Människokroppen

15 röster
55106 visningar
uppladdat: 2004-02-21
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Människans ämnesomsättning
Precis som en maskin så behöver också en människa energi. Det är födan som är vår energi. Syret som behövs till förbränningen tas från luften vi andas in till lungorna, och förs via blodet ut till cellerna. Födan sönderdelas sedan till mindre delar, användbara av cellerna. Transporten ut till cellerna sköts av blodet. Avfallsprodukterna som bildas vid förbränningen, t.ex. koldioxid, urinämnen och vatten, utsöndras genom lungorna, njurarna och huden.

Energi frigörs i olika former, t.ex. värme (för att hålla kroppstemperaturen till 37 grader) och rörelse. Kemiska processer i cellerna och uppbyggnad av nya celler kräver också energi. Energibehovet är särskilt stort när man växer.

Enzymer är proteiner som styr och leder kemiska reaktioner. Det finns olika enzymer i celler, med olika funktioner och uppgifter.

Födan - bränsle och byggnadsmaterial
För att ha fungerande ämnesomsättning så krävs det att födan innehåller alla de ämnen kroppen behöver; proteiner, fetter, kolhydrater, mineralämnen, vitaminer och vatten.

Proteiner
Proteiner finner man mest i animaliska livsmedel, t.ex. ägg, kött, fisk, mjölk och ost, Vegetabiliska proteiner hittar man i bröd, ärter och bönor. Proteinerna bryts sedan ner till aminosyror, som cellerna sedan kan använda som byggstenar för att tillverka proteiner till nya celler. Proteiner kan inte lagras i kroppen, nya proteiner måste intas varje dag. Proteiner är livsviktiga, det finns ingen ersättare för dem.

Fetter
Fetters byggstenar är glycerol och fettsyror. Matolja, smör och margarin är består av fett. En del kött och charkuterivaror innehåller mycket fett. Kost som bara innehåller animaliskt fett misstänks orsaka fettinlagring i blodkärlen. Detta kan motverkas genom att använda mer vegetabiliskt fett. Vegetabiliskt fett, och fett som finns i fiskar, anses skyddande för blodkärlen.

Kolhydrater
Kolhydrater är ett gemensamt namn för bland annat socker och stärkelse. Matvaror med mycket kolhydrater är bröd, potatis och socker. Kolhydrater är den viktigaste energikällan för muskelarbetet. Överskott av kolhydrater lagras i huden som fett, och kan tas i bruk när man skulle behöva det.

Födans energivärde
Den värme som bildas när en viss mängd av ämnet förbränns brukar kallas ett födoämnes energivärde. Energivärdet anges i kJ (kilojoul). Fett är energirikast. Personer med tungt kroppsarbete behöver mer energi än en stillasittande arbetare. Efter 20 års ålder minskar behovet.

Mineralämnen
Salter och andra mineralämnen är nödvändiga för ämnesomsättningen. Den största mängden salt som finns i kroppen, i blod, svett urin, är vanligt koksalt (NaCl). Blodet innehåller nästan 1% salter, varav lite mer än hälften är koksalt. Andra viktiga ämnen är kalcium och järn. Kalcium behövs för uppbyggnaden av skelett och tänder. Kalcium är speciellt viktigt för växande personer och blivande mödrar. Kalciumrika livsmedel är mjölk och ost. Järn är nödvändigt för blodet. Järn hittar vi i grönsaker, blodpudding, lever, potatis, hårt bröd med mera. Andra ämnen vi behöver i mindre grad, så kallade spårämnen, är zink och koppar.

Vitaminer
Vitaminer är livsviktiga ämnen. De behövs i mycket små mängder. De är katalysatorer i kroppens kemiska processer. Många vitaminer måste tillföras med födan, för kroppen kan inte själv skapa alla. Vitaminbrist kan ge allvarligt sjukdomar.

Sönderdelning av födan
Innan kroppen kan använda sig av födan så måste den sönderdelas, spjälkas. Detta görs av matspjälkningsorganen, och genom både mekanisk och kemisk väg. Organen i matspjälkningskanalen är munhålan, svalget och matstrupen, dessa leder maten till magsäcken. Därifrån leder tolvfingertarmen, som är den första delen av tunntarmen. Tunntarmen övergår sedan till tjocktarmen, vars sista del kallas ändtarmen, och tömmer sig genom anus. Andra matspjälkningsorgan är bukspottskörteln och levern.

Det tar bara 5-6 sekunder för en tugga att transporteras genom tarmkanalerna till magsäcken. Maten transporteras genom rytmiska sammandragningar av tarmens muskler, peristaltik. Normalt tömmer sig matsäcken på 5 timmar, men fet mat kan stanna kvar i 8, medan bröd, fisk med mera har sönderdelats redan efter par timmar.

Den kemiska sönderdelningen
I munhålan, magsäcken och tunntarmen sönderdelas födan av enzymer. Kolhydrater bryts ned till glukos (druvsocker), fett till glycerol och fettsyror, och proteinerna till aminosyror.

Munhålan
Det är i munhålan som sönderdelningen av födan börjar. Tänderna tuggar sönder födan, och saliven mjukar upp födan och gör den lättare att svälja. Saliven innehåller en enzym, amylas, som bryter ner stärkelse till matsocker. Nedbrytningen av maten börjas redan i munnen, ett stort antal spottkörtlar i munhålan bildar saliven. Tungan och kinderna matar ner födan mot svalget. På tungan sitter smaksinnesorganen, som gör att vi känner smaker (sött, surt, salt och beskt).

Svalget och matstrupen
När tuggan når svalget så utlöses en sväljreflex, som gör att muskler i svalg och matstrupe drar ihop sig och leder tuggan ner till magsäcken. För att förhindra att man ska få mat i luftstrupen så täpps luftstrupen till av en struplock när man sväljer.

Magsäcken
I magsäcken blandas födan med magsaft, genom att muskler på väggen i magsäcken drar ihop sig. Magsaften, som utsöndras från många små körtlar, består av pepsin och saltsyra. Pepsinet sönderdelar protein, och saltsyran skapar den sura miljö som pepsiner kräver för att fungera. Genom magsäckens nedre öppning, nedre magmunnen, släpps sedan maginnehållet ut till tolvfingertarmen, i små portioner.

Tolvfingertarmen
Tolvfingertarmen har fått sitt namn av att den är lika brev som tolv fingrar. Här mynnar gångarna från bukspottskörteln och levern. Bukspotten som kommer från bukspottskörteln innehåller ett flertal olika enzymer som bryter ned fett, kolhydrater och protein. Gallan kommer från levern. Den samlas upp i gallblåsan och töms ut i tarmen i när man äter. Gallen innehåller inga enzymer, dess uppgift är att sönderdela fettet så att det kan spjälkas i tarmen.

Tunntarmen
Tolvfingertarmen övergår till tunntarmen, en fem meter lång tarm med miljontals små körtlar i tunntarmens slemhinna som avsöndrar tarmsaft. Denna tarmsaft innehåller enzymer som fortsätter sönderdelningen av födan, tills dess att de är så små beståndsdelar att de kan sugas upp genom tarmens vägg. Näringen transporteras sedan med hjälp av blod och lymfa vidare till kroppens celler. På insidan av tunntarmen är ytan veckad och fylld med ca 1 mm långa tarmludd. Genom vecken och tarmludden blir tunntarmens yta mycket stor, och näringen kan sugas upp effektivt.

Tjocktarmen
Tunntarmen leder till den ca 1 meter långa tjocktarmen. Den första biten av tjocktarmen kallas för blindtarmen, och på den sitter det maskformiga bihanget. Föda som inte sugits upp av tunntarmen kommer till tjocktarmen som en tjock gröt, och vatten sugs upp varvid gröten blir fastare. I ändtarmen samlas sedan avföringen upp och töms som avföring genom ändtarmens mynning, anus.

I tjocktarmen lever stora mängder bakterier, som får sin energi genom att sönderdela resterna av födan i tjocktarmen. Då uppstår gaser, främst koldioxid, syror och andra ämnen. De är dessa som ger avföringen sin typiska lukt. Coli-bakterierna, t.ex., är nyttiga för oss och bildar det viktiga K-vitaminet.

Levern
Kroppens största körtel är levern. Den har många viktiga uppgifter, t.ex. att producera galla, att lagra de aminosyror och enkla sockerarter som bildats i tunntarmen. De förs från tunntarmen till levern genom ett stort blodkärl kallat portåldern. När det behövs så förs näring från lagren ut i kroppen. Fetter däremot tar inte vägen till levern, utan går genom lymfkärlen direkt ut i blodet. Levern bryter också ner gifter man fått i sig, t.ex. alkohol. När aminosyror förbränns bildas ammoniak, levern gör om ammoniaken till ett urinämne som sedan avsöndras från kroppen genom urinvägen.

Matsmältningssjukdomar
Tandröta, eller karies, är en vanlig tandsjukdom som uppstår genom att kolhydrater, främst socker, ligger kvar på tandens yta som en hinna, ett plack. Kolhydraterna sönderdelas av bakterier till mjölksyra, som löser upp tandemaljen.

Parodontit är en annan vanlig sjukdom som orsakas av att bakterier angriper tandfästet. Sjukdomen kan leda till tandlossning.

Illamående och kräkningar kan uppstå om man fått i sig något olämpligt ämne. Kroppen försöker då göra sig av med ämnet. Magens innehåll pressas upp genom matstrupen, och man kräks.

Diarré kan orsakas av bakterier som kommer ner i tarmen. Vid diarrér är det viktigt att dricka mer än vanligt, då tjocktarmens slemhinna angrips och inte kan ta upp lika mycket vatten. Gaser i tjocktarmen kan ge upphov till smärtor.

Magkatarr kan man få av hårt stekt eller kryddad mat. Även tobak, alkohol och stress kan göra att någon slemhinna i matstrupen, magen, tolvfingertarmen eller gallblåsan blir irriterad och magsäcken kan dra ihop sig. Magkatarren kan sedan leda till magsår.

Blindtarmsinflammation är en inflammation i blindtarmens bihang. Bihanget måste då snabbt opereras bort så att det inte brister.

Leverinflammation, hepatit, orsakas vanligtvis av virus. Sjukdomen orsakar att ett gallfärgsämne kommer ut i blodet och färger huden gul. Detta kallas gulsot.

Gallsten kan bildas i gallblåsan av olika ämnen i gallan. Stenarna kan täppa till gallgångens förbindelse med tarmen. Gallstenar kan numera krossas med ultraljud.

Cancer är vanligt i magsäcken och tjocktarmen.

Andningsorganen
Vi behöver syre, utan syre kan vi inte bryta ner födan och ta tillvara energin som finns i den. Syret får vi från luften, genom våra andningsorgan. Med hjälp av blodet transporteras sedan syret till kroppens celler.

Våra andningsorgan är övre luftvägarna och lungorna. Luftvägarna är näsan och bihålorna, svalget, luftstrupen och luftrören eller bronkerna.

Näsan
Näsan består av näshålan och bihålorna. För att värma upp den inandade luften, och få den lagom fuktig, så är de klädda med slemhinnor. Slemhinnans yta är veckad för att göra den större (näsmusslorna). Bihålorna finns i de ben som ligger intill näshålorna.

Svalget och luftstrupen
Luften kommer in genom näsan, åker genom svalget och vidare ner i luftstrupen. Luftstrupen är ett rör som hålls öppet med hjälp av broskringar. Överst sitter det broskbyggda struphuvudet som skyddar stämbanden. Det är stämbanden som ger iväg våra ljud när vi talar och sjunger. De spända stämbanden vibrerar när luften passerar varvid en ton uppstår. Beroende på de olika hålrummen i näsa, mun, svalg och bröst får alla människor olika röst. Män har större struphuvud och längre stämband än kvinnor, och får därmed en djupare röst.

Bronkerna
I brösthålan delar sig luftstrupen i två rör, de båda huvudbronkerna eller luftrören. I lungorna delar sig bronkerna i allt smalare förgreningar. Bronkerna har broskringar i väggarna, och på insidan av bronkerna finns en slemhinna som är tätt utrustad med flimmerhår. Flimmerhåren rör på sig och för upp slem och främmande partiklar som har följt med den inandade luften.

Lungorna
Lungorna är uppbyggda av bronkerna och deras förgreningar. De finaste bronkföreningarna mynnar i de mikroskopiskt små lungblåsorna. Lungblåsorna sitter som klasar i bronkernas yttersta förgreningar. Syre upptas och koldioxid avges. Det finns 8 miljoner lungblåsor, tillsammans bilder de en syreupptagande yta som två medelstora klassrum. Dess väggar är mycket tunna, och har ett nät av fina blodkärl. Genom lungblåsornas väggar passerar syre till blodet, och koldioxid till luften.

Lungkapaciteten
I vila andas man 15 gånger per minut, vid hårt kroppsarbete 60 stycken, för då behövs det mer syre till förbränningen. Vid ett normalt andetag drar man in ½ liter luft. Om man drar in så mycket luft man orkar och sedan blåser ut så mycket det går så blåser man ut 3,5 - 5 liter. Denna siffra kallas vitalkapacitet. Tränade idrottsmän kan ha en vitalkapacitet på 7 liter.

Det är farligt att simma med för lång snorkel. Snorkeln fungerar då som en förlängning av luftröret. Man får då in syrefattig och koldioxid-rik luft.

Sjukdomar i luftvägar och lungor
Förkylning får man när de övre luftvägarna angrips av virus. Slemhinnan svullnar och producerar slem/snor.

Bronkit är en inflammation som sitter djupare ner i luftrören. Bronkit gör att stora mängder slem bildas, och måste hostas upp. Rökning är ofta en orsak till bronkit.

Astma har man när en kramp uppstår i bronkerna. Andningen försvåras, och man blir andfådd. Astma kan orsakas av allergi.

Allergi och hösnuva. Man kan vara allergisk mot djur, pollen och andra saker. Hösnuva är allergi mot t.ex. pollen, och näsan och ögonens slemhinnor svullnar.

Lunginflammation innebär att en del av lungan är infekterad av bakterier. Denna allvarliga sjukdom har förkortat många människoliv förr i tiden, innan det fanns penicillin.

Lungcancer drabbar ofta rökare.

Tuberkulos (TBC) orsakas av tuberkelbakterien. I u-länderna är den en vanlig och mycket spridd sjukdom, och en vanlig dödsorsak.

Blodets cirkulationssystem
Till cellerna förs näringsämnen och syre, och därifrån förs avfallsprodukter, med blodet och lymfan. Kroppens blod pumpas runt i kroppen av hjärtat, och cirkulerar i blodkärl. Hjärta och blodkärl står tillsammans för blodomloppet.

Först pumpas blodet ut från hjärtat, och färdas runt i kroppen för att avge syre och näring, det sker genom artärerna. När blodet är på väg tillbaka till hjärtat färdas blodet genom venerna, och tar upp koldioxid och andra avfallsprodukter. Den runda som blodet har tagit när det har åkt från hjärtats vänstra del, ut i kroppen och sedan tillbaka kallas det stora kretsloppet.

Den andra rundan, det lilla kretsloppet, är den runda som blodet tar när det åker från hjärtats högra del ut till lungorna, där koldioxiden avges, och syre tas upp, och sedan tillbaka till hjärtat.

Hjärtat
Hjärtat är en muskel, som är ungefär lika stor som personens knutna hand. Hjärtat har fyra rum, två förmak och två kammare. Förmaken tar emot blodet, till det högra kommer blodet från kroppen och till det vänstra blodet från lungorna. Kammarna pumpar ut blodet, det vänstra till kroppen och det högra till lungorna. Den högra hjärthalvan innehåller syrefattigt blod, och den vänstra syrerikt. Mellan förmaken och kammarna finns det klaffar.

Pulsen är den tryckvåg som hjärtat åstadkommer, och den brukar ligga på ca 70 gånger/minut om man är stilla. Barn brukar ha högre puls. Vid ansträngning ökar pulsen, då behöver kroppen mer syre.

Blodkärl som transporterar blod från hjärtat kallas för artärer eller pulsådror. Den stora kroppspulsådern, aorta, går som i en båge från hjärtat ner genom brösthålan och bukhålan, och det är hit det syrerika blodet pressas. Aortan förgrenar sig till allt mindre delar och smalare kärl, till slut till så kallade kapillärer.

De blodådror som blodet återvänder till hjärtat genom kallas vener. I vissa vener finns det klaffar som hindrar blodet från att rinna tillbaka. Venerna går ihop till större och större blodkärl, och mynnar till slut i de stora hålvenerna som går till hjärtat.

Det råder alltid ett visst tryck i artärerna, detta tack vare hjärtats pumpslag. När blodet når kapillärerna längst ut är trycket mycket lågt. Hjärtat klarar därför inte av att pressa tillbaka blodet till hjärtat genom venerna, istället hjälper skelettmusklerna till. När musklerna dras ihop kläm venerna ihop och kommer i rörelse. Om man sitter stilla länge kommer det därför inte tillräckligt med blod till hjärtat. Därför känns det skönt att röra på sig om man suttit stilla länge.

Blodtryck
Det tryck som råder mäter man på överarmen, och anges ibland i två värden t.ex. 120/80. Då betyder det att 120 är pulstrycket när hjärtkamrarna drar ihop sig och pressar ut blodet i blodomloppet. 80 är vilotrycket och anger trycket när kamrarna åter vidgar sig och tar emot blod från kroppen. Det är vilotrycket som är viktigt när man diskuterar högt blodtryck. I tonåren brukar vilotrycket ligga på mellan 100 och 125. Vid kroppsarbete stiger trycket

Blodet
Den vuxna mannens 4,5 liter blod består av en vätska som kallas blodplasma, och celler, blodkroppar, som flyter omkring i vätskan. Blodet kan liknas vid en flytande vävnad, vars viktigaste beståndsdel är vatten. Vattnet fungerar som ett lösnings- och transportmedel för de avfallsprodukter som ska föras bort.

Blodkropparna bildas bland annat i skelettens benmärg, och de är av tre slag: röda som transporterar syre, vita som försvarar kroppen mot smittoämnen, och blodplättarna är viktiga för blodets levringsförmåga.

Avlägsnar man blodkropparna får man kvar den vätska som kallas för serum.

De röda blodkropparna
De röda blodkropparna får sin färg av hemoglobin, ett ämne med en förmåga att binda syre. När blodet passerar lungorna binds syre till hemoglobinet, och transporteras sedan till cellerna. Koldioxid, som man t.ex. får i sig när man röker, försämrar hemoglobinets förmåga att binda syre.

Vår normala mängd hemoglobin i blodet är 150 gram/liter. I u-länder kan blodvärdet vara lägre, t.ex. mellan 90-120 gram/liter.

De vita blodkropparna
De vita blodkropparna försvarar kroppen mot bakterier, virus och gifter och andra främmande ämnen. Om en vävnad angrips av bakterier så samlas vita blodkroppar i stora mängder för att förstöra bakterierna, en så kallad inflammation. Det kan uppstå en varbildning, en håla full med vävnadsvätska, bakterier och vita blodkroppar, om det samlas så många vita blodkroppar så att vävnaden förstörs.

Immunitet
När kroppen drabbas av en smittosam sjukdom försvarar sig kroppen inte bara genom inflammation utan också genom antikroppar, motgifter. Antikropparna bildas av en typ av vita blodkroppar som kallas lymfocyter. Efter vissa sjukdomar, t.ex. mässling och påssjuka, så finns det antikroppar kvar i blodet efter sjukdomen, så att man inte kan drabbas av sjukdomen en gång till. Man är immun mot sjukdomen.

Organtransplantation
Om man har blivit svårt brännskadad kan man flytta, transplantera, hud från ett område på kroppen till det skadade utan större problem. Men att transplantera hud från en annan person är svårare. Då börjar den främmande vävnaden att brytas ner och stötas bort av de vita antikropparna. För att undvika problem för transplantation ske från en person med likartad vävnad, gärna en nära släkting till mottagaren. Idag kan man också transplantera andra organ som t.ex. njure, lever, bukspottkörtel, hjärta och hornhinnor.

Blodet levrar sig
Om man skulle råka skära sig, och blod börjar rinna ut ur såret så levrar sig blodet snart. Det är med bland annat hjälp från ett enzym från blodplättarna som ett fint nät av fibrin kan bildas. I nätets maskor fastnar blodkroppar, vilket leder till att en blodlever bildas.

Blodgrupper
Vid blodtransfusioner måste man kontrollera så att blodet tillhör rätt blodgrupp. De vanligaste blodgrupperna är A, B, AB och 0 (noll). Blandar man blod från t.ex. A och B gruppen kommer det att uppstå klumpar i blodet, det är de röda blodkropparna som klumpar ihop sig. Orsaken är att antikroppar reagerar mot den främmande blodgruppen och behandlar den som en fiende som ska förstöras.

Rh-faktorn
85% av alla människor har ett protein kallat Rh-faktorn i sina blodkroppar, de är Rh-positiva. Resterande människor saknar Rh-faktorn och är Rh-negativa. Rh-faktorn är en ärftlig egenskap. Om en Rh-negativ kvinna blir gravid med en Rh-positiv man kan fostret bli Rh-positivt. Antikroppar mot Rh-faktorn kan då bildas i moderns blod mot fostret. Därför immuniseras alla Rh-negativa kvinnor mot känsligheten mot Rh-faktorn innan barnet föds, vilket minskar risken för att en Rh-negativ mor ska skadas.

Lymfan
Den vätska som pressas ut från kapillärerna i vävnaderna och omger cellerna kallas för lymfa. Även vita blodkroppar kan passera ut i vävnaderna och simma omkring i lymfan.

Lymfan för med sig syre och näring från blodet som tas upp av cellerna. Lymfan är det sista ledet i ämnestransporten till och från cellerna. Från cellerna transporteras också avfallsämnen och koldioxid, dels genom venerna, dels genom lymfkärlen. Innan lymfan återgår till blodet silas den genom lymfkörtlar, de finns t.ex. i armhålorna och ljumskarna. I lymfkörtlarna fastnar t.ex. bakterier som trängt in i kroppen genom ett sår, men innan de silas bort i lymfkörtlarna kan de orsaka inflammation. Det ser man som en röd strimma i huden. Även i lymfkörtlarna kan inflammation uppstå, med t.ex. svullnad och ömhet som följd.

Njurarna
Det är inte bara inte bara koldioxid och vatten som bildas vid förbränningen i kroppen. Också urinämnen bildas. De utsöndras från kroppen via svetten och urinen. Urinen bildas i njurarna och svetten i hudens svettkörtlar.

Njurarna är två ca 10 centimeter långa organ som sitter på ryggsidan i bukhålan. Från aorta går en artär till båda njurarna. När blodet passerar njurarna renas det från urinämne och vissa salter, dessa ämnen bildar tillsammans med vatten urinen. Efter sin rening går blodet tillbaka ut i kroppen genom vener. Urinen samlas i ett hålrum i njuren, njurbäckenet, varifrån urinen sedan leds till urinblåsan genom urinledarna. När urinblåsan blir fylld töms den genom urinröret. Blåshalskörteln, prostata, sitter på män runt urinröret vid blåsan.

Under ett dygn passerar över tusen liter blod njurarna.

De artärer som går till njurarna förgrenar sig i miljontals små nystan som består av kapillärer, som i sin tur är omgivna av var sin kapsel. Genom kapillärnystanen filtreras blodplasma med salter ut i kapslarna. Blodkroppar och stora molekyler blir kvar i kapillärerna. Vätskan som är i kapslarna kallas för primärurin. Primärurinet fortsätter genom njurkanalerna, och medan det gör det så återgår det mesta av vattnet och salterna tillbaka till blodet. I det vatten som blir kvar återstår vatten och vissa salter, det är denna vätska som är urinen. Ungefär 170 liter vätska passerar njurkanalerna per dygn.

Njurarna håller mängden salt i blodet på samma nivå hela tiden. Om man äter mycket salt hålls vätska kvar i kroppen och urinen blir mörkare och mer koncentrerad. Dricker man mycket så förs vätskan snabbt bort av njurarna, urinen blir då utspädd och färglös.

Huden
Huden är kroppens största organ, med många viktiga uppgifter. Den skyddar oss mot stötar, kemiska ämnen, kyla och hetta. Huden är ett viktigt utsöndringsorgan. Huden hjälper till att reglera kroppstemperaturen. Här finns också viktiga sinnesorgan för känsel.

Hudens lager
Huden består av flera olika lager: överhud, läderhud och underhud.

Överhuden är uppbygd av flera lager celler. Ytlagret består av förhornade celler som bildar hornlagret. Vid kraftig nötning av huden i handflatorna blir hornlagret tjockare och man får valkar i händer.

Under ytlagret ligger tillväxtlagret, ett lager där nya celler bildas genom delning. Cellerna skjuts upp mot ytan där de förhornas och så småningom stöts av. På så sätt förnyas ytlagret hela tiden.

I överhuden finns pigmentceller som ger huden dess färg.

Läderhuden, hudens kraftigaste lager, består av bindväv. I läderhuden finns det nerver, blodkärl, hårsäckar och svettkörtlar. Körtlarna mynnar på hudens yta i mikroskopiskt små hål, porer. I nervernas ändar finns det känselorgan som rapporterar till hjärnan om huden utsätts för värme, kyla eller beröring.

Underhuden består av en lös och lucker bindväv så att den kan röra sig mot underlaget. På många ställen har cellerna tagit upp fett och bildat fettvävnad. Personer med fettöverskott har det mesta av sitt fettöverskott i underhuden.

Pigmentet
Pigmentet och hornlagret skyddar den känsliga huden mot ultravioletta strålar från solen. Men solar man för mycket kan huden bli inflammerad och röd och svida, men samtidigt bildas det mera pigment som gör att man blir brun. UV-strålarna skadar hudens elastiska trådar som gör huden slät och spänd. Ljus och rödhåriga personer har ofta mindre pigment, därför är de känsligare för solen.

Man ska vara försiktig när man solar under sin uppväxttid. Om man solar så att man får sveda och blåsor ökar risken för att man senare i livet ska drabbas av hudcancer, malignt melanom.

UV-strålarna hjälper till att bilda D-vitamin. Man ger därför småbarn D-vitamin under vinterhalvåret.

Hår och naglar
Hårstråna består av hornämne, och de bildas i läderhudens hårsäckar. I hårsäckarna mynnar talgkörtlar som avger fett, fettet tas upp av håret men kommer också ut på hudens yta så den blir mjuk och smidig. Hårstrån byts ut med tre månaders mellanrum.

Naglarna består också av hornämne. Naglarna växer till i nagelroten, där det ständigt bildas nya förhornade celler.

Kroppens värmereglering
Kroppen har många sätt att reglera kroppstemperaturen. När blodkärlen vidgar sig ökar värmeavgivningen. När man är varm svettas man. Svetten består av vatten och salter (främst koksalt och urinämnen). Avdunstningen av svett från huden är det viktigaste sätt att reglera kroppstemperaturen. När svetten avdunstar går det åt värme, vilket leder till att kroppen blir avkyld.

Vi svettas även när det är svalt. Efter en sportprestation eller ansträngning kan kroppen på några timmar avge flera liter vatten.

Födelsemärken
"Leverfläckar" är samlingar av pigmentceller. "Eldmärken" ser ut som röda fläckar av utvidgningar av blodkärl i huden. Ett födelsemärke som växer och blir större bör visas för läkare.


Rörelseorganen

Skelettet
Skelettet bildar en stomme för musklerna att vara fästa vid. Skelettet är också ett skydd för känsliga organ, hjärnan skyddas t.ex. av kraniet och hjärta och lungor skyddas av bröstkorgen.

Benvävnaden
Benvävnaden blir hård genom att kalksalter inlagras i den. Hos ett nyfött barn är benen elastiska, men benen hårdnar allt eftersom barnet växer, upp till 20-årsåldern.

Benen är täckta av benhinnan. I hinnan finns det blodkärl som försörjer benet med syre och näringsämnen, detta för att benet ska kunna växa eller läka ifall det skulle skadas. I benhinnan finns det också mycket nerver och känselkroppar. Därför gör det så ont när man skadar benen.

Lederna
I lederna möts två ben och kan röra sig mot varandra. Det är tack vare lederna man kan böja på t.ex. armar och fingrar. Ledytan täcks av en hård men glatt yta av brosk. Leden är inbyggd i en kapsel, en påse som innehåller ledvätska. Ledvätskan fungerar som smörjmedel, och minskar friktionen mellan broskytorna. Kapseln är på ställen där det behövs förstärkt med ledband, ligament

Musklerna
Alla kroppens rörelser utförs med hjälp av muskler. Muskler som är fästa på skelettet olika ben kan vi påverka med vår vilja, men tarmväggens muskler t.ex., arbetar oberoende vår vilja.

Muskelvävnaden består av ett stort antal muskelceller som kan ändra form och dra ihop sig. Muskelcellerna hålls ihop i buntar av bindväv, dessa buntar bildar tillsammans en muskel.

Till alla skelettmuskler går det nerver från hjärnan eller ryggmärgen. De ger impulser till muskeln att dra ihop sig. Nerverna finns över hela muskeln.

Musklerna är fästa på skelettets olika ben antingen på en bred yta eller genom kortare eller längre senor. Senor består av bindväv som inlagrat starka trådar.

Muskelarbetet
Musklerna behöver bränsle. Kolhydrater och fett kan lagras i leverna och musklerna som glykogen. Vid arbete bryts glykogenet ned till druvsocker, glukos, som fungerar som musklernas bränsle. Glukoset som kommer ut i blodet kan ge energi till musklerna på två sätt, antingen genom spjälkning (som inte kräver syre) eller genom förbränning (som sker med hjälp av syre).

Vid spjälkning bildas förutom energi också mjölksyra. Bildas det för mycket mjölksyra kan inte muskeln fortsätta sitt arbete. Man får träningsverk och mer energi kan inte bildas innan mjölksyran försvunnit.

Vid förbränning bildas nästan 20 gånger mer energi. Förutom energi bildas koldioxid och vatten, men detta är enklare för kroppen att göra sig av med än mjölksyran. Finns syre och glukos tillgängligt kan musklerna nästa arbeta hur länge som helst.

Träningsverk beror på små bristningar i muskler och bindväv, och på att olika ämnen (bland annat mjölksyra) bildas och kommer ut i musklerna.

Hormoner och inre sekretion
Hormoner styr på kemisk väg funktionerna i kroppen. De fungerar som budbärare mellan olika celler och organ.

Hormonerna bildas i körtlar på olika ställen i kroppen. Hormonerna går direkt från körtlarna in i blodet, och förs via detta sätt vidare till kroppens olika delar. Detta kallas inre sekretion (sekretion betyder avsöndring). Varje hormon har en bestämd uppgift och påverkar kroppen på ett särskilt sätt.

Hypofysen reglerar de andra körtlarnas funktion. De fungerar som en datacentral, och de kontrollerar att de olika körtlarnas hormoner bildas i rätt mängd.

Nervsystemet
Våra sinnesorgan tar hela tiden emot sinnesintryck från omgivningen. Från sinnesorganen skickas impulser till hjärnan. Impulserna "färdas" via långa utlöpare från nervceller. I hjärnan tolkas intrycken, och de sorteras och översätts till yttre handlingar (som att röra sig, äta, tala, äta och dricka), eller till inre handlingar (t.ex. att hjärtat eller magsäcken påverkas).

En nervcell består av en cellkropp med upp till en meter långa utlöpare. Nervcellerna bildar tillsammans med stödvävnad nervsystemet.

Nervsystemet delas in i två större enheter, centrala nervsystemet (hjärna och ryggmärg) och det perifera nervsystemet (nerver som sträcker sig från ryggmärgen till kroppens yttersta delar).

Centrala nervsystemet

Hjärnan
Innanför skallbenet ligger hjärnan, omgiven av hinnor. En särskild vätska som cirkulerar runt hjärna och ryggmärg fungerar som en extra stötdämpare.

Till hjärnan skickas alla våra impulser, där de bearbetas och leder till handlingar och reaktioner.

Den yttersta delen av hjärnan, den del som är närmast skallbenet, kallas för barken. Det är en grå substans som innehåller cellerna med sin kärnor. När vi tänker använder vi de grå cellerna. Innanför finns en vit substans som till största delen består av nervtrådar omgivna av fett.

Storhjärnan är uppdelad i två halvor. Den högra halvan styr den högra halvan av kroppen, den vänstra styr den vänstra. De båda hjärnhalvorna kopplas samman via hjärnbalken., för att de ska kunna samarbeta.

Hjärnan är veckad i vindlingar med fåror emellan, på detta sätt blir ytan mycket stor. Hjärnhalvorna är uppdelade i olika lober: pannlob, tinninglob, hjässlob och nacklob. Varje lob och vindling har sin egen speciella uppgift.

Lillhjärnan samordnar impulser från syn, hörsel, balansorgan och känselkroppar i muskler och leder, och styr vår balans och koordination. Lillhjärnan ligger nedanför/bakom storhjärnan, och är indelad i två halvor.

Hjärnstammen kopplar ihop de båda hjärnhalvorna med ryggmärgen. Hjärnstammen sitter nedanför storhjärnan och framför lillhjärnan. Från hjärnstammen styrs det "autonoma" nervsystemet; organ, körtlar, hormoner och kroppstemperatur regleras. Andra uppgifter är styrning av vakenhet, sömn och medvetande.

Förlängda märgen som ligger under hjärnstammen styr andning, hjärtverksamhet och blodtryck.

Storleken på hjärnan
En vuxen människas hjärna väger 1400 g, men de individuella skillnaderna är stora. Men storleken på hjärnan är inte direkt relaterad till personens intelligens.

Intelligens
Hög intelligens har sannolikt med att göra hur nervcellerna samarbetar, och hur snabbt man kan "koppla" mellan olika begrepp, minnen och tankar. Man vet storhjärnans högra del styr konstnärlig, musikalisk och annan skapande verksamhet, medan den vänstra halvan styr praktisk och analystisk-matematisk verksamhet.

När man tänker är hela hjärnan i arbete, men aktiviteten är olika hög i olika delar av hjärnan beroende på vad man tänker på.

Vi har olika psyken därför att våra hjärnor arbetar på olika sätt. Tankeverksamheten i hjärnan och de känslor man upplever brukar beteckna som den psykiska aktiviteten

Sömn
Utan sömnen skulle inte nervsystemet få tillfälle till vila och återhämtning. Sömn behovet är särskilt stort hos spädbarn och när man växer. I 15-årsåldern behöver man ungefär 8 timmars sömn per dygn. Det finns två olika sorters sömn, dels den vanliga sömnen och dels drömsömnen. Vi har båda sömnsorterna varje natt, drömsömnen kommer i 4-5 perioder per natt. Hos en vuxen utgör sömnen en fjärdedel av hela sömnen.

Ryggmärgen
Ryggmärgen ligger skyddad i en lång kanal som går genom ryggradens kotor. Främre delen innehåller nedåtgående nervbanor, motoriska nervbanor. De styr våra muskler och rörelser. I bakre delen av ryggmärgen finns de uppåtgående nervbanorna, sensoriska nervbanor. De kommer från känselkroppar ute i kroppen. På flera ställen finns det omkopplingsstationer mellan uppåt- och nedåtgående banor, och det är tack vare dessa som vi har våra reflexer. Reflexerna gör t.ex. att vi drar bort handen från en varm platta innan vi egentligen har upplevt smärtan.

Perifera nervsystemet
Till och från ryggmärgen går det nerver till muskler och känselkroppar. Varje nervenhet består av en nervcell som har en utlöpare, en nervtråd. Den är omgiven av ett skyddande hölje av fett, myelin. Nerver utan detta hölje finns också, framförallt längst ute i periferin. Nerver består av större eller mindre buntar av nervtrådar.

Det går att mäta aktiviteten i nervtrådarna. Impulserna i nerverna går alltid åt ett håll, antingen till eller från det centrala nervsystemet. Nerver som omsluts av en myelinskida leder impulserna snabbt, ca 50 m/s, medan det går långsammare i trådar utan myelin, ca 1-2 m/s.

För att en impuls ska kunna nå hjärnan måste flera nervceller kopplas samman i en så kallad nervbana.

Reflexer
Enklare reflexer sker automatiskt, oberoende av viljan och oerhört snabbt. De kan utlösas på många olika sätt, inte bara genom smärta. Vi blinkar t.ex. då och då utan att vi tänker på det. Blinkningsreflexen aktiveras när hornhinnan blir torr. Reflexer som blinkningsreflexen och svälgreflexen är medfödda, men mer sammansatta reflexer är inlärda. Cykling, t.ex., utför vi utan att tänka på hur vi gör.

Det autonoma nervsystemet
Man kan bestämma i vilken takt man rör sin hand, men man kan inte på samma sätt bestämma i vilken talk hjärtat ska slå. De delar av nervsystemet som vi inte kan kontrollera med vår vilja kallas för det autonoma nervsystemet, t.ex. hjärtats eller tarmkanalens verksamhet.

Nervsystemets näring
Nervsystemet behöver syre och socker (glukos) för att fungera. Käsnligheten för bristande näring är mycket stor, därför finns det mycket blodkärl i hjärnan. Hjärnan klarar sig bara några minuter utan syre, i jämförelse med t.ex. njurarna som klarar sig upp till en timme. Nervceller bildas bara en gång, levande celler får överta de dödas uppgifter. Hjärnan klarar av skador som hjärnskakning, där många hjärnceller dör, en eller två gånger, men vid upprepande för många gånger uppstår skador som inte går att reparera.

Sinnesorganen

Ögat
Ögat fungerar ganska likt en kamera. Hornhinnan och linsen fungerar som ett objektiv, regnbågshinnan (iris) som en bländare med pupillen som ljusöppningen. Ljuset faller sedan på näthinnan, ögats motsvarighet till kamerans film. I näthinnan finns ljuskänsliga sinnesceller, synceller. Syncellernas impulser leds genom synnerven till hjärnan.

Ögongloben omges av den ljus senhinnan (ögonvitan). Mellan senhinnan och näthinnan hittar man den blodkärlsrika åderhinnan som försörjer ögat med syre och näring. I ögonglobens inre finns det en geléartad, glasklar massa, glaskroppen.

Hur vi ser
Ljusstrålarna bryts av på hornhinna, passerar genom främre ögonkammaren och pupillen och bryts igen av linsen. Fortsätter sedan genom glaskroppen och stannar på näthinnan där de fångas upp av syncellerna som skickar impulser via synnerven till hjärnan där de tolkas. Mängden ljus som ska släppas in regleras genom pupillreflexen.

Syncellerna
Näthinnan består av miljontals synceller och nervceller med deras utlöpare. Det finns två olika sorters synceller. Dels stavarna som är känsliga för skillnader i mörker och ljus, och dels tapparna som är färgkänsliga. Stavarna finns över större delen av näthinnan, och är till mängden många fler än tapparna. När vi fixerar blicken på ett föremål hamnar dess ljusreflektion på gula fläcken i näthinnan, där det bara finns tappar.

Tapparna och stavarna står i förbindelse med nervcellerna och deras utlöpare som tillsammans bildar synnerven. Där synnerven lämnar ögat finns inga synceller alls, detta område kallas för blinda fläcken.

Ackommodation
För att bilden på näthinnan ska bli skarp måste ljusets brytning kunna ändras beroende på avståndet till föremålet vi tittar på. Detta sker genom att linsen ändrar form.

Linsen är upphängd med små trådar i en ringmuskel, strålkroppen. När vi ser något på långt avstånd vilar ringmuskeln, den är avslappnad och dess diameter är stor. Den elastiska linsen plattas ut genom att upphängningtrådarna är spända. När vi ser något på nära håll så dras ringmuskeln samman och diametern blir mindre, samtidigt som trådarna slappar och linsen blir tjockare. Strålkroppen är i ständig verksamhet för att ställa in linsen. Detta kallas för ackommodation.

Tårarna
I tårkörtlarna, som ligger bakom ögonlocken, bildas tårvätska. En liten mängd av denna vätska rinner ständigt över ögats bindehinna. Utan tårvätska skulle bindhinnan och hornhinnan skadas genom uttorkning.

Ögonens rörelser
Ögat har tre par...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Människokroppen

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2004-02-21]   Människokroppen
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2727 [2020-02-17]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×