Folkets tempel

25 röster
42409 visningar
uppladdat: 2004-05-24
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Faktakapitel

Jim Jones
13 maj 1931 föddes pojke som fick namnet Jim Jones. Hans far var sjukpensionerad efter en lungskada i första världskriget och hans mor saknade utbildning. Jims familj var därmed mycket fattig, och eftersom Jim var det enda barnet ställdes mycket press på honom, han blev tidigt tvungen att hjälpa till med försörjningen. Men trots detta hade han inga problem med att klara skolan. En av hans klasskamrater har berättat hur han kunde se honom sitta och sova på lektionerna, för att i nästa sekund stå framme vid svarta tavlan och lösa ett geometriproblem hur lätt som helst. Men det var inte matte, utan religion som tidigt kom att bli hans stora intresse, och han älskade att diskutera kristendomen med sina lärare och kamrater. Förutom detta funderade han mycket kring rasism. Eftersom Ku Klux Klan hade starkt fäste i hans hemstad var det många som var rasister. Men att hata och förtrycka människor på grund av deras hudfärg gick inte ihop med kristendomens budskap om kärlek och gemenskap. Jim hade funnit sin mission, han skulle föra de fattigas och förtrycktas talan i kampen om rättvisa.

Men hans åsikter var alltför radikala för att väcka sympati i Lynn. Bara sexton år gammal lämnade han sin hemstad och flyttade till Richmond, en lite större stad några mil söder ut. Där avslutade han sina gymnasiestudier två år senare och samma år skrev han även in sig på Indiana University. Han började vid detta lag tala öppet om att göra karriär som pastor. Men hans karriärlust gick ut över trivseln och kamratskapen. En rumskamrat från den här tiden beskriver honom som ”missanpassad och ignorerad” . Efter en kort tid lämnade Jones universitetet och återvände till Richmond. Han tog jobb som sjukvårdare på ett sjukhus. Där träffade han sin blivande fru, Marceline Baldwin, en fyra år äldre nyutexaminerad sjuksköterska. De gifte sig 1949, samma år som de träffades.

Att Jones ville bli pastor var han övertygad om, men var visste han inte. Metodismen tilltalade honom, men ingen kyrka motsvarade helt de krav han ställde. Helst ville han bilda en helt egen församling. Endast nitton år gammal, fick han anställning som predikant i ett fundamentalistiskt präglad samfund i Indianapolis. Men även här hade Ku Klux Klan starka fästen och Jones’ evangelium mötte hårt motstånd. Han blev ofta hånad och avbruten mitt i sin predikan. Det dröjde inte länge förrän han slutade som pastor. Men han slutade inte predika och en liten tapper skara människor stödde honom. Efter några års predikan i en liten hyrd lokal, kunde Jones välkomna sin lilla församling till en gammal synagoga som döpts om till Folkets Tempel. Den blev formellt ansluten till Christian Church, en av de större kyrkorna i mellanvästern. Vid sidan om församlingsarbetet fortsatte Jones sina studier, och till slut tog han sin akademiska examen och tre år senare fick han slutligen sin pastorsordination inom Christian Church.

Rörelsens grundande
Trettio år gammal var Jim Jones en uppmärksammad ledare för folkets tempel, en rörelse med några hundra medlemmar, de flesta svarta. Han hade vid den tiden redan skaffat sig nio barn, av dessa var åtta adopterade med olika hudfärg. I takt med att medlemsantalet ökade började Jones styra upp sin församling. Han utsåg en speciell ”utfrågningskommitté”, vars uppgift var att upprätthålla ordning och disciplin. I kommittén ingick förutom Jones själv, några av hans mest hängivna anhängare. Kommittén sammankallades så snart en medlem hade kritik att komma med.

Men det fanns en person man inte fick kritisera, och det var Jones själv. Honom skulle man ”älska”, och den kärleken var till och med viktigare än kärleken till bibelordet. För att demonstrera detta tog han ibland fram Bibeln, som han kallade ”den svarta boken”. Han kastade den i golvet och bannade alla som hade tittat på boken istället för på honom. Han använde sig även av bestraffningar. Ett straff påminde om en boxningsmatch. Den utpekade (ibland även barn) placerades i något som liknade en boxningsring, där det gällde att försvara sig mot en på förhand utsedd motståndare. Oftast blev kampen ojämn och slutade i rena misshandeln, varefter den straffade skulle be om förlåtelse och erkänna att straffet var rätt och välbefogat. Ironiskt nog kom Jim Jones 1960 att av Indianapolis’ borgmästare bli utsedd till ordförande i ”styrelsen för de mänskliga rättigheterna”.

Det var framförallt hans kamp mot rasdiskrimineringen som gett honom respekt i den politiska världen. Och ännu en gång bemöttes hans propagerande mot rasism med motstånd. Efter att ha utsatts för hot och trakasserier var det på våren 1965 åter dags för ett uppbrott. Den här gången bar det av till Kalifornien, hundratals mil därifrån. Men för Jones var inte flytten bara ett sätt att fly, utan rörelsen måste spridas. Han anförtrodde församlingen om sin ”uppenbarelse”. Ett tredje världskrig hotade, och hela mänskligheten skulle utrotas i ett atomkrig, men det fanns några säkra platser där man kunde överleva. En sådan plats var Redwood Valley, ett tjugotal mil norr om San Francisco. En annan plats var Guyana. Han hade förvissats om detta under sin semesterresa i Sydamerika. Långt ifrån alla av Templets medlemmar var beredda att lämna hem och arbeten för något så ovisst. Men lite mer än ett hundratal tog ändå chansen att undgå ”världskatastrofen”, och sommaren 1965 bar det iväg med bilar och husbilar västerut.

Redwood Valley’s invånare består till stor del av välbärgade bönder och affärsmän. Den stora andelen konservativa reagerade inte oväntat med både misstänksamhet och förakt mot den liberale ”frälsaren” som plötsligt drog in i deras stad med sitt stora sällskap. Emellertid dröjde det inte länge förrän man gjort sig accepterade och uppskattade hos lokalbefolkningen. Mycket tackvare det sociala engagemanget. Jones själv började engagera sig i kommunalpolitiken, och efter bara ett par år fick han platsen som ordförande i den lokala domstolen. Efter två år hade medlemsantalet tredubblats, och snart nog fanns pengar till en egen kyrka. Det blev en rätt annorlunda skapelse och en tredjedel av lokalen upptogs av en enorm ”dopbassäng”.

Familjen Mills
Familjen Mills tillhörde den vita minoriteten i Folkets tempel. De var medlemmar mellan åren 1969 och 1975. Jenny Mills bok Six years with God är kanske den mest omfattande skildring som gjorts av Folkets tempel. De fick höra talas om Jones’ rörelse av några goda vänner. Deras tioåriga dotter hade börjat missbruka droger, och vännerna berättade om Jim Jones som fått trettio ungdomar att sluta knarka. Några dagar senare gjorde Jenny och hennes man Al sitt första besök i Folkets tempel. De möttes av ett vänligt välkomnande av både unga och äldre medlemmar. Alla prisade de sin undergörare och frälsare. En kvinna berättade att hennes läkare hade sagt att hon skulle dö i magcancer, men Jim hade gjort henne frisk. En annan kvinna hade berättat att hon hade varit fullständigt nerknarkad, men Jim hade hjälpt henne och givit henne kraft att börja ett nytt liv. Hon jobbade nu på ett rehabiliteringshem för narkomaner som Folkets tempel drev. En tredje ung man berättade om den svåra bilolycka han varit med om, och hur Jim hade väckt honom till liv efter att han förklarats kliniskt död. I kyrkan med plats för femhundra personer var det fullsatt, till och med bakom ”swimmingpoolen” trängdes folk. Man beredde plats för Jenny och Al. De hade aldrig upplevt något liknande tidigare.

”De såg vita föräldrar med svarta barn och vita barn med svarta föräldrar. Själva atmosfären och stämningen var annorlunda. Ingen rasskillnad. Inget hat. Bara kärlek, gemenskap och frid.”

Även musiken gjorde stort intryck. Istället för en vanlig kyrkorgel hade man en hel orkester. Det fanns även flera körer. Jenny blev rörd när hon såg en barnkör bestående av ett femtiotal svarta och vita barn som höll varandra i händerna och sjöng av hjärtans lust. Hon lade märke till hur lugnt och uppmärksamt de följde med i gudstjänsten, trots att den skulle pågå i flera timmar. Slutligen trädde Jones själv in. Svart hår, polisonger, stora mörka glasögon och en brun polotröja. Jenny tyckte inte alls att han såg ut som en herrens tjänare. Och predikan kom att handla om otro istället för tro. Han började med att döma ut bibeln som motsägelsefull och falsk. Jenny blev upprörd, hur kunde han säga så om Guds heliga ord? Men Jones bara fortsatte, han förnekade till och med Guds existens. ”Om det finns en Gud i himlen, tror ni då att han skulle låta mig säga detta? Och om det finns en Gud i himlen, låt han slå mig till döds här och nu!” skrek han. Men ingenting hände förutom att folk började skratta. Jenny fick uppleva sitt livs värsta störtdykning i sin tro. Men detta var bara början, Jones’ predikan skulle hålla på två timmar till. Efter predikan var det dags för healing. Han kallade fram en medelålders kvinna som han påstod led av magcancer utan att hon visste om det. Kvinnan som var något förbryllad, fördes in i ett sidorum av en sköterska. Efter några minuter kom de tillbaka med den blodiga ”cancern” på en servett. Jones förklarade för henne att cancern nu för alltid hade lämnat hennes kropp, och att hon därför borde prisa sin Gud, dvs. Jones själv. Kvinnan och de hundratals andra som bevittnat ”undret” prisade honom länge och högljutt.

Vid tillställningens slut var både Jenny och Al överens om att detta var första och sista gången de hade något att göra med Folkets tempel. Oturligt nog hade de skrivit upp sig på en adresslista, och dagligen fick de brev från medlemmar som vittnade om Jones’ mirakel. Och den första lördagen kom en stor burk godis på posten. Barnen blev nyfikna, och Jones var det ständiga samtalsämnet i familjen. Sex veckor senare satt hela familjen Mills på plats i tempelkyrkan. Den här gudstjänsten var enligt Jenny mycket mer givande än den första. Hon instämde i Jones kritik av bibeln. Den kunde vara tvetydig, och när Jones beskrev det gamla testamentets gud som en gym tyrann, kände hon att det stämde precis med vad hon egentligen tyckte, men inte vågat erkänna. Även de fem barnen tycktes gilla det och efter gudstjänsten kallade han fram dem tillsammans med alla de andra barnen för att krama om dem.
Jenny beskrev händelsen som något av det mest gripande hon någonsin upplevt i en kyrka. På vägen hem från gudstjänsten var stämningen på topp och man pratade redan om nästa gång. De var självklart att de skulle åka fler gånger.

Snart började Jones att ställa krav på dem. Familjen Mills var farmare och deras gård låg nästan tjugo mil från Redwood Valley. Jones föreslog därför att de skulle sälja sin gård och skaffa en annan på närmare håll. De fann en gård bara någon mil från kyrkan. Den var både större och trivsammare, men behövde repareras. Medlemmar i församlingen hjälpte till, och efter bara några dagar kunde de flytta in i sitt nyrenoverade hem. Inte ett öre behövde de betala, för i Folkets tempel hjälps man åt.

Både Jenny och Al tvivlade på Jones som undergörare. En söndag blev en man utsedd till cancersjuk och samma procedur upprepades igen. Efter gudstjänsten frågade Jenny mannen vad sjuksköterskan hade gjort. Han berättade att hon hade gett honom ett sorts lavemang och sedan bett honom gå och sätta sig på toaletten och krysta. Mannen tyckte det var märkligt att han inte känt sig det minsta sjuk. Nu tvivlade de ännu mer på Jones underverk. Men Al resonerade att han inte blivit medlem för att han trodde på Jones mirakel, utan för att han trodde på Jones som en stor humanist som kunde göra världen bättre.

Men en dag hände något som fick dom att tänka om. Deras nioårige son Eddie kom inrusande, kved att det gjorde ont och pekade på hjärtat. Sedan sjönk han ihop på golvet. De lyssnade på hjärtat och hörde att något var på tok, det slog inte som det skulle. Jenny fattade luren för att ringa till Jones, men han var inte hemma. Istället åkte de till sjukhuset. På vägen dit i bilen bad Jenny till Jones att han skulle hjälpa Eddie. Och när de kom fram till sjukhuset slog hjärtat normalt, Eddie hade piggnat till och doktorn som undersökte honom kunde inte hitta något fel. När de kom hem igen ringde Jenny upp Jones fru och berättade om ”undret”, hon tackade innerligt och bad om extrajobb i församlingen för att de riktigt skulle kunna få visa sin tacksamhet. Nu hade deras liv i Folkets tempel börjat på allvar.

Rörelsen expanderar
Den 17 september 1972 publicerade en tidning i San Francisco en bitter artikel på förstasidan om ”Profeten som väcker döda” och dagen därpå om ”Profeten som hälsas som en Gud”. Andra tidningar hängde på. Församlingsmedlemmarna svarade med en två dagar lång demonstration med krav på att Jones skulle få bemöta kritiken i massmedia. Resultatet blev en ingående artikel där Jones presenterade sig själv och berättade om Folkets tempel. Och uppmärksamheten vändes till en succé för rörelsen. Medlemsantalet ökade kraftigt och man upprättade en kyrka i Los Angeles.

Hösten 1972 redogjorde Jones en gång för alla att det verkligen var han som var Gud.

”Jag har tidigare levat på denna jord men återkommit för att fullgöra min mission. Ni som följer mig är mina utvalda. De flesta av er har varit med mig under mina tidigare existenser. Jag levde för tusentals år sedan som Buddha, senare som Jesus och Bab - grundaren av Bahi - och allra senast som Lenin i Ryssland.”

Därefter förklarade han att han inte längre skulle kallas Jones, utan ”Fadern”. Men utanför församlingen var det förbjudet att kalla honom det eftersom vanligt folk inte förstod hans helighet. I samband med den nya graden av storhetsvansinne införskaffades en mängd vapen för att skydda Jones vid offentliga framträdanden. Men han började även lägga sig i medlemmarnas sexliv. De familjeband som hindrade den totala hängivenheten till Fadern löstes upp. Medlemmarna tvingades visa att de älskade Fadern med hela sin kropp och efter som Jones var bisexuell så gällde det både män och kvinnor. Till slut gick han till och med så långt att han bestämde att endast homosexuella förbindelser var tillåtna. Endast han själv hade tillstånd till både och. Han förklarade det med att han var den som skulle sörja för människosläktets överlevnad. Endast hans avkomma hade den styrka som behövdes för att klara sig på jorden efter domedagen. Men även våldet växte. Under ett möte uppmanade Jones alla som emellanåt drack alkohol, om det så bara gällde ett glas vin skulle räcka upp handen. Jenny och Al blev förvånade, det var första gången de fick höra att inte vin var tillåtet. Men ärliga som de var räckte de upp handen. Därefter fick de, med många andra gå och ställa sig i en kö för att invänta sitt straff. Kön blev ganska lång och var och en fick smaka på tre hårda rapp från Jones två hjälppastorer. Men inte heller barnen var befriade från tortyren. En gång fick de båda föräldrarna bevittna hur deras sextonåriga dotter fick ta emot 75 slag med en 2 cm tjock och 75 cm lång brädlapp.

”O Gud! Bad Jenny medan hon blundade och höll för öronen. Låt det vara slut och jag ska för alltid lämna det här stället! Hon såg upp på Al som satt snett emot. Han var likblek i ansiktet.”

Efter tortyrens slut beordrade Jones fram mikrofonen så alla kunde höra hur deras dotter tackade sin Fader. Därefter hjälptes hon in i ett sidorum. Brottet hon hade begått var att hon hade kramat om en väninna som nyligen lämnat församlingen. Jenny och Al omringades av beväpnade vakter som tvingade dem att skriva under på att det var de som hade önskat straffet. På kvällen när de kom hem diskuterade de det som inträffat och märkligt nog försvarade dottern Jones. Hon tyckte själv att hon hade betett sig dumt den sista tiden.

Jonestown
Jones drömsamhälle var socialistiskt. Han hade redan ordnat upp det så att flera familjer slogs ihop till en ”kommun”. Alla medlemmar var tvungna att ge hela sin inkomst till kommunen. Till en början fanns det en ”kommunskattmästare” i varje kommun, vars uppgift var att fördela pengarna rättvist inom kommunen. Men eftersom inkomsten varierade i de olika kommunerna blev en del fattigare än andra. Familjen Mills blev genom kyrkans förmedling ansvariga för ytterligare nio barn, både svarta och vita. Tillsammans blev de alltså en storfamilj på sexton personer. Problemet var bara att klara sig ekonomiskt, och Jones såg självklart till att ta ut sin del av skatterna. Man har räknat ut att fram till 1977 ska mellan 10 och 15 miljoner dollar ha flutit in i Folkets tempels skattkammare. Man har även hittat privata konton som tillhört Jones, bland annat ett i Panama innehållande 6 miljoner.

När Jones gjorde en resa i Sydamerika i början av sextiotalet fattade han tycke för landet Guyana. Det var det vackra vädret och de fantastiska djungelområdena som fascinerade honom. Landets regering som var socialistiskt behövde hjälp med att bosätta områden av djungeln vid gränsen mot Venezuela. Man var rädd att grannlandet skulle göra anspråk på området annars. Hösten 1973 slutfördes förhandlingarna mellan Guyanas regering och Folkets tempel. Resultatet var positivt för rörelsen, man blev tilldelade ett område 20 mil nordväst om huvudstaden Georgetown.

”Detta är det land som jag lovat er. När fascismen tar över det här landet ska vi ha en plats där vi kan vara fullkomligt trygga!” Predikade Jones. För att motivera församlingsmedlemmarna för det nya projektet anordnades filmkvällar med dokumentärer om nazismens brott och militärjuntan i Chiles fängslande och avrättande av socialister. Man väntade med spänning på vilka som skulle bli de första att åka till det ”förlovade landet”. Al och Jenny tyckte sig ligga bra till, de var ju trogna Fadern och hade en betydande roll i församlingen. Men Jones överraskade dem. När han läste upp listan på de utvalda visade det sig att det i första hand var församlingens oroselement. Skeppslaster med medlemmar och byggnadsmaterial skickades till ”Jonestown”, som Jones döpt området till.
Slutligen var det så dags för de mer övertygade medlemmarna att göra ett besök. Jenny som hade mycket att göra valde dock att stanna hemma. Men Al följde med. Jonestown blev dock en stor besvikelse för honom. Det paradis som Jones beskrivit visade sig inte vara något annat än ”en glänta i skogen, full med moskiter och giftormar” . I sitt tal vid ankomsten sa Jones rakt ut att om han bara lyckades få över församlingen till Jonestown skulle allt bli mycket lättare. I Kalifornien kunde de ge sig iväg och ställa till obehag, men här i djungeln hade de ju ingenstans att ta vägen.

Efter visiten i Jonestown hade Al äntligen börjat inse. Jim Jones’ socialistiska utopi var inget annat än ett vidrigt koncentrationsläger. När Jones började kräva av medlemmarna att de skulle flytta dit insåg familjen Mills att nu var det dags att hoppa av. En kväll strax efter att de meddelat sitt avhopp ringde det på dörren. In klev sex av Jones’ närmsta rådgivare. de förklarade hur besviken Fadern var på dem. Sen anklagade de Al för att bakom ryggen på Jenny ha haft sexuella förhållanden med diverse människor, vilket han förnekade. En våldsam diskussion bröt ut och när delegationen äntligen lämnade hemmet visade det sig att de hade roffat med sig en hel del saker. Bland annat hade de rotat igenom byrålådor och tagit med sig fotografier, pärmar och inspelningar av Jones’ predikningar. Mills började nu inse hur allvarligt detta var. Tillsammans med ett tiotal andra avhoppare försökte de övertyga myndigheterna om hur farliga Folkets tempel var. För säkerhets skull låste de in resten av bevismaterialet i ett bankfack. Bara några dagar senare exploderade en bomb i banken. De fick sedan en bekräftelse från en av medlemmarna att det var de som placerat bomben där.

Men det var få som var villiga att ta till sig av avhopparnas kritik. Till och med San Franciscos borgmästare höll Jones om ryggen. 1977 utsåg han Jones till bostadschef. Jim Jones figurerade även med vicepresidenten och kunde till och med skryta med att ha ätit middag med självaste presidentfrun. Familjen Mills fortsatte emellertid kampen för att avslöja Templet. Man startade en organisation som kallade sig Concerned Relatives. Man började samla på sig ännu mer bevismaterial, inte minst från människor som lyckats fly från Jonestown. Dessa vittnade om ännu värre grymheter. Man hade nu infört något som kallades ”gropen”. Där tvingades medlemmar sitta i hettan flera dagar i sträck för att de inte jobbat tillräckligt fort. Man berättade även om ”Bigfoot”, ett jättestort vattenhål där man hissade ner ”elaka barn” medan Jones’ medhjälpare tryckte ner barnet under vattnet det antal gånger Fadern bestämde.

Vita kvällen
En gång i veckan hade man något som kallades för den ”Vita kvällen”. Där skulle församlingen visa syn lydnad till Fadern ända in i döden. Jones skrek i hög-talarna: ”Situationen är hopplös! Lägret är omringat av legoknektar och vi har inte vapen nog för att försvara oss! Vår enda utväg är att dö för socialismen!” Därefter befallde han publiken att ordna sig i led för att ta emot ”sakramentet”, en mugg av plast med en röd vätska i. Man visste aldrig om det var gift eller inte när man drack den, men ifall det var det så skulle man dö inom fyrtiofem minuter. En ung kvinna som lyckades fly berättade om detta och om hur familjer stod och tryckte sig mot varandra utan möjlighet att undkomma. Många var så utmattade att liv eller död inte längre spelade någon roll.

Efter att ha hört kvinnans berättelse insåg Concerned Relatives, som nu hade bytt namn till Human Freedom Center, att nu måste något göras fort. Man samanställde och lämnade in ett omfattande material om Jones’ terror till den juridiska myndigheten i Los Angeles. Men efter ett halvår hade det fortfarande inte hänt något. Tillslut ingrep Leo Ryan, en femtiotreårig demokrat. Hans cancersjuke vän hade vädjat till honom att ta reda på hur det egentligen låg till med Folkets tempel. Hans son som hoppat av rörelsen hade nyligen dött under mystiska omständigheter. Sonens döttrar hade försvunnit och befann sig antagligen i Jonestown. Farfadern vädjade till Ryan att han skulle hämta hem hans barnbarn. Med på resan följde journalister, representanter från Human Freedom Center samt Jones’ båda advokater, vilka hade kontakt med Fadern på kortvågsradio. Jones som blivit meddelad om besöket försökte in i det längsta skjuta på det, bland annat skyllde han på sjukdom. Men tillslut fick de äntligen genomföra besöket. Jones bjöd dem på mat och underhållning och till slut blev stämningen riktigt trevlig, men bara på ytan. Journalisterna passade på att intervjua så många som möjligt. Alla de talade med bedyrade att de hade det bra, utom en kvinna. När ingen såg smugglade hon en lapp i handen på en av reportrarna. ”Hjälp oss här ifrån!” stod det. Lappen var undertecknad med fyra namn. Efter maten höll Ryan ett tal där han förklarade varför de hade kommit dit och om misstankarna om Folkets tempel. Efter det var inte stämningen så uppsluppen längre. Som väntat avvisade Jones alla anklagelser som riktades mot honom. Men när man tagit fram bevis som styrkte det som sagts var inte Jones så karsk längre. ”Jag är socialist och tror på demokrati! Jag hatar makt och jag hatar pengar! Nu är jag sjuk och döende och det enda jag önskar är att jag aldrig blev född!” Jones var desperat.

När det var dags för hemfärd hade sexton tempelmedlemmar vågat sig fram. De ville följa med tillbaka till Kalifornien. Precis när Jones hade gett dem en avskedskram blev Ryan plötsligt anfallen bakifrån av en man med en kniv. De andra lyckades hålla tillbaka honom. Sent på eftermiddagen nådde det skärrade sällskapet flygplatsen. Strax innan de skulle gå ombord på flygplanen dök det upp ett lastfordon med beväpnade tempelmedlemmar. De öppnade eld med sina automatvapen. Ryan dödades i eldstriden, så gjorde även tre journalister och en avhoppad tempelmedlem. Dessutom sårades tio personer.

Vid ungefär samma tidpunkt genomförde Jones den ”Vita kvällen”. 912 människor dog av förgiftning!

De få som lyckades fly berättar att lägret var omringat av beväpnade vakter. De som inte tog giftet, en bandning av saft och cyanid blev skjutna. Men enligt vittnen så hademajoriteten tagit det ”frivilligt”. Dock inte Jones själv. Hans lik påträffades med en kula i huvudet och en pistol strax bredvid. Om han tog sitt liv själv, eller om någon annan gjorde det åt honom vet man inte.


Analyskapitel

Nuläget
Idag finns inte Folkets tempel längre. Jag kunde inte heller hitta någonskdsjnvkjvn

Hur kunde det hända?
Hur det kommer sig att Folkets tempel fick fortgå utan att någon ingrep är väl för de flesta ett mysterium. Men vem som bär skulden, polisen, myndigheterna eller Jim Jones är kanske inte det mest intressanta. Frågan jag ställer mig är hur kan man som individ gå så långt att man till och med tar självmord? Hur kan man överhuvudtaget tillåta någon som Jim Jones att få spela en så pass central roll i sitt liv?

Med pengar hårt arbete och personlig utstrålning kan man komma långt. Allt detta använde sig Jones av. Men han använde sig även av en speciell teknik när han snärjde sina offer. Den gick till ungefär så här:

Introduktion
En person lockas till ett möte. Där får hon/han en känsloupplevelse, en känsla av gemenskap och personlig omvårdnad. Många kände säkert att de fick ta del av något som skulle bli stort och framgångsrikt och då vill man ju gärna kunna skryta om att ha varit med från första början. De som blev medlemmar senare övertygades sannolikt med majoritetsmetoden. DVS de metod som får folk att rösta på socialdemokraterna. ”Eftersom så många redan är med kan det ju inte vara farligt, de är nog insatta och vet vad de håller på med.”

Undersökning
De som såg ut att kunna bli anhängare utsattes för en hemlig undersökning av Jones medhjälpare. De tog reda på information som yrke, intressen och sjukdomar. Med hjälp av dessa fakta kunde sedan Jones visa sin ”gudomlighet” genom att till exempel spå en person eller till och med känna av en sjukdom. Den som inte blev utsatt för detta kunde se hur Jones hjälpte andra och blev frälst därigenom.

Efter detta har individen antagligen byggt upp ett förtroende för ledaren och är därmed villig att ingå nästa fas. Det är nu man börjar kräva saker av medlemmen.

Kontroll över inkomst
Medlemmen var tvungen att upplåta all sin inkomst och alla besparingar till Fadern. En del av pengarna fördelades mellan kommunerna. Andra gick till projekt som att värva medlemmar. Ytterligare en del behöll Fadern själv.

Försvagade av familjeband
Jones såg till att medlemmens kontakt med släkt och vänner bröts. Men han försökte även splittra familjer och grupperingar inom rörelsen. En anledning till detta kan ha varit att det är betydligt mycket lättare att psykiskt kontrollera en ensam individ än en hel familj. Den som är ensam är svag och faller lätt för grupptrycket.

Maktpyramid
Inom organisationen fanns en maktpyramid där Fadern stod överst, under honom änglarna , dessa styrde över planeringskommittén och vakterna, vilka i sin tur kontrollerade medlemmarna.

Hot, censur och yttrandekontroll
De flesta såg det som en omöjlighet att fly från Jonestown. Dels på grund av det geografiska läget, mitt ute i djungeln, men man var även rädd för vad konsekvenserna skulle bli efteråt. Många avhoppade medlemmar hade blivit hotade, andra hade helt enkelt ”försvunnit”. Men det förekom även hot om vad samhället skulle utsätta dem för om de lämnade Templet. De svarta hotades med de amerikanska ”fascisternas koncentrationsläger” medan de vita skulle passa sig för den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Fadern kontrollerade även vad som skulle läsas och skrivas, därmed försvagades kontakten med verkligheten.

Spioner
Allt detta kontrollerades av Jones’ hemliga nätverk av spioner. Ungefär som i diktaturer eller som under häxprocessen, pressade Jones sina medlemmar till att ange varandra. De som misskött sig straffades.
Är Folkets tempel en sekt?
De som är med i en sekt ser oftast inte sig själva som sektmedlemmar. Eftersom sekt är en benämning som klingar illa blir det blir oftast världen utanför sekten som gör den bedömningen. Men att påstå att en organisation som Folkets tempel inte skulle vara någon sekt skulle vara allt för absurt. Det är ju det första som slår en när man läser om dem. Men precis som med andra sekter så ansåg inte de som var involverade i Folkets tempel att de var sektmedlemmar. Vad är då en sekt, hur ska man definiera det?
Svenska akademins ordbok har valt att göra den här definitionen:

”[Sekt är en benämning] om (mer eller mindre fast organiserad) grupp av personer, vilken i fråga om idéer eller åskådning avviker från sin omgivning eller från en förhärskande meningsriktning eller troslära eller dylikt. (och som utgör eller framstår såsom en ur ett större samfund o. dyl. avsöndrad enhet); parti, fraktion, grupp(bildning) o. dyl.; ofta något nedsättande, med särskild tanke på gruppens verksamhet såsom oppositionell eller fanatisk eller hemlighetsfull[…]”

Vad betyder det här i praktiken? Stämmer det in på Folkets Tempel? Det första avsnittet om att det skulle vara en grupp som på något sätt avviker från sin omgivning känns ganska luddigt. Det skulle kunna passa in på vilken organisation som helst. Anledningen att man överhuvudtaget organiserar sig är ju att man vill nå ett mål eller en förändring. Det måste finnas något bättre sätt att märka ut en sekt på. Att skilja sig från en ”förhärskande meningsriktning” är väl inte heller speciellt konstigt. Vad skulle vara det destruktiva i det? Att förlita sig till majoriteten bara för att den är i majoritet låter för mig farligare än att tänka efter och ta ställning själv. Att bedöma vad som är ”fanatiskt” och ”hemlighetsfullt” kan aldrig bli annat än subjektivt. Och sektmedlemmen lär ju knappast se sig själv som en fanatiker, så även där slinker definitionen iväg.

Nä, om man ska ta reda på om en organisation är en sekt eller inte måste man göra det inifrån, inte utifrån. Det är inte vad organisationen tar för ställning till världen utåt som är det väsentliga. Folkets tempel hade ju trots allt sunda idéer om hur världsordningen var uppbyggd, om socialismen och drömmen om att leva i ett jämlikt samhälle. Jones analys av Gud som ”en ond tyrann” i gamla testamentet är det få kristna som kan värja sig emot. Utåt visade man en bild av att vilja främja demokrati och mänskliga rättigheter. På utsidan ville man göra uppror mot den härskande klassen, eller som man skriver i Svenska akademins ordbok, man ville skilja sig från ”[d]en förhärskande meningsriktning[en]”. Men på insidan var det diktatur och ledardyrkan. Ingen vågade protestera mot det Fadern sa, trots att den som tänkte annorlunda antaglig...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Folkets tempel

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2009-01-30

    Mycket bra tycker siw!!!

  • Karl Lilja 2017-10-01

    Hej Lisa Petersson 1 oktober 2017 Har skrivit en gång tidigare om Jim Jones MVH Karl Lilja

  • Karl Lilja 2017-10-01

    Hej Lisa Petersson 1 oktober 2017 Jim Jones var normal i början. Men av okänd anledning blev han psykiskt sjuk. Han kunde hålla fast 2000 människor i sin församling Folkets Tempel och till slut döda 909 personer. Finns även ondska i Sverige tyvärr. MVH Karl Lilja

Källhänvisning

Inactive member [2004-05-24]   Folkets tempel
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=3110 [2019-08-18]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×