Historien om Tristan och Isolde, återberättad av J. Bédier

24 röster
93446 visningar
uppladdat: 2005-04-14
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Kärlekshistorien om Tristan och Isolde är många hundra år gammal men är fortfarande aktuell och älskad av många.

Tristan växer upp i landet Loonnois men blir en dag bortrövad till riket Cornwall där konungen Marc regerar. Tristan stannar kvar och blir en mycket skicklig jägare och inte minst en bevandrad stridkämpe. Snart blir han omtyckt och får resa på olika äventyr och ärenden åt kungen. Under ett av de viktigaste uppdragen lyckas Tristan besegra konungen Marcs fiende Morholt men blir illa nog svårt skadad. Tristans sår luktar dock så vidrigt att få vill vistas runt omkring den döende t.o.m. de bästa vännerna. Den tappre ligger för döden och ingen läkare kan bota honom genom ett motgift. Snart lägger de honom på en flotte på havet och låter den driva iväg. Än är han inte död utan strandar på Irland, landet där fienden härskat. Den fagra Isolde den Blonda finner honom och lyckas läka såren. Än vet hon inte att det var Tristan av Loonnois hon helat, hennes fiende, mannen som dödat hennes morbror.

Han återvänder frisk och stark till Cornwall men där finns dock fyra onda baroner som hyser stark motvilja mot Tristan (han kan ärva tronen) och de får kungen att vilja gifta sig. Med vem? Hmm… tänker han och genom fönstret flyger då två duvor in med hårstrån i näbben. ”Den kvinna som äger detta hår ska jag äkta” bestämmer han och ger Tristan uppgiften att finna damen. Ladyn är den sköna Isolde och efter en mödosam kamp (mot en drake) lyckas han få med henne. Nu vet hon vem det är hon har framför sig; det är Tristan, mannen som dödat hennes morbroder!


Drycken

Under resans gång får de båda i sig en kärleksdryck som var ämnad för Isolde och hennes blivande man Marc av misstag, vilket gör dem hopplöst förälskade och endast döden kan skilja dem åt. Här börjar då deras plåga och pina men även passionen.


Isoldes känslor före och efter drycken

Tristan dödade Isolde den Blondas morbror och det skrivs: ”Och från den dagen lärde Isolde den Blonda att hata namnet Tristan av Loonnois.” Man kan knappast påstå att hennes relation till honom var hövlig. Senare i texten (s 35) skriker hon ”Du är Tristan av Loonnois, min käre morbroder Morholts mördare. Nu skall du dö i din tur!” Innan kärleksdrycken var det närmast hatiska tankar som rörde sig inom Isolde men genom kärleksdrycken blev de bundna till varandra. (S 41) ” Men Isolde älskade honom. Och dock ville hon hata honom, ty hade han inte skändligen försmått henne? Hon ville hata honom men förmådde det inte, ty hennes hjärta kvaldes av en ömhet långt mera plågsam än hat.” Efter resan kretsade hennes tankar kring Tristan som tungan runt en trasig tand.


Konsekvenserna

Det var dock inte enbart frid och fröjd efter incidenten utan en rad olika problem uppstod; Isolde den Blonda skulle fortfarande äkta konungen men hans misstankar om brottslig kärlek och de onda baronernas vädjan resulterade i att Tristan och Isolde fick en jobbig framtid. Regenten bestämde sig för att bränna sin kära på bål, men ändrade sin uppfattning och gav henne istället till de spetälska, vilket Isolde ansåg vara en stor förnedring. Den listige Tristan skulle också dö men lyckades komma undan och tillsammans med Isolde flydde de in i skogarna där de levde undangömda med Governal. Livet var snärjigt och de levde endast på örter, rötter och vilt. Snart fanns det inte mycket mer än skinn och ben kvar. Så småningom ”slöt de fred” då kungen upptäckt dem liggandes i en hydda men lät bli att dräpa dem trots möjligheten. Tristan och Isolde bestämde sig för att leva på olika platser trots att deras hjärtan hörde till varandra och var sammanvävda. De tre återvände till slottet och var villiga att göra vad kungen ville. Fortfarande levde tre elaka baroner (de var nu bara tre då Governal särat huvudet från halsen på den ene) vilka ansåg att Tristan skulle tvingas till landsflykt. Ungherren seglade från land till land och kom slutligen till Bretagne där han stannade ett tag.
Under flera år levde de båda i stor sorg och saknad och inget kunde släcka hjärtats törst.

Då Tristan återvände till sin kära trodde hon att han skändat henne (en felaktig tolkning) och Isolde uppförde sig hjärtlöst. Kvinnan bad honom att aldrig komma tillbaka, men kort där efter insåg hon sitt missförstånd och ångrade sig djupt.

Sista gången Tristan återvände rakade han av sig sina vackra lockar och målade ett stort kors på huvudsvålen för att över huvudtaget kunna komma in på slottet men Isolde den Blonda kränkte Tristan än en gång då hon inte kände igen honom. Hans tal var som flugsurr kring hennes öron. De tvivlade på varandras kärlek flera gånger. Konsekvenserna efter båtfärden var långt besvärligare än de hade anat.


Den barmhärtige Marc

Det är svårt att inte förundras över konung Marcs beteende då han klev in i hyddan där Tristan och Isolde sov i varandras famn med ett svärd emellan sig. I den stunden kunde han ha svingat sitt svärd och kluvit huvudena av dem, men han hade tillräckligt med värdighet för att avstå. Marc såg att de båda var ämnade för varandra. I dagens samhälle skulle få tänka på sin motståndares bästa. Han såg det han inte kunde ge Isolde; den kärlek hon fick av Tristan. Marc skulle kunna döda Tristan och ta Isolde, men då skulle han leva med den vetskapen att han dels skulle vara hatad av folket i landet (på grund av sin egoism) och att Isolde den Blonda aldrig skulle förlåta honom. Hur vore det att leva med någon som skulle hata en för resten av livet? Den insikten gjorde att han avstod. Det var bättre att sluta fred än att utlösa ett känslomässigt krig.

Kung Marc upplevs som en mäktig men samtidigt ödmjuk härskare. Han var beredd att bränna sin hustru på bål och landsförvisade Tristan, men av en konstig anledning kan man inte känna någon avsky mot honom.


Brottsligt?

Drycken fick de under resan till konung Marc. På fartyget fanns inget vatten och en tjänarinna gav dem båda kärlet med drycken. Det var tjänarinnans uppgift att se till att ingen drack. Tristan och Isolde gjorde sig inte då skyldiga till något brott, då det inte var deras fel.

Dvärgen Frocin påstod att deras kärlek var ”brottslig”. Sant eller falskt? Skulle detta ha inträffat i nutid skulle givetvis få ha accepterat faktumet att drottningen skulle ha en älskare vid sidan om kungen. På den tiden kanske man tänkte annorlunda men man bör även förstå andras reaktioner, t.ex. baronerna och kungen själv. Baronerna tänkte i och för sig bara på sitt eget bästa men tänk hur det skulle vara att ha en fru som älskar någon annan. Trots detta kan man inte sluta känna medlidande med de två älskande.

Vissa faller helt enkelt för varandra och inget kan hindra dem. Brottslig kärlek… menar han då otrohet? Ser man det ur dvärgens synvinkel så kan man kalla det för brottslig kärlek, men varför ska man leva med någon som man inte älskar, dvs. Marc? De båda begick inte ett brott utan var rättfärdiga. Kung Marks rike gick inte under utan det var de själva som fick lida och det var de som så småningom dog.


Otidsenlig kärlek?

Historien om Tristan och Isolde den Blonda skulle lika gärna kunna utspela sig i dagens samhälle, dock med vissa ändringar. Kärleksdrycken är en symbol för kluvenhet. Kärleken består till stor del av lycka men även av lidelse och plåga. Boken berättar om passion, dragningskraft men även avundsjuka (då Tristan äktade Isolde med de Vita händerna), längtan, svek och återförening, något som existerar än idag. Skulle man skriva om historien till modern tid skulle det inte bli några radikala skillnader, fast idag skulle man betona ordet ”otrohet” och det skulle inte vara lika acceptabelt. Två människor som träffas i smyg i dagens samhälle skulle fortsätta att träffas om de nu inte blev avslöjade. Få skulle ha rest till ett annat land som Tristan.

Visst har vi sett filmer då ett par står vid altaret, den ene rycker lite lätt på läppen av nervositet och sneglar på personen bredvid, kyrkan är helt full av välklädda och förväntansfulla vänner och föräldrar, vackra blommor utsmyckar golvet, några småflickor i fina klänningar håller korgar med kronblad redo att strö ut dem, brudens pappa tänker ”ta hand om pappas lilla flicka… snyft”, prästen håller sitt välkända tal om äktenskapet och helt plötsligt rusar någon in i kyrkan helt andfådd efter att ha sprungit från sitt hem och vrålar: ”NEJ!”. Alla vet hur den historien slutar. Självfallet gifter sig inte personen vid altaret utan inser att den andre är den rätta/rätte. Visserligen är detta bara en film, men visst förekommer det? Kanske inte just på det viset men den ene begär snart skilsmässa och går ut till någon annan som han verkligen velat gifta sig med. Förr eller senare följer man alltid hjärtat.


Riddartidens kärleksideal

Folk prisade nog detta kärlekspar för att de avstod från så mycket och älskade varandra på ett så vackert sätt. De var inte giriga. Människor såg detta som sitt ideal, att kunna motstå frestelsen eller att i alla fall försöka. Kärleken mellan Tristan och Isolde var äkta och människor ansåg kanske att man inte skulle svika sin älskare och aldrig ge upp hoppet, utan att kämpa.

Kärleken är ömsesidig, och båda vill varandras bästa. Då de var på flykt i skogarna kom de båda att tänka på att den andre personen i fråga egentligen skulle ha bott på ett vackert slott och haft de prydligaste kläderna, och både kände skuld för att de utsatt den andre för den påfrestningen.


Dold ”propaganda”

Man kan inte undgå att lägga märke till de små kommentarer som författaren skriver t.ex. om de fyra onda baronerna. Bédier skrev på ett fler tal ställen att de skulle få sitt straff och beskrev hur onda de var. Författaren måste ha varit kristen eftersom att han gång på gång nämnde Gud och hans kraft (t.ex. då Tristan kastade sig ut genom fönstret och Gud räddade honom). Det var små uttalanden om hur människor bör ha handlat.


Medeltidens samhälle

Samhället på den tiden var olikt vårt, dels var :
* Klasskillnaderna tydliga. De som var av kungligt blod stod över de andra.
Alla fick acceptera läget, även de som led av spetälska. Boken uppmanar att man ska ära konungen och drottningen och lyda dem.
* Offentliga dödsstraff och folkmord var inte ovanliga.
* Jakt var även något viktigt och hela hov kunde resa bort för att jaga.
* Man prisade tappra krigare och duktiga jägare.
* Den kristna tron spelade en viktig roll.


Riddare under medeltiden

Tristan var en skicklig riddare och i början på första kapitlet fick man reda på hur en riddare skulle vara, eller rättare sagt en god riddare. Tristans läromästare och blivande bäste vän Gorvenal lärde honom att ”hantera lans, svärd, sköld och båge, att kasta stenskivor, att i ett språng svinga sig över de bredaste vattengravar; han lärde honom att förakta lögn och svek, att bistå de värnlösa, att hålla givet ord; han undervisade honom i olika sätt att sjunga, han lärde honom harpspelets och jaktens konst.” Ska man summera hur dåtidens riddare skulle vara så kan man låta det sammanfattas med ”mångsidighet”. Riddaren skulle inte enbart vara stark och djärv utan skicklig inom mycket, och även ha ett gott hjärta. På sidan 22/23 står det om då den unge Tristan erbjöd sig att utkämpa striden mot fienden Morholt. Han var den enda av landets alla baroner och slagmän som verkligen ställde upp, trots sin ringa ålder. Då betraktades han som en hjälte och även läsaren får ett sådant intryck. Detta kanske var en typ av propaganda, att strida för sitt land! En riddare skulle heller inte vara rädd för att hugga av någons huvud, och flera gånger i boken berättas det om Tristans alla halshuggningar och stympningar av händer etc.


För vilka?

För vilka är boken avsedd? På sista sidan står det: ”Ädle herrar, forna tiders goda trubadurer Bérol och Thomas och herr Eilhart och mäster Gottfried har berättat denna sägen för alla dem som älskar, inte för andra. Och genom mig sänder de er sin hälsning. De hälsar alla dem som är tankfulla och dem som är lyckliga, de missnöjda och dem som är sorgsna, alla älskande. Måtte de i denna sägen finna tröst för obeständigheten, för orättvisan, för grämelsen, för smärtan, för kärlekens alla plågor!”


Egen kommentar

Texten var inte speciellt modern men efter att ha läst ”Sinuhe egyptiern” känns få...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Historien om Tristan och Isolde, återberättad av J. Bédier

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-06-19

    Bra arbete,bra skrivet

  • Inactive member 2007-10-19

    Vad bra då Kristofer! Alltid k

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2005-04-14]   Historien om Tristan och Isolde, återberättad av J. Bédier
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=3984 [2019-10-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×