Selma Lagerlöf

12 röster
36023 visningar
uppladdat: 2005-04-11
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Inledning

Bakgrund

Anledningen till att jag skriver denna uppsats är för att Selma Lagerlöf var en stor författare och man bör känna till lite om henne.


Syfte

Mitt syfte med uppsatsen är att ta reda på vad det var som fick Selma Lagerlöf att bli en så stor författare.


Metod

Jag samlade fakta och läste delar ur Selma Lagerlöfs böcker. Sedan reflekterade jag över materialet och skrev ner det jag kom fram till.


Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf föddes den 20 november 1858 i Värmland. Hon bodde på Mårbacka tillsammans med sin mor och far och tre syskon. Där bodde också deras farmor, som alltid satt i hörnsoffan och berättade historier. Selmas farmor var en mycket duktig historieberättare, och barnen blev mycket rörda av hennes historier. Jag tror att hennes farmors berättelser var en av anledningarna till att Selma blev författare därför att de gav henne många idéer och inspiration. När Selma var sex år dog hennes farmor. Det var mycket tragiskt för barnen, speciellt Selma, för det var Selma som lyssnade mest uppmärksamt på hennes berättelser.

1881-1885 åkte Selma Lagerlöf till Stockholm för att gå en seminarieutbildning. Det var fyra betydelsefulla år för hennes författarskap. Där fick hon kunskap, vänner, självförtroende och sin kallelse som författare.

Här är några av de böcker som Selma Lagerlöf har skrivigt:
 Gösta Berglings saga (1891)
 Jerusalem del1 (1901)
 Jerusalem del2 (1902)
 Nils Holgerssons underbara resa del1 (1906)
 Nils Holgerssons underbara resa del2 (1907)
 Mårbacka (1922)
 Löwensköldska Ringen (1925)
 Ett Barns Memoarer (1930)

Gösta Berglings saga var Selma Lagerlöfs debut saga. Den handlar om en person som heter Gösta Bergling. Han var präst från början, men blev avsatt p.g.a. att han söp så mycket. Han blev sedan ledare av de tolv kavaljererna. De stampade fram liv och glädje, dans och sång bland Värmlands gårdar. Gösta Berglings saga är en fantasifull och känslostark berättelse och speglar den forna tidens människor.

Jerusalem handlar om flera svenska familjer från Nås i Dalarna som utvandrar till Jerusalem efter en religiös väckelse. Selma Lagerlöf undrar varför de gör det. Så hon gör därför en resa till Jerusalem för att ta reda på mer djupgående varför de utvandrade.
Berättelsen vill visa att det viktigaste för människan inte är vardagens alla sysslor utan att i pliktuppfyllelse utföra medmänskliga gärningar.

En sak som jag tycker kännetecknar Selma Lagerlöfs sätt att skriva är att hon oftast har väldigt många beskrivningar av miljö och personer och dom är väldig utförliga och detaljerade.

Jag tror att Selma Lagerlöf har bidragit till ett mer demokratiskt samhälle på många sätt. Bl. a. vid en internationell rösträttskonferens i Stockholm 1911. Selma Lagerlöf var där. Hon höll ett lysande tal inför delegater från 22 nationer. De som var där fick sig nog en tankeställare eftersom Selma Lagerlöf var en känd författarinna, och hennes böcker såldes över hela världen. Hon var den första kvinnliga nobelpristagaren och hon hade medlemskap i den Svenska Akademien, men hon var inte röstberättigad. Visst måste väll hon ha en vättig mening att komma med när det gällde Sveriges styrelse även fast hon var kvinna?


Nils Holgersson
Jag har läst en del ur boken Nils Holgersson.

Nils Holgersson handlade om en pojke som var 14 år gammal, lång, ranglig och linhårig. Han hade en skjorta, väst, ett par byxor med lappar på knäna och ett par träskor. Han gillade mest av allt att sova och äta, och därefter att ställa till odygd. Han var elak mot både djur och människor. Selma Lagerlöfs beskrivning av Nils Holgersson ur faderns ögon: ”han är trög och lat, inget hade han velat lära sig i skolan, och han var så oduglig att man nätt och jämt kunde sätta honom till att valla gäss".
Nils bodde tillsammans med sin mor och far i ett litet hus i Västra Vemmenhögs socknen i södra Skåne. Huset var ett korsvirkeshus med halmtak och små uthus runt omkring. Åkerlapparna som omringade huset och var så smala att en häst knappt kunde vända på den.

Berättelsen utspelade sig den 20 mars när våren var i full gång. Bladen hade inte slagit ut ännu, men det knoppade för fullt. Såhär beskrivs det i boken: ”Ute var allra vackraste vårväder. Året var inte längre kommet en den tjugonde mars, men pojken bodde i Västra Vemmenhögs socknen i södra Skåne och där var våren redan i full gång”

Det är söndagsmorgon, den tid då folk vanligtvis går till kyrkan, men Nils har ingen lust att följa med. Så han får stanna hemma mot att han läser hela predikan som är på 14 ½ sida. Nils sätter sig genast ner och börjar läsa. Han tänkte att det är lika bra att få det gjort så kan han göra roligare saker senare. Han får kämpa hårt mot sömnen som ständigt strider emot honom. Tillslut får sömnen övertaget och han slumrar till. När han vaknar igen är det något som inte riktigt står rätt till. Hans mors kistlock står öppet. Först tror han att det är tjuvar. Sedan ser han en liten tomte som sitter på kistkanten. Tomten är inte mer än en tvärhand hög. Hans ansikte är gammalt och rynkigt och saknar skägg. Han är klädd i svart långrock och knäbyxor. Han har vita spetsar runt halsen och ärmarna. Han ser mycket prydlig ut.

Pojken fångade honom snabbt med flughoven. Tomten lovade honom en stor silverpeng om han släppte honom. Det gick pojken med på så han höll hoven stilla så att tomten kunde klättra ut. Men girig som han var, Nils, kom han på att han borde ha krävt mer än bara en silverpeng. Vid det laget hade den stackars tomten klättrat upp till kanten av hoven. Nils var snabb, och skakade hoven. I samma ögonblick som han gjorde det fick han en örfil, så hård att han bara sjönk ihop, och somnade.

När han vaknade kom han på att han borde skynda sig med predikan. Men när han gick fram till stolen märkte han att det tog honom många fler steg. Han hade blivit förvandlad till en pyssling.
Han sprang ut på gården i ren förtvivlan. Då märkte han att han förstod vad djuren sa. Han kände sig lättad över att djuren förstod honom. Sedan hörde han hur djuren skrattade åt honom och alla sa de att det var rätt åt honom. Han blev ännu mer förtvivlad och skrek ut i luften, i hopp om att tomten skulle höra, att han hade bättrat sig, och lovade att han aldrig skulle vara elak igen. Men inget hände.

Han satt ner på gården när en flock vildgäss flög förbi.
– ”kom med, kom med, nu bär det av till fjälls, ropade de”.
Den unge gåskarln bestämde sig för att han ville följa med. Så han bredde ut sina vingar och ropade tillbaka:
- jag kommer!
Nils ville inte att gåskarln skulle flyga sin väg, mor och far skulle bli mycket ledsna om han försvann, så han sprang fram till gåskarln och kastade sig om hans hals och sade till honom:
- du ska ingenstans!
Just då hade gåskarln fått in flygtekniken och flog iväg med Nils på ryggen.

Selma Lagerlöf skriver sina person- och miljöbeskrivningar mycket detaljerat och målande. Här är ett exempel ur texten:
”Det var inte grönt än, men det var friskt och knoppade. Det fanns vatten i alla diken, och hästhovsörten stod i blom på dikeskanten. Allt det krattet som växte på stengärdsgården, hade blivit brunt och blankt. Bokskogen långt borta stod liksom och svällde och blev tätare för varje ögonblick.”

Boken börjar med en beskrivning av huvudpersonen, vilket är bra, för då får man en bild av hur huvudpersonen ser ut. Då ser man berättelsen tydligare framför sig.


Vilken genre?

Den första meningen i boken är ”Det var en gång…” ”Det var en gång” tillhör genren sagor. Alltså kan man tro att berättelsen är en saga. Här är en tabell över saker som gör, och inte gör Nils Holgersson till en saga:

För Emot
Det var en gång Ej fantasiland
hemma, resa, hemma Bestämd tid
Djur Inga kungligheter
Förvandlingar, trolldom
Magist 3-tal
Fantasiland

Det är svårt att bestämma genre när man inte har läst hela boken. Men i slutet av berättelsen när Nils kommer hem igen har tiden stått stilla hemma hos honom. Tiden börjar gå igen när han ytterligare en gång somnar och sedan vaknar. Alltså fanns det en ”port” till fantasilandet som var sömnen. Portar till fantasiland tillhör genren fantasy.


Nils Holgersson är en fantasy.

Jämför man boken med filmen finns det många olikheter. T ex i inledningen får man se när Nils är elak mot djuren. Det får man inte läsa om i boken. Men den största skillnaden kanske man inte lägger märke till så lätt. Men porten till fantasilandet är inte den samma som i boken. I filmen är ”porten” en korp som kommer och sätter sig på fönsterkanten istället för Sömnen.


Egen miljöbeskrivning

Jag ser huset, som står mitt ute i skogen omgivet av träd, från den lilla blåa bilen jag sitter i. Det är rött med svarta knutar och svart plåttak. Huset reser sig högt upp mot skyn. Det ser ut som om det hade tre våningar istället för två. Nu är huset täckt av en decimeter pudrig vit snö. Nedanför huset ser jag viken som ligger tyst och stilla. Det ser ut som om viken alltid har legat lika stilla, som i en dvala. Men den uppbrutna isen skvallrar om gårdagens storm. Jag tycker att svanarna ser gladare ut nu när de åter igen har fått öppet vattnen att simma och leka på.


Mitt liv hos djuren

När jag var ett år gammal lämnade min mor ut mig i skogen. Hon kunde inte ha kvar mig eftersom jag var född utom äktenskapet. Jag ansågs vara en skam och inget mer.

Jag växte upp tillsammans med vargarna. De tog hand om mig trots att jag varken kunde springa snabbt, eller jaga något vidare. Men med åren lärde jag mig att det gick bättre att springa på två ben istället för på alla fyra som mina vargkompisar och jag lärde mig att kasta en vass pinne på djuret när jag jagade, istället för att bita i dem. Jag lärde mig också att kommunicera med vargarna, och min bästa kompis, Noki var ute på vilda äventyr tillsammans.

En dag kom det ett gäng jägare och klampade runt på vårat revir, de såg ut som jag. Flocken blev rädd för en av jägarna bar en död varg på axeln. Jag bestämde mig för att försöka skrämma bort dem, så jag hoppade fram ur en buske och började morra. Jägarna sade nåt till varandra. Sedan fångade de in mig och satte mig i en bur. De körde med mig hela vägen fån södra Ryssland till Sverige.

Jag blev chokad när jag först kom i kontakt mänskligheten. Men jag lärde mig med tiden att prata och uppföra mig som andra människor. Jag kände hur det tomrum som jag alltid gått och burit på, som en extra börda, långsamt fylldes igen. Jag fick vänner och levde ett normalt liv. Och nu sitter jag här, i min gungstol, med 74 år fyllda och berättar hela historien för dig.


Literaturuppgifter

1. Den Heliga Natten

De berättarknep som Selma Lagerlöf använder sig av är att hon i början av boken skriver att hennes farmor dog när hon var sex år och då blir man nyfiken och vill läsa vidare. Hon skriver berättelsen så att den med flit blir avbruten av frågor.

2. Jerusalem

I boken Jerusalem använde Selma Lagerlöf sig av en del ord som tillhör det religiösa språket. Här är några exempel:
 ”Guds nåd”
 ”be för er”
 ”Hans namn”
 ”Gud sänder en”

3. Ur Mårbacka

Det som avslöjar att det stycket ur Mårbacka som jag läste var skrivet i ett barns synvinkel är att hon beskriver de vuxna som De stora. Exempel ur texten:
”De stora stodo med tårar i ögonen och talade om att det var de präktiga baden i Strömstad,”

4. Sunnebalen

Sunnebalen är hämtad ur Ett barns memoarer, Mårbacka del 2. Sunnebalen är en självbiografi av Selma Lagerlöf. Den utspelar sig när hon är 13 år gammal.
Det skulle bli bal i Sunne. Selma skulle få följa med till balen. Men det ville hon absolut inte. Hon hade försökt att säga emot sin far, men han hade bestämt sig. Såhär lät argumenten:
- ”men jag är för liten för att gå på bal, säger Selma. Jag är ju inte mer än 13 år.” sedan började hon gråta.
- ”ja, men jag får inget roligt, snyftade jag. Jag är så halt att ingen vill dansa med mig.”
Hon blev tvungen att fara på balen ändå, trots att hon var helt rödgråten och mycket hellre skulle vilja stanna hemma. Hon blev sittande i förmaket hela kvällen tillsammans med Mamsell Eriksson.

Mamsell Eriksson såg ut att vara över femtio år. Hon hade också suttit i förmaket hela kvällen. Selma trodde att hon nog också hade blivit dittvingad. Såhär beskriver Selma Mamsell Erikssons utseende i boken: ”Och Mamsell Eriksson är minst femti år, och hon har tunna gula flätor ihoprullade vid öronen och långa gula tänder.”

Selma satt hela kvällen och väntade på att bli uppbjuden. Men det blev hon aldrig. Hon försökte tänka på folk som har det svårt istället för att sitta och tycka synd om sig själv. Hon undrade vem mamsell Eriksson ifrån skäggberg var. Vem hade tvingat dit henne? Hon tänkte att den enda klena trösten med att vara på balen var att hennes far i alla fall fick se att hon inte kunde dansa.

Nästa morgon pratade de om balen vid frukosten. Anna räknade upp alla hon dansade med. Selma satt tyst, för hon hade inget att säga. Sedan sade hennes far att hon kunde få åka till Stockholm och gå på gymnastik. Eftersom hon blev så mycket bättre sist hon var där. Hon tänkte att kanske hennes far hade fått dåligt samvete för igår kväll, när han hade tvingat henne till balen.

5. Bortbytingen

Bortbytingen handlar om en liten pojke som blev bortbytt med en trollunge. Mamman till pojken tog sig an trollungen och vårdade honom, för hon kunde inte förmå sig att göra sig av med honom. Hon vårdade honom som om han vore hennes eget barn. När paret kom hem med trollungen fick de råd av de kloka grannkvinnorna om hur de skulle få tillbaka sitt eget barn. Såhär skriver Selma i texten:
- ”den som får en bortbyting i huset ska slå honom med en grov käpp, sa en gumma.”
Det är för att om man piskar honom så att blodet rinner, så kommer trollkärringen och hämtar honom och kastar ger tillbaka ens eget barn. Bondhustrun förmådde inte att göra trollungen illa. Hon kunde inte slå ett oskyldigt barn.

Folk började förakta henne och titta på henne med avsmak. Hennes man klarade inte av att säga ett enda vänligt ord till henne. Men hon fortsatte ändå att ta hand om trollungen.

En dag några år senare börjar deras hus brinna. Alla klarade sig ut ur huset. Men när bondhustrun kom utsläpandes med trollungen tog bonden honom och kastade tillbaka honom in i det brinnande huset. Hustrun skrek till, men sprang sedan snabbt in i huset och räddade trollungen. Det blev för mycket för mannen. Han tog farväl och lämnade hustrun sittande vid brunnen med trollungen i famnen. Såhär beskriver Selma:
- ”jag härdar inte längre ut med detta, sa han. Du vet nog att jag ogärna lämnar dig, men jag vill inte längre leva samman med ett troll. Nu går jag min väg och kommer aldrig mer tillbaka.”
Efter dessa ord gick han sin väg. Hustrun blev sittande vid brunnen.

När mannen hade gått ett tag mötte han en pojke. Pojken var hans son. Han blev överlycklig över att få tillbaka sin son, och han började genast fråga honom hur han hade haft det hos trollen. Såhär lät konversationen:
- ”god dag i skogen (…) behålla trollungen, sa barnet.”
Bonden förstod nu. Det var tack vare sin fru att pojken var vid liv över huvud taget var vid liv. Hon befriade pojken när hon offrade det som för henne var värt mer än livet. Han skyndade tillbaka till hustrun med sonen i hälarna. Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Bondhustrun är en godhjärtad person. Hon tar hand om en trollunge medan alla andra spottar åt den. Hon har ett stort hjärta och hon är en stark och ömsint person eftersom hon under en lång period blir ratad av sina närmsta pga. ungen, men hon tar ändå hand om den. Men alla har en gräns för hur mycket man tål. Och när hennes man lämnar henne brister det inom henne och hon orkar inte ta ett enda steg till, så hon bara sjunker ihop i det tomrum hon känner inom sig. Hon sitter helt stilla framför brunnen med trollungen i sina armar.

Bonden är en mycket konservativ man. När hustrun finner att deras son är bortbytt med en trollunge, vill han slå ihjäl den, eller i alla fall göra sig av med den direkt. Han har svårt för förändringar. Han är mycket vidskeplig, och tror bl. a att en bortbyting i huset för otur med sig. Han vill gärna lyda grannkvinnans råd, och slå trollet tills trollkärringen kommer tillbaka med sitt eget. Men eftersom han är så tillgiven till sin fru så gör han inte det.

Bortbytingen har sagostildragen:
 upprepningar –
 Magist 3-tal – ex. när bonden går över bron med trollet så försöker han tappa honom 3 gånger.
 Hemma, borta, hemma – för ungen som blir bortbytt
 Goda gärningar mot djur (blir belönade) – bondhustrun tar hand om trollungen, sedan får hon tillbaka sin egen unge.
 Obestämd tid
 Fantasiland
 Troll och andra overkliga figurer
 ”Det var en gång”
 De goda segrar över de onda

Bortbytingen har genren Novellsaga.


Tidningsartikeln Eldsvådan

Igår natt brann ett hus ner till grunden här i socknen. Tack vare bondhustrun kom alla oskadda ut ur elden.
Igår natt brann bonden och hans hustrus hus ner till grunden.
Bonden och hustrun utgör en rik och lycklig familj. Om det inte skulle vara för den fula trollungen så skulle man kunna säga att de var ”den perfekta familjen”.

Huset fattade eld mitt i natten när alla låg och sov. Tjänstefolket och bonden var först ut ur stugan. De stod och tittade in i flammorna när hustrun kom utbärandes med trollungen. Manen hade alltid velat bli av med trollungen. Och när han såg bondkvinnan komma utsläpandes med trollungen blev det för mycket för mannen. Han tog tag i trollungen och kastade in honom i eldens flammande lågor igen. Bondkvinnan skrek till och sprang sedan in i det brinnande huset. När hon kom ut med trollungen igen fick han mer än nog. Han sade till sin fru att han nu skulle gå sin väg och skulle aldrig mera komma tillbaka. Men som de flesta historier har även denna ett lyckligt slut. Bonden och bondhustrun blev sams och fick tillbaka sin son av trollen.


Löwensköldska ringen

Jag har läst boken Löwensköldska ringen. Löwensköldska ringen handlar om en ring som en gång i tiden tillhörde Bengt Löwensköld.
Bengt Löwensköld eller Generaln som han kallades var en mycket högt aktad man. Han hade skaffat Löwensköldarna både namn, gård och adelskap.

Han var till och med vän med kungen, Karl den tolfte. Det var av kungen han hade fått den stora, klumpiga och fula ringen han alltid bar på vänster pekfingret det är den ringen som det handlar om. Han bar ringen för att visa att han var kungen evigt trogen. När Generaln dog var hans sista önskan att ta med sig ringen i graven. Och så blev det. Många tyckte att det var orätt att han gjorde det eftersom han ändå inte hade någon användning av guldklimpen i graven. Men ingen vågade stjäla den. Några månader efter Generalns död hände det sig att en liten dotter till ryttmästarn Löwensköld dog i rödsot. Man grävde därför upp familjegraven för att lägga ner barnet bredvid sin farfar. Graven stod därför öppen under en natt i väntan på att bli igenmurad dagen därpå. Då passade bonden Bård Bårdsson på att stjäla ringen.

Bård Bårdsson var inte en av dem som sörjde över att Generaln tog ringen med sig ner i graven. Bård var en mycket enfaldig och snudd på blyg man. Därför berättade han inte om sina misstankar om att ringen kunde bli stulen för ryttmästarn. Han var rädd för att bli utskrattad. Istället gick han själv ner till graven på natten för att se till så att ingen hade knyckt den. Och då var det som upplagt för att han skulle ta ringen.

Under den tid som Bård Bårdsson hade ringen i sitt ägo fick han inget annat över sig än otur. Hans hus brann upp och hans fru gick och dränkte sig. Han och hans två barn flyttade då ut i skogen och bodde där tills Bård dog. På sin dödsbädd ville han träffa prosten för att bikta sig. Han sände därför ut sin dotter för att hämta honom. Såhär beskrivs hans dotter i boken: ”hon var en fjortonårs tös, med stor och stark för sin ålder. Ansiktet var brett och dragen var grova. Hon såg en smula enfaldig ut, hon som fadern, men barnslig oskuld och uppriktighet lyste upp ansiktet.”

Efter faderns död fick Ingelbert Bårdsson tag i ringen. Ingelbert var några år äldre än systern, storvuxen som hon och lik henne i ansiktsdragen. Men hans ögon var mer djupliggande och han såg inte lika frimodig och godsinnad ut som hon. När han skulle fly iväg med ringen mötte han Erik Ivarsson, Ivar Ivarsson och Paul Eliasson. Han blev så överrumplad att han skrämdes till döds. De tre skyndade fram till honom där han låg. Men då var han redan död. De bar ner honom på en bår till byn. På vägen dit mötte de ryttmästarn. Ryttmästarn lät gripa de tre bröderna, för stöld. För han trodde att de hade tagit den, eftersom Ingelbert inte hade den.

De slängdes i fängelse och deras dom blev dödsstraff. Men bara en av dem skulle få domen. Men eftersom de inte viste vem sim var skyldig så fick de spela om det. De hade tre tärningar och den som slog det lägsta kastet förlorade. Dagen var mycket vacker. Såhär beskriver Selma Lagerlöf denna soliga höstdag: ”Det var en vacker höstdag med blå himmel och träden var fulla av gula löv. Flyttfågelskaror flög oupphörligt över deras huvuden söderut. Det var ovanligt att så många sågs samtidigt.”
Först ut att pröva lyckan med tärningarna var Ivar Ivarsson. Ivar var tapper och god. Ingen kunde tänka sig honom som en ogärningsman och alla i församlingen önskade att han skulle få ett högt kast. Ivar slog ”sexor i all”.

Efter honom var det Erik Ivarssons tur att kasta tärningarna. Erik Ivarsson hade alltid framstått som bred och myndig. Hans blick var skum. Det var ingen som tyckte direkt illa om honom, han var bara lite svår att komma nära. Men alla önskade att han skulle få ett högt kast och bli frikänd. Erik kastade och fick, han som brodern, sexor i all.

Sedan var det Paul Eliassons tur att slå. Paul fick också sexor i all. Han blev så glad så att han jublade högt och kastade sin toppluva högt upp i luften. Såhär tyckte folket om Paul Eliasson: ”det syns, att han är ryss. Om han hade varit svensk, skulle han inte ha jublat så i otid.” Om de samlade hade fått välja vem som skulle bli avrättad så hade de valt Paul.
Domen tolkades som att alla tre var skyldiga.
Under detta förundliga tärningsspel hade Marit Eriksdotter stått och sätt på. Marit Eriksdotter hade varit där som stöd till sin far Ivar Ivarsson och sin fästman Paul Eliasson. Hon hade varken gråtit eller klagat. Hon hade bara stått där tyst och stilla.

Trettio år senare:
Marit Eriksdotter var svår att uppskatta åldern på. Hennes ansikte var gulvitt och utan rynkor. Det låg något fridsamt och stillsamt över henne. Såsom över en, som hade lagt bort sin egen önskan för någon annan. Hon var aldrig mycket glad, men heller aldrig djupt bedrövad. Folk hade respekt för hennes klokhet och godhet. Hon hjälpte de som var sjuka, och hennes stolpbod var alltid full av småttingar. Hon hjälpte dem med deras små bekymmer.

Vad det beträffade ringen, så hade den hamnat i en toppluva som från början ägts av Ingelbert. Han hade sytt in den i den stora fluffiga tofsen. Ifall någon skulle komma på honom på sin flykt. Den hade Paul Eliasson sedan tagit från honom när han dog. När Paul sedan avrättades så gavs toppluvan till Marit Eriksdotter som ett minne.

En dag tänkte Marit att hon skulle sticka ett par vantar. Så hon gick till sin koffert full av kläder för att leta efter ett passande plagg att sticka efter. Hon tog den gamla toppluvan som en gång i tiden tillhört Paul. Hon gick ut på trappan för att titta närmare på mönstret. Då fick hon syn på ringen. Just då kom Adrian Löwensköld förbi med en trasig toppluva och bad Marit att laga den. Marit hade alltid hatat Löwensköldarna efter vad de hade gjort mot henne och hennes närmsta. Nu såg hon en möjlighet till hämnd. Så hon lagade hans toppluva och och sydde också dit ringen, i den stora ylliga tofsen.

Åter några år gick och man lät på Hedeby anställa jungfru Malvina Spaak som husföreståndarinna. Jungfru Spaak var en prästdotter från Sörmland. Hon var 21 år gammal, lätt och rask. Hon var mycket kunnig i slags sysslor och göromål. Hon var driftig och beslutsam. Hon fick hushållet att gå som ett urverk, vart hon en kom. Men hon var ofantligt rädd för spöken. På den tiden sades det att det spökade på Hedeby. Det var Generaln som gick runt i korridorerna. Det fanns en pojke på Hedeby, Adrian, som Marit Eriksdotter än gång lagat en toppluva åt. Han ville inget hellre en att hjälpa Generaln att finna ringen och få ro i graven. Adrian var en vacker pojke med något milt och vänligt över sig. Men Generaln hade inte visat sig för honom.

En tid gick, och en natt vaknade Adrian av ett buller. Han slog upp ögonen. Han såg i dunklet en gammal man. Citat ur texten: ”Adrian utskilde tydligt en gammal man, klädd i urmodig ryttaruniform. Ett älghudskyller lyste fram under den något uppknäppta rocken, stövlarna gick över knäna, och den långa huggvärjan höll han upplyft, liksom för att den inte skulle skramla. Det är sannerligen Generaln.” Han följde efter Generaln även fast han var livrädd. Men när de hade kommit till hans föräldrars dörr så tog hans mod slut. Han slog upp dörren och ropade; mor, far, Generaln! Sedan föll han avsvimmad ner på golvet.

Adrian låg som död på sängen. Jungfru Spaak var djupt bedrövad över vad som hänt Adrian, för hon var i hämlighet förälskad i honom. Därför gick hon till Marit Eriksdotter för att be om hjälp. Marit sade först tvärt nej. Detta var det som hon så länge gått och väntat på, sin hämnd på L...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Selma Lagerlöf

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-10-29

    Bra =)

  • Inactive member 2008-01-24

    bra :D

  • Inactive member 2008-01-24

    men när utspelar berättelsen s

Källhänvisning

Inactive member [2005-04-11]   Selma Lagerlöf
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=3934 [2019-10-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×