Är manodepression ärftligt?

3 röster
23545 visningar
uppladdat: 2005-02-03
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Abstrakt

Syftet med detta fördjupningsarbete är att ta reda på vad manodepression egentligen är.
Min frågeställning är: Är manodepression ärftligt? Är den i så fall socialt betingad, genetiskt ärftlig eller kanske en kombination av de båda?
Arbetet med detta fördjupningsarbete har gett mig mer kunskap om sjukdomens allvar och en grundläggande insikt i hur sjukdomen behandlas. Detta har gett mig mer förståelse för sjukdomen och hur man bemöter den.



Inledning

Depressionssjukdomar, med ca 15 % av befolkningen drabbade, tillhör de stora folksjukdomarna. I varje givet ögonblick är ca 5 % av befolkningen deprimerad. Ökningen av sjukskrivna pga. utmattningssymptom ökar hela tiden liksom användandet av antidepressiva mediciner. Jag har i detta fördjupningsarbete valt att titta närmre på manodepression som är en av depressionssjukdomarna. Då lite är skrivet om manodepression jämfört med vanlig depression och jag dessutom upplevt sjukdomen i min närhet, vill jag med detta fördjupningsarbete försöka besvara de frågor jag, och kanske även andra har.

Syfte och frågeställningar

Min dotters mormor Birgitta är sedan 1991 manodepressiv, och i hennes släkt har både mano-depression och depression varit relativt vanligt förekommande. Med anledning av detta undrar jag hur stor risken är att min dotter också drabbas av manodepression. Min frågeställning är alltså: Är mano-depression ärftligt? Är den i så fall socialt betingad, genetiskt ärftlig eller kanske en kombination av de båda? Detta är några frågor jag tänkt försöka besvara med detta fördjupningsarbete.

Metod

Trots att jag valt att begränsa mig till endast sjukdomen manodepression kommer jag att ta upp vissa fakta om depression, detta för att kunna göra jämförelser men denna mer välkända sjukdom. Jag har också valt att redogöra för en del behandlingsmetoder, detta för att belysa svårigheten i att behandla sjukdomen. Under mitt arbete med detta fördjupningsarbete har jag velat få flera perspektiv på sjukdomen. Jag har därför använt mig av medicinska rapporter, vårdprogram, psykologi/psykiatrilitteratur samt vissa sidor på internet. Min tanke från början var också att använda Birgitta som en fallbeskrivning. Då jag ej kunnat få tillräcklig information om hennes sjukdomsförlopp av hennes anhöriga, har jag varit tvungen att inte göra detta då fallbeskrivningen inte skulle bli tillräckligt detaljerad.
Forskningen har gjort stora framsteg under 90-talet, i synnerlighet i och med de antidepressiva medicinernas intåg. Med anledning av detta har jag valt att endast använda litteratur publicerad efter 1995.

Disposition

Jag inleder med att förklara hur manodepression yttrar sig. Jag har valt att dela upp symptomen i två grupper, maniska symptom och depressiva symptom. Manodepression är väldigt svårt att behandla. Jag vill därför redogöra för ett antal olika behandlingsmetoder och samtidigt påvisa de risker som finns med dessa. Jag kommer också att nämna ett antal förekommande läkemedel, deras grundläggande funktioner och deras eventuella biverkningar. Jag kommer efter detta att förklara vikten av utbildning av den sjuke och dennes anhöriga. Under rubriken diskussion tänker jag poängtera de saker jag anser vara viktiga för att förstå sjukdomen.
Slutligen kommer jag att under rubriken slutsatser svara på de frågeställningar jag haft.

Definition av begrepp och teori

Symptom

Depression och manodepression kallas inom psykiatrin för affektiva sjukdomar. På senare år har man alltmer frångått de gamla benämningarna och kallar numer depression för unipolär sjukdom och manodepression för bipolär sjukdom. Med bipolär menar man att sjukdomen växlar mellan två motsatta poler, depression och mani. När man insjuknar i sjukdomen varierar det från fall till fall vilket av de två s.k. skoven man insjuknar i först. Man kan dock se en tendens till att kvinnor i större grad än män inleder med ett depressivt skov. En depression har ett antal av följande symptom:

• Nedstämdhet
• Svårt att få saker gjorda, dålig initiativ förmåga.
• Koncentrationssvårigheter
• Sömnproblem
• Tidigt uppvaknande.
• Tappad matlust.
• Skuldkänslor
• Minskat sexuellt intresse.

När en läkare ställer diagnosen depression brukar han eller hon lägga stor vikt på följande punkter:

• Låg ålder
• Manodepression i släkten.
• Kvinnligt kön, eftersom kvinnor oftast inleder manodepressiv sjukdom med en depression.
• Ovanligt snabb effekt vid antidepressiv medicin.
• Tendens till överaktivitet vid antidepressiv medicinering.
• Många tidigare depressiva skov. Hälften av alla som haft 5 skov eller mer utvecklar manodepression.

Uppfyller en depressiv några av dessa punkter kan det finnas risk för att personen i själva verket lider av manodepression och ej depression som är det första intryck man kanske får av personen. Detta är mycket viktigt att klargöra då felmedicinering istället för att lindra sjukdomen kan bidra till dess utveckling. Jag berättar mer om detta under rubriken behandling.


En manisk person söker väldigt sällan vård själv. Oftast är det anhöriga, eller i vissa fall polis, som kommer med personen till en psykiatrisk mottagning. Detta beror på att ett av manins viktiga symptom är brist på sjukdomsinsikt. Personen uppfattar inte sig själv som sjuk. Andra symptom vid mani är:

• Uppskruvat stämningsläge, överdriven optimism.
• Labilitet, t.ex. aggressionsutbrott när någon säger emot eller ifrågasätter.
• Försnabbad mental aktivitet, t.ex. snabb associationsförmåga i flera led.
• Nedsatt självkritik.
• Rastlöshet
• Storslagna ideér t.ex. ekonomiska ”klipp”.
• Minskat sömnbehov.
• Ibland extravagant utstyrsel t.ex. kläder eller smink.
• Stort sexuellt intresse.

När en manisk person kommer till en psykiatrisk mottagning utmärker sig ofta personen redan i väntrummet. Detta genom att t.ex. idiotförklara både anhöriga och sjukvårdspersonal som påstår att han eller hon är sjuk. Vidare kan personen vid samtal med psykologen/psykiatern kräva att få tala med en riktig expert. Det är mycket viktigt som jag nämnde tidigare att personen får rätt behandling från början. Detta tänkte jag nu förklara när jag beskriver olika behandlingsmetoder.

Behandlingsmetoder

Många som behandlas för depression är i själva verket manodepressiva. Detta kan vara en förklaring till varför många personer ej blir helt återställda från sin depression. Personen får antidepressiv medicin mot sin depression men slutar ta denna när manin börjar sätta in och faller därmed så småningom tillbaka in i depressionen. När personen är manisk mår han/hon ”bättre än någonsin” och söker därför inte vård. Detta påvisar, som jag nämnde tidigare, det viktiga i att ge rätt behandling och ställa rätt diagnos från början. För en manodepressiv person dominerar de depressiva skoven sjukdomsbilden, men det är de maniska som är svårast att behandla.
När en manisk person kommer till en psykiatrisk mottagning och fått sin diagnos som manisk, behandlar man alltid personen akut. Detta för att förhindra att manin stegras ytterligare, men också för att personen i sitt uppjagade tillstånd kan ställa till med mycket oreda i den miljö han/hon vistas i. Detta kan i vissa fall ske mycket fort. Vid en fallbeskrivning jag läst, hade en manisk person sex med en medpatient bara en kort stund efter att hon blivit inskriven på avdelningen. En manisk person blir nästan alltid tvångsinskriven på en låst avdelning. Anledningen till detta är den stora skada personen kan åstadkomma i sin sociala närhet. Skilsmässa, missbruk, skulder, att göra sig helt omöjlig på sin arbetsplats, bland vänner och familj är vanligt förekommande. Även om risken för självmord finns vid depressiva skov, så ser man allvarligare på det sociala förfall som en manisk person kan åstadkomma på mycket kort tid. Anledningen till detta är att detta ”social förfall” är väldigt vanligt vid manodepression.

Vilken behandling som skall sättas in är naturligtvis en bedömning varje enskild läkare gör. Det finns dock en del olika sorters medicin som kompletterar varandra och som ges i en oftast liknande ordning. Två av dessa är:

• Haldol: neuropleptika som används i inledningsskedet av behandlingen för att dämpa manin i väntan på att den stämningsstabiliserande medicinen skall börja verka. Används så kort tid som möjligt. Detta för att man annars riskerar att personen dämpas så mycket att han/hon hamnar i en depression. En biverkning har en patient beskrivit som att ”både gas och broms var i samtidigt”.
• Litium: stämningsstabiliserande medicin. Får de kemiska substanserna i hjärnan att stabiliseras på jämna nivåer. Börjar verka ca 3-4 dagar efter att man börjat kuren, därav neuroleptika i det akuta skedet. Biverkningar kan vara illamående och diareér.


De två beskrivna medicinerna ges vid mani. En annan behandlingsmetod som ibland används vid mani är ECT, Electro Convulsive Therapy. Denna behandling har dock enligt Håkan Odeberg, överläkare vid Nyköpings lasarett, ett mycket skamfilat rykte bl.a. pga. den behandling patienten McMurphy fick i filmen ”Gökboet”. Han fick där denna el-behandling för att hämma de uppfinningsrika och bångstyriga upptågen. Detta har av många tolkats som en bestraffningsmetod. Behandlingen går ut på att med muskelavslappnande medel injicerat i kroppen och under narkos, föra en svag ström genom hjärnan med hjälp av elektroder fästa i tiningarna. Denna strömimpuls varar mindre än en sekund. Resultatet blir en balanserad nivå av de kemiska substanser som styr våra känslor. En biverkning av denna behandling är en kort övergående minnesförlust i samband med behandlingstillfället. Även huvudvärk och trötthet förekommer i samband med behandlingen. Denna behandling ges även i vissa fall mot depression. Enligt Håkan Odeberg, som skrivit vårdprogrammet ”Diagnostik och behandling av affektiva sjukdomar” så är ECT den effektivaste behandlingen vid akut mani. Biverkningarna anses obetydliga i förhållande till resultatet.

Vid ett depressivt skov är behandlingen inte lika akut som vid ett maniskt och den sker sällan under tvångsvård.Vid ett depressivt skov ger man oftast litium redan från början för att stabilisera stämningsläget. Om detta inte hjälper ger man även antidepressiv medicin, dock under så kort tid som möjligt för att inte riskera att utlösa ett maniskt skov. När patienten stabiliserats, vanligtvis efter ca 2-4 månader, återgår man till enbart litium. Under ett depressivt skov ges även psykoterapi. Till skillnad från den unipolära depressionen så anser man bipolär depression vara mer genetiskt än socialt betingat. Psykoterapin har därför andra funktioner än att bearbeta det förgångna. När en manisk person accepterat sin sjukdom och när en depressiv återfått sin livslust, då är det viktigt att bearbeta det faktum att manodepression är en livslång sjukdom. Under terapin får man hjälp med detta. Personen får också hjälp att med lösa de problem han/hon kan ha orsakat i sin närmaste omgivning under ett maniskt skov. Ett enkelt vardagsproblem kan ibland vara orsaken till att en person ger upp och avbryter den nödvändiga, livslånga medicineringen.

Förebyggande behandling

När de mest akuta symptomen lagt sig sätter man in förebyggande behandling. Denna är mycket viktig då återfallsrisken är mycket stor vid avbruten medicinering. I detta skede används terapi oavsett om det senaste skovet var maniskt eller depressivt. Ett stort arbete läggs på att med hjälp av en terapeut arbeta för att återfå omgivningens förtroende och att utbilda både patienten och dennes närmast anhöriga. Ett nytt insjuknande under denna period kan leda till att omgivningen ger upp för alltid. Behandlingen bör därför pågå under minst ett år, helst två. När man börjar nedtrappningen av medicinering sker detta mycket långsamt. Man använder successivt mindre sömnmedicin och andra eventuella mediciner för att slutligen endast använda litium. Man sänker dock nivån av litium till straxt under den nivå som gavs i akutskedet. Denna nivå är oftast den nivå man sedan tvingas hålla livet ut för att slippa nya skov.

Statistik

Rapporterna ”Depressionssjukdomar inkl. manodepression” och ”Diagnostik och behandling av affektiva sjukdomar” redovisar följande statistik: Den vanligaste insjukningsåldern för manodepression är mellan 25 och 45 år. Ca 50 % insjuknar före 30-årsåldern. Som jag nämnde i inledningen, är vid varje givet ögonblick ca 5 % av Sveriges befolkning deprimerad och ca 1,5 % manodepressiv. Återfallsrisken för depression är ca 50 % inom två år efter det första insjuknandet. Vid obehandlad manodepression är återfallsrisken 100 %!
Självmordsrisken vid depressionssjukdomar är mycket hög. Statistik visar att ca 15 % av de som lider av någon av dessa två sjukdomar avlider genom självmord. I en studie gjord under åren 1990-1991 fann man att mindre än 16 % av de som avlidigt genom självmord hade spår av antidepressiv medicin i blodet. Detta trots att man vet att minst 50 % av de som begår självmord lider av depression. Detta tyder alltså på att användandet av antidepressiv medicin skulle kunna bidra till minskat antal självmord. Man har också kunnat bevisa detta då antalet självmord har sjunkit under 90-talet i takt med att de antidepressiva medicinerna etablerats.
Till skillnad från depression, där dubbelt så många kvinnor som män drabbas, är könsfördelningen vid manodepression lika. Man har hos den manodepressiva sjukdomen kunnat se genetiska faktorer. Studier visar att ca 50 % av de drabbade har en nära släkting som har sjukdomen. Vid studier av tvillingar har man kunnat se att enäggstvillingar ofta utvecklar sjukdomen om den andra tvillingen har drabbats. Risken att få sjukdomen är 5 ggr större som enäggstvilling än som tvåäggstvilling.

Diskussion

Det som slagit mig när jag jobbat med detta arbete är hur allvarliga depressionssjukdomarna faktiskt är. Jag har blivit förvånad över min egen okunskap då jag trots allt haft sjukdomarna i min närhet och dessutom själv varit deprimerad under en period i mitt liv. Jag tycker att jag borde ha förstått allvaret enbart genom att möta sjukdomarna dagligen. All den teoretiska kunskap jag skaffat mig under mitt fördjupningsarbete har kompletterat min tidigare kunskap. Då flera av mina källor egentligen är riktade till personer som är verksamma inom psykiatrin, tycker jag att jag fått se sjukdomarna ur ett annat perspektiv än patientens eller den anhöriges perspektiv. Detta har givetvis gjort det svårt att göra en avgränsning i mitt arbete men har i det stora hela varit mycket positivt för mig personligen. En depressionssjukdom, oavsett om den är unipolär eller bipolär, ställer stora krav på omgivningen. Det är lätt att tycka som anhörig till en depressiv person att det bara är att ”rycka upp sig”. Att en manisk person borde förstå det orealistiska i sina kanske vidlyfta affärsplaner är självklart för många anhöriga.

Det är tyvärr just dessa två saker som är grunden i de affektiva sjukdomarna, bristen på livsglädje och bristen av sjukdomsinsikt. Det är med anledning av detta jag anser att utbildningen och integreringen av anhöriga är otroligt viktig vid den förebyggande vården. Om människor i allmänhet hade en större förståelse för dessa sjukdomar skulle vi vara en bra bit på väg i arbetet att behandla dessa.
Utbrändhet, eller utmattningssymptom som man alltmer kallar det, är en av de sjukdomar som ökar mest i vårt samhälle. Något som jag retat mig på länge är att många anser att utbrändhet skulle var någon slags modesjukdom. För mig är det självklart att denna sjukdom är resultatet av ett allt hårdare arbetsklimat där den enskilde individen får betala med sin hälsa. Detta, tillsammans med ett ofta begränsat socialt nätverk, bidrar till att den kanske redan labila personen utvecklar utbrändhet. En positiv sak är att det kanske är mer accepterat att må dåligt idag än det var för ett antal år sedan. Förhoppningsvis är detta kanske bara början till den allmänna acceptans som är nödvändig för att kunna bekämpa den misär som de affektiva sjukdomarna ofta leder till. Självmord och missbruk går ju som bekant hand i hand med depressionsjukdomarna. Min förhoppning är dock att behandlingen i största möjliga utsträckning ska ske genom mänsklig omtanke och inte genom bedövande av symptomen med hjälp av psykofarmaka.

Slutsats

Min dotters mormor är som jag tidigare nämnt manodepressiv. Detta har varit anledningen till mitt val av ämne när jag skulle göra detta fördjupningsarbete. Syftet har varit att ta reda på om sjukdomen är ärftlig och om den i så fall är genetiskt eller socialt betingad.
Med anledning av den genetiska forskning som påtalas i de rapporter jag tagit del av, samt det faktum att sjukdomen kräver livslång behandling, har jag kommit fram till slutsatsen att sjukdomen är ärftlig och att den är genetiskt betingad. De sociala förhållandena verkar enligt min uppfattning inte påverka risken att drabbas. Det verkar dock mycket viktigt att ha ett socialt skyddsnät som kan se till att behandling inleds i ett tidigt stadium av sjukdomsförloppet. Med vetskap av detta förstår jag nu att det sätt jag kan hjälpa min dotter på är att finnas till hands och att vara uppmärksam på om hon visar eventuella tecken på sjukdom. Jag tror självfallet att alla föräldrar...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Är manodepression ärftligt?

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2005-02-03]   Är manodepression ärftligt?
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=3303 [2019-06-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×