Stoikerna - den ledande filosofin i det romerska riket

1 röster
22730 visningar
uppladdat: 2003-12-17
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Inledning

Jag har alltid varit väldigt intresserad i både historia och filosofi. Helst skulle jag vilja berätta allt om den västerländska filosofins uppkomst i och med de första filosoferna i antikens Grekland, men tyvärr så är det ett så pass brett ämne att det är omöjligt att berätta om inom den begränsade tiden. Jag har istället valt att skriva om stoikerna, den ledande filosofin i det romerska riket. Stoicismen som filosofi höll sig levande som organiserad riktning i ca 500 år. I och med Alexander den stores erövringar runtom i världen så upphörde den västerländska filosofin att vara specifikt grekisk och blev istället internationell. Skulle man snabbt förklara stoicismen med två ord så får man nog nyttja sig av Disneys ”hakuna matata”.


Uppkomst

Stoicismens grundare var Zenon (334-262 f.Kr.). Han var egentligen från Cypern men efter ett skeppsbrott hamnade han slutligen i Aten, filosofins centralpunkt vid den här tiden. Han brukade samla sina åhörare i en täckt pelargång. Ordet ”stoisk” kommer från det grekiska ordet stoa, som betyder pelargång. Stoicismen spelade en stor roll i den romerska kulturen.


Filosofin

Stoicismen var samtidig som epikurismen. Båda lärde de ut konsten att leva. Stoikerna, som var de ledande, betraktade epikuréerna som slappa och ansvarslösa. Själva var de pliktmänniskor som i dygden, de rätta handlingarna, såg det högsta goda. Det fanns ändå något gemensamt för dessa båda filosofier. De ville båda finna inre oberördhet och själsligt lugn, frid. Uttrycket ”stoiskt lugn” är idag välkänt.

Världen är, för en stoiker, sådan som förnuftet framvisar den för oss, det vill säga naturens värld, all verklighet som existerar. Det finns inget ”högre”, och naturen själv styrs av principer som är begripliga för förnuftet. Vi är själva en del av naturen. Den förnuftsmässighet som genomsyrar oss och den, och därmed allting, är vad som menas med Gud. Uppfattad på detta sätt finns inte Gud utanför världen och skild från den, utan han genomsyrar världen – han är så att säga världens intellekt, dess självmedvetande.

Eftersom vi är ett med naturen och det inte finns något högre rike, kan det inte vara frågan om att vi ”beger oss någonstans” när vi dör – det finns ingenstans att bege sig. Vi vänder tillbaka och återupplöses i naturen. Det är genom den etik som utvecklades ur denna övertygelse som stoicismen vann sitt största rykte och inflytande.

Då naturen styrs av rationella principer, finns det skäl till att allt är sådant det är. Vi kan inte ändra det, och vi bör inte heller önska det annorlunda. Vår hållning till vår egen dödlighet eller till vad som kan tyckas vara en personlig tragedi bör därför vara ett oberört accepterande. Skulle våra känslor göra uppror mot detta så är det känslorna som har fel. Stoikerna menade att känslorna endast är bedömningar och därmed kognitiva: de är ett slags ”kunskap”, vare sig den är sann eller falsk. Girighet till exempel är bedömningen att pengar är det högsta goda och något som bör skaffas till varje pris med alla tillgängliga medel – en felaktig bedömning. Om vi låter alla våra känslor underställas vårt förnuft, kommer de enbart att uttrycka sanna bedömningar, och vi kommer då att vara ett med saker och ting som de verkligen är.

Personer som anförtrodde sig åt den stoiska filosofin var ofta i stånd att uthärda livets alla svårigheter med värdighet och ett oerhört lugn. Men till och med för dem skulle det komma en dag då de inte längre ville fortsätta att leva, till exempel inför en personlig ruin eller vanära eller i plågor förorsakade av en dödlig sjukdom. Skulle man hamna i sådan här situation var det, ansåg de, rationellt att smärtfritt göra slut på sitt liv – vilket många av dem också gjorde. Flera av de berömda stoikerna slutade sina dagar genom att begå självmord.


Seneca

Stoikerna betraktade hela mänskligheten som ett broderskap och ansåg att alla människor av naturen var födda fria och med samma rättigheter. Slaveriet ogillades, men trots detta hade flera förmögna stoiker ändå slavar i sin tjänst. Seneca, som var en mycket framstående stoiker vars skrifter bevarats, skrev: ”Slavar är människor som vi. Jag betraktar slavarna som kamrater i mitt hus, som vänner i mindre lyckligt lottade omständigheter. Jag vill till och med påstå att de är våra medslavar, ty alla är vi underkastade ödets obevekliga härskarmakt.” Lucius Annaeus Seneca var född i Cordova, Spanien, sannolikt år 4 f.Kr. Han tillhörde romarrikets
högsta aristokrati, var mycket lärd, mycket duglig och mycket förmögen. Under en tid var han kejsar Neros lärare och främste minister men anklagades – förmodligen utan grund – för att ha varit med i en sammansvärjning som hade som syfte att störta kejsaren. Han dömdes till döden.
Nero gav sin forne lärare förmånen att välja sitt dödssätt och ta sitt eget liv, vilket filosofen också gjorde genom att i badet skära av sina pulsådror. Seneca blev 69 år gammal och dog således år 65 e.Kr.

Den stoiska filosofin eftersträvade oberördhet inför ödets växlingar och inre likgiltighet för framgång och ägodelar. Seneca tillhörde de rikaste, och han föraktade inte denna världs ägodelar. Han levde ett gott överklassliv – den bild som finns bevarad av honom beskriver en rundlagd, äldre herre – men han menade att han visserligen ägde mycket men inte var fästad vid sina ägodelar utan skulle kunna skiljas från dem utan klagan. Det var också, sägs det, helt lugnt som han utförde det självmord han blivit dömd till. Att han inte levde som han lärde fick emellertid veta, och han svarade på det i sina skrifter. I boken ”Om livslycka” skriver han: ”Du lever inte som du lär, säger man mig. Detta, o ni illvilliga och just mot de ädlaste män fientliga tungor, har man på sin tid förebrått Platon, förebrått Epikuros, förebrått Zenon, ty alla dessa talade inte om sitt eget liv, utan om det ideala livet.” Nedan följer lite citat ur Senecas skrifter.

”Vad kan väl fattas den, som nått utanför gränsen för alla begär, vad behöver den från världen utanför, som har hela sin skatt inom sig?”

”Det är ädelt att utan hänsyn till sina egna krafter, utan blott till sin naturs tänkbara möjligheter, göra ett försök att uppnå höjderna och med sin ande fatta i sikte mål, högre än vad till och med de bäst utrustade andar kan nå. En sådan själ föresätter sig: jag skall betrakta döden med samma min som jag betraktar en komedi på teatern.”

”Ingenting skall jag göra av hänsyn till vad folk tänker, utan allt efter samvetets rättesnöre. Jag skall handla, även då ingen bevittnar mina handlingar, som om jag handlar inför allt folkets åsyn.”

”Jag skall veta, att hela världen är mitt fädernesland och gudarna mina överordnade, vilka stå ovan och omkring mig, seende och granskande mina ord och gärningar. Och när antingen naturen hemkallar min ande eller mitt eget beslut sänder honom åter, så skall jag kunna gå hädan ur detta jordeliv med det vittnesbördet att jag har strävat efter ett gott samvete, sökt göra det goda och inte velat inkräkta på någons frihet och minst på min egen.”

”För mig kan rikedomen gå sin kos, den bortför därmed ingenting annat än sig själv.”

”Fattig är inte den som äger litet, utan den som hyser begär efter mer.”

”En människa med en upphöjd, en ädel, god och stor ande – är inte det Gud själv boende i en stofthydda? En sådan ande kan man finna hos en slav, lika väl som hos en frigiven eller hos en patricier. Vad är det för en skillnad mellan dessa tre? Det är endast en åtskillnad i namn, som uppstått av ärelystnad och orättvisa.”

”Om jag ville ha ett kort uttryck för grunden till alla våra plikter, så skulle jag säga: Allt vad du ser, hela den mänskliga och gudomliga världen, är ett enda stort helt; vi är alla delar av en och samma stora lekamen.”


Epiktetos

En av de finaste stoiska filosoferna, Epiktetos, var slav hos en överste i kejsar Neros livvakt. Han frigavs dock och ägnade sig då, fattig, endast åt filosofin. Hans viktigaste tankar har samlats i en liten ”handbok”, på svenska kallad ”Handbok i livets konst”, av hans elev Arrianus. Denna skrift är en av de mest stoiskt beskrivande texter, och alltjämt mycket läst. Handboken inleds med texten: ”En del av tillvaron står i vår makt, en annan del inte.” Han menar att det inte är någon idé med att bli upprörd över saker du ändå inte kan påverka, ändra, ja - råda över. Om man är fattig eller slav och inte kan göra något åt detta, så är det bäst att man helt enkelt accepterar sitt öde och gör det bästa möjliga utav det. Däremot kan man råda över sina tankar, känslor och begär. Man kan behärska sitt eget inre, slå ner de sinnesrörelser som hotar att störa själens lugn. Jag tänkte här, liksom i delen om Seneca, citera lite skrifter ur Epiktetos ”handbok”:

”Glöm aldrig att inför allt som är dig nöjsamt eller nyttigt eller kärt, säga till dig själv hurudant det är, börjande med de minsta småsaker. Om du tycker om en lerkruka, så säg: ’det jag tycker om är en lerkruka’ – går den då sönder, så förlorar du inte besinningen. – Är det ett barn eller en kvinna du håller av, så säg: ’den jag håller av är en dödlig människa’ – om hon då dör, så förlorar du inte besinningen.”

”Icke tingen är det, som förskräcka människorna, utan deras föreställningar om tingen. Döden, till exempel, är inte något fruktansvärt (vore den det, skulle den ha tyckts så även för Sokrates) utan det fruktansvärda ligger i själva föreställningen om att döden är fruktansvärd.”

”Önska inte att händelserna må hända såsom du önskar, utan önska att de må hända såsom de hända – därav kommer du att befinna dig mycket bättre.”

”Anställ var dag en betraktelse över död och landsflykt och allting annat som synes dig skräckinjagande – men i synnerhet över döden. Då skall ingen lågsint tanke någonsin få makt med dig, inte heller skall du alltför häftigt eftertrakta någonting.”

”Kalla dig aldrig själv filosof, och prata inte ideligen för utomstående om filosofins läror; men handla enligt lärorna. Vid gästabudet gäller det inte att beskriva hur man bör skicka sig vid bordet, utan att skicka sig vid bordet såsom man bör. Glöm aldrig att Sokrates var alldeles frigjord från allt sken, så att folk frågade honom, var man kunde träffa en filosof, och då förde han dem till andra. Till den grad förbisågs han, och så litet fäste han sig därvid.”


Marcus Aurelius

Den halte och fattige Epiktetos var socialt en av de minsta i samhället. Men hans tankar inspirerade en kejsare att ägna sig åt filosofi: Marcus Aurelius, som var romersk imperator mellan åren 161-180, en svår tid, då riket hotades av yttre och inre fiender. I olika härläger skrev kejsaren ned de flesta av de tankar som sedan blev till boken ”Självbetraktelser”, vilken räknas som en av historiens yppersta filosofiska uppbyggelseböcker. Marcus Aurelius var en av Roms dugligaste kejsare. Han kände och dragning till ett disciplinerat och ädelt liv, strävade efter att vara en pliktuppfyllande och bra människa samtidigt som han på stoikernas vis ville uppnå inre oberördhet och frihet från det yttre. Återigen citerar jag, den här gången ur boken ”Självbetraktelser”, ty jag tycker det är bättre att stoikerna själva får berätta om deras syn på livet:

”Handla aldrig oöverlagt, alltid efter en levnadskonstens givna regler.”

”Människorna söka ensamhet på landsbygden, vid havet och bland bergen. Även du brukar längta efter detta. Men hur dåraktigt! Vilken stund du vill kan du ju dra dig tillbaka inom dig själv. Ingenstädes ges det ju en lugnare och mera ostörd tillflyktsort än människans egen själ, särskilt när den är så beskaffad, att den som försänker sig i den finner frid; men frid skapas blott av ädelt sinnelag. Förunna dug därför ofta denna ensamhet och pånyttföd dig själv.”

”Lev icke som om du hade tusen år framför dig. Döden svävar över dig. Så länge du ännu lever, så länge du ännu kan – var god!”

”Hur lätt det är att avvärja och bortvisa varje oroande och störande föreställning och sålunda genast återvinna sitt sinneslugn.”

”Ingen vederfares det något som han icke enligt sin natur kunna bära.”

”Må gärna någon vara duktigare i brottning än du, men må ingen vara mera människoälskande, anspråkslösare, undergivnare i motgången och mer överseende gentemot medmänniskornas förseelser.”

”Du kan leva i fullaste hjärtefröjd, om ock alla skymfar dig, om ock vilddjur sönderslita ditt bräckliga kroppshölje. Ty vad hindrar dig att trots allt detta bevara din själ lugn, rätt bedöma vad som händer dig och rätt utnyttja vad som erbjuds dig?”


Sammanfattning / Avslutning

Som avslutning vill jag nu säga att det har varit oerhört intressant att arbete med stoicismen. Den stoiska e...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Stoikerna - den ledande filosofin i det romerska riket

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2003-12-17]   Stoikerna - den ledande filosofin i det romerska riket
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2559 [2020-03-30]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×