Islandshästen - Gudarnas häst

10967 visningar
uppladdat: 2005-04-14
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Historia

På Island, ”det väglösa landet”, som ända in i den första hälften av det tjugonde århundrated faktiskt inte hade några ordentliga vägar, har hästen alltid spelat en betydande roll. Utan hästen hade männinskan varit hjälplös.I Islands karga natur växer islandshästen upp och det har den gjort utan yttre påverkan eller inblandning av andra raser sedan många hundra år tillbaka. Det finns lämningar av romerska landstigningar på Island från så tidigt som 200-talet, men den riktiga invandringen började några hundra år senare. Mellan år 870 och 930 reste tusentals vikingar från Nordnorge och de brittiska öarna till Island för att bosätta sig där. De tog sig över stormiga hav i sina öppna båtar och med på resorna var hela familjer, släktingar, tjänstefolk och slavar. De tog även med sig sina husdjur, däribland de bästa hästarna. Dessa hästar hade vikingarna använt på sina krigståg runt om i Europa.

Hästarna som man hade med sig utgjorde grunden för en mycket omsorgsfullt bedriven och målmedveten avel. De hästar som infördes var inte bara av den germanska typen av hästar, utan också keltiska ponnies med iberiskt inslag. Aveln utökades även med de hästar som vikingarna tog med sig hem från härnadstågen runt om i Europa. På så sätt utvecklades den isländska hästen till en utomordeltligt härdig och robust, men också temperamentsfull häst. Den ganska vanliga ålen vittnar om det nordiska inslaget. Som motvikt till detta kan man också se finlemmade, snabba hästar med smalt huvud, vilket vittnar om inblandningen av syd- och österländska stäpp- och ökenraser.

På ryggen på hästen ser man den för alla ”ursprungs”-raser typiska ålen, ett tecken som kan uppträda än idag.

Den högsta lagstiftande församlingen, Aldingi, förbjöd redan på 900-talet all vidare införsel av utländska hästar till Island. Senare beslöts det att om en häst lämnat Island, så är det för alltid. Den får aldrig komma tillbaka och detta gäller än idag.

Hästaveln på Island skulle komma att utstå svåra tider. Naturkatastrofer, som det stora vulkanutbrottet år 1783, hade till följd att hästbeståndet reducerades från 37000 till 8600 st hästar. De flesta djuren dog inte av vulkanutbrottet som sådant, utan av den förgiftning av betet som askregnet orskakade. Genom den betydande reduceringen av hästar ägde en viss inavel rum under de följande åren, vilket förstärkte vissa av djurens egenskaper. De blev mindre till växten, inte minst på grund av de stränga vintrarna. Genom de magra betet kunde bara de hästar överleva som kunde tillgodogöra sig fodret optimalt. På så sätt fick man extremt lättfödda hästar.

Hästen har en central roll i den nordiska mytologin och för de nordiska gudarna var hästarna mycket viktiga. Gudarna ägde själva hästar och kunde också förvandla sig till dem när det då krävdes. Den kanske mest kända är Odens häst Sleipner som hade åtta ben. Islandshästen brukar kallas ”gudarnas häst” på grund av alla gudasagor och sägner där den spelar en viktig roll. Vikingarna tillbad inte bara sina gudar, utan också sina hästar. Hästen var helig och spelade en viktig roll i det vardagliga arbetet och som symbol i religiösa riter och ceremonier. En av vikingarnas seder var att om en man dog, avlivades hans häst också så att den kunde följa med sin herre till dödsriket.


Exteriör

Islandshästen är precis som namnet antyder, en häst. Även om den rent storleksmässigt tillhör ponnyraserna, är det en häst för vuxna ryttare. Barn och ungdomar kan förstås också rida en islandshäst, men det är ingen vanlig barnponny. Islandshästen är mycket tålig och stark och har avänts som transportmedel på island i över tusen år. Det är en självständig häst med många spännande egenskaper och användningsområden. Den är robust och oöm, vänlig och hemkär men har en stark vilja och självbevarelsedrift. De flesta islandshästar är sunda och kloka. De är också lättfödda. En islandshäst kan vara tempamentsfull, men lika gärna lugn och snäll. Rasen avlas fram särskilt för ridningens skull, de extra gångarterna och det goda lynnet. En islandshäst har fyra eller fem gångarter. Förutom skritt, trav och galopp har den även tölt och pass. Flera andra europeiska raser har också kunnat tölta och passa, men efter inblandning av annat blod i aveln har dessa speciella gångarter gått förlorade. Islandshästen, som är renavlad sedan många hundra år, har däremot bevarat sina extra gångarter.

På Island råder ett ganska hårt klimat och det har på ett naturligt sätt sållat bort de svaga hästarna så endast de starka överlevt. Just därför har rasen också utvecklat en speciell tålighet, styrka och seghet. Islandshästen är dessutom säker på foten och har en förmåga att ta sig fram i all sorts terräng. En islandshäst som har gångarterna skritt, trav, galopp och tölt kallas för fygångare, medan en som dessutom har gångarten pass kallas femgångare. En bra islandshäst ska ha bra, tydligt åtskilda gångarter och stora, smidiga rörelser. Den ska ha ett bra temperament och vara sammarbetsvillig. Det ska finnas en gnista i hästen och den ska gilla att arbeta, den ska också vara vänlig och lättriden. Islandshästen är en mycket sund och stark häst. Den är uthållig och har kraftig päls som skyddar den mot alla slags väder. Om den har tillgång till vindskydd och får rätt foder kan den gå ute hela året om.

Rasen utvecklas långsamt och mognar sent, men i gengäld lever den länge. Den hittils äldsta kända islandshästen blev 54 år! Den rids inte in förrän den är ungefär fem år, men den kan arbeta upp till 25-30 årsåldern. Tidigast vid 8 års ålder kan man säga att en islandshäst med rätt träning blivit vuxen. Storleken varierar mellan ca 125- 145 cm i mankhöjd. Vissa kan bli ännu högre, men medelhöjden ligger på 132-137 cm. Islandshästen är kraftigt byggd och väger ca 350 kg. Hästens storlek har dock ingen inverkan på styrkan. Den ska vara kraftig, men får inte vara tungt byggd.Det som skiljer islandshästen mest från andra raser, förutom gångarterna, är nog korset. Korset ska vara långt och lutande, det vill säga att själva vinkeln i korset mellan lårbenet och bäckenbenet ska vara stor. Hos de flesta andra raser är vinkeln 90 grader, men hos islandshästen ska den vara minst 95 och helst hundra grader. Det lutande korset är en förutsättning för att hästen ska kunna gå i tölt och pass.

Islandshästen kan ha de tre vanliga gångarterna (sk tregångare utan töltanlag) eller vara fyrgångare med tölt. Några hästar är fyrgångare med passanlag, men det är inte alla som utvecklas till femgångare och får den eftertraktade passen. För det krävs att hästen har anlag för gångarten och stor framåtanda.Islandshästen bedöms i Sverige till 40 procent utifrån extriören och 60 procent utifrån sina ridegenskaper.


Färger

Det finns knappast någon ras som har flera färgvariationer än islandshästen. Den ursprungliga vilda färgen var black och den finns bara kvar hos hästar som renavlats under en längre tid. Exempel på andra hästar som behållit vildfärgen är nordsvensken, fjordhästen och mongolhästen. Många isländska uppfödare har som mål att avla fram hästar i en viss färg. Färgen blir då speciell för just den uppfödaren, något som kommer från vikingatiden då hövdingarna försökte ha samma färger på sina hästar för att man skulle känna igen dem på långt håll. Fux och brun är de vanligaste färgerna på islandshästar. Bland de ovanligare färgerna hör exempelvis: musblackskäck, och silverfärgade.

Black

De blacka färgerna – vildfärgerna - är musblack, rödblack och brunblack. Man, svans och ben är svarta eller bruna med zebraränder på benen och kroppsfärgen är ljusare. En black har alltid en ål; en mörk strimma längs ryggen.

Fux

Fuxar kan vara väldigt olika. Ofta har islandsfuxen samma färg på täck- och skyddshår, men vanligt är också fux med ljus man och svans. Den mest eftertraktade fuxfärgen är vad islänningarna kallar för vindóttur, ”vindig”.
Det är en chokladbrun häst med silverfärgad man och svans. Vindóttur
finns i andra varianter också, som grå och röd.


Bork

Bork liknar black, men saknar ål och zebraränder. Bork är svart, brunsvart eller brun som är utspädd så att färgen bleknar. En borkfärg heter på isländska moldóttur, som betyder jordig.


Skimmel

Skimlar föds alltid med en grundfärg som kan vara fux, brun eller svartbrun. Redan vid första hårfällningen bleks färgen och det börjar på huvudet där hårrötterna är ytligast. Så länge grundfärgen dominerar är hästen stickelhårig. När de vita håren har tagit överhanden är det en skimmel. Skimlar kan vara konstanta – de behåller samma färg efter första fällningen – eller avblekbara. En avbekbar skimmel blir inte helt vit förrän efter ca 10 – 15 år.

Skäck

Skäckarna kan vara dominantskäckar eller recessivskäckar beroende på arvsanlagen. Dominantskäcken har vita fläckar på ryggen och neråt som är skarpt avgränsade från bottenfärgen. På recessivskäcken är de vita fälten suddiga och sitter på buken.

Många föl skiftar färg när de växer upp. Därför kan det ibland vara svårt att veta vilken färg en häst kommer att få som vuxen.
Hästens tecken ändrar sig därmot inte, vare sig de sitter på benen eller på huvudet. Det har alltid funnits vissa föreställningar om hästars färger: fuxar är eldiga och starka, svarta hästar är eleganta och förnäma, vita hästar för med sig lycka och är heliga. Sådana fördomar kan vara seglivade. På Island rider poliserna omkring på svarta hästar. ”En bra häst har aldrig en dålig färg” lyder ett gammalt talesätt och det är viktigt att komma ihåg. Färgen är ju det första man ser på en häst och vissa färger är mer iögonfallande än andra. Men man ska akta sig för att bedöma hästen efter färgen!


Gångarter

Islandshästen är den enda rasen i Europa som har kvar sina fem gångarter. Vissa raser i Asien, Afrika och Amerika har också fem gångarter, men i Europa har dessa gått förlorade efter århundraden av avelsförbättringar och korsningar. Islandshästen har ju renavlats i många hundra år och behållit sina ursprungliga särdrag, mycket tack vare sit isolerade läge och sina stränga regler. I övriga Europa har behov funnits av hästar för vissa ändamål, till exempel körhästar, krigshästar, kapplöpningshästar och så vidare. Befintliga raser har förändrats och nya har tagits fram. Det finns islandshästar som är tregångare, fyrgångare och femgångare. En tregångare har inga anlag för tölt och pass, en fygångare har även tölt och femgångaren har även anlag för pass.


Pass

Pass rids bara korta sträckor och i hög fart, så kallade flygande pass. Det är en tvåtaktig gångart där hästen rör samma sidas ben samtidigt. I högt tempo blir det ett svävmoment mellan avtrampen. Pass är den femte gångarten och den kräver en mycket vältränad häst med mycket framåtanda. Passgång är det som hästen lär sig allra sist och priset på en ridhäst på Island är ofta avhängt på hur bra pass den har. Flygande pass kan gå så fort som ca 55 km/h. För att passen ska vara flygande måste svävmomentet vara med. Långsam pass kallas grisepass. Det är inte särskilt bekvämt och är därför inte önskvärt. Pass är en eftertraktad men krävande gångart för hästen och den används nästan bara i tävlingssammanhang.


Tölt

Tölt är den vanligaste och viktigaste gångarten hos islandshästen. Det är en fyrtaktig rörelse där hästen flyttar benen som i skritt, men istället för att ha tre ben i marken och ett i luften har den omväxlande ett eller två ben i marken och tre i luften. Tölt har inget svävmoment men ibland stora rörelser. Ryggen rör sig minimalt, och det innebär att ryttaren sitter stilla i sadeln och ser ut som om hon/han knappt rör sig alls. Tölten kan variera i hastighet från skritttempo till hög hastighet ca 40km/h. Gångarten rids i tre tempon: kort, medel och ökad. Kort tempo kan jämföras med kort trav. Då ska hästen gå väl samlad. Olika dressyrmoment utförs i kort tölt. Medeltölt motsvarar trav under lättridning. Hästen ökar steglängden och töltar friare. Ökat tempo kräver en väl arbetad häst med bra kondition.

När hästen töltar bär den hals och huvud rest och manen och svansen böljar på ett speciellt sätt. Bakdelen sätts djupt under hästen och största delen av vikten bärs upp av hästens bakparti. Framdelen blir rest och ofta får hästen en vacker aktion. En bra tölt har jämn och ren takt. Vid en verkligt bra tölt ser det ut som hästen svävar över marken. Hästen ska då också ha stora rörelser och ett smidigt lyft. Lyft är hur högt hästen lyfter frambenen. Hästen ska vara i pefekt samspel med ryttaren. För ryttaren är tölt ett bra sätt att ta sig fram. Ryttaren sitter lugnt och stilla på hästen som rör sig snabbt. För ryttare med ryggproblem är tölt idealiskt.

Villighet är ett viktigt begrepp vad gäller islandshästar. Helst ska hästen gå lite fortare än vad ryttaren ber om. Om ryttaren slutar att driva på , ska den gå fram själv och den ska ha vilja att gå vidare även om den är trött. Den ska inte heller bete sig olika om den är ensam eller tillsammans med andra hästar. Den ska alltid vara lika ivrig och själv tycka att det är roligt.
Om den blir rätt tränad och behandlad kommer den att behålla sin energi och frammåtanda hela livet.


Tävlingar

Det tävlas på flera olika sätt med islandshästar. Tävlingarna följer alltid de internationella regler som kallas FIPO. Dessa regler är framtagna av medlemsländerna i FEIF, Föderation Europäischer Islandspferde-Freunde: Danmark, Norge, Island, Finland, Färöarna, Nederländerna, Luxemburg, Belgien, Tyskland, Frankrike, Italien, Schweiz, Slovenien, Österrike, Storbritannien, Irland, Kanada, USA och Sverige. Varje land kan dessutom tillämpa egna reglementen i tillägg. I Sverige finns det exempelvis regler om att man måste ha hjälm på tävlingar.

Islandshästar tävlas i galopp, trav, tölt, fyrgång, femgång, passgång, hoppning och dressyr. Galopp är en stor tävlingsgren på Island och tävlas i fem distanser: 300, 350, 400, 800 och i 1500 meter. I pass tävlar man i 250 och 500 meter. Travtävlingar, dressyr och hoppning är ganska nya tävlingsformer. Kapplöpningarna övervakas av domare utplacerade längs banan och ett antal tidtagare samt vakter som ser till att reglerna följs.

I Sverige är FIPO-.tävlingarna uppdelade i två typer: lydnadsgrenar och hastighetsgrenar. Det finns också lätta klasser och barn- och ungdomsklass i alla grenar.

Lydnadsgrenarna rids på en ovalbana (en oval ridbana) om 250 meter där fem domare (tre vid mindre tävlingar) bedömer ekipaget efter gångarter, takt, tempo, form under ryttare, harmoni och ryttarens sits och inverkan, varpå de sätter poäng från 0 till 10. På ovalbanan tävlas det i fygång, femgång och tölt.

I fyrgång och femgång finns två varianter. Fri gångartsföld då ryttaren får visa gångarterna i den ordning som passar bäst, och fast gångsrtsföljd där ekipaget ska rida i en speciell ordning: kort tölt, trav, skritt, galopp, ökad tölt och om det är femgång - flygande pass på långsidorna. I T2 ska man visa hästen i tölt i valfritt tempo, ökat tempo och ökad tölt på lösa tyglar och enhandsfattning. Dressyrprogrammet visas för tre domare, varefter några ekipage går till final där de får rida kür, dvs dressyr till musik. Passlöp är en ren hastighetsgren som är 150 eller 250 meter. Då tävlar ekipagen två och två eller fler beroende på hur bred banan är. De första 50 meterna rids i valfri gångart, oftast galopp och sedan måste hästen läggas i flygande pass.

Stilpass rider man på en rak sträcka som är ca 200 meter och det är en tävling där man kombinerar lydnad med hastighet där man får poäng på hurman lägger hästen i pass, hur snabbt det går och hur man tar ner hästen från pass till tölt. Terrängritt tävlas på tid på en bana som är 2-3 km lång med naturliga hinder som är högst 80 cm höga. SM för islandshästar har ordnats varje år sedan 1975 och ett år senare hölls det första Nordiska Mästerskapet rum. EM hölls första gången i 1971 i Österrike. Första gången tävlingen blev ett VM var i Sverige 1991. Det finns omkring 50 ryttarföreningar på Island och många tusen medlemmar. De har riksmöten varje år och ett landsmöte vart fjärde år.

Ofta tävlar vuxna och barn i samma klasser, men det ordnas också separata tävlingar för de yngra ryttarna. Olika sorters ghymkhanaklasser (lekar till häst) som staffet, parridning och handhästridning brukar vara populärt. En tävling kallas ”öltölt” där man ska rida en slalombana i tölt med glas som är fyllda med öl! (dock brukar man rida med vatten istället för öl). Den som rider snabbast och har mest öl (vatten) kvar i glaset vinner. Islandshästen är ju en ras som passar både vuxna och barn och när det är tävlingar och andra evenemang samlas man i alla åldrar för att ha roligt. Man behöver inte vara så duktig på att rida, alla är välkomna; både elitryttare och de som inte har ridit så länge. VM för islandshästar arrangeras vartannat år och de år det inte är VM, är det istället Nordiska Mästerskap. SM hölls 2004 på Sävebanan i Göteborg och årets stora arrangemang blir VM på Himmelstalundsbanan i Norrköping.


Hästnamn

Islandshästars namn har i århundraden avspeglat deras kön, färg, tecken, temperament och karaktär.

Islänningarna har speciella regler för hästens namn som ofta är en kombination av flera karaktäristiska drag hos hästen. Nästan alla islandshästar som säljs utomlands får behålla sina namn. Även hästar födda i andra länder får isländska namn.

Det isländska språket är uttrycksfullt, poetiskt och stämmningsfullt. Islänningarna uppkallar ofta sina hästar efter de starka naturkrafterna på island. Det kan vara fågelns flykt, vulkanens styrka, vågornas brus eller mytologiska sagor.

Islänningens starkaste häst får gärna ett namn ur gudasagorna. Namn baserade på färger i kombination med tecken är också vanliga.
Raudblesi heter en häst som är fux med bläs, Jarpstjarna kan vara namnet på ett brunt sto med stjärn och Littla Brunka betyder det lilla svarta stoet. Valacker och hingstar har namn som ofta slutar på ”i” eller ”ur” och ston slutar ofta på ”a”.
Några vanliga isländska namn:

Ida- virvel
Fengur- magiskt namn för Oden
Tyr- krigsgud (Tor)
Freyja- kärleksgudinna (Freja)
Ljúfur- vänlig, älskvärd
Blesi- häst med bläs
Faxi- häst med vacker man
Andi- vindpust
Fenja- jättekvinna
Ari- örn
Ör- pil
Askja- vulkan på Island samt behållare och ask
Skvetta- Glad

Alla isländska namn har betoning på första stavelsen.
Soley - smörblomma.


Sommarexem

En del islandshästar drabbas av en sjukdom som kallas sommarexem. Hur många som drabbas vet man inte riktigt, men troligen rör det sig om mellan ca 10 och 20 procent. Sommarexem drabbar nästan bara islandshästar som är importerade från Island. Hästar som är födda i Sverige blir mer sällan sjuka.

Hästar på Island är inte alls drabbade

Tack vare forskning på senare år vet man att sommarexem är en allergisk reaktion mot en viss typ av knott. Att det nästan bara drabbar hästar som är ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Islandshästen - Gudarnas häst

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-05-30

    Riktigt bra text som beskriver

  • Inactive member 2007-10-11

    Heltäckande, lättbegriplig tex

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2005-04-14]   Islandshästen - Gudarnas häst
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=4002 [2019-09-23]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×