Kolonialism - då och nu

29 röster
59695 visningar
uppladdat: 2004-05-23
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Kolonialism är när ett land erövrar, kontrollerar och utnyttjar ett landområde som ligger utanför det egna landets gränser. Det är därför skillnad mellan att vinna mark i krig av ett annat land, och att ett land koloniserar ett annat. När mark vinns i krig flyttas gränserna och marken byter namn till det vinnande landets, och det är inom dessa gränser man bestämmer. När kolonisering genomförs av ett land över ett annat ligger de koloniserade landet ofta i en annan världsdel och landet får ofta behålla sitt namn eller får ett mer västerländskt. Befolkningen har ofta annan kultur, religion och språk, och länderna blir inte ett land där båda bestämmer lika mycket utan den koloniserade staten bestämmer över dom länder dom har koloniserat. Det är alltså en form av förtryck.

Det finns flera perioder med kolonialism i världshistorien, men när vi dagligt tal nämner kolonialismen menar vi vanligen tiden som inleddes kring år 1492 när Columbus ”upptäckte” Amerika. Men eftersom koloniseringen var någonting som pågick under flera hundra år har det genomgått olika faser. Den s.k. merkantila fasen var den första, ca 1550 –1750. Merkantilism som idé innebär att ett lands viktigaste inkomstkällor är utrikeshandel, där man köper in råvaror, och att den inhemska industrin skulle förädla dessa råvaror. Denna fas fick mindre betydelse när slaveriet förbjöds eftersom man mycket hade inriktat sig på triangelhandeln med bl.a. slavar. Mot slutet av denna period söderföll kolonialmakterna Spanien och Portugal som efter inte haft lika stor betydelse i koloniseringen. Spåren av den merkantilska tiden kan ses än idag. Ett exempel på det är länder i Latinamerika som har stora kakaoplantager, och som sedan exporterar mängder kakao samtidigt som dom importerar O´boy till ett högt pris. När man omvandlar kakao till O´boy förädlar man kakaon och det är det vi gör i västvärden.

Avkoloniseringen i värden kan sägas ha skett i två perioder. Den första skedde i början av 1800-talet då Nordamerika och Latinamerika gjorde sig fria från Storbritannien, Portugal och Spanien. I denna första våg, till skillnad från den andra, var det folk med europeiskt ursprung som bosatt sig i de koloniserade länderna som gjorde upproren och ville bli fria. Själva ursprungsbefolkningen som t.ex. indianerna i Nordamerika fördrevs bara mer och mer och är idag nästan utdöda. Den första avkoloniseringsvågen skapade en klassklyfta mellan den nya befolkningen och den gamla i kolonin. Här skapades en ytterligare samhällsklass jämfört med Europa. Under arbetarklassen fanns här en grupp som stod ännu lägre på samhällsstegen, ursprungsbefolkningen.

Den andra avkolonialiseringsvågen började efter andra världskriget, där Indien kom att bli det första landet som blev fritt år 1947. Under denna period var det framförallt länder i Afrika och Asien som frigjorde sig. Nu var det själv befolkningen som gjorde uppror och på många håll blev det stora och blodiga uppgörelser mellan kolonisatörerna och dom koloniserade. Men själva frigörelseprocessen gick till på olika sätt i olika regioner och beroende på vilken stat som hade koloniserat. Franska och brittiska koloniväldena var dom mest betydande och dom la upp sin strategi på lite olika sätt. Frankrike ville bestämma allting själv och alla viktiga beslut togs i Frankrike. Britterna däremot styrde länderna mer indirekt. Dom utsåg en inhemsk ledare som skulle bestämma, fast britterna i själva verket bestämde över honom. Britterna såg dessutom avkolonisering som något självklart efter som Nordamerika och Australien tidigare hade frigjort sig från Storbritannien. Detta gjorde att avkoloniseringen blev betydligt lugnare i dom brittiska kolonierna, medan dem franska avkoloniseringen i många fall blev blodiga. Men alla Storbritanniens avkoloniseringar blev inte lätta. De länder där det inte bodde så många vita var saken relativt enkelt, men där det bosatt sig vita i flera generationer blev det komplicerat. Ett sådant exempel är Zimbabwe som fick sin självständighet först 1980. Länge motsatte sig den vita befolkningen en själständighet från Storbritannien. Grundlagen från självständighetsförhandlingarna 1980 blev en kompromiss. T.ex. infördes en särskild kvot för vita riksdagsmän under tio år. Man förbjöd även konfiskering av jord utan ersättning. Men 1987 stiftades plötsligt en ny grundlag där den vita kvoten avskaffades. Presidenten fick också mera makt, och varje gång presidenten därefter har varit när att förlora sin makt har han kommit med nya listor på mellan ett till fem tusen utpekade farmer ägda av vit befolkning som skulle tvångsinlösas utan ersättning. I efterhand har det visat sig att de flesta stora farmer som konfiskerats på detta sätt gått till ministrar, höga statstjänstemän och krigsveteraner. De vita farmägarna lämnar landet, dom svarta farmarbetarna blir iväg körda och det finns ingen kvar som kan sköta jordbruken. Zimbabwes jordbruksproduktion har sjunkit katastrofalt sen frigörelsen, och Zimbabwe är bara en av många före detta kolonier där det råder svält efter avkoloniseringen, trots att landets jord är bördig och egentligen skulle kunna försörja mer än den egna befolkningen.

Ordet avkolonisering är ett västerländskt ord. I tredje värden använder dom ordet nationella befrielserörelser istället. Man tycker att ordet avkolonisering ger ett intryck av att det var kolonisatörerna själva som bestämde att nu ska kolonisationen upphöra och att folken bara spelade en passiv roll. Ordet avkolonialisering är också ett sätt att se på kolonialismen. Dom som säger nationell befrielse menar att frigörelsen började redan då kolonialismen började, och att man kan dela in frigörelsen i fem steg.
1. folket gör motstånd mot att bli en koloni.
2. folket fortsätter att se upp till dom gamla ledarna trots att landet blivit en koloni.
3. De rikaste och mest välutbildade av det egna folket börjar göra motstånd, och blir en slags inofficiella ledare.
4. de nya inhemska ledarna böjar organisera folket i motstånd.
5. efter att man blivit av med den gemensamma motståndaren, kolonialmakten, kan interna konflikter uppstå, t.ex. mellan olika folkgrupper.

Detta kan illustreras av t.ex. Indien. Den formella koloniseringen av Indien började med sepoysupproret där indiskt motstånd slogs ner (steg 1). Därefter följde den typiska brittiska maktutövningen med förkärlek för s.k. indirekt styre, med en viss grad av autonomi (steg 2). Nehru och Gandhi ur den indiska överklassen studerar på universiteten i Storbritannien. När de återvänder till Indien börjar de organisera motstånd mot kolonialmakten (steg 3). Gandhi organiserar fredligt motstånd och stora demonstrationer (steg 4). Indien fick sin frihet 1947 och genast började konflikter mellan hinduer och muslimer. En konflikt som har lett till att landet splittrats till idag tre olika länder, 17 miljoner människor har tvingats på flykt samt att hundratusentals människor dödats.
Ser man på avkoloniseringen på detta sett är det en lång process som fortfarande pågår i flera länder som varit kolonier.

På många håll blev inte självständigheten vad man hade tänkt sig. Självständigheten innebar inte något större handlingsutrymme eftersom resurserna var små och priset för flera råvaror utvecklades ogynnsamt. Man kunde inte köpa de reservdelar från utlandet som behövdes bl.a. till fabrikerna. Man var hjälplösa.

Ghana var det första landet som blev fritt i Afrika. Ghanas första president Kwame Nkrumah verbaliserade den frustration som väcktes. Han kallade denna nya situation för nykolonialism och han sa: ”innebörden av nykolonialism är att ett land utsätts härför åtnjuter en formell självständighet och alla de yttre attributen som förknippas med internationell suveränitet. I realiteten styrs landets ekonomiska system och därmed dess politiska handlingslinje utifrån.”

Med detta menade han att landet formellt var fritt och självständigt, och att landet hand sådana saker som självständiga länder har som t.ex. en egen flagga. Men i verkligheten styrdes landets ekonomi fortfarande av dom gamla kolonialmakterna som t.ex. britterna som gjorde järnvägar i sina kolonier. Dom brittiska tågen och rälsen är smalare än vad dom är i resten av värden. Dom före detta kolonierna är därför tvungna att köpa tåg och reservdelar av britterna som därför kan därför ta vilket pris som helst för sina varor. Därmed styrs också den politiska handelsfriheten med andra länder utifrån.

Man kallar dom före detta kolonierna och andra fattiga länder i söder för u-länder, dom rika länderna i norr som bl.a. Sverige kallas för i-länder. Mellan dessa två grupper finns en konflikt s.k. nord-syd-konflikten. Anledningen till konflikten är dom stora skillnader som finns mellan nord och syd, både i makt och resurser. Vissa menar att det är i-länderna som skapat denna stora skillnad genom att dom har sugit ut u-länderna på dess rikedom. När Afrika koloniserades tog t.ex. kolonialmakterna massor av guld, diamanter och ung frisk befolkning från Afrika, som kolonialmakten sedan sålde och blev rik på. Dessa menar att nord nu är skyldiga att betala tillbaka till den behövande syd. Därför kom under 1970-talet
u-länderna med krav på en ny ekonomisk världsordning. De menade att dom nuvarande reglerna var gjorda av i-länderna och att reglerna och lagarna gynnade dessa. Kraven var bl.a. höjda råvarupriser, bättre tillgång på i-ländernas marknader, ökat bistånd och ökat inflytande i internationella utvecklingsorgan. Fram på 1980-talet, då fortfarande inte mycket hänt mattades kraven av. Än idag är det till exempel så att Etiopien tvingas vara kvar som ett jordbruksamhälle, för att västvärlden bara vill köpa kaffebönor. När landet försöker bygga upp kafferosterier ”straffas” de med så höga tullar när de försöker sölja till EU, att det inte går att sälja. Man får hålla sig till att endast odla kaffet, inte förädla det.

Det är idag tveksamt om man kan om man kan tala om syd som en enhet. På olika platser har folk olika utvecklingsnivåer, ideologier och kultur. Idag förhandlar syd- länderna enskilt eller i vissa grupper med dom rika staterna för att få avtal. Detta gör att dom lite rika länderna kan förhandla upp sig och bli rikare medan dom fattigaste länderna bara blir fattigare eftersom att dom inte har något att sätta emot i förhandlingarna.

Om man nu tittar på detta från ett nytt perspektiv ser vi också ett nytt samb...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Kolonialism - då och nu

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2005-02-06

    Jättebra arbete, mycket man ka

  • Inactive member 2005-10-09

    bra arbete, men dina internet

Källhänvisning

Inactive member [2004-05-23]   Kolonialism - då och nu
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=3001 [2020-06-06]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×