Nord- och Sydkorea

6 röster
27522 visningar
uppladdat: 2005-03-31
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Inledning

Jag har valt att skriva om och jämföra Nord- och Sydkorea därför att jag tror att det kan bli väldigt intressant att se hur två länder som till ytan är så lika ändå är så olika. Det här är ändå en viktig konflikt i världen idag så därför kan det ju vara bra att veta lite mer om den på djupet. Jag har valt att börja arbetet efter delningen eftersom att de inte fanns som separerade länder förrän då och det är ju på det sättet jag ska jämföra dem.

Syftet med det hela är inte bara att få en bild av hur länderna ser ut och fungerar utan att studera det politiska klimatet djupare för att sedan kunna jämföra dessa. Som hjälp till detta ställde jag mig fyra frågor som jag har försökt besvara på bästa möjliga sätt:

Hur har de olika politiska systemen uppstått?

Hur är de politiska systemen lika/olika i de båda länderna?

Positiva respektive negativa tankar kring de båda styressätten?

Hur påverkas befolkningen av sätten länderna styrs på?


Sydkorea

Historia

Efter andra världskriget beslutade USA, Storbritannien och Sovjetunionen att Korea skulle styras av de allierade under de kommande fem åren och under den tiden så skulle en koreansk regering förbereda sig på att ta över. Men USA och Sovjet hade problem med att komma fram till på vilket sätt Korea skulle styras under dessa fem år så då växte en kommuniststat fram i norr, vilket var den delen som Sovjet hade ockuperat. USA hade den södra delen där moderata nationalister regerade. 1947 tog USA upp inför FN att Korea nog borde få ha allmänna val till en nationalförsamling och en kommission upprättades. Denna kommissions uppgift var då att arrangera dessa val, men de släpptes inte in i den norra delen av Korea, vilket alltså ledde till en splittring. Syngman Rhee vann valet och blev då Sydkoreas president. Längs gränsen mellan länderna pågick sedan strider. Fredsförhandlingarna började 1951 men inte förrän den 27 juli 1953 upphörde striderna. Dock har ännu inget fredsfördrag skrivits så formellt sett befinner sig de båda länderna fortfarande i krig. Kriget ledde såklart till att landet behövde upprustas och detta försökte man också göra med amerikanska pengar, utan större lycka. De ekonomiska problemen i landet tvingade allt fler ledare för landet att avgå på grund av uppror från folket. En kupp genomfördes 1961 med generalmajoren Park Chung Hee i spetsen vilken ledde till att nationalförsamlingen upplöstes. I nästa val som hölls vann Park med sitt parti Demokratiska republikanska partiet. Under hans första år skaffade han kapital utomlands vilket ledde till ett välstånd, även om det politiskt sätt fortfarande var oroligt. I presidentvalet 1971 var Park nära på att förlora mot Kim Dae Jung, men egentligen tror man att Kim Dae Jung var den egentliga vinnaren. Kim var nära på att bli mördad ett flertal gånger efter detta, och hade om det inte varit för amerikanska agenter i Japan blivit sänkt i vattnet. I Mars 1991 hölls de första lokala valen på 30 år och Demokratiska liberala partiet (DLP) vann. Under kommande höst gick motståndspartier ihop till ett enda, Demokratiska partiet (DP), och det var ingen mindre än Kim Dae Jung som blev ledaren. Kim Dae Jung lämnade dock politiken, tillfälligt, 1992 då han förlorade sitt tredje presidentval.1995 återvände han till politiken och genom löften till arbetarna efter att Sydkoreas ekonomi gått i botten vann han presidentvalet 1997.


Befolkning

De som bor i Sydkorea är i stort sett nästan bara koreaner, det finns inte mycket urinvånare kvar och invandringen är liten. De som inte är koreaner är kineser och kineserna utgör 20 000 människor av invånarna. Landet är väldigt tättbefolkat och över hälften av invånarna bor i miljonstäder, faktiskt så uppgick andelssiffrorna till 82 % 2001. Liksom i Kina så har regeringen uppmanat människorna att endast föda ett barn, men det är ingen lag på det. Nativiteten var 1,3 % år 2001 och mortaliteten 0,6 %. Detta har bidragit till att sedan 1949 har invånarantalet fördubblats och vid 2002 års räkning uppnådde siffrorna till 47 400 000 människor och är bland de mest tättbefolkade länderna i världen. Enligt en folkberäkning 1999 så är skillnaden mellan antalet män och liten mycket mycket liten, och knappt märkbar, 49,6 % kvinnor och 50,4 % män.

Koreanskan har, efter många om och men, räknats till ett altaiskt språk och deras skriftspråk uppstod på 1400-talet då man införde ett enkelt fonetiskt skriftspråk. Detta skriftspråk kallades han’gûl och idag använder koreanerna en blandning av han’gûl och kinesiska. Kinesiskan har nämligen haft ett stort inflytande över det koreanska språket och runt 60-70 procent i koreanskan är kinesiska låneord (sinokoreanska). Även om kinesiskan inkräktat mycket på det koreanska språket så är själva språken i sig ungefär lika lika som svenska och finska, utan det är mer besläktat med turkiska och mongoliska. Kinesiskan har ju påverkat språket men det är engelskan som ses som största andra språk. Ett annat språk som en del äldre klarar av är japanska, då de tvingades tala detta språk 1910-1945 då Japan hade ockuperat Korea.


Ekonomi

Från att ha varit en fattig jordbruksnation har Sydkorea gått till att ha legat på tionde plats över länders starkaste ekonomier. Efter andra världskriget satsade landet på exporten och industrin är vad som 1999 stod för 43 % av landets BNP. De fem största märkena som Sydkorea främst exporterar är: Hyundai, Samsung, Daewoo, LG och SK. Sydkoreas marknad styrs av något som kallas chaebol, vilket innebär att väldigt många företag har gått ihop till ett och samma och på så sätt bildat ett monopol, detta hindrar utvecklingen i näringslivet och utesluter konkurrens. Detta var något som den nytillträdde presidenten år 1993, Kim Young Sam, försökte bekämpa utan vidare resultat. Men metoden verkade ju gå bra ett tag och landets BNP-tillväxt ökade år efter år ända från 60-talet fram till 1997, då den stora asiatiska finanskrisen inträffade. Detta ledde till en minskning med 7,9 procent av BNP och att arbetslösheten tredubblades. 1998 hade dock BNP stigit återigen men låg fortfarande på minus, men sedan gick det fort. 1999 låg BNP på 10,9 % och 2000 en tillväxt på 8,8 %. Efter asiatkrisen gick det bara nedåt för ekonomin, konkurser, både Won (den koreanska valutan) och Yen (den japanska valutan) sjönk i värde, utländska investeringar drogs tillbaka för att bara nämna några effekter. Detta ledde självklart till att Sydkorea var i stort behov av att få låna pengar, vilket de slutligen fick göra av IMF, 58,4 miljoner dollar, men då var de tvungna att acceptera särskilda villkor. Villkoren gick bland annat ut på att omvärlden skulle få bättre insyn över deras ekonomi och över dessa chaebols. År 2002 räknade man ut att Sydkoreas BNP/capita ska uppgå till 10 006 dollar. 5 % av landets hela BNP utgörs av jordbruket och 44 % av industrin (vilket är en ökning med en procentenhet från 1999). De resterande 51 % ligger hos servicesektorn. Sydkorea har i dagsläget stora skulder då de tvingades ta så höga lån, och man räknade ut att 1999 var utlandsskulden 129 784 miljoner dollar, och för att betala tillbaka detta så går 24,6 % av exportinkomsterna till det.


Levnadsstandard

På 1980-talet förbättrades sydkoreanernas levnadsförhållanden avsevärt då ekonomin bara växte sig starkare och starkare. Men trots detta så låg var 20: e människa under fattigdomsgränsen i mitten av 90-talet, och 1998 så var det 2 % eller mindre av befolkning som levde på mindre än två dollar per dag. Det fanns flera orsaker till detta, men bland annat att allt fler blev avskedade och i och med det det mesta av sin sjukförsäkring, billigt boende, billigare skolgång och andra liknande saker. Att de förlorade sin sjukförsäkring beror på att 1989 infördes ett nytt system vilket innebär att staten står för en del men att företagen ska utbetala den största delen. Likaså delas pensionsavgiften, fast mellan den anställde och företaget. Det skiljer sig på levnadsstandard i stad och på landsbygd, och det är mycket bättre i städerna. Sjukvården ligger långt mycket högre upp där med 1 läkare per 817 invånare och 1 sjuksäng per 244 invånare, enligt beräkningar från 1994. Spädbarnsdödligheten ligger på 0,5 %. Lönerna är betydligt mycket högre i städerna och dessa löneförhöjningar har gjort att en medelklass vuxit fram. I och med att arbetsmarknaden växer allt mer så har fackföreningarna fått en allt större roll då konflikter på jobbet har blivit något vardagligt.


Statsskick och politik

Sydkorea är en republik och den som efterträdde Kim Dae Jung 2002 var Roh Moohuyn och han är en president som är mer vänsterinriktad än de föregångna. Roh Moohuyn kommer nu att sitta i fem år innan nytt val hålls, omval kan inte göras. 1987 gjordes förändringar i lagen vilket medförde att presidenten numera väljs i direkta allmänna val, tidigare valdes han av en elektorsförsamling. Presidenten har mest makt och det är han som väljer ut premiärministern och statsrådsmedlemmarna. Han har också makten över försvaret. Utöver presidenten så finns också en nationalförsamling vilken består av 273 ledamöter där 227 får sina platser i och med valet och de resterande 46 är proportionellt utvalda av sina partier. Deras mandatperiod är fyra år. Presidenten kan inte, som han kunde innan 1988, avsätta nationalförsamlingen och den måste godkänna lagar om han vill införa sådana vid nationella kriser. Sydkoreas författning står för yttrande-, församlings- och religionsfrihet men det finns vissa undantag, till exempel är det förbjudet att yttra något antiamerikanskt eller att lyssna på nordkoreansk radio eller beklaga den nordkoreanske ledaren Kim Il Sungs död. De mänskliga rättigheterna efterföljs någorlunda bortsett från att dödsstraffet fortfarande än lagligt, även om det inte brukats sedan 1998. President Kim Dae Jung införde nämligen en speciell kommission just för att stärka de mänskliga rättigheterna. Högsta domstolen är den största juridiska instans och under den lyder flera mindre domstolar, till exempel en för familjemål och en för brott som genomförts av militären. I slutet av 80-talet bildades flera olika partier, de tre viktigaste idag är Stora nationella partiet (GNP), Millenniets demokratiska parti (MDP) och Förenade liberaldemokrater (ULD). GNP hade flest röster i det senaste valet. Sydkorea har inget vänsterinriktat parti utan de vänsterrörelser som finns sker i hemlighet och är ofta studentrörelser. I Sydkorea finns ett 20-tal nationella dagstidningar och de tre största ges ut i huvudstaden Seoul. Trots att det ska råda yttrandefrihet i landet så finns det särskilda lagar som visar på att man ändå inte kan säga vad man vill, och journalister har på senare blivit arresterade på grund av felaktiga uttalanden om presidenten. Det finns två stora radio- och TV-bolag, Korean Broadcasting System (KSB) och Munhwa Mroadcasting Corporation (MBC), KSB ägs av staten och MBC har också en anknytning dit. Dock finansierar sig MBC på egen hand utan statlig hjälp. Det finns ett par tio stycken mindre radiobolag, men de sänder mest ut kristna program eller utbildningsprogram.


Nordkorea

Historia

Efter delningen vid 38: e breddgraden av landet Korea (se sid. 4) så bildades ju som tidigare nämnt en kommuniststat i norra Korea, politiken och militären gick hand i hand. 1946 skapades Nordkoreanska tillfälliga folkkommittén, vilket kan ses som en motsvarighet till en regering. I spetsen för detta sågs Kim Il Sung. Ett år senare var det den lagstiftande Högsta folkförsamlingen som var verkställande maktorgan i landet. Som tidigare nämnt vägrade Nordkorea att släppa in kommissionen i landet som skulle se till att allmänna val infördes. 1948 bildades Demokratiska folkrepubliken Korea och Kim Il Sung blev premiärminister och i det från 1949 nybildade kommunistiska Koreanska arbetarpartiet, KWP, blev han ordförande.

Längs gränsen mellan Nord- och Sydkorea förekom hela tiden sammandrabbningar och 1950 gick Nordkorea över gränsen till attack. Detta ledde till att de enligt FN:s säkerhetsråd blev stämplade som angripare. Nordkorea lyckades tränga sig allt längre in i Sydkorea men FN-trupperna lyckades tränga tillbaka dem, men med hjälp av Kina så blev FN-trupperna tillbakatryckta och istället utkämpades ett krig längs gränsen. Liksom i Sydkorea så behövde också Nordkorea återupprustas efter kriget och Sovjet, Kina och Östeuropa bidrog ekonomiskt till detta. Det var nu som premiärministern införde begreppet juche .

Kim Il Sung slog under 1960-talets början ut alla sina konkurrenter och valde att satsa på att landet skulle bli ännu mer självständigt. Detta medförde att landet blev mer isolerat och förlorade pengar en viss tid i och med att de ställde sig på Kinas sida i en konflikt jämte Kina och Sovjet. Det verkade som att landet i början på 1970-talet var på väg att bli mer öppnat och mer ”internationellt” då handeln ökade och man införde en presidentpost, vilken Kim Il Sung fick. Men ekonomin sprack och Nordkorea kunde inte betala de importkostnader som krävdes, bristen på råvaror ökade.

Kim Jong Il, Kim Il Sungs son, utsågs till överbefälhavare 1991 och ordförande i Nationella försvarskommissionen 1993. Då Sovjetunionen upphörde att existera 1991 så spreds oro i landet men det var fortfarande ingen som vågade säga något. 1994 dog Kim Il Sung och man gjorde allt för att hålla hans son tillbaka. 1997 utnämndes dock Kim Il Sung till generalsekreterare för kommunistpartiet. 1999 medgav Nordkorea att människor hade dött av svält under 90-talet, siffror som kan vara allt ifrån mellan en miljon till 2,4 miljoner människor, något som Nordkorea 1997 hade uttryckt som ”tillfälliga matproblem”.


Befolkning

Liksom i Sydkorea så är invånarna i Nordkorea i stort sett bara koreaner, 99,8 %, dock finns en kinesisk minoritet. Längs kusterna och i slättlandet i sydväst är befolkningen som störst och mer än 66 % bor i städerna. Sammanlagt så bor det 22 600 000 människor i Nordkorea, enligt statistik från 2002. Mellan 1950-1960 ökade antalet hela tiden men har på senare år bromsats in, två orsaker är att man skaffar barn ganska sent därför att regeringen uppmanat männen att gifta sig vid 32 års ålder och kvinnor när de är 29 och på grund av matbristen under 1990-talet (se tidigare stycke). Idag är befolkningstillväxten runt 0,8 % per år och varje kvinna föder i genomsnitt 2,2 barn. Nativiteten och mortaliteten var 2001 16,3 per 1000 invånare respektive 11,0 per tusen invånare. Andelen män och kvinnor är nästan identisk, men 49, % kvinnor och resten män.

Nordkoreanerna använder en annan dialekt av koreanska när de talar än sydkoreanerna, dock förstår de varandra. Deras skriftspråk består endast av han’gûl. Två tredjedelar av nordkoreanerna står utanför all religiös aktivitet och det genomförs endast ett fåtal gudstjänster i landet. Antalet kristna nordkoreaner beräknas vara allt ifrån 12 000 – 200 000. Istället finns traditionella religioner, till exempel en blandreligion som inrättades på 1800-talet som kallas chondo-gyo, vilken är en blandning av kristendom, buddism, konfucianism, daoism, förfädersdyrkan och andetro. En del nationalistiska inslag i den nordkoreanska politiken kan ha sitt ursprung i chondo-gyo.


Ekonomi

Nordkoreans ekonomi uppges vara en bland de mest isolerade i hela världen. Landet har genomgått flera kriser med torka och svält som effekt, men ändå har landet lagt de pengar som kommit in på militären istället för att rusta upp landet. Men så har det inte alltid varit, då Koreakriget tog slut så växte sig landets ekonomi allt starkare, men 1991 föll allt. Då upplöstes Sovjetunionen som både stått för många av Nordkoreas utgifter inom handeln.

I dagsläget tvingas Nordkorea att importera mer än vad de exporterar. De exporterar metaller, mineraler, fabriksvaror (även vapen), textiler och fiskeprodukter, och mottagarländerna är främst Japan, Sydkorea och Kina. De importerar olja, kol, maskiner och textiler från tidigare nämnda länder. Att hålla koll på Nordkoreas ekonomi är nästan ett omöjligt jobb eftersom de inte släpper ifrån sig information om detta i första hand, så när man räknade ut att BNP/capita var 469 dollar 1999 så kan det nog inte ha varit mer än en uppskattning. På grund av den dåliga ekonomin har Nordkorea tvingats ta lån och 1997 räknade Sydkoreas underrättelsetjänst ut att Nordkoreas utlandsskuld ligger någonstans runt 12 miljarder dollar.

Nordkorea har en hel del naturtillgångar, främst metaller men det är även möjligt att det finns olja under något som kallas havssockeln. Problemet för landet är att de inte har tillräckliga resurser för att kunna bryta ner alla dessa tillgångar, och hela 80 % av deras energi kommer från kol. I stort sett alla industrier ägs av staten, men eftersom pengar går direkt till militären så finns det inte mycket kvar till industrin och maskinerna är gamla och tillverkningen går inte lika effektivt fram. Jordbruket är inte heller något som går bra, landet lider av naturkatastrofer och brist på gödsel, detta medför att landet lider av ett underskott på en miljon ton av spannmål. Nordkorea är bland de länder i världen som lider av störst undernärdhet.


Levnadsstandard

Levnadsstandarden är långt ifrån så bra som i Sydkorea och många svälter. Spädbarnsdödligheten är stor och av 1000 levande födda avlider 42 stycken. Ungefär 60 % av befolkningen är undernärda. Men trots detta så stoltserar landet med gratis utbildning, hälsovård, dagisplats och betald mammaledighet. Utöver detta så finns det socialförsäkringar med ålders- och förtidspension och sjukvården har varit väl utbyggt. Det är ingen skillnad på lön mellan män och kvinnor utan samma siffror gäller. Omkring en tredjedel livnär sig på jordbruket och en tredjedel inom industrin. Lagen lovar att alla medborgare över 16 år ska få ett arbete med åtta timmars arbetsdag.

Den stora Asienkrisen hade sina effekter, det försvårade möjligheterna att få tag på medicin och sjukdomar spreds i landet, och även idag lider Nordkorea av bland annat malaria, tuberkulos och polio. Dock har landet klarat sig bra ifrån HIV-smittan och det är endast
0,01 % som är smittade. Sjukvården har i alla fall försämrats och i mitten av 90-talet hade en del sjukhus ingen elektricitet, rent vatten eller uppvärmning.


Statsskick och politik

Nordkorea är en kommuniststad och den sista stalinistiska staten. Kim Il Sung som avled 1994 var den siste presidenten som Nordkorea haft då han 1998 utnämndes till ”evig president”. Idag är istället statschefens position ordföranden i Nationella försvarskommissionen, en roll som idag Kim Jong Il har. Det Administrativa rådet är regeringen i landet som bevakas av Centrala folkkommittén. Landets församling är Högsta folkförsamlingen som består av 687 ledamöter som genom allmänna val får sitta i fem år. H.f. har dock ingen särskilt stor makt och de träffas bara några gånger per år.

1972 infördes i Nordkoreas författning att landet ska ledas av juche-ideologin. Den går ut på att man i första hand ska se till samhällets bästa istället för sitt eget och man måste vara lojal mot sitt eget land och sin regering, detta ska gå före band med andra kommunistiska länder. Juche går också ut på att landet ska vara helt oberoende, lika mycket ekonomiskt som något annat. Juche lärs ut i skolan och det är vad som ligger till grund för varför Kim Il Sung blivit så stor, han avgudas så mycket att det skulle kunna förknippas med en religion.

Det finns tidningar, radio- och TV-kanaler men alla ägs av KWP, journalisterna måste t.o.m. tillhöra partiet. Radion sänder lokala program och TV har endast tre kanaler, dessa är låsta på vissa frekvenser som kontrolleras var tredje månad. Det är förbjudet att lyssna/titta på utländska program. Massmedia är regeringens propagandainstrument. 154 av tusen invånare har radio, och 54 av tusen har TV.


Undersökning

Jag har sammandraget beskrivit de båda länder Nord- och Sydkorea, två länder som till synes är väldigt lika, med liknande befolkning, ursprung, historia, natur och placering. Men ändå kommer det sig att de här två länderna är varandras motsatser, något som jag själv anser att mestadels vilar på politiken. För hur skulle man annars förklara att människorna i det ena landet i genomsnitt har 10 006 dollar medan i det andra endast 469 dollar, vilket är mer än 21 gånger så lite (!). Det är mer än så som skulle kunna jämföras till Sydkoreas fördel, åtminstone sett ur mitt perspektiv, men nu är det politik och det politiska systemet som skall jämföras då det ligger till grund för hur samhället fungerar.

Vad jag redan tagit upp är ju att efter andra världskrigets slut så övertog Sovjet den norra halvan av koreanska halvön och USA den södra och detta var början till hur ett land skulle bli två med helt olika styressätt. Eftersom Sovjet var en kommuniststat så låg det sig troligtvis naturligt att således skulle också Nordkorea bli det och så fort de väl kommit över landet såg de till att inte släppa ifrån sig det. Då Sovjet redan var erfaren på området så var det förmodligen inga problem hur allt skulle upprättas, man hade ju redan den ”perfekta” mallen.

Målet med Nordkoreas politik är att nå ett så socialistiskt samhälle som möjligt, och med kommunistpartiet KWP (Korean Worker’s Party) som makthavande så försämras nog inte möjligheterna. KWP har i stort sett all makt och domstolar och andra organ är underordnade det, det är dessutom det enda tillåtna partiet. Detta är en skillnad till Sydkorea där man har flera olika partier, vilka alla är tillåtna. KWP utlovar allmänna val, det är bara ett problem, och det är att KWP har utsett vilka som man kan rösta på och det finns bara en person som kan få just en speciell mandatplats, så hur man än röstar så är folkförsamlingen redan förutbestämd av KWP. Sydkorea har också allmänna val vilka fungerar mycket bättre, då det under de tre senaste valen har varit tre olika vinnare av presidentposten och alltså fungerar valsystemet. Regeringen i nord har hela tiden människor ute som överbevakar folket och ser till att de inte tycker på ”fel” sätt, och personer som just nu sitter fängslade som politiska fångar eller i så kallade omskolningsläger räknas uppemot 150 000. De mänskliga rättigheterna efterföljs alltså inte, och ännu en sak som tyder på detta är att de har dödsstraff. Alla som är emot kommunismen och landets sätt att styras på riskerar dödsstraff och offentlig avrättning. Något annat är mystiska ”försvinnanden” och tortyr, detta kan hända folk som kritiserar det politiska systemet. Men Sydkorea har också en lag, som kallas Nationella säkerhetslagen (NSL), och denna innebär att de också ser till att människorna inte utövar statsfientlig verksamhet, något som vänstergrupperna har kritiserat stort att den inte avskaffats. Eftersom att landet är högerinriktat och vänstern ofta råkar i trubbel då de påvisar sina åsikter så tyder det på att landet inte är helt åsiktsfritt trots allt.

Eftersom att Nordkorea är så pass isolerat från omvärlden så är människorna helt isolerade, de vet ju inget annat. Vardagen fylls av propaganda från KWP. Skolgången är visserligen fri, men med undervisning i den nordkoreanska formen av kommunism, vilket medför att människorna inte hinner lyckas skaffa sig någon annan uppfattning då de redan som barn får det inpräntat dagligen. För mig personligen kan det vara svårt att förstå hur man kan ”gå på” allt det här struntpratet, men efter lite tanke så förstår man, det går inte att tycka någonting annat när hela samhället med familj, vänner, grannar och så vidare tycker på ett visst sätt, för det finns inga andra sätt att tänka på.

Till skillnad från Nordkorea så har Sydkorea en president, men han besitter inte all makt själv, han delar den med parlamentet och folket, militären har inte alls lika stort utrymme i politiken som i Nordkorea utan det är presidenten som bestämmer över armén. Om det är ett viktigt beslut som ska tas så görs detta i folkomröstningar, hälften av de röstberättigade måste rösta och majoriteten vinner. Andra tecken på att Sydkorea är långt mycket mer demokratiskt än Nordkorea är rättigheter såsom yttrande- och tryckfrihet, jämställdhet inför lagom oberoende av kön, religion eller social status. Men även om det råder yttrandefrihet så fungerar inte denna lag som i Sverige, det är till exempel förbjudet att säga något positivt om vänstern eller att ställa sig på Nordkoreas sida, som att lyssna på deras radiokanaler eller liknande. Men Sydkorea har fortfarande ingen lag som förbjuder dödsstraff även om det inte har använts sedan i februari 1998, ändå sitter runt 50 fångar i sydkoreanska dödsceller just nu.

För Nordkorea är det viktigt att vara nationellt oberoende och att hela tiden öka självständigheten, Sydkorea har också visat sin ståndpunkt i den frågan då den förre presidenten Kim Dae Jung uttryckte orden ”kapitalet har ingen nationalitet”, dessutom har de ju mottagit pengar från IMF. Dubbelmoralen i Nordkoreas åsikt ligger i att de gått med på att ta emot utländska investeringar, pengar de inte tagit emot för att förbättra levnadssätten för befolkningen utan pengar som direkt gått till militären. Det är också just där skillnaderna går mellan nordkoreansk kommunism och det marxistiska samhället. I det marxistiska samhället hade man låtit arbetarna gå före och förbättra deras situation. Det mäktigaste organet i landet är också kommunistpartiets Centrala militärkommission så där ser man också hur stark position militären har.

Sedan är den kanske största skillnaden för de båda länderna väl att det i Sydkorea råder demokrati medan det som råder i Nordkorea kan kallas för ”proletariatets diktatur”, alltså att det är diktatur då ett helt parti som är ”folkvalt” bestämmer över landet och inte bara en enskild människa. Det är ju inte valt av folket egentligen eftersom att KWP väljer ut vem som ska få vilken plats och sedan är det mer som att folket bekräftar detta i valen. Vad som kan sägas om detta är att både demokratin och diktaturen går bra i vardera länder, problemet är väl bara att om det går bra för en diktatur så är det inte särskilt bra alls. Demokratin i Sydkorea ser jag däremot som något positivt och att folket får vara med och bestämma när ändringar i konstitutionerna ska göras, om de inte skulle få det skulle det inte längre vara en demokrati därför att då skulle ett parti som kommit till makten kunna ändra på dessa och på det sättet vara på väg mot en diktatur.

Juche-ideologin som Kim Il Sung lanserade i mitten av 1950-talet är bara ett dumt påhitt som används för att hjärntvätta människorna och för att ytterligare kunna behålla och vinna ännu mer makt. Det är helt fel att lära ut i en allmän skola att ett visst parti är det bästa och det enda rätta och att så som det är i landet är det bästa. Sedan inte bara att lära ut denna ideologi utan också hela tiden baktala Sydkorea, bland annat i massmedier. Juche går även ut på att människan ska sätta samhällets bästa framför sitt eget, men hur lätt kan det vara när ens nära och kära svälter ihjäl på grund av att allt kapital går till militären. Med juche menas att man inte ska vara beroende av någon annan utan att landet fullt ut ska klara sig självt, ekonomiskt, nationellt och kulturellt, men eftersom att landet har såna väldiga problem har förmodligen regeringen insett för hur länge sen som helst att det hela är bluff och båg men med rädsla för att mista all sin makt och inte bli trodda längre vågar de inte avslöja sanningen utan fortsätter låta människorna leva i osanning.

Sydkorea har inga speciella ideologier som de försöker vinna valen eller folkets förtroende med, utan det är den nuvarande ekonomin och landets situation som avgör vad partierna skyltar med för intressen. Jag tycker det är väldigt bra att man inte har hittat på någonting som bara låter bra för att vinna mer makt utan istället satsar på att göra landet bättre och ser till vad som krävs för det ändamålet. Det är orätt och omoraliskt att införa något som juche och lura folket till att tro på det.

Både inom sydkoreansk och nordkoreansk politik har det kretsat många generaler, officerare och liknande från militären, detta är dock något i Sydkorea som inte alls är lika vanligt som i Nordkorea längre, vilket kanske inte är alltför förvånande eftersom att militären är högst rankad i Nordkorea. Men att ens låta militär och politik gå hand i hand låter väldigt riskabelt ändå och det känns som att politiken mer blir sedd ur ett militärt perspektiv än ur ett samhällsperspektiv, och det blir ju ganska svart på vitt när man märker hur människorna i Nordkorea har det. Något som jag reagerade på var när de senaste valen hölls till folkförsamlingen i Nordkorea, 2003. Då deltog 99,9 % av de röstberättigade, siffror som vi i t.ex. Sverige aldrig skulle nå upp i, dessutom röstade samtliga på de 687 kandidater som var utvalda, så då kan man ju fråga sig varför ens folk gick och röstade när de ändå bara hade en kandidat att välja på och resultatet hade kunnat räknas ut i förhand?

Nordkorea är det land som ställer sig för en återförening mellan länderna och menar att det är deras mål med politiken. Sydkorea är lite mer passivt i den frågan eftersom de inte vet fullt ut hur läget i Nordkorea är just nu eftersom de inte släpper ifrån sig någon information, men självklart vill de också ha återförening, många sydkoreaner har släktingar i Nordkorea som de kanske inte träffat sedan delningen. Men 1996 greps ändå 5000 sydkoreanska studenter som demonstrerade och krävde en återförening så det är kanske mer folket än regeringen som vill detta. Här kan man då också alltså se att den sydkoreanska regeringen också är maktgalen. Men jag vet inte riktigt om Nordkorea verkligen vill ha en återförening, dels för att Sydkorea är så bra inställda till USA, ett land som Nordkorea definitivt inte ser som sin bästa vän. Ytterligare en anledning kan vara att de utnyttjar sin ställning bara för att vinna förmåner av Sydkorea och i och med det utlova en senare återförening, ett exempel på det är då Nordkorea 2001 hade brist på el och begärde elleveranser från syd. Att få dessa leveranser skulle dock endast innebära att Sydkorea skulle få fortsätta samtala med Nordkorea i den här frågan. Dessutom förtalas Sydkorea av Nordkorea så innan en återförening är möjlig så tror jag att antingen måste Sydkorea bli en kommuniststat eller Nordkorea en verklig demokrati, annars fungerar det inte.

Om man ser till massmedia så ser man att den är mycket friare i Sydkorea, även om en del bolag är statligt ägda. Men att ett bolag är en egendom av staten behöver inte betyda något negativt, Sydkoreas politik är trots allt ändå rätt demokratisk. Men då tidningar, radiokanaler och TV-bolag i Nordkorea är ägda av den kommunistiska ledningen så innebär det problem. KWP brukar sig av dessa medel som propaganda verktyg, i och med att de sänder och skickar ut reklam för kommunistpartiet dygnet runt. Att Nordkorea har spärrat alla andra frekvenser än de som dem sänder ut tyder på att regeringen själva vet om att de gör fel emot sitt folk och är rädda för att de utifrån ska få reda på hur det kan vara och vilken orättvis behandling de utsätts för.

Jag kan verkligen inte se något positivt med Nordkoreas maktstyre. Jag tycker det är så sjukt hur ett land kan vara så maktberoende att de totalt förbiser sitt eget folks bästa. Visserligen ha...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Nord- och Sydkorea

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2005-03-31]   Nord- och Sydkorea
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=3810 [2021-05-06]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×