Folkmordet i Rwanda

23 röster
79984 visningar
uppladdat: 2003-10-28
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Inledning

Sri Lanka, Israel, Östtimor, Korea, Rwanda Afghanistan och Indien är några av de länder där det pågår eller pågått konflikter. Det vore lögn att säga att jag är tillräckligt insatt i någon av dem för att ens kunna välja vilken som känns viktigast att lära sig mer om. Trots detta kändes valet självklart. Efter att bara skrapat lite på ytan av konflikten i Rwanda så kändes det som om jag var tvungen att försöka ta reda på vad som var grunden till all denna grymhet som har utspelat sig där.

Syftet med det här arbetet är att beskriva konflikten och dess orsaker samt själv fundera över den fråga jag funnit intressantast – omvärldens roll i folkmordets utbrott
Min förhoppning är att trots att jag sätter fokus på Rwanda så ska jag genom arbetet även lära mig mer om vad som kan ligga bakom andra internationella konflikter runt om i världen.
De frågeställningar jag satt upp är följande:
Vilken historisk bakgrund har konflikten?
Varför finns det motsättningar mellan hutuer och tutsier?
Hur har FN valt att agera under konfliktens gång?
På vilket sätt har enskilda länder i omvärlden agerat?
Hur ser framtiden ut, går det att nå en fungerande demokrati?
Vilka vägar till försoning har man valt?



Folkmordet i Rwanda

Konfliktens historiska bakgrund

Vägen till självständighet

Rwandas självständighetstid kan nästan beskrivas som ett enda långt inbördeskrig. Kulmen blev folkmorden 1994 vilket är en av de blodigaste konflikterna i världens historia. Siffrorna för hur många som dog varierar mellan femhundratusen och en million. Ingen har haft resurser, möjligheter och intresse att fastställa några mer exakta siffror.

För att förstå vad som ligger bakom att ett folkmord kunde utbryta får man först se närmare på hur Rwandas historia ser ut.
Rwanda är ett litet land i mitten av Afrika som ursprungligen befolkades av jägar- och samlarfolket Twa . Första gången landet blev invaderat av ett annat folkslag var 700-900
f kr då hutuerna kom. De var ett jordbrukande folk, som kom att bli majoriteten och den styrande delen av befolkningen. Landet styrdes numera av olika mwamin som hade makt över respektive klan. Detta klansamhälle levde utan några större förändringar kvar fram till 1400-talet då tutsier invaderade landet och tog makten. Tutsierna var ett boskapskötande folk vilket gjorde att de blev sedda som naturliga ledare . Hutuerna fick jobba på tutsiernas marker och fick i utbyte skydd från att bli angripna medan tutsierna kunde utveckla bättre krigsmetoder. Trots att detta skapade stora klasskillnader mellan hutuer och tutsier så fanns det inte några stora motsättningar mellan folkslagen. Folk gifte sig över folkgränserna och på det sättet kunde man gå från att vara hutu till att bli tutsier.

Detta ändrades däremot under kolonialtiden som inleddes 1884, då Rwanda blev en tysk koloni. Tyskarna ville ha ett lätt-styrt land med tydliga ledare vilket gynnade tutsierna som ibland t.o.m. kallades européer med mörk hy. Belgien som blev nästa kolonialmakt stödde också tanken, att ha tutsier som herrefolk men eftersom de etniska gränserna var så flytande så beslutade man att införa identitetskort. Dessa kort delades ut efter regeln att den som hade fler än tio kor blev tutsier och den som hade färre blev hutu.Även kyrkan spädde på diskrimineringen genom att ha monopol på utbildning men bara erbjuda den åt ”tutsier”. Detta skapade förstås missnöje blad hutuerna som nu på allvar fick upp ögonen för diskrimineringen. Vändpunkten kom vid slutet av 1950 talet med en social revolution. Hutuernas krav på jämställdhet fick oväntad slagkraft eftersom Belgien helt plötsligt bytte sida och började stödja dem istället för som tidigare tutsierna. Detta kan förklaras av att man hoppades att på så sätt uppskjuta Rwandas självständighet eller åtminstonde få en vänligt inställd regim. Hutuerna som var en majoritet av befolkningen prioriterade nämligen jämlikhet före självständighet. Belgarnas försök lyckades dock inte så väl. 1962 var självständigheten ett faktum och den styrande makten var hutupartiet PAMEHUTU som tog makten i en militärkupp 1960. Militärkuppen hade kostat 20000 tutsier livet så när det stod klart att PARMEHUTU skulle styra landet flydde tusental tutsier i skräck.



Händelser som spelat stor roll i att folkmordet utbröt

Som jag tidigare nämnde kan man likna självständighetstiden med ett enda långt inbördeskrig, Under 60 talet gjorde tutsier som tidigare levt i exil upprepade misslyckade kuppförsök med även här tusentals omkomna till följd.

När man söker tydliga händelser som orsakade folkmordet utbrott finner man några specifika orsaker.
Kaffekrisen - precis som i många andra länder i Afrika var Rwandas ekonomi uppbyggd på så gott som enbart kaffeindustrin. När priset sjönk så gick även Rwandas ekonomi i botten. Detta ledde till att man för att undvika att hela landet gick i bankrutt var tvungen att skära ner på det redan innan ganska svaga sociala skyddsnätet. Detta gynnade självklart extremistgrupper som utnyttjade människors missnöje för att skapa motsättningar mellan folkslagen.
En annan händelse som också skulle komma att spela en viktig roll var mordet på Rwandas president. Han var den första av presidenterna sen självständigheten som börjat driva en politik för att få hutuer och tutsier att känna sig mer jämställda. Den kvällen när hans flygplan blev nedskjutet hade han varit på ett möte där det beslutades att tutsier skulle få större plats i de vi kan likna med en regering. Detta ogillades av främst extremisthutuer som är huvud-misstänkta för det ännu ouppklarade mordet.

Efter mordet tog väl förberedda hutuextremister makten. De tog över alla radiostationer och dessa blev ett effektivt sätt att få ut hatpropaganda mot tutsier. I artikeln ”Rättvisa kan skipas i Rwanda” i DN 970206 refererar man till Gerard Prunier som forskat runt konflikten i Rwanda. Han har analyserat hur man lyckades hjärntvätta så många hutuer till att begå mord på så väl grannar barn, och vänner. Gerard Prunier beskriver hur extremister spelade på hutuernas rädsla att landet skulle gå tillbaka till hur det var under kolonialtiden med en styrande tutsielit. I ett land utan någon demokratisk tradition var det lätt för regimen att beskriva hutuernas makt som demokratisk och tutsiernas försök till medbestämmande som en minoritet som skulle tryckas ner. Den enda lösningen som presenterades på ”tutsiproblemet” var precis som Nazitidens Tyskland en slutgiltig plan på hur man skulle mörda alla tutsier. Till skillnad från i Tyskland hade Rwanda inga SS-soldater. Man valde i stället att i varje by göra upp dödslistor över tutsier och jämställdhetskämpande hutuer. Den som inte stödde mördandet blev själv uppskriven. Macheter och klubbor delades ut till såväl män kvinnor och barn så om man talar om många mördare i andra konflikter kan man här tala om ett folk som mördare. Tortyr, våldtäkter och mord blev till vardag. Mardrömshistorier ägde rum i så gott som varje by och avhumaniseringen av tutsier var total.

Omvärldens ageranden i Rwanda

FN:s Agerande

Vad gjorde då FN för att stoppa dessa massakrer?
Man skulle kunna beskriva FN: s agerande i Rwanda med just frånvaro av agerande.
Innan presidentmordet den 6 april 1994 hade FN valt att blunda för oroligheterna men efter påtryckningar från Belgien beslöt man att skicka fredsbevarande trupper som även hade i uppgift att utreda mordet. Varför FN inte tidigare sett någon anledning till handlande kan nog tyvärr förklaras av att man t.o.m. i denna världsomspännande organisation kan finna vissa rasistiska drag. Som det beskrivs i Världspolitikens dagsfrågor nr 10 från 1994 fanns det i säkerhetsrådet en allmänt delad syn om att ”Rwanda bara var ett litet afrikanskt land som beboddes av vildar som då och då utan några egentliga skäl gav sig på varandra”. Att det var Belgien som slutligen reagerade berodde troligtvis på att man som gammal kolonialmakt fortfarande stödde Rwanda. Detta stöd skulle visa sig vara ovälkommet. Hutuerna mindes åren av förtryck under belgisk ledning och folkmordet som hade inletts hade de inga planer på att avbryta. Efter att tio belgiska soldater mist livet valde man att dra tillbaka alla belgiska trupper och minimera de fredsbevarande styrkorna som fanns på plats. Detta kan ses som FN:s första stora misstag. Mycket talar för att man skulle ha kunnat stoppa folkmordet i ett tidigt skede eftersom man i Rwanda till skillnad från i många andra konflikter använde väldigt små mängder skjutvapen. Till största delen begicks morden på tutsier med macheter och klubbor. En annan anledning till att de trupper som trots allt fanns på plats inte lyckades minska mördandet är att de inte hade mandat från säkerhetsrådet att vara något annat än just fredsbevarande styrkor. Det fanns helt enkelt ingen fred att bevara.

Hur försvarade då FN denna till synes misslyckade operation?
Det svar som presentades då var att man med Jugoslavien i tydligt minne inte ville fastna i ännu en långdragen och kostsam konflikt.
I maj 1994 blev dock trycket från människorättsorganisationer och OAU för hårt och man beslutade att skicka nya trupper. Genomförandet av beslutet drog ut på tiden så i slutet av maj hade inga europeiska eller amerikanska trupper nått Rwanda. På plats fanns bara en liten styrka av soldater från andra afrikanska länder och franska trupper som blivit skickade på eget intiativ från Frankrike. Anledningarna bakom detta beskriver jag närmare under ”Frankrikes relation till Rwanda”.
I juli ändrades FN:s odds för att fortsätta ignorera Rwandakonflikten. Då nåddes världen av budet om den största flykten i historien. Tiotusen människor i timmen gick över gränsen till Zaire. Den värst drabbade staden blev Goma som vanligtvis har ett invånare antal på 200 000 men som på mindre än en vecka fick ta emot en miljon flyktingar. Hjälporganisationer som förutspått katastrofen jobbade med minimala medel eftersom ingen hade velat stödja en katastrof som ännu ej ägt rum. Enligt samma paroll verkar FN ha agerat. UNHCR som greps av panik beslutade att tömma staden på flyktingar. Här begår FN sitt andra stora misstag. Många flyktingar lider av akut törst och den om än korta vandringen bort från sjön till provisoriska läger beräknas ha dödat tusentals människor. Efter månader av arbete börjar lägren fungera och dödstalet per dag minska. Målet att få flyktingarna att återvända hem sågs som en omöjlighet på grund av rädslan för de ostraffade mördare som väntade. Att behålla lägren med hundratusentals exiltutsier utanför landet inmebar enorma kostnader och även en risk för att man upprepade historien med exiltustier som skapade motsättningar mellan folkgrupperna. Om man nu kan tala om att FN hade ett val i den här situationen så valde man att behålla lägren tills flyktingarna frivilligt valde att flytta hem.

Frankrikes relation till Rwanda

Som jag tidigare nämnde skickade Frankrike i slutet av maj 1994 trupper till Rwanda. Denna operation som då presenterades med syftet att skapa humanitära säkerhetszoner som skulle fungera som en korridor mellan RPF och hutuerna har i efterhand blivit starkt kritiserad. Bland annat har det kommit fram uppgifter om att dessa zoner användes utav den frankrikestödda hutumilisen som frizon för vila, flyktväg till Zaire och i vissa fall fortsatt mördande.
Vad har då Frankrike för intressen i att stödja hutuerna?
I DN den sjunde januari år 2000 tar Per Myrdal fram konflikten mellan amerikanska och franska intressen i Afrika som den viktigaste anledning bakom Frankrikes operation.
Så som jag har förstått det har både USA och Frankrike intressen i politiskt inflytande och naturtillgångar i Afrika.

RPF som stöddes av USA blev 1994 ett verkligt hot mot Frankrike, då presidenten i Rwanda hade skrivit under ett fredsavtal som skulle ge RPF plats i regeringen. Man såg då precis som extremhutuerna ingen annan utväg än maktskifte och ett folkmord för att stoppa att avtalet fullföljdes. Detta sågs som relativt riskfritt eftersom man senare troligtvis skulle klara av att ge övriga världen en bild av att folkmordet bara hade varit ännu ett ”Oförklarbart stamkrig mellan afrikanska vildar”.

Frankrikes agerande efter folkmorden påminner mycket om en människas reaktion efter en krissituation med olika försvarsmekanismer. Till en början valde man att förneka att man hade stött huturegeringen med ekonomiskt och militärt stöd överhuvudtaget. I stället hävdade man att man bara hade utfört de humanitära insatser som man kommit överens om i FN. När fakta väl kommit fram började man att släta över händelsen och hävda sin oskuld. President François Mitterrand gjorde uttalanden som:
”Vad kan Frankrike göra när lokala hövdingar beslutar att göra upp med macheter. När allt kommer omkring är de ju deras land”
Vid samma tid beslöt man även att det skulle bli förbjudet för franska soldater att vittna inför den internationella krigsförbrytartribunalen i Tanzania. Denna taktik höll dock inte i längden. 1998 beslutade man att göra en utredning om hur man handlat i Rwanda-frågan. Denna utredning ledde dock fram till ännu fler ursäkter men av en ny typ. Nu hävdade man att man faktiskt stödde Hutuerna men att skälet till detta var att bevara demokratin. När extremhutuerna hade kallat sitt förtryck av tutsier för demokrati kunde man se en obefintlig demokratisktradition som orsak men när Frankrike använde samma argument är det svårt att se det som något annat än en dålig ursäkt.

Efter folkmordet

Det vore mycket överoptimistiskt att säga att Rwandas problem skulle vara över i och med att folkmordet är över. Kvar finns en viktig men mycket plågsam försonings och återbyggnads-process. De allvarligaste problemen i Rwanda i dag skulle kunna punktas upp så här
- Psykiska trauman hos nästan hela befolkningen
- 120000 fångar som väntar på rättegång.
- fattigdom bland folket
- skulder till IMF och världsbanken
Vad har man då gjort för att lösa dessa problem?
Lokala lösningar har varit Rwandas regerings och biståndsgivarnas mål såval när det gäller psykiska trauman som att skipa rättvisa. Ervin Staub som uttalat sig i två DN-artiklar under åren efter folkmordet berättar om olika försoningsprojekt som han har jobbat med. Bland annat handlar det om samtalsgrupper där förövare och offer kan mötas och försonas. Staub pekar på att en viktig del i arbetet för att förhindra framtida massakrer och skapa en grund för försoning är att människorna får en chans att analysera orsakerna bakom folkmordet. Det får inte ses som något obegripligt som för stunden är över.

Ett annat projekt som dragits i gång är att man på nytt ska använda den tidigare extremhutustyrda radion Radio Mille Collines. Denna gång ska man dock inte sprida hatpropaganda om tutsier utan i stället försöka nå ut med försoningens budskap. Detta kommer att bli högst nödvändigt när Rwandas regering nu på allvar ska ta tag i fång-problemet. Även här handlar det om lokala lösningar. Det senaste året har 25000 nya domare som ska jobba i kommunala domstolar utbildats.
Det tredje stora problemet, fattigdomen, går på sätt och vis hand i hand med skulderna till andra länder och världsbanken. På denna front ser dock framtiden inte lika ljus ut. Varken IMF eller Världsbanken vill skriva av skulderna utan förespråkar i stället nedskärningar och privatisering utav det sociala skyddsnätet som ett sätt att få in pengar. Risken är att detta kan leda till en upprepning av historien. Som jag tidigare skrev så var en av de viktigaste orsakerna till folkmordet utbrott besparingarna vid Kaffekrisen. Förhoppningsvis så kommer FN i stället att fortsätta med sin satsning på småskaliga lokala företag så att det på längre sikt blir möjligt att betala tillbaka skulderna utan för stora nedskärningar i det sociala nätet.

Även om merparten av satsningarna i Rwanda varit småskaliga så har en storsatsning gjort på att inrätta en Krigförbrytatribunal i Tanzania. Tribunalens uppgift är att ”utreda och döma personer ansvariga för folkmord och andra allvarliga kränknigar av internationell humanitär rätt i Rwanda och dess grannländer under år 1994.” Den senaste siffran jag har på antalet dömda är från år 2000 då 8 personer dömts. Detta kan verka i ytterst lite på de fem år tribunalen funnits men en possetiv aspekt är att som FN-stödd tribunal har den lyckats få många av de värsta förbrytarna som flytt till andra länder utlämnade. Detta hade troligtvis inte Rwanda ensamt lyckats med.


Analys

Jag har valt att fundera mer över omvärldens roll i folkmordet och då syftar jag inte främst på Belgien och Tysklands roll som gamla kolonialmakter utan hur franska och amerikanska storföretag påverkade sina respektive regeringar. Som jag nämner i avsnittet ”Frankrikes relation till Rwanda” står USA och Frankrike på olika sidor i konflikten mellan hutuer och tutsier. USA stödjer tutsierna eftersom de har bättre handelsrelationer med dessa medan Frankrike stödjer hutuerna av samma skäl. Jag tror att detta delvis kan förklara FN:s lama agerande – både Frankrike och USA har vetorätt i säkerhetsrådet.

En annan fråga jag ställt mig är vad man skulle kunna ha gjort under 60-talet för att stoppa utvecklingen att människor röstade efter etnicitet. Dels så tror jag att det hade varit bra med en fredsskapande styrka som kunde ha hjälpt till att stoppa exil-tutsiers kuppförsök. Denna styrka skulle om möjligt inte komma från vare sig USA, Frankrike eller någon av de gamla kolonialmakterna eftersom dessa kunde tänkas ha varit partiska i konflikten. Ur ett långsiktigt perspektiv behövdes det även ett biståndsprogram. Jag tror att den bästa formen av biståndsprogram inte bara skulle ha som mål att höja landets standard utan även i utbyte kräva integration av exiltutsier. Detta skulle fört med sig många fördelar:
Om integration var en del i arbetet för bättre standard skulle det vara svårare för extremister att bedriva missnöjespolitik mot den andra folkgruppen.
Om människor i det dagliga livet får jämnare förutsättningar minskar det motsättningarna.
Om biståndsprogramet hade lyckats hade kanske ett mer blandat näringsliv minskat den ekonomiska krisen när kaffepriset sjönk.
Vad kan man då lära sig av detta till framtida biståndsprojekt?
Jag tror att det är lika viktigt i dag som då att integration är en del av biståndsprojekten. Om inte skolorna får hjälp att bedriva undervisning i hur man förhindrar etniska motsättningar finns det inte stort hopp att freden ska bli långvarig.
En annan lärdom man kan dra av tidigare biståndsprojekt är att små lokala projekt ofta leder till större tillväxt än stora lån som landets regering ska fördela. Risken är då att pengar går till vapen i stället för uppbyggnad.

Arbetsgång

Jag har valt att främst använda mig av tidningsartiklar eftersom dessa hade mest aktuell fakta om tiden efter folkmordet och vad som kommit fram om historien till idag. Som grund har jag även använt Världpolitikens Dagsfrågor och uppslagsböcker. Dessa har varit bra att ha för att dubbelkolla det som sägs i artiklarna och ge en tydligare historisk kronoligisk bild av ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Folkmordet i Rwanda

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2004-05-18

    fransk koloni, inte tysk, seda

  • Inactive member 2004-05-18

    menar du jämställt eller jämli

  • Inactive member 2005-05-28

    jo rwanda var visst tysk. tysk

  • Inactive member 2007-05-16

    marit tollvik - Var det in

  • Inactive member 2008-12-14

    Det var inte tyskt inte heller franska den va belgisk

  • Inactive member 2009-03-25

    Jävlar va bra de va helt jävla sjukt asså änna.... Detta var de sjukaste någonsin... Keybaaar så in i helvete på denna DUUUUU... schtek som faaaaan mannen... Asså vart får du allt ifrån???? BRUTALT Champange (Moët Chardon) KRISTALLL Jag har inte läst den men de ser jäääävligt bra ut du

  • Inactive member 2010-10-12

    bra sammanställning och redovisning

Källhänvisning

Inactive member [2003-10-28]   Folkmordet i Rwanda
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2405 [2020-04-01]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×