 1998 fanns ca 1000 björnar i Sverige.
Forskning om björn inleddes 1984 och utvecklades till ett samarbetsprojekt mellan Norge och Sverige. Sedan starten har ca 200 björnar burit sändare, och för tillfället är det 70 stycken, främst i Dalarna och Norrbotten. Arbetet har lett till ökade kunskaper om antalet björnar, födelseantal, utbredning, genetik, dödlighet mm mm. Denna information sammanställs av Naturvårdsverket, och blir till underlag när det ska beslutas om antalet björnar som ska avlivas. Från många av de döda björnarna tar man prover som sen skickas för analys.
Granfjällsbjörnen kom ifrån Sälenfjällen våren –98. På sin färd söderut har han passerat Stockholm, Södermanland och till och med varit inne i Lindsdal, där en kompis till mig såg honom! Sedan gjorde han en U-sväng inåt landet, och är nu på väg uppåt igen, genom Kronobergs län. Den 13:e september i år kom det (tycker jag…) sorgliga beskedet att han skulle bli en av de 55 björnar som ska skjutas i år. Anledningen var att han har rivit ca 40 får bara i sommar, att ställas mot att hela björnstammen i fjol rev 55stycken. Man har försökt att skydda de småländska fårhjordarna med elstängsel, men det finns för många för att alla ska kunna skyddas.
Ett alternativ till att döda björnen är att med hjälp av helikopter styra honom där det går att söva honom. Sedan ska han följas från luften tills han somnar. Efter det går det att flytta honom. Anders Bjärvall, rovdjursexpert på Naturvårdsverket, säger dock att detta är ett omöjligt projekt i de småländska skogarna, och dessutom är risken stor att han ändå återvänder.















VÅRA ANDRA STORA

Lodjuret fridlystes för första gången 1928, men stammen återhämtade sig för bra, så jakttillstånd återinfördes 1943. Efter ungefär 40 år började man oroa sig för att för många djur skjöts i samband med renskötseln, och 1991 fredades lodjuret i hela landet. Ytterligare orsaker till nedgången i stammen tros vara rävskabben. För att lättare kunna följa djuren startades 1994 ett loprojekt i Kvikkmokk och Bergslagen. I början av –99 hade man märkt 40 djur med radiosändare. Projektet drivs av Grimsö forskningsstation vid Svenska Lantbrukar Universitetet. Det har hittills gett ökade kunskaper om reproduktion, dödlighet, hemområdenas storlek, vanor mm. Detta har varit till ovärderlig hjälp vid beslut om skyddsjakt. För att inte stammen ska öka för kraftigt är viss skyddsjakt tillåten sedan 1995. 1998 bestod stammen av 1000 – 1500 djur.


På varg har det varit skottpengar fram till 1966 men därefter har endast ytterst begränsad skyddsjakt varit tillåten. Sedan slutet av 70-talet har man följt vargstammens utveckling genom spårning i snön. 1998 kom också ett vargprojekt till vid Grimsö. I december samma år märktes åtta exemplar i Bergslagen med sändare, och man gjorde också en undersökning om svenskens inställning till vargen. Antalet vargar i Sverige var då 55 – 60 stycken. Inom landet finns antagligen bara två revirmarkerande par, och föryngring sker på fem platser längs norska gränsen.
Järven fridlystes först 1969 och därefter har det varit begränsad skyddsjakt. Ett järvprojekt infördes 1993 i Kvikkmokksområdet. Där har man märkt över 80 järvar t o m 1998. Den totala järvstammen är på mellan 200 och 320 djur. Detta projekt har t ex visat att bara 60% av järvhonorna får ungar varje år. Vissa år har också dödligheten bland ungjärvar varit hög. Ytterligare en orsak till att stammen inte ökat under fridåren är tjuvjakten.

NATIONALPARKER

Nationalparker är exempel på s k genbanker, där växters och djurs gener kan leva vidare utan risk för utrotning. En annan tanke med parkerna är att få ut svensken i naturen. Därför finns det ofta vandringsleder och övernattningsmöjligheter där. En av mina starkaste naturupplevelser fick jag när jag tillbringade en vecka på vandrarhem i Abisko. Där deltog jag i guidade turer i reservatet, och förutom att jag fick se växter som knappast finns någon annan stans, fick jag också känna på permafrosten strax under markytan.
Ansvaret för skötseln och bildandet av nationalparker ligger hos Naturvårdsverket. Alla beslut fattas av riksdagen. Sverige var 1909 först i Europa med bildandet av nio parker. Våra två största ligger i Padjelanta och Sarek och är på vardera 200 000 hektar. Förutom fjällnaturen finns bl a urskog, lövskog, skärgård och äldre odlingslandskap bevarat. Allemans-rätten gäller som vanligt, fast med vissa tillägg. Man får inte samla stenar och växter, och det är också förbjudet att elda, tälta och medföra okopplad hund. Det finns förutom nationalparker dessutom flera naturreservat och naturvårdsområden , som tillsammans upptar ca 8% av Sveriges yta.

SKYDD AV HOTADE ARTER

Alla har väl hört talas om fridlysning och vet vad det innebär, men inte lika många känner till steget innan; rödlistning.
Sedan slutet av 1970-talet har man registrerat vissa växters och djurs situation i Sverige. Dessa arter har under 90-talet publicerats i s k rödlistor. Rödlistorna har fem kategorier:
 Försvunna: Arter som har försvunnit efter 1850
 Akut hotade: Arter som kommer försvinna om inte hotfaktorerna undanröjs snarast.
 Sårbara: Överlevnaden är inte säkerställd på lång sikt, ev snart ”Akut hotade”.
 Sällsynta: Beståndet har liten totalstorlek eller begränsad/utglesad utbredning.
 Hänsynskrävande: Relativt stora bestånd, biotoperna är hotade, beståndet minskar tydligt.
Aktuella listor finns hos ArtDatabanken vid SLU i Uppsala. Man ger ut nya listor vart femte år, men de uppdateras ändå regelbundet. Listorna är av Naturvårdsverket fastställda som officiella dokument. Rödlistorna är avgörande i arbetet för att skydda arter från utrotning. Dels används dem när beslut om fridlysning ska fattas, dels kan man bestämma om skyddsprogram med hjälp av dem. Naturvårdsverket lägger fram dessa åtgärdsprogram, som anger insatser, kostnader, och vem som ska utföra dem. I Sverige har vi 3501 rödlistade arter. Många svampar, lavar och ryggradslösa djur har dock, p g a bristande kunskap och tid, inte kunnat analyseras.

Antal rödlistade arter

ARTGRUPP FÖR-SVUNNA AKUT
HOTADE SÅR-
BARA SÄLL-SYNTA HÄNSYNS-KRÄVANDE TOTALT
Kärlväxter 29 96 118 103 99 445
Mossor 16 28 37 126 34 241
Kransalger 3 9 8 4 3 27
Lavar 18 77 82 18 43 238
Storsvampar 6 82 138 117 185 528
Ryggradsdjur 11 12 35 23 65 146
Ryggradslösa
Djur 111 206 521 262 776 1876
Totalt 194 510 939 653 1 205 3 501

Nästa steg i skyddet är fridlysning . Det innebär att man inte på något sätt får skada något exemplar av arten. En art kan vara fridlyst antingen i hela landet eller i valda delar, beroende på om beslutet är fatta av Naturvårdsverket eller länsstyrelsen. Regler för fredning finns i miljöbalkens åttonde kapitel. En växt eller ett djur fridlyses i första hand om det finns risk för att arten försvinner eller utsätts för plundring. Alla vilda däggdjur och fåglar är automatiskt fredade, förutom under jaktsäsongen, liksom de fiskar, kräftdjur och musslor som tas upp av fiskelagstiftningen. Alla övriga arter kan fridlysas. Brott mot fridlysningen kan medföra böter eller t o m fängelse. De arter som inte är fridlysta skyddas i regel av allemansrätten och djurskyddslagen. Allemansrätten innebär, kortfattat, att man inte får störa eller förstöra, och djurskyddslagen säger att djur i fångenskap ska behandlas väl och ”skyddas mot onödigt lidande” (finns det något nödvändigt..?).
Oftast är det länsstyrelsen som beslutar om fridlysningen, men 1982,-85, -92 och -99, har Naturvårdsverket satt in rikstäckande skydd för vissa grod- och kräldjursarter, alla orkidéer och nu, huggormen. Under 1999 kollar verket upp vilka lagar som fortfarande är aktuella, och vilka som behöver moderniseras, allt för att underlätta för oss vanliga dödliga, för ibland är det inte lätt att veta hur man ska göra. Min morfar fick problem förra sommaren, när den fridlysta och sällsynta hasselsnoken höll på att äta upp alla ”hans” lika fridlysta och sällsynta sandödlor! Det löste sig emellertid, då snoken tröttnade och slingrade iväg.

För att ytterligare hjälpa de vilda djuren finns en viltavdelning vid SVA som studerar fallvilt. Arbetet delas in i sjukdoms- och miljöövervakning. Under 1998 rapporterades, från sjukdomsövervakningen, bl a massdöd på sjöfågel i Östersjön, orsakat av fågelkolera. Året ägnades också åt specialövervakning av den rådjursdiarré och älgsjuka som fanns i hela landet. Miljöövervakningen går till så, att man tar prover av djurinälvor och letar efter främmande ämnen, t ex metallhalter. För att kunna hjälpen djuren innan de dör och kommer till laboratorier, stödfodrar man med foderhäckar. Ett rikstäckande hälso- och miljööver-vakningsprogram genomförs just nu med älgen som indikatordjur.

SPRIDNING AV FRÄMMANDE ARTER

Främmande arter är arter som med människans hjälp flyttats till ett nytt område. (Alltså är inte flyttfåglar som flyger Sverige - Afrika för egen maskin främmande någonstans.) Många främmande arter klarar inte av sitt nya hem, och dör sålunda ut innan de blir något problem, men de som överlever kan ställa till med stor oreda.
Spridningen sker främst på två sätt; avsiktligt (dovhjort, fälthare m fl) och oavsiktligt (”mördarsnigel” m fl). Den avsiktliga införseln av främmande arter kan bero på att man vill ha ökade jaktmöjligheter, eller nya grödor. Att arter oavsiktligt sprids händer hela tiden på olika sätt. Dels kan det vara alger som följer med ett fartyg, dels kan det vara fripassagerare i någon importvara. ”Mördarsnigeln” t ex kom till Sverige med importerade livsmedel. Ibland är det svårt att veta om ska kalla spridningen för avsiktlig eller inte. Om djurrättsaktivister släpper ut minkar är det ju faktiskt avsiktligt, men samtidigt var det ju meningen att de skulle sitta i sina burar… Ett tredje sätt för en art att spridas är genom sekundär introduktion. Sargassosnärjan importerades oavsiktligt till Frankrike, och därifrån spred den sig, på 16 år, till den svenska västkusten 1987. Andra exempel är förrymda bisamråttor, och mårdhundar som flytt fångenskapen i Finland och Ryssland och sedan emigrerat hit till Sverige.
Vad gör det då att nya arter kommer till Sverige? Det blir väl bara en ökad biologisk mångfald? Tyvärr är det inte så lätt. En främmande art kan bli ett hot för de inhemska på flera sätt. Antingen kanske den är en länk högre upp i näringskedjan, eller kanske de konkurrerar om födan, eller också kanske den bär på främmande sjukdomar. Om det vill sig riktigt illa kan ett helt ekosystem förstöras! Om man släpper ut fisk i en dittills fisktom sjö, försvinner snabbt kräftdjuren, och de fåglar som lever av dem. Ännu en sak som kan hända är att arterna blandar sig med varandra, så att de genetiska gränserna suddas ut, och ursprungsarten försvinner.
För att förhindra problem är nu all införsel av djur som kan klara sig i vilt tillstånd förbjuden, liksom import av hotade arter och fisk. Däremot har vi en nästan fri import av växter, alger och ryggradslösa djur. Ansvaret för att reglerna följs ligger bl a hos Jordbruks-verket, Skogsstyrelsen och Fiskeriverket. Naturvårdsverkets främsta uppgifter här är att verka pådrivande gentemot andra myndigheter, ta fram och sprida kunskap, vara remissinstans vid införsel av främmande arter, verka för att problem uppmärksammas inom EU och ha ett övergripande ansvar som centralenhet.

Några främmande djur som fått stor spridning i Sverige

NAMN URSPRUNG SPRIDNINGSSÄTT FÖRST INFÖRD
Brun råtta Sydostasien Fripassagerare vid handel 1700-talet
Bäver Norge Avsiktligt återinförd efter utrotning på...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Viltvård

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2001-04-02]   Viltvård
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=484 [2018-11-12]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook