Filosofi och ångest

2 röster
18144 visningar
uppladdat: 2004-05-21
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
“Vad är en diktare? En olycklig människa, som gömmer kval i djupet av sitt hjärta, men vars läppar har formats så, att det låter som musik, när han suckar och skriker.”
- Kierkegaard

Ständiga rapporter från Läkemedelsverket meddelar att förskrivningen av antidepressiva läkemedel, s.k. ”lyckopiller”, praktiskt taget fördubblas vartannat år. Människor tar sig fram i livet med hjälp av preparat, istället för att ta i tu med och bearbeta sin ångest, eller depression. Detta gäller främst ungdomar. Psykiska sjukdomar anses inte längre som något främmande eller exotiskt, utan gäller nuförtiden allmänheten, då företeelsen av bl.a. ”utbrändhet” står i centrum för en offentlig diskussion i dagens samhälle. Det finns t.o.m. kretsar där det anses fint att lida av en psykisk sjukdom, ekvivalent den statusupphöjande effekt det dylika hade inom kultureliten förr; Van Gogh skar av sig sitt öra, Kierkegaard skrev sitt mästerverk ”Begreppet om ångest” om just sin och andras ångest, Salvador Dali avbildade sitt vridna psyke i sina lika vridna målningar, Leonard Cohen skrev tårdrypande ångestvisor osv. Då var det visserligen enbart inom denna utvalda skara detta begrepp härskade, ett koncept som inte längre är av betydelse, då det nu är helt accepterat med psykiska problem, så till den grad att en stor del av ett lands befolkning kan överleva med hjälp av euforiförhöjande medel och samtidigt uppfattas som vanliga ”Svenssons”. Men det tycks mig att statusen som medföljer psykiska besvär nuförtiden inte längre förknippas med prestation p.g.a. ångest e.d., utan snarare ett slags upphöjelse bara för att, som att det vore en bedrift att vara ”mentalt störd” och att enbart det kan ge något slags abnorm status. De ”speciella kretsarna” har försvunnit och kvar finns endast en enda stor sörja av skadade människor som anses vara normala och onormala, men mest av allt intressanta, medan de för 20 år sedan dömdes ut av samhället och fick gå med svansen mellan benen. ”Den långsökta konsekvensen av dagens idoga nyttjande av lyckopiller blir att vi i framtidens historieböcker kan läsa att ingenting värt att minnas skapades under 2000-talet”, (skribent på www.carpen.nu). Människan producerar speciella och annorlunda alster då hon sörjer, lider kval eller är deprimerad; man kan på sätt och vis säga att det finns belägg för tanken hos ”ångestfilosofer” som säger att vånda tar oss vidare till andra nivåer. Ångesten är inom en del områden ett slags förutsättning, men vilka är dessa områden? Låt oss ta reda på vad somliga berömda filosofer hyser för åsikter, inklusive vad jag själv anser om denna sak!

Tanken att ansvar och dess föreskrivna frihet leder till ångest är gemensam för alla existentialister; den existentiella ångesten är inte så mycket fruktan för en bestämd fara, som smärtan över att ha kastats in i världen utan att ha velat eller valt det, för att där bli tvingad till valakter man inte kan se alla konsekvenser av och inte kan rättfärdiga, men likväl är tvingad att genomföra. Men de olika filosoferna/skolorna har sina egna metoder och ansvarsdefinitioner för att utröna själva begreppet, samt nå fram till ångesten, eller kanske rentav sopa undan den som något oviktigt eller tyngande, en last. Nietzsche skiljer mellan herremoral och slavmoral, där den första innebär att karaktärsdrag såsom stolthet, självförtroende, makt och mod värderas högt, medan det i den senare är mer viktigt med egenskaper såsom ångest, skepticism, medlidande och barmhärtighet. Slavmoral stämmer in på den kristna moralen, där man nästan kan säga att människan skall nedvärdera sig själv och må dåligt för sin guds skull och på det sättet vinna framgång genom dennes barmhärtighet och medlidande. Nietzsche var själv anhängare av den första moralen och talade mycket om övermänniskan. Enligt honom är den ”vanliga” människan endast en mellanfas som kommer efter djuren och innan övermänniskan, som är en superstark människa, vilket inte den vanliga människan är då den enligt honom luras av svagare människor, dvs. de med slavmoral. Jag finner att han ansåg ångesten vara en dålig egenskap, som tillhörde dåliga människor och inte ledde till något bättre. För Heidegger däremot är ångesten en stämning som tillvaron (människan) befinner sig i, vilken får denne att ifrågasätta sin tidigare tolkning av världen och leder personen in på nya vägar och till nya valmöjligheter; en ny inriktning av livet. Vidare skiljer han mellan det oegentliga sättet och det egentliga sättet att existera, där det första innebär att man lever beroende av Das Man, en underkastelse av det alldagliga och offentligt accepterade sättet att leva, medan det senare medför att man har ett öppet sinne, dvs. är mottaglig för de möjligheter ångest bär med sig om utsikten att kunna omorientera sig. Slutligen tror han att den ultimata ångesten är den som förknippas med döden och att den visar vad man innerst inne är och ger en djupare förståelse för vad varandet innebär. Men de filosofer jag skall belysa starkast är Jean-Paul Sartre, fransk existentialist och Søren Kierkegaard, också han existentialist, från Danmark.

Jean-Paul Sartre

Sartre levde och verkade under första delen av 1900-talet. Han föddes i Paris 1905, blev faderlös vid 15 års ålder, varpå han bland annat uppfostrades av sin morfar. I denna undervisning ingick ämnen så som matematik och fransk litteratur. Han mötte sin livspartner Simone de Beauvoir under sina filosofistudier vid École normale supérieure 1924-1929, där han blev kursetta och Simone kvalificerade sig strax därefter. De sågs ofta sitta på olika kaféer samtalandes med varandra och andra, förmodligen främst om livet. En lustig detalj är det kontrakt de hade sinsemellan, vars specifika innehåll jag ej känner till, men vad jag däremot vet är att det rörde det faktum att Sartre var tillåten att ha affärer med andra kvinnor vid sidan av Simone. Hur det nu än förhöll sig så fortsatte de vara ett par fram till Sartres död 1980. 1964 erbjöds han Nobelpriset i litteratur, men avböjde. Det är även känt att han mot slutet av sitt liv blev blind.

Enligt Sartre ger människan saker och ting sin innebörd, hon har på sätt och vis tagit guds plats i ordningen genom detta. Människan är medveten om förhållanden kring henne och förhåller sig till sin omgivning, hon kan bli förändrad av denna, samt i sin tur påverka och förändra själv. Ting däremot är vad de är och kan varken förändras eller förändra. Detta förklarar Sartre med termerna att människan är ett vara-i-sig och ett vara-för-sig. Sedan finns det något han kallar intet och det är frånvaron som präglar livet och är en del av människan, genom människans vara tar det plats i varat. Intet – det som ännu ej finns – styr, och det är öppet för möjligheten att fyllas med vad som helst, men endast människan har förmågan att överskrida det som inte finns och föreställa sig totaliteten; vari vår essentiella men samtidigt mödosamma frihet ligger, den som presenterar oss för ångesten. Ett exempel på denna talang är hur vi kan titta på en tom bläckpenna och framför oss se hur det skulle se ut om den inte var tom, dvs. om det de facto fanns bläck kvar i pennan. Ett annat exempel på detta att vi kan se det som inte finns eller är närvarande, är t ex då vi väntar på en vän som ännu ej kommit och ser att vännen inte är där. Vi ser att vännen inte finns. Denna frihet att ge något existens är vi dömda till. Vi lever i en absurd värld, utan inneboende normer och värderingar, där vi själva måste forma vår uppfattning och ta ansvar för den. Genom dessa våra val skapar vi oss själva. Vi väljer vad vi är. ”... om Gud inte existerar, så finns det i alla fall ett väsen där existensen föregår essensen, ett väsen som existerar, innan det har kunnat identifierats genom någon föreställning, och detta väsen är människan...Det betyder, att människan existerar redan från första början, att hon förekommer eller uppträder i världen, och får sin definition först efteråt,” säger Sartre. Konsekvenserna för våra val angående detta att vi måste frambringa oss själva är något vi inte kan överblicka eller förutse, vilket ger oss ångest; ångest för framtiden och för vad intet skall fyllas med. Det är således friheten som frambringar vår olust och vånda. För Sartre är framtiden det centrala, likaså platsen för ångesten, som ej kan undkommas, till skillnad från vad t ex Freud ansåg om att ångesten ligger i det förflutna.

Samtidigt menar Sartre att andra faktorer har stor betydelse när det gäller vår ångest och det är andra människor. Precis som ting enligt honom existerar i förhållande till oss, existerar vi i förhållande till andra och deras syn på oss. Samtidigt som vi skapar oss själva, kreeras vi av andra människors syn på oss och genereras så genom varat-för-andra. Människan upplever sig fullständig genom andras uppfattning och deras åsikter visar frihetens gränser, för vi bryr oss vad andra tycker, och våra uppfattningar kan te sig främmande för andra. Skam t ex kan åstadkomma att vi gör val vi kanske inte hade gjort om inte andra vart i närheten och kunnat ge upphov till de skamkänslor vi kunnat få om vi gjort så som vi egentligen velat. Vi känner ansvar att handla på ett sätt som väcker aktning från andra människor. Raskolnikov, mördaren i Dostojevskijs roman ”Brott och Straff” är genom sin ateistiska tro fri från ansvar, men plågas trots det av ångest över vad han gjort, i och med rädslan för vad andra ska tycka om hans dåd och fruktan över att hamna i fängelse. Många är de gånger han kallsvettas p.g.a. ängslan över att någon är på gränsen att inse hans gärningar och det är därför han beter sig ytterst kufiskt vid dessa tillfällen, p.g.a. ångest inför omvärldens dömande ögon, ty de kommer ju antagligen inte se på saken med samma klena samvete som han själv gör. Något som förresten avsevärt skiljer Sartre från Kierkegaard är det att han var ateist, medan Kierkegaard var nästintill nitisk gällande sin gudstro.

Men detta ansvar och ångesten som medföljer det får många människor att förneka sin frihet och anta den onda tron (mauvaise fois), vilket inte är att förlikas med lögn, då en lögnare är medveten om att han far med osanning, och Sartre menar att människan (återigen tvärtemot vad Freud anser) inte har ett undermedvetet, således ej kan ljuga för sig själv. Den onda tron handlar om att vi verkligen är övertygade om att vi är bundna att följa de allmängiltiga traditionerna och att vi inte har något ansvar om vi inte nyttjar vår frihet. Resultatet av detta blir att vi klär oss i en förutbestämd roll, bestämd av andra, en roll vi så småningom helt går upp i och således är. Desto tydligare roll vi kläder oss i, desto bättre gömställe och än mindre ansvar. Ett annat sätt att undgå ansvarighet är att göra sig själv till ett ting, såsom militärer helt avsäger sin egen vilja åt sina befäl. Eller den roll en skådespelare/skådespelerska ständigt framför. Dvs. dennes ”image” som t ex består utav att alltid uppföra sig som en diva och visa sig smal, brun och välklädd förstoras i tidningar och till slut ökas så dessa egenskaper hos individen genom förväntningarna från folkmassornas håll om att personen verkligen är och beter sig på det vis som beskrivits för dem. Valet att bli den ”gestalten” kan till slut verka som en enklare utväg än den där personen håller kvar vid och försvarar sitt riktiga jag. En annan vinkel skulle kunna vara att precis som filmvärlden för mig är en flykt från min tillvaro, det även är en flykt för dem som utgör filmen och således lever sitt liv därigenom för att undkomma något värre? Skådespelaryrket är ett av de yrken som kräver mest gällande anseende och personlighet, att ständigt vara uppmärksam på hur man uppfattas av andra, vilket måste mångfördubbla den vanliga graden av närvaro en människa vanligtvis har angående detta, så till den grad att det efter ett tag blir overkligt, men samtidigt blir en bestående roll, en ny personlighet, och individen det gäller har blivit ett ting – ett föremål – en skådespelare. Jag menar inte att detta oundvikligen sker, men jag tror att det är lätt hänt att människor som Sartre säger; en given roll antas och individen blir således ett ting, själlös och utan väsentlig substans.

Något som i dagens läge stöttar Sartres teori och vill hjälpa dem som drabbas av ångest är integral psykoanalys, med rötter i traditionell psykoanalys á la Freud, vars metod tar hänsyn till sambandet mellan kropp och själ och sätter människan i sitt hela sammanhang: psykiskt, fysiskt, socialt och andligt. Det är den första psykoanalytiska skolan som uppmärksammar det orätta bruket av vår vilja som utlösningspunkt för våra problem, vilket innebär att ökad medvetenhet och insikt leder oss till bättre val i livet. Metoden betonar även det egna ansvaret för våra handlingar, känslor och tankar. Människans tre grundläggande element är känsla, tanke och handling (medvetenhet). Obalans i ett utav dessa element påverkar automatiskt de andra två. Dessa element motsvarar teologi, filosofi och vetenskap. Integral psykoanalys har visat sig vara effektiv vid behandling av bl.a. rädslor och fobier, samt ångest och depression. Det finns även något som kallas den existentiella psykoterapin vars livslängd sträcker sig långt bak, innan Freud och psykoanalysen kom, med många centrala tankar vars ursprung kan relateras till just Sartre, men även Kierkegaard, Sokrates och Martin Buber. För denna terapi är synen på ångest central och den uppfattas ej som sjukdomssymptom, utan förknippas här med den mänskliga existensen. Ångesten är ett utslag av människans tvång att välja sin egen väg i tillvaron. Först när människan är beredd att möta sin existentiella ångest är hon oberoende av falsk trygghet. Individens sammanhang med sig själv och livets absoluta mening står i fokus, sammanhanget med omgivning och andra människor kommer senare.

För Sartre finns inget rätt eller orätt, förutom det att begå självbedrägeri, genom att smita ifrån sin egen frihet, vilket sammanfattar hur han anser att vi skall existera; utan illusioner om vår tillvaro, med öppna ögon och öppna sinnen, i hög grad likvärdigt Heideggers egentliga sätt att leva. Här ställer jag mig omedelbart på Sartres sida, då en utav de egenskaper jag mest föraktar är falskhet, dock inte sagt att jag själv inte lider utav det, men gärna strävar bort från begreppet. Samtidigt menar han att vi existerar i en värld som redan har en mening, men samtidigt ger innebörd åt denna totalt meningslösa värld; hur man än vrider och vänder på världen kvarstår det paradoxala som utgör dess existens, och det är långt ifrån svårt att förstå på vilket sätt ångesten frambringas utav denna vår ofantliga uppgift här i livet.

Søren Kierkegaard

Sören Aabye Kierkegaard föddes den 5 maj 1813. Hans fader Michael var då 56 år gammal, en tungsint och sträng man, med en ortodox och pietistisk kristen tro, medan hans mor Ane, som Michael tvingats gifta sig med då hon blev gravid, var 45 år då hon födde detta sitt sjunde barn, en gladlynt och rund kvinna. Fadern anses vara den som påverkat Kierkegaard mest utav alla människor i hans liv, på ett negativt sett. Sonens dagböcker och skrifter bär vittne om en ständigt tyngande närvaro av skuld, vilken troligtvis lades på honom av fadern, som var oerhört manisk gällande sin kristendom. Fadern berättade för honom att en förbannelse vilade på deras familj som sade att han skulle överleva alla sina barn, vilket p.g.a. diverse skeenden i Kierkegaards liv som instämde med detta påstående, gjorde honom rädd och utvecklade en stark ödestro hos honom. Åtta år gammal började Kierkegaard skolan, där han läste ämnen så som grekiska, hebreiska, latin, tyska, franska, danska, matematik, historia och religion. 1830 började han sina högre studier vid Köpenhamns universitet, där han läste filosofi och teologi, det senare enligt faderns önskemål om att han skulle bli präst. 1838 var fadern, modern och fem utav hans syskon döda och han tog sig slutligen samman för att ta sin teologiska examen. 1840 friade han till flickan i hans liv, Regine, som svarade ja, men efter ett långvarigt tvivel, dvs. ångest beslutade sig Kierkegaard för att slå upp förlovningen genom att sända sin ring till Regine med ett kort brev, som huvudskligen talade om för henne att hon skulle bli olycklig om hon gifte sig med honom. I oktober 1841 bröts alliansen oåterkalleligt. Det var efter detta han for till Berlin, där han fann ro att skriva. Den 2 oktober 1855 föll Kierkegaard ihop på gatan och fördes till sjukhus, nio dagar senare dog han endast 42 år, med för omvärlden okänd diagnos.

Utåt sett tycks Kierkegaard ha varit en trevlig, klipsk och skämtsam man. Själv beskriver han sin uppväxt och sitt liv som ung vuxen synnerligen ångestbetonat. Han berättade under den senare delen av sitt liv att han betraktade sin tungsinthet som den trognaste älskarinna han haft genom åren. ”Jag kommer just från ett sällskap, där jag var själen; kvickheter strömmade från min mun, alla skrattade, beundrade mig, men jag gick bort ... och ville skjuta mig.” – Kierkegaard.

”Begreppet ångest” utkom den 17 juni 1844. Den blev läst och uppskattad utanför fackmännens krets först på 1900-talet, men är nu ett utav de mest lästa filosofiska verken. I denna avhandling analyserar Kierkegaard ångesten och dess verkningar; vad den betyder som drivkraft för människan. I rädslan förhåller sig hon sig till det farliga i världen, i ångesten till det farliga inom sig. Ångesten är enligt Kierkegaard individens känsla av att det inre är i obalans. Hans skrift är inte enbart en analys, utan skall även verka som en vägledning ut ur ångesten; när individen kommer i kontakt med ångesten och förstår den och skulden, uppnår denne medvetande om sin egen frihet. Här kommer alltså ångest först och frihet därefter, till skillnad från Sartres filosofi.

Den stränga religiösa uppfostran Kierkegaard erhöll från sin fader, satte som tidigare nämnt djupa spår hos honom, vilket visar sig i hans skrifter, bl.a. ”Begreppet Ångest.” Men i mitten av 1840-talet började han inta en lite mer kritisk ställning gentemot den kristendom som florerade och predikades då. Han ansåg att man inte skulle överlämna sitt tänkande till Gud, så som den danska kyrkan predikade, utan att man kunde vara kristen, tro på Gud och i honom finna frid och vägledning, men samtidigt vara en självständigt tänkande individ. Gemensamt med Nietzsche hade också han ett slags människoförakt gällande de som var svagare, s.k. ”dussinmänniskor”. För att utveckla det vidare ansåg han att de som avstod från att utveckla sin tankeförmåga levde i mängdförsjunkenhet. Vidare skilde Kierkegaard mellan det estetiska (sinnliga), det etiska (sedliga) och det kristna (religiösa), där de människor som lever enligt det estetiska stadiet faller inom ramen för det mest ordinära, ”dussinmänniskorna”, detta stadium är också det lägsta i hans hierarki, där människor enbart lever för stunden och njutningen; på det stora hela taget i enlighet med den dionysiska livsstilen. Möjligheten att ta steget in i nästa stadium kommer med den ångest detta meningslösa liv för med sig och den är det centrala i hans syn på utveckling. Utan ångest kommer man ingenstans. Han definierar själva begreppet ångest som att vara rädd utan att veta för vad, en rädsla för vad som kommer att ske. Inför konfliktdrabbade val –och problemsituationer uppstår ångest inför valens konsekvenser. Ju besvärligare problem/val, desto kraftigare ångest. Kierkegaard myntade uttrycket Abrahams ångest, då hans talade om Abraham som av Gud genom en ängel fick befallningen att offra sin egen son. Ångesten uppstod i det att Abraham varken visste om det var en riktig ängel som besökte honom, eller om han verkligen var den ängeln talade till, samt det att Abraham själv stod för det slutgiltiga beslutet och därmed tvingades avgöra huruvida det vore en bra eller en dålig handling att utföra. Uppgiften var ett test utav av Abraham för att se hur lojal han var Gud, men det visste han själv intet om, utan stod där uppfylld av det underliga och kvalet, vilket småningom skulle få honom att fatta sitt beslut. Alla människor har ångesten inom sig, men däremot är inte alla medvetna om den. Utmaningen är att våga använda sig utav den som ett slags katapult för att ha mod att kasta sig utför ett gapande stup, där det som tar emot dig när du faller är nästa stadium, vilket kan vara antingen det etiska eller det kristna. Den etiske lever efter regler och mallar som ger sammanhang, utefter vilka utförda handlingar sedan kan mätas. När man inte lyckas leva efter dessa regler slår ångesten till igen och ställer en inför ännu ett gapande stup, varpå det rör sig om ett språng som tar en ut på de 70 000 famnarna vatten. Det handlar här om att våga lämna det trygga etiska skyddsnät som omfamnar dig. Slutligen, då man vågat detta hopp, befinner man sig då i det kristna stadiet, där man upptäcker meningen med livet, vilket enligt Kierkegaard är kristendomen, och även får Guds förlåtelse för arvsynden, ännu ett centralt begrepp när det gäller hans livsåskådning. Den religiöses mål är att bli en Jesus på jorden, men där finns inom stadiet två olika nivåer: Stadium A kan förklaras vara en god kristen, med normal insikt om kristendomen, medan stadium B är en superkristen, som förstår det mesta vad gäller kristendomen. En människa kan dock leva hela sitt liv i det estetiska stadiet, hon har då inte gjort något egentligt val, och har inte sett möjligheten till ett annorlunda liv. Men där finns hela tiden en förtvivlan i djupet av henne som när som helst kan dyka upp – ångesten – och således ge henne möjligheten att fortsätta ett steg, åter och åter igen. När vi väl tagit oss uppåt finns inget som hindrar att vi faller tillbaka, vilket gör att vi ständigt på nytt måste välja vilket stadium vi vill leva på.

Citat ur ”Begreppet Ångest” som visar en del av Kierkegaards tankar relativt konkret: ”Genom Adams första synd kom alltså synden in i världen ... Hans synd är arvsynden ... Om ingen senare människa faller det oss in att säga att det är genom hennes första synd som syndigheten kom in i världen, och dock kommer den på ett liknande sätt in i världen genom henne; ty den finns endast i världen om den kommer in genom synden.” Här tror jag att Kierkegaard menar att synden hursomhelst finner sin väg in i världen, vilket gör det orättvist att beskylla Adam för vår synd, men samtidigt är hans synd vårt arv, ett arv som är tungt att bära.
”Detta är oskuldens djupa hemlighet, att den samtidigt är ångest ... ångesten är frihetens verklighet som en möjlighet till det möjliga.” Ångest finns i oss alla och med den kommer frihetens möjligheter.
”Frihetens möjlighet är inte att kunna välja det goda eller det onda, utan att kunna. Här behövs en mellanbestämning och här kommer ångesten in.” Vi vet inte vad som är gott eller ont, vilket ger oss ångest inför valmöjligheten friheten att kunna ger oss. Ångesten är ett mellansteg - ett språng - eller inte.

Just nu står jag själv inför ett val; jag kan fortsätta min ofruktsamma tillvaro som servitris på den krog jag arbetat på i fem år, fram till nu. Detta arbete betalar mig usel lön, usel dricks, besvärliga kunder och väldigt lite ansvar. Jag har bortförklarat det med att det endast är tillfälligt och att jag vill stanna där p.g.a. mina studier på komvux. Verkligheten är att jag har problem att skiljas från den trygghet och det lata liv detta innebär för mig. Inom begreppet Strömmen, vilket restaurangen heter, vilar det faktum att jag med ögonbindel skulle kunna sköta de uppgifter jag har, på ren rutin, att jag kan välja mina egna tider, att jag känner en stark samhörighet med de andra flickorna där och att jag lider av seperationsångest, vilket jag bl.a. kopplar till att jag som liten blev skild från min mor i över ett år, samt att jag är relativt konservativ. I dagsläget befinner jag mig i en stagnation där jag förlikat mig med min situation, således försöker göra det bästa utav den, men ändå inte vågar ta språnget från den, utan ändå stannar kvar på samma plats och går runt, runt i en evig bana – jag liknar detta vid det estetiska livsättet och måste även tillägga att jag inte har några planer på att till slut befinna mig i det kristna stadiet, men väl det etiska, om än med en något annorlunda definition av det än Kierkegaards; min åsikt är att det etiska stadiet är det högsta, där man gör allt vad man kan för att bli sitt bästa jag, men inte fastnar i ett etiskt skyddsnät, utan med öppna ögon blir det man skall vara. Det att jag börjat göra mitt bästa anser jag vara ett utslag av min ångest över situationen, men dock har jag ännu inte tagit språnget till andra sidan, vilken symboliseras av detta: 1. Jag kan anta min chefs erbjudande om att tillsammans med nuvarande restaurangchef, dela dennes ansvar. 2. Jag kan säga upp mig och kasta mig in i något nytt, vilket för mig antagligen skulle vara att börja arbeta med min far, en mycket skicklig affärsman med egna företag, som har en hel del att lära mig, vilket jag fruk...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Filosofi och ångest

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-01-06

    Wow.. så vad gör du idag?

Källhänvisning

Inactive member [2004-05-21]   Filosofi och ångest
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2932 [2019-08-18]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×