Welcome To Pleasantville

1 röster
6484 visningar
uppladdat: 2005-07-31
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Jag har valt att i denna uppgift skriva om en av mina favoritfilmer som heter ’Wellcome To Pleasantville’. Det är en amerikansk komedi som kom ut år 1999. Filmen utspelar sig under det år då den producerades och under mitten av 1950-talet. Gary Ross har stått för regi och manus

Handling

Filmen börjar med att man möter tvillingsyskonen Jennifer och David som båda är i sena tonåren, de bor i usa med deras mamma i en villa. Detta utspelar sig i nutid, d v s det år filmen producerades. Deras mamma ska åka bort över helgen till sin pojkvän så Jennifer som har lyckats få en träff med skolans tuffaste kille, ska titta på en musik konsert på teve hemma. David har också han planerat sin kväll med tevetittande, han ska se ett gammalt program från 1950-talet vid namn Pleasantville. David och Jennifer börjar bråka det dröjer inte länge fören fjärrkontrollen till teven flyger in i väggen och ner på golvet i form av småbitar. Plötsligt så ringer en mystisk tevereparatör på dörren. De blir mycket konfunderade över det oväntade besöket då de inte alls har ringt någon reparatör. Tevereparatören tar fram en stor fjärrkontroll av metall och ger den till dem gratis. De tackar för hjälpen och säger artigt hejdå. David prövar den nya kontrollen och knappar fram till kanalen med sitt favoritprogram. Men snart börjar bråket igen, de sliter och drar i varsin ände och plötsligt så råkar någon av dem trycka på en av knapparna. Utan att de vet ordet av så befinner de sig i en svart/vit 1950-tals värld, de har hamnat i teveprogrammet Plesasantville i form av två av seriens huvudrollsinnehavare, Bud och Mary Jane.

Staden de har hamnat i är en idyll av hur ett villaområde i 1950-talets usa ska se ut, det är propert och snyggt, alla hälsar artigt och solen skiner. Men ganska snart så märker de att det är någonting mer än tidsaxeln och den blekgråa nyansen de fått till hudfärg som är fel. Alla böcker i biblioteket har tomma sidor, hur man än kastar en basketboll hamnar den i korgen, geografilärarinnan undervisar att vägarna går i cirklar och skrattar hånande om man frågar vad som finns utanför staden, sex är någonting helt främmande och brandmännen vet bara hur man räddar katter.

David håller sig till det oskrivna manuset och försöker bete sig som de andra medborgarna i staden. Men Jennifer som tycker att hon har kommit till dödens vändpunkt försöker sätta lite snurr på saker och ting genom att visa ungdomarna i staden hur man kan ha en lite roligare tillvaro.
Små förändringar sker till en början men dessa sprider sig snabbt och okontrollerat vidare. Saker och människor går från svart/vitt till färgskala när de gör någonting som de aldrig ens skulle ha kommit på tanken till tidigare. När basketbollkaptenen berättar för sina medspelare att han har haft sex så går basketbollarna inte automatiskt i korgen längre, ny syndig musik (rock’n’roll) börjar spelas i jukeboxen på glassbaren, böckerna fylls i med text när David och Jennifer berättar vad de handlar om, möbelbutiken säljer numera dubbelsängar och alla män får inte komma hem till ett dukat bord längre!

Människorna i staden börjar alltmer ifrågasätta saker och fel och fel blir ”färgade”. Samtidigt som denna utveckling sker växer också ett ogillande ifrån vissa av de andra medborgarna som fortfarande är i svart/vitt. De stänger ute ”färgade” människor från butiker och blir mer och mer våldsamma.

Borgmästaren blir orolig över denna utveckling, han är själv skeptiskt till förändringen men han vill att våldet ska upphöra. Han samlar ihop några av stadens medelålders konservativa män för att skriva ner några nya regler för invånarna. Allt våld ska nu upphöra, dubbelsängar förbjuds, likaså den syndiga musiken och målarfärger får bara säljas i svart, vitt och grått.

Ett lugn sprider sig tillfälligt över staden fram tills det att David kommer med idéen att tillsammans med sin arbetsgivare på glassbaren måla ett stort färgsprakande konstverk i protest. De blir båda efter det åtalade och en rättegång hålls. Borgmåstaren är domare och en försvarsadvokat är inte att tänka på. David retar upp borgmästaren under sitt försvarstal genom att trycka på några ”ömma punkter”. Borgmästaren blir vansinnigt arg och som i ett trollslag ’färgad’ även han. När han upptäcker detta blir han förskräckt och rusar ut ur domstolen. Rättegången avbryts och när folket öppnar upp de stora dörrarna ut möts de av en fantastisk syn, hela deras lilla stad står där utanför i sprakande vackra färger. Nu går det bussar till andra städer och teveapparaterna visar bilder från Rom och Egypten.


Karaktärer & Miljö

Jennifer är vid filmens början ansedd som en snygg och populär tjej i skolan. Hon har lite för bra självförtroende och ägnar större delen av sig tid åt att ragga killar och att festa. Under sin tid i Pleasantville får hon känna av värdet att betraktas som en seriös person och hon märker att hon själv faktiskt kan påverka människor till det bättre. Jennifer genomgår en utveckling som leder till att hon får en djupare bättre självkänsla då hon märker att hennes åsikter kan göra skillnad. Hon inser när hon har fått distans till sitt gamla liv hur ytligt det var, hon ser då även vad hon egentligen tycker är betydelsefullt i livet.

Jennifer såg tidigare på sin bror som en ”tönt”, men deras relation till varandra växer och de kommer närmare varandra. David är till en början ganska avskärmad, han tänker mest på sina, lite insnöade intressen. Men han lär sig att säga ifrån när han tycker att någon handlar fel, det får han erfara då han hamnar i den situationen att han tvingas försvara människor som han tycker om. Även när detta också innebär att ställa sig upp och kritisera människor som sitter i en högre och allmänt ansedd, bättre position än han själv. I slutet av filmen kan man också tydligt se att David är en kille som är på väg in i vuxenlivet, han är nu mogen för det och vågar ta del av den världen.

Betty, som är mamma till Bud och Mary Jane i Pleasantville, får en tydlig roll av att symbolisera den kvinnliga frigörelsen som skedde under 1960-talet. Hon är ansedd som den idealiska modern och hemmafrun som trycker ner sina egna behov och drömmar för att lägga all sin energi åt familjen. Betty styrs av de samhällsideal som finns runt omkring henne, både från make och väninnor. Hon är med om ett socialt uppvaknade, precis som alla de andra medborgarna i staden. När hon börjar ifrågasätta saker och ting, säger hon upp sig från de krav hon har på sig som maka. Betty går nu mot strömmen och handlar på ett sätt som får henne att känna sig väl till mods och bejakar sina egna önskningar och behov. Resultatet av detta blir en vuxen kvinna som inte låter sig styras av påtvingade ideal, hon vågar nu se sig själv i första hand som människa och inte som maka och mor. Hon vet nu att hon själv kan påverka sitt eget liv i den riktning som kon själv vill, Betty vågar även säga ifrån vilket ger henne en bättre självkänsla.

Bettys make George får gå igenom stora förändringar när hans fru börjar göra som hon vill. George är också han en idealisk medborgare, han är t o m medlem i borgmästarens egna ”klubb” för de mest välansedda medelålders männen i staden. Men under den utveckling som sker för medborgarna så inser han att de åsikter och värderingar som han har stått för kanske inte alls har varit de rätta bara för att de flesta andra tycker så. Han får nog erfara att tänka över sina ideal och vilka människor som har påverkat honom till dessa. Han har inte varit någon dominant eller krävande make, men det som Betty tidigare har gjort för honom har han tagit så för givet att han får en mindre chock när hon säger ifrån. Han inser då senare att man måste uppskatta och visa att man tycker om sina nära, de kan lätt försvinna ifrån en om man tar dem för givet. George är ändå en ödmjuk man som kan ta till sig kritik och förändras om han bara får tid till eftertanke. Han ber om ursäkt och märker att han måste våga visa sina känslor för att en dag kanske kan lyckas få tillbaka sin älskade fru.

Dessa fyra karaktärer tycker jag talar ganska väl för de sociala förändringar som Pleasantville går igenom under filmen. Jennifer och David symboliserar vad man skulle kunna lära sig av staden, de tar till sig de positiva egenskaper som redan fanns där, ödmjukheten, värdet av en samanhållning i familjen och tilltron. Betty och George får i filmen symbolisera dels den historiska förändring som skedde under 1950-talet och sociala riktlinjer som vi människor bör ta till oss även i dagens samhälle.

Miljön i filmen är mycket harmonisk, lugn och trivsam, en idyll av hur en amerikans villastad ska se ut. När man funderar kring detta så känns det som att grundkonceptet bygger på tanken:
”Vad är den amerikanska drömmen? Jo, alla vill bo i ett skyddat samhälle utan obehagliga överraskningar, ångest och kriminalitet. Ett villaområde med trevliga grannar och där barnen lyckas i skolan ett samhälle utan ett orent och impulsivt tänkande. Men om man då skulle förverkliga detta, om man skulle få en plats i detta paradis skulle det verkligen då vara så ljuvt som man hade föreställt sig. Skulle man kunna komma därifrån och ha samma syn på idyllen som innan. Eller skulle det helt enkelt bli en trist och innehållslös tillvaro utan spänning, en stad av plast?” I filmen känns det som att man har skapat en leksaksstad i plast, alla människor där beter sig som idealet utan att reflektera eller ifrågasätta. Innevånarna har inge impulsiva tankar eller nya idéer, de är oförmögna att ens tänka på ett orent sätt.


Utformning, Budskap & Analys

I början av filmen är fotot väldigt överensstämmande med historien, man får en lugn och stabil känsla. Ljuden känns dova och instängda som i en glasbubbla och likaså bilden, det varken blåser eller regnar och fotot är glasklart. Ju längre av filmen som går tas bildrutan upp av klara färger och det gör att känslan blir mer levande. Ett bra exempel på detta är att titta på den första delen av filmen då är himmeln alltid molnfri, vilket ger en effekt av en nyanslös grå hinna. Tills en dag då det kommer ett ösregn som följs upp morgonen därpå av en färgstark regnbåge, detta ger en stor kontrast och levande känsla. Likaså är det vid en scen i slutet av filmen då man ser en lite pojke som står och äter en smältande isglass lutad över en papperskorg, man få känslan av att inte ens sådana små ”olyckor” skedde tidigare.

Någonting annat som man lägger märke till i filmtekniken är det att det inte händer några hastiga rörelser utan att man först har blivit förberedd. Någonting som man kan se i den scen när Margaret springer i rädsla mot David, ifrån de fortfarande svart/vita människorna som blivit våldsamma. Först så ser man henne springa i ”slow motion” innan det att hon hastigt dyker upp i rutan springande in i David. På dethär sättet är det under hela filmen vilket gör att den gulliga och trygga atmosfären kvarstår även i slutet av filmen trots alla de stora förändringarna.

Budskapet i filmen bygger mycket på människors rädsla för förändring, människor känner sig trygga i det som är invant och när man vet vad man har att vänta. Filmen symboliserar även det lite mer strama och korrekta samhällsatmosfär som man fanns under 1950-talet, och sedan kontrasten till denna i den genombrytande frigörelse som kom på 1960-talet. Detta vill man spegla med den nästan övertydliga färgsymbolik som förekommer övergripande under hela filmen. Det stramare 1950-talet karaktäriseras med den svart/vita upplevelsen i början av filmen som sedan förändras stegvis och slutar i ett färgsprakande bildspråk.

En sak som jag funderade över var den kommentar som min mamma sade om färgsymboliken i denna film. Hon fick minnesbilder av hennes känsla när färgteven kom till Sverige. Tidigare så tyckte hon att man upplevde det som att hela samhället ”tänkte mer i svartvitt”, det fanns ju bildmässigt inte samma alternativ.

Jag för även tankarna till de svartas situation i det amerikanska samhället som var som mest övergripande från 1960-talet och bakåt. I Pleasantvilles samhälle finns det ju naturligtvis inga svarta människor då det ska överdrivet symbolisera och kritisera tanken om hur det ”perfekta” samhället ska se ut. Men det finns en väldigt tydlig parallell till det riktiga samhället då man i filmen särbehandlar de medborgare som har blivit till färgade. De svart/vita medborgarna sätter upp skyltar på sina butiker med texten: ”No Colored.” Dessa människor får även sitta på en annan avdelning i rättssalen vid domstolsscenen t ex. Med detta känns det som att man vill skildra människors rädsla för det som skiljer sig från det man är van vid, att rasism är en handling av rädsla. För i denna film är de så skräckslagna inför denna förändring till det utseendemässiga att de t om utestänger sina nära vänner och familjemedlemmar trots att de i det stora hela är precis samma människor som tidigare och inte utgör något som helst hot.

Det som man även ser i denna film är det att människor sätter upp gränser och förbjuder sig själva att få njuta av livets alla sidor. Detta ser man väldigt tydligt på karaktären Betty, som till en början är den ultimata hemmafrun. Hon följer de ideal som är uppsatta och är alla andra till lags utan att ens skänka en tanke åt vad hon själv vill ha ut av sitt liv. Det beteende som hon har är till en början som en inbyggd mekanism, så som den plastmänniska hon är. Men Betty fortsätter med detta även en tid efter det att hon börjat fundera över vad hon själv vill och detta gör hon just för att det är ett sådant tryck på henne från både make, vänner och allmänna ideal. Om hon bryter mot detta beteende kan hon riskera att bli utfryst och ansedd som en dålig mor och maka med konstiga idéer.
På dethär sättet var det för många kvinnor speciellt innan 1960-talet. Ville man inte vara hemmafru så blev man nästan som en konstig bohemmänniska och man skulle kanske t om riskera att bli kallad för vänstervriden och feministisk, någonting som i 1950-talets usa var skamligt. För man kunde ju inte sympatisera med fosterlandets ärkefiende.

Men jag skulle vilja dra en parallell till vårt Svenska samhälle idag och säga att det är på samma sätt som i usa på 1950-talet. Med det menar jag att motståndsutvecklingen till den gamla synen på kvinnors roll i samhället har slagit över åt det andra hållet. Som en ung kvinna i dagens Sverige då jag tittar på de ideal som samhället uppmuntrar genom svensk media och vad som utrycks av människor man talar med, får jag bilden utav att det är någonting skamligt och fult att vilja vara hemmafru om man skulle ha de förutsättningar som krävs. För säger man att man inte är feministisk så får man nästan samma rea...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Welcome To Pleasantville

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2005-07-31]   Welcome To Pleasantville
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=4669 [2020-04-01]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×