Aristoteles

11 röster
43247 visningar
uppladdat: 2004-05-21
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Antiken

I det antika Grekland påbörjades den kulturella blomstringen omkring 600-talet f. Kr. Den spreds med politiska erövringar och emigration till andra länder och kom att bestämma människornas uppfattning om tillvaron under tusen år framöver. På några århundraden lades grunden till hela Västerlandets utveckling av filosofi, vetenskap, konst och bildning.
Antiken däremot är emellertid både geografiskt och kronologiskt ett vidsträckt begrepp. Genom utvandring och kolonisation utvidgades Greklands välde kraftigt och omfattade delar av Mindre Asien, Italien och Nordafrika.

Stadsstaten eller polis, som är den statsbildning vi förknippar med det antika Grekland, började utvecklas redan under 800-talet f.Kr. Statstaten var geografiskt mycket begränsat, och antalet stadsstater blev därför mycket stort. I Storgrekland fanns under 400-talet f.Kr. inte mindre än 1500 stadsstater, som alla låg nära kusten.

Det antika Greklands ekonomi byggde på jordbrukets varor såsom olja och vin. Det var jordägare som bodde i städerna, och det var jordinnehavet som gjorde en människa till medborgare. Men hela produktionen baserades på slaveriet, som var avgörande för antikens enastående bedrifter och, kan man säga, för dess undergång.

Alexander den store utvidgade gränserna i stor skala under sin korta men framgångsrika tid som härskare (336-323 f.Kr.). Han erövrade stora områden i Asien och kom ända fram till Indien. Genom att Alexander vidgade sina vyer öppnades en förbindelse mellan öst och väst och grekerna kunde ta intryck av asiatisk och indisk kultur. Alexander erövrade även Egypten och grundlade där 332 f.Kr. staden Alexandria i Nilens floddelta. Genom sitt utomordentliga läge blev Alexandria snart centrum för handeln mellan Europa och Indien och därmed en blomstrande rik stad. Den blev också huvudort för vetenskap och kultur. Den här tiden brukar man även kalla för den alexandrinska tiden – eller den hellenistiska kulturen som varade mellan 300 f.Kr. och fram till vår tidräknings början. Vid Alexanders död delades riket mellan hans generaler. Egypten övertogs av Ptolemaios, som snart lät utropa sig till Kung, men Alexandria behöll sin ställning som ekonomisk och kulturell knutpunkt.

Aristoteles liv

Platons mest betydelsefulla elev vid Akademin var Aristoteles, ofta kallad ”Stagiriten” efter sin födelsestad Stagira vid Egeiska havets nordkust. I Stagira var Aristoteles fader hovläkare hos kungen av Makedonien. 17 år gammal blev Aristoteles elev på Platons akademi i Aten, där han stannade till mästarens död. Aristoteles var då i 40-årsåldern och hade utvecklat en delvis kritisk hållning till den världsåskådning som förmedlats vid akademin. Detta torde ha varit en av anledningarna till att Aristoteles inte övertog ledningen av skolan.

Efter Platons död tog hans systerson Speusippos över ledarskapet för akademin, varpå Aristoteles lämnade akademin och reste till staden Assos i Mysien, där han under ett par år uppehöll sig hos "tyrannen" Hermias. Därefter flyttade han vidare till Mykilen på ön Lesbos, efter att Hermias avrättats. Under denna tid ägnade han sig åt biologiska studier och bildade familj.

342 f. Kr blev han lärare för den 13-årige Alexander som han undervisade i ungefär 3 år. Alexander den store hade senare lärjungar till Aristoteles med i sin här. Efter att ha undervisat Alexander vid det makedoniska hovet återvände Aristoteles till Aten och öppnade där 336 f. Kr en skola för högre studier. Lykeien, som skolan kallades låg utanför Aten vid Lykabettos, den peripatetiska (kringvandrande) skolan. Den kallades den kringvandrade skolan eftersom den mesta av undervisningen ägde rum i samband med promenader.

Efter Alexanders död anklagades Aristoteles för gudlöshet av sina fiender och han tvingades fly från Aten till Kalikis på Euboea för att undgå att dömas till döden. Året därpå, år 322, dog han 62 år gammal. Många av Aristoteles skrifter har gått förlorade för eftervärlden. Ändå har finns en stor mängd skrifter kvar, vilket har sin förklaring i Aristoteles stora produktion. Skrifterna sammanfördes kring år 40-20 f. Kr. av Andronikos från Rhodos till böcker ordnade efter ämnesområden. De kanske viktigaste filosofiska skrifterna är: de logiska skrifterna: Kategorierna, Peri hermeneias (De Interpretatione), Första analytiken, Andra analytiken, Topiken och Sofistiska vederläggningar, Fysiken, Metafysiken (14 böcker), Om Själen, Nikomachiska etiken och Politiken.

Aristoteles betydelse för eftervärlden

Aristoteles teorier uppmärksammades mycket litet under hela Antiken och det var strax före vår tidräkning som de utgavs. Senantiken dominerades i stället av andra filosofiskt religiösa och kristna läror. När han åter blev aktuell på 1100- och 1200-talet och togs upp i den katolska kyrkan, fick han i många länder en ställning som den obestridde mästaren i naturfilosofiska frågor. I vissa kretsar levde den aristoteliska världsbilden kvar in på 1600-talet, då den gick under kampen mot Galilei och den moderna naturvetenskapen.

Filosofi

Aristoteles var verksam inom så många olika områden och det skulle ta alldeles för lång tid att beröra hans insatser. Därför bestämde jag mig för att fördjupa mig i Aristoteles verklighetsuppfattning och hans metafysik eller med hans egen term ”prima philosophia” (den första filosofin), dvs studiet av de grundläggande problemen om tingen och tillvaron.

Den grundläggande skillnaden mellan Platon och Aristoteles är deras uppfattning om hur verkligheten är beskaffad. Till skillnad från Platon menar Aristoteles att det inte finns någonting som är mer verkligt än det som vi får kunskap om genom våra sinnen. Enligt Aristoteles har alla enskilda föremål två aspekter. Den ena kallar han form (aktualitet), den andra materia (möjlighet). De existerar alltid tillsammans och utgör den enhet som föremålet är. Aristoteles menar att föremålets yttersta beskaffenhet, som alltså är form och materia är sammansatt av de fyra elementen jord, vatten, luft och eld. Varje enskilt föremål tillhör en av dessa element och har sin naturliga plats där. Om man t ex skulle ta en sten som exempel, som domineras av elementet jord faller därför den mot universums medelpunkt, eftersom elementet jords rätta plats just är i universums medelpunkt.

Även Aristoteles ville förklara mångfalden och förändringen. Han hade emellertid inte som Platon behov av en verklighet som var oföränderlig. Aristoteles tog i stället fasta på den föränderliga värld som omgav honom och menade att han kunde förklara varför den såg ut som den gjorde. Varje förändring innebär för Aristoteles en övergång från materia till form. Detta sker på grund av fyra orsaker. Genom att beskriva dessa kan vi också förklara världen. Den första orsaken är den materiella som utgör själva grunden t ex byggnadsmaterialet till en båt. Sedan kommer den formella (ritningen till båten). Sedan den verkande (själva byggandet), och till sist den viktigaste, den finala eller slutgiltiga orsaken, dvs syftet med hela arbetet. Aristoteles anser nämligen att allting i naturen har ett syfte, ett ändamål, och därför kallas hans världsbild teleologisk. Blomman strävar efter att blomma, trädet att bära frukt, stenen att komma i vila i universums medelpunkt och djuren att bli fullvuxna.

Aristoteles hade som sagt en annan uppfattning om hur kunskap erhålles till skillnad från Platon. Aristoteles menar att vi bara kan få förklaringar och kunskaper om våran värld genom våra sinnen. Han menar visserligen att vi bara kan ha kunskap om det allmänna, men till skillnad från Platon, som hävdar att det allmänna hade en egen existens i idévärlden, säger Aristoteles att det allmänna aldrig uppträder på annat sätt än i varje enskilt ting. Aristoteles förnekar visserligen att vi skulle ha några medfödda ideèr. Tvärtom menar han att människan är ”en tom skrivtavla” som är mottaglig för sinnesutryck och tankar. Dessa tankar kom bl a John Locke att uppmärksamma under mitten av 1600-talet.

Metafysiken utgör den teoretiska grunden hos Aristoteles och den kom att få stor betydelse för hans vidare utveckling av naturfilosofin. I hans skrift om fysiken, Physika som fick en väldig stor betydelse under medeltiden, behandlar han den allmänna naturläran. Här försöker han beskriva om hur universum och jorden är uppbyggda och hur de samverkar med varandra.

Universum var enligt Aristoteles uppbyggt av två från varandra skilda världar, den subluna (under månen), som i stort sett bestod av jordklotet och dess natur, och den superlunara världen (ovanför månen), som utgjordes av himlakropparna Dessa två delar av universum var byggda av olika material och fungerade på olika sätt. I den undre delen, vårt jordklot var allting uppbyggt av de fyra grundelementen som Empedokles beskrivit, och allting var föränderligt och förgängligt. I den övre delen utgjordes materian av ett finare stoff, ett femte element eller eter; himlakropparna var här oföränderliga och rörde sig i perfekta cirkelformade banor.

När de kristna under medeltiden tog till sig Aristoteles världsbild ändrades givetvis vissa förhållanden. Man lade Guds boningar utanför fixstjärnesfären och helvetet till jordens inre, och skärselden räckte upp i eldsfären.

Egna slutsatser

Aristoteles var den första och kanske den största empirikern som någonsin har skådats genom tiderna. Man skulle kunna säga att han blev Greklands sista stora filosof, men Europas första biolog av betydelse. Aristoteles intresserade sig alltså för sinnevärlden, den rent empiriska, vilken han hävdade var den verkliga. Detta till skillnad mot hans lärare Platon, som hävdade att idévärlden var äkta, och att sinnevärlden bara var full av dåliga kopior av det som fanns i idévärlden. Aristoteles litade på sina sinnen och säkert mer än på sitt sunda förnuft, men genom att kombinera dessa förmågor blev han lika mycket av en vetenskapsman som en stor filosof. Faktum är ju att Aristoteles skulle komma att bli källan till allt vetenskapligt tänkande ända fram till 1600-talet, vilket är nästan 2000 år, och det måste jag medge att kunna dra sådana slutsatser och teorier som stod sig så långt in på medeltiden är för mig väldigt fascinerande.

Nu måste man ju som sagt påpeka att allt det som Aristoteles sa inte riktigt stämde överens med verkligheten. Till exempel har hans forskning om världsbilden senare visat sig vara felaktig. Men vad det då som egentligen var felaktigt? Jo Aristoteles var ju den förste som överhuvudtaget lade fram en teori om gravitation. Genom att studera omvärlden upptäckte han att alla kroppar vill falla mot jorden, eftersom de dras mot jordens centrum. Men eftersom inte Aristoteles utförde några närmare experiment missade han dock en viktig aspekt av den kraft som senare kom att kallas gravitation; nämligen att alla kroppar, oavsett vikt, faller lika fort om det inte finns något luftmotstånd. Av sina observationer drog han i stället slutsatsen att eftersom en sten faller snabbare än ett löv är kraften som drar stenen mot jorden starkare än den som påverkar lövet. Detta hjälpte givetvis till att missleda många småtänkare genom åren, men det kan man inte skylla Aristoteles själv för. Att han skulle bli facit för all vetenskap var nog ingenting han egentligen uttryckligen hade bett om.

Efter att ha tagit del av Aristoteles teorier har jag kommit fram till vissa slutsatser som jag även själv skulle hålla med om. Dessa resonemang är b la hans syn på själen och känslorna. För Aristoteles är människan en del av naturen. Han menar att själen och kroppen, formen och materian är två oskiljaktiga delar av människan. Gemensamt med allt levande har människan livsprincipen och fortplantningsdriften. Känslor har människor liksom djuren, medan tänkandet är det ”unikt mänskliga”.

I Aristoteles syn på världsbilden tar han del av det teleologiska resonemanget, dvs beviset på att en Gud finns är att tillvaron trots allt fungerar ganska ändamålsenligt. Detta ger då upphov till idén om att det måste finnas ett högsta ändamål, en ytterst styrande princip som reglerar allt på vår jord. Jag skulle även för egen del vilja säga att det finns någon högre makt, men inte att den makten skulle styra hela vår värld utan att det är varje enskild människa som påverkar sitt och andras liv.

Sammanfattning

Under Antiken som började i Grekland omkring 600-talet f. Kr. utvecklades en kulturell blomstring som lade grunden till hela Västerlandets utveckling av filosofi, vetenskap, konst och bildning. Det antika Greklands välde vidgades kraftigt med främst Alexander den store i spetsen. En av de stora filosoferna under antiken kom att bli Aristoteles. Han föddes i staden Stagira 384 f. Kr. Runt 17-års ålder började Aristoteles att studera på Platons Akademi i Aten, där han ansågs vara den skarpaste studenten. Efter Platons död lämnade Aristoteles akademin och reste till staden Assos. Under en tid undervisade han Alexander den store vid det Makedoniska hovet, men vände sedan tillbaka till Aten och grundade en egen skola, Lykeien.
På Lykeien arbetade Aristoteles sedan med så skilda ämnen som naturvetenskap, biologi, psykologi, metafysik, etik, diktarkonst och retorik. Efter Alexanders död vände sig atenarna mot det makedonska herradömet och Aristoteles riskerade att bli anklagad för förräderi. Därför flydde han till Kalkis på Euboea. Där dog han året därpå, 62 år gammal.

Eftervärlden betraktar Aristoteles som logikens grundare, för att han i stor utsträckning skapade ett logiskt tillvägagångssätt inom såväl vetenskap som filosofi. Aristoteles skrifter och verk har satt djupa spår i den västerländska vetenskapsteorin. Många av Aristoteles teorier skiljer sig från Platons. Aristoteles menar bl a att vi får all vår kunskap genom våra sinnen, och att inte kunskapen är medfödd som Platon resonerade. Enligt ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Aristoteles

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2004-05-21]   Aristoteles
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2945 [2019-10-15]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×