Hjärnan och antidepressiva läkemedel

2 röster
16672 visningar
uppladdat: 2005-02-11
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Egentlig depression är en legitim sjukdom. Förändringar bland hjärnans signal/transmittor-substanser medför ett betydligt nedsatt och sjukligt stämningsläge som gör att man inte längre kan fungera normalt. Ibland kan en depression föregås av yttre omständigheter, som
t ex ett dödsfall, stress eller familjeproblem. Känsliga personer löper också en större risk att drabbas. Man kan också ha andra relaterade diagnoser, som t ex generaliserat ångestsyndrom eller förstämningssyndrom.

Man har kommit fram till att en kombination mellan läkemedel och en terapiform anpassad till patienten har störst effekt som behandling. Där medicinering kan ta hand om symptomen och den kemiska obalansen i hjärnan, kan den dock inte göra något åt den känslomässiga orsaken till depressionen. Därför är det sällan tillräckligt att bara behandla med mediciner.

I hjärnan kommunicerar nervcellerna med varandra med hjälp av signalsubstanser och elektriska impulser. Kontaktstället för kommunikationen kallas för en synaps och består av ändknoppen på en cell, och ytan på mottagarcellen. Emellan kontaktytorna ligger den s.k. synapsbassängen. När en signalsubstans ska föras vidare kan man enkelt uttrycka det som att ändknoppen skickar ut ämnet i synapsbassängen. Sedan förs en del vidare, men en del tas upp igen av ändknoppen. Vid en depression är det oftast så att för mycket av signalsubstanserna serotonin och noradrenalin tas tillbaka av ändknoppen.

I början av 50-talet testade man ett nytt läkemedel mot tuberkulos. Det hade inte den väntade effekten på lungsjukdomen, men man märkte att de försökspersoner som varit lite nedstämda blev gladare och mer aktiva. Det aktiva ämnet hette iproniazid och blev det första anti-depressiva läkemedlet.
Iproniazid är en s.k. MAO-hämmare. MAO står för ”monoaminoxidas” och är ett enzym som finns i hjärnans nervceller. Dess uppgift är att hålla nere mängden av en del signalsubstanser. En MAO-hämmare ser alltså till att substanserna ökar. Ytterligare ett antal liknande läkemedel framställdes som var mycket verksamma vid depressioner med ökad trötthet, -sömn, -aptit och –känslighet. Men den här sortens läkemedel hade också en del besvärliga biverkningar, t ex blodtryckshöjning, och man var också tvungen att hålla en speciell diet, och utesluta vissa födoämnen.
För att undvika de problemen har man framställt en annan variant, s.k. MAO-A-hämmare. Tyvärr vet man fortfarande inte säkert om det är lika effektivt som de gamla MAO-hämmarna, och bara ett MAO-A-hämmarpreparat har registrerats i Sverige (Aurorix). På grund av de gamla preparatens biverkningar och de nya preparatens begränsade utbud och indikationer så skrivs de oftast bara ut vid svåra depressioner och/eller mano-depression, tvångssyndrom o dyl.

Det finns ytterligare ca fyra grupper av antidepressiva läkemedel. Tricykliska, tetracykliska och SSRI-preparat är dom som skrivs ut mest och är bland de senast tillkomna.
De tricykliska preparaten är oselektiva monoaminåterupptagshämmare. Att de är oselektiva innebär att de påverkar flera av hjärnans signalsubstanser. Det är i de flesta fall onödigt och ger mest upphov till fler biverkningar. Den önskade effekten är påverkan på serotonin och noradrenalin. Monoamin har att göra med att signalsubstanserna kemiskt sett är just aminer.
Det finns många olika tricykliska preparat. Främst har de sin verkan på nor-adrenalinupptaget, men det aktiva ämnet i läkemedlet Anafranil, klomipramin, har även effekt på serotoninupptaget.


Venlafaxin, som finns i läkemedlet Efexor, är ett ganska nytt preparat. Det fungerar genom att blockera återupptaget av både serotonin och noradrenalin, men det skiljer sig kemiskt från de tricykliska preparaten och har därför andra biverkningar. Venlafaxin brukar betecknas som ett SNRI-preparat, (Serotonin Noradrenaline Reuptake Inhibitor).
De tetracykliska preparaten är alfa-2-receptorblockerare. De blockerar försynaptiska alfa-2-receptorer, vilket leder till ökad nor-adrenalinfrisättning genom minskad hämning av det försynaptiska neuronet. De har också viss histamin- och serotoninantagonistisk effekt.
De tetracykliska preparaten/substanserna heter mirtazapin och mianserin, och de är nära besläktade med de tricykliska preparaten.
En grupp läkemedel som kommit till efter de tricykliska är selektiva serotonin-upptagshämmare, SSRI. De är gjorda för att bara påverka serotonin, och har därför mindre biverkningar än de tricykliska läkemedlen.
Flera av de här läkemedlen är också effektiva mot andra diagnoser, t ex. paniksyndrom och social fobi.

Vilka biverkningar man får av antidepressiva läkemedel är individuellt, men det är vanligt med trötthet, ökad/minskad sömn, muntorrhet, minskad sexuell lust, viktökning/viktminskning, illamående, mag- och tarmproblem m.m. De flesta biverkningar brukar försvinna efter en kort tid, och de mildras också av att man i regel alltid börjar med en mindre dos av läkemedlet för att sedan öka successivt. I vilket fall ska den antidepressiva effekten av läkemedlet överväga biverkningarna. Dock tar det upp emot några veckor innan man märker av den antidepressiva effekten, och ibland kan man till och med känna sig sämre den första tiden.
Det finns inga tillräckliga studier om hur den växande hjärnan hos barn påverkas av de här läkemedlen, men det är också ganska ovanligt att små barn drabbas av rent biokemiska depressioner utan psykosociala orsaker.

Vid särskilt svåra depressioner med hög självmordsrisk, eller när läkemedel inte har någon märkbar effekt kan man använda elektrokonvulsiv behandling, ECT. Det är den äldsta och mest effektiva behandlingen mot depressioner. ECT fick tidigt dåligt rykte pga. att man gav behandlingen utan narkos, muskelavslappnande eller smärtstillande mediciner. Det var mycket smärtsamt och chockartat för patienten.
Nu för tiden sövs patienten ner och får en muskelavslappnande injektion. Sedan tillförs en svag elektrisk chock på den högra tinningen, som då framkallar ett mycket lätt krampanfall. Patienten känner ingenting under behandlingen och är oftast helt besvärsfri efteråt. ECT stimulerar nervcellerna till att tillverka mer signalämnen, och dessutom blir receptorerna för signalsubstanserna mer känsliga. Effekten visar sig ganska snabbt, oftast inom en vecka. Man brukar ge mellan 6-8 behandlingar per omgång med 2-3 sessioner i veckan. Biverkningarna är få, men tyvärr så varar inte den anti-depressiva effekten så länge. Risken för återfall är därför stor.

Depressionssjukdomar blir allt vanligare och mer och mer läkemedel skrivs ut i hopp om att det ska gå över. Läkemedel är både billigare och mindre tidskrävande än terapi.
I dagligt tal kan man ofta höra termen ”lyckopiller” om antidepressiva läkemedel. Men man blir inte lycklig av de här läkemedlen. De är ett hjälpmedel mot att se saker på ett mindre sjukligt sett så att man kan jobba med orsakerna till depressionen. Är man deprimerad så är det den störda kemin i hjärnan som skapat ett sjukligt tänkande. Det är svårt, om inte ”omöjligt” att själv ändra sitt tänkande utan hjälp utifrån. Från den deprimerades perspektiv så verkar det helt vettigt att tänka som man gör, och då är det svårt att förstå hur eller varför man skulle tänka annorlunda.
Det har också talats om att antidepressiva läkemedel skulle vara beroendeframkallande. Det är de inte. Om man är van vid att dricka ett stort glas apelsinjuice om dagen, och sen håller upp med det en månad, så kanske man känner sig lite tröttare. Det är för att kroppen vant sig vid en daglig dos c-vitamin. Besväras man då av tröttheten kan man bli lockad att fortsätta dricka apelsinjuice. Det innebär inte att man är beroende. Behandlingar med psykofarmaka ska alltid kontrolleras av en legitimerad psykiater, och man ska aldrig sluta tvärt med en antidepressiv medicin, utan de ska trappas ner successivt. Då känner man i regel inte av särskilt märkbara biverkningar, utan kroppen får vänja sig långsamt.
Fördelen med att det finns så många olika preparat är att man kan prova sig fram till den medicin som har bäst effekt. Det är viktigt att ha en individuell behandlingsplan. Man ska naturligtvis inte fortsätta med en medicin som inte har önskad effekt, eller som man inte mår bra av. Tyvärr så är det i Sverige ett problem att psykiatrivården har blivit svårtillgänglig efter psykiatrireformen för...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Hjärnan och antidepressiva läkemedel

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2005-02-11]   Hjärnan och antidepressiva läkemedel
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=3683 [2020-07-09]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×